Fundamentalismen och imperialismen. Att bygga upp illusioner om fundamentalister, som i vissa avseenden är värre än fascister, är rena självmordet för vänstern. I del 5 av serien Politiska islams upppkomst tittar Farooq Sulehria närmare på förhållandet mellan fundamentalismen och imperialismen. (Internationalen 49/03)

DET FINNS INTE någon enskild förklaring eller något enkelt sätt att förklara uppkomsten av den politiska och militanta islam. Ett skäl har varit det faktum att den muslimska världen inte genomgick de borgerliga revolutioner som Europa gjorde. Religionen kunde inte skiljas från staten. Några muslimska länder genomgick förvanskade revolutioner av stalinistisk typ. Men en stark, fungerande demokrati kunde inte etableras i något muslimskt land.

Idag är Pakistan, Bangladesh, Turkiet och Indonesien så kallat demokratiska länder. Men det visar sig överallt att militären är starkare än demokratiska regeringar. Detta har gett upphov till en situation där extrema krafter och ideologier har frodats.

De senaste tio åren har också varit en tid av ideologisk förvirring efter Sovjetunionens sammanbrott. Extrema högeridéer har haft oerhörda framgångar över hela världen, möjligen med undantag av Latinamerika. I Europa blev det extremhögern som fyllde det tomrum som uppstått efter de socialdemokratiska partiernas bankrutt. I vissa fall har extremvänstern, där den har haft förankring, också dragit fördel av denna situation, till exempel i Frankrike. Den kristna högern har stärkts i USA. Hindufundamentalismen har gjort jättelika framsteg i Indien. Detta är ett fenomen som Väst knappast har noterat.

EXTREMA IDEOLOGIER som uttrycks i form av islamsk militans sammanfaller med extrema ideologier som uttrycks i form av nynazism och hindufundamentalism när det gäller förtryck av minoriteter. Däremot skiljer sig den muslimska fundamentalismen från andra nutida extremhögerrörelser när det gäller förhållandet till imperialismen. Den har på senare tid varit radikalt ”antiimperialistisk”. Det har lett till debatter inom vänstern på två punkter. Först och främst: ska vänstern bygga allianser med fundamentalister och betrakta dem som ”antiimperialister”? För det andra: är islamsk fundamentalism fascistisk?
För att förstå det ”antiimperialistiska” inslaget i den islamska fundamentalismen får man titta närmare på relationerna mellan imperialismen och islamsk fundamentalism under det kalla kriget. Det handlar om ett praktexempel på imperialistiskt hyckleri. Idag framställer sig USA och det imperialistiska Väst som den främsta fienden till den islamska fundamentalismen, och försöker lura arbetarklassen i Väst genom att framställa fundamentalismen som det stora hotet mot världsfreden. Men det var samma imperialism som använde dessa fundamentalistiska styrkor mot vänstern i olika muslimska länder.

50- OCH 60-TALEN såg ett uppsving för folkliga, antiimperialistiska och klassbaserade rörelser. I USA utarbetades en plan för att gynna fundamentalisterna och därmed försvaga de folkliga rörelserna, som imperialismen fruktade kunde leda till socialistiska revolutioner i slutändan. Under ledning av USA:s utrikesminister John Foster Dulles byggde CIA upp förbindelser mellan fundamentalistiska partier i olika länder. Enligt denna plan inrättades ett nätverk mellan Muslimska Brödraskapet (Akwanul Muslameen) i Egypten, Hamas i Syrien, Sarakat ul Islam i Indonesien, Islamska räddningsfronten i Algeriet och Jamaat Islami i Pakistan. Under den perioden fick dessa partier fullt ekonomiskt och politiskt stöd.

Denna process nådde sin höjdpunkt på 80-talet då tusentals militanter, så kallade mujahedin, utbildades och skickades till Afghanistan. Jamaat Islami i Pakistan stod för det största antalet, men de andra ovannämnda partierna sände också sin andel.
Den skamliga alliansen mellan imperialismen och fundamentalismen avslöjades i Pakistan 1977 under en kampanj mot premiärminister Zulfiqar Ali Bhutto. Fundamentalisterna startade en kampanj mot Bhutto 1977 kring hans valfusk. En del vänsterpartier och borgerliga partier förenade sig med de religiösa partierna. Bhutto var en folklig nationalistisk ledare och ett irritationsmoment för imperialismen i regionen.

Under kampanjen devalverades dollarn i Pakistan. Det är enda gången detta har hänt, vilket tydde på att en enorm mängd dollar flödade in i landet under denna period. En officiell USA-representant välkomnade en Jamaat Islami-demonstration som passerade American Center i Lahore och sjöng USA-vänliga paroller.

UNDER AFGHANKRIGET kämpade tusentals gerillamän under CIA:s och Pentagons befäl mot den afghanska revolutionen. På den tiden var Usama bin Ladin en hjälte. Men efter det kalla kriget kom imperialismen och fundamentalismen på kontrakurs av åtminstone tre skäl. Det hade uppstått ett politiskt vakuum eftersom Sovjetunionens sammanbrott hade skadat den fackliga rörelsen och vänsterrörelsen i den muslimska världen, liksom på andra platser. Imperialismens politiska och ekonomiska stöd till de fundamentalistiska partierna upphörde Imperialismen behövde nu en annan potentiell fiende i stället för ”kommunismen”.
I denna nya situation låg det både i fundamentalismens och imperialismens intresse att bli fiender. Fundamentalisterna började göra politiska vinster genom att framställa sig som antiimperialister, och imperialismen hade nu ”islamska terrorister” att bedra sin arbetarklass med och till att rättfärdiga stora militärbudgetar.

Händelserna 11 september förstärkte denna situation.

MEN ÄR DENNA fiendskap mellan imperialismen och fundamentalismen verklig och långvarig? Nej. Så snart en arbetarklassrörelse börjar hota klassamhället och imperialismen kommer den gamla hycklande alliansen att dyka upp igen. Men eftersom arbetarklassen i väst har en stark medvetenhet mot fundamentalism kommer imperialismen fram till dess inte att öppet stödja någon fundamentalistisk rörelse. Det kan förekomma diskreta avtal med fundamentalistiska regeringar i Iran, med shias i Iran eller med tjetjenska rebeller, men ingen öppen allians. Efter sina erfarenheter av talibanerna kommer imperialismen knappast heller att hjälpa någon fundamentalistisk rörelse till makten. Men detta kan inte helt och hållet uteslutas: på grund av motsättningarna mellan imperialistiska länder kan en sektor av imperialismen stödja vissa fundamentalistiska rörelser medan en annan sektor motsätter sig dem.

Om inte en revolutionär situation uppstår är det troligaste att den nuvarande motsättningen mellan fundamentalism och imperialism passar dem båda, och fundamentalisterna kan då och då ställa till besvär för imperialismen.
Då uppkommer frågan: ska vänstern gå i allians med dessa ”antiimperialister”? Ett bra exempel att lära av i den frågan är Iran, där vänstern ingick i allians med Khomeinistyrkor. När Khomeini tog över rensade han ut vänstern från Iran. Den iranska vänstern, en av de starkaste i den muslimska världen vid den tiden, har ännu inte kunnat återhämta sig.

ATT FÖRKASTA ALLIANSER med fundamentalister bygger inte på känslomässiga skäl utan på historiska erfarenheter. När ett revolutionärt parti bygger en allians utvecklar det vissa illusioner inom arbetarklassen om den allierade parten. Att bygga upp illusioner om fundamentalister är rena självmordet för vänstern.

Efter en sådan allians är möjligheten att bygga upp ett politiskt alternativ minimal och kan gå helt förlorad. Om fundamentalisterna når framgång genom en sådan allians blir deras första åtgärd att eliminera vänstern. Iran är återigen det bästa exemplet. Om fundamentalisterna kommer till makten måste vänstern göra motstånd, och det blir inte lätt att göra motstånd om vänstern tidigare har varit allierad. Om vänstern å andra sidan aldrig har varit allierad kan den dra fördel av situationen vare sig fundamentalisterna lyckas eller misslyckas. Om de misslyckas kan vänstern växa som ett alternativ, förutsatt att de redan har framställt sig som ett sådant. Och om fundamentalisterna lyckas kommer vänsterns motstånd, även om det misslyckas, att innebära en principiell inställning och kan ligga till grund för framtiden.

EN SÅDAN ALLIANS kommer att visa sig självmordsmässig inte bara för vänstern utan också för arbetarklassen. Varje stöd till fundamentalismen, särskilt i ett stadium när de har en möjlighet att segra är detsamma som att stödja förtryck av kvinnor, minoriteter, undertryckta nationaliteter och arbetarklassen.
Överallt har de islamska fundamentalisterna siktat in sig på religiösa minoriteter, kvinnor och förtryckta nationaliteter. Detta är ett drag de har gemensamt med fascister.

Men om de islamska fundamentalisterna är fascister är en svår fråga att besvara. I vissa fall är fundamentalisterna än värre. De tolererar inte ens konst och litteratur. De tror på att fysiskt eliminera all opposition. De hyser samma förakt för arbetarstater som för kapitaliststater. För dem är både Kuba och USA otrogna stater och därför fiender.

Farooq Sulehria
Översättning: Gunvor Karlström

Del 4 -- Del 6