Den avslöjande debatten
Reza Chitsaz

Debatten om ett slöjförbud har på nytt tagit fart i Sverige. Men det finns en viktig skillnad mot den debatt som fördes för några år sedan. Då skedde det efter att flera hedersmord uppmärksammats i media. Det var Irans Arbetarkommunistiska parti (IAKP) och olika föreningar knutna till detta parti, som exempelvis Internationella Kvinnokampanjen som gick i bräschen. Det var öppet antimuslimska invandrarorganisationer som krävde ett totalförbud. Från början gällde kravet alla muslimer, såväl vuxna som barn. Allt eftersom olika kvinnoorganisationer och progressiva grupperingar protesterade mot förslaget, modifierades kravet till att enbart gälla alla flickor under 16 år. I Malmö motionerade det invandrafientliga Skånes väl, under Carl P. Herslow (ett parti som propagerar för rivande av moskéer), i kommunfullmäktige om förbud för muslimska kläder. Den svenska debatten återkom efter att liknande förslag diskuterats i Turkiet och Frankrike. Idag har man förbjudit slöjan i franska skolor och nu förs kravet (att slöjan ska förbjudas för flickor under 16 år) åter fram i Sverige, men här gäller det inte bara skolan utan generellt i hela samhället. Förutom Iranska Arbetarkommunistiska partiet är det idag ett etablerat liberalt parti, folkpartiet, som lyfter fram samma krav. (Det är medlemmar med invandrarbakgrund som fört fram förslaget och fastän folkpartiet inte officiellt ställt sig bakom ger det signaler till en främlingsfientlig opinion om vad partiet är berett att stödja.) Folkpartiets agerande visar på att situationen idag är annorlunda än för bara några år sedan. Efter elfte september har islamofobin etablerats som en förhärskande uppfattning i väst. Det är numera legitimt, och således inte särskilt förvånande, att man även inom ett etablerat parti öppet går ut med krav som är uppenbart diskriminerande och främlingsfientliga. I följande artikel ska jag skärskåda förbudsivrarnas argumentation och visa att deras förslag har vittgående konsekvenser för hela samhället.

Ett förbud mot slöjan är en handling som direkt står i konflikt mot principen om grundläggande medborgerliga rättigheter, det vill säga principer som i huvudsak reglerar medborgarnas rättigheter gentemot staten. Idag är det endast anakronistiska diktaturer, såsom den islamistiska staten i Iran eller talibanerna i Afghanistan som förnekar de grundläggande rättigheterna, till vilka rätten att fritt välja sin klädsel hör. Det är därför de grupper, som under de senaste åren fört fram kravet på ett förbud mot slöjan, inte officiellt förnekar rätten att klä sig som man vill. I Turkiet legitimeras ett slöjförbud för flickor på högskolor som ett försvar av landets medborgerliga rättigheter, och i Frankrike formulerades förbudet för några år sedan på ett sådant sätt att det inte skulle stå i direkt motsättning till grunlagens medborgerliga rättigheter. Även i dess extrema form, det vill säga ett allmänt förbud mot slöja för barn (och hittills är det enbart IAKP och medlemmar i folkpartiet som föreslagit det) förnekar man officiellt inte rätten att klä sig som man vill, utan man motiverar förbudet som ett försvar av barnens rättigheter. Respekten för dessa grundläggande rättigheter är alltså inte ifrågasatt, inte ens av dem som kräver ett förbud, utan debatten har hittills handlat om relationen mellan olika medborgerliga rättigheters verkningsområden och deras interna relationer. Visserligen ska staten respektera och försvara de grundläggande rättigheternas villkorslöst, men dessa rättigheter definierar inte enbart förhållandet mellan medborgarna och staten, utan även förhållandet medborgarna emellan och relationen mellan medborgarnas privata och allmänna rättigheter.

En gränslös utvidgning av en del av medborgerliga rättigheter kan inskränka andra. Var går till exempel gränsen mellan yttrandefrihet och förtal? Eller ska etniska, kulturella och religiösa rättigheter kunna utvidgas så att de omfattar könsstympning eller polygami för män?

Diskussionen handlar alltså inte om grundläggande rättigheters vara eller icke vara, utan om relationen mellan dessa rättigheters olika delar och deras praktiska tillämpning. Så, även om de grundläggande rättigheternas villkorslöshet inte är diskutabel, gäller detta inte relationen mellan olika rättigheter och deras praktiska tillämpning. Det är också genom att föra denna diskussion i samklang med medborgarnas kamp för rättigheter som arbetarklassen historiskt kunnat utvidga civilsamhällets självständighet gentemot staten. Men det är också genom att angripa de områden där olika rättigheter glider in i varandra som diktaturer av olika slag försöker inskränka både de individuella rättigheterna och den politiska demokratin, och därigenom öka statens makt gentemot civila samhället.

Därför är det viktigt att i diskussionen om ett slöjförbud kritiskt granska motståndarsidans argument – dess innehåll, mål och konsekvenser – för att se om målet är att stärka statens despotism och ett ifrågasättande av principen om de grundläggande rättigheternas villkorslöshet, eller om det är en utökning av de individuella rättigheterna och den politiska demokratin. Även om förbudsförespråkarna använder sig av argument såsom ”barnens-” och ”kvinnors rättigheter” kan dessa vara dimridåer för att dölja ambitionen att minska medborgarnas rättigheter och inskränka demokratin.

Alla som idag förespråkar ett slöjförbud – såväl i Turkiet, Frankrike som Sverige – söker bekämpa islamismen genom att med hjälp av statsmakten inskränka rättigheterna hos den massrörelse som felaktigt ser islamismen som lösningen på sitt elände och som därmed utgör dess sociala bas. Denna politik koncentrerar sig på en inskränkning av dessa människors medborgerliga rättigheter och lämnar de stater och ideologiapparater – såsom Islamiska Republiken i Iran och olika islamistiska grupperingar från Mellanöstern och Nordafrika – som ligger bakom oberörda. Låt oss granska de argument som man


använder för att rättfärdiga ett slöjförbud.

Slöjans sociala betydelse

Alla som på ett radikalt sätt bekämpar patriarkatet är överens om att slöjan står för en traditionell och kvinnodiskriminerande värdering. Förbudsanhängarna – såväl för barn som för vuxna – påpekar gång efter annan att slöjan inte enbart är ett klädesplagg. Argumentet att slöjan ska förbjudas på grund av dess sociala betydelse och negativa konsekvenser utgör i själva verket det nav kring vilket alla som är för ett förbud samlas.

Det är också detta argument man använder när man beskyller dem som är mot ett förbud för att stödja slöjan som institution. Men det är just här det brister. För rätten att klä sig som man vill är – precis som andra grundläggande rättigheter – inte beroende av en progressiv användning av rättigheterna ifråga. Det är just därför dessa rättigheter är villkorslösa rättigheter. Om yttrandefriheten, partifriheten och valfriheten av klädsel skall villkoras med en progressiv, eller till och med en neutral användning, blir inget kvar av dessa rättigheter. Att åberopa slöjans sociala betydelse för att förbjuda den är med andra ord ett direkt brott mot de grundläggande medborgerliga rättigheterna.

Slöjan är naturligtvis inte den enda klädsel som har en social betydelse. Historiskt har kläder alltid symboliserat vilken social status man har, och i en del samhällen har vissa dräkter exklusivt tillhört olika sociala skikt i samhället. Idag använder många grupper – i synnerhet unga – sig av olika kläder för att uttrycka ett politiskt ställningstagande; för att avvisa en tradition, för att protestera mot den förhärskande moralen och kulturen och för att stödja en politisk idé, progressiv eller reaktionär eller till och med fascistisk.

Många feminister anser att tajta och så kallade utmanande kläder är ett uttryck för patriarkala normer och man har kunnat visa att denna typ av kläder blir vanligare i tider då kvinnofientliga och reaktionära uppfattningar breder ut sig. Hittills har dock dessa feminister aldrig krävt ett förbud mot dessa kläder. Tvärtom finns det också andra feminister som ser denna sorts kläder som just en utmaning mot patriarkala traditioner och ett steg i riktning mot kvinnans emancipation undan traditionen och samhällsmoralen.

Om nu staten ska agera som domare och normgivare för vilka kläder som ska användas, vad händer då med medborgarna? Med alla ”antiterrorlagar" som idag används för att inskränka medborgerliga rättigheter, vilka civilsamhället kämpat för i över tvåhundra år, så kommer det inte att ta lång tid innan begreppet civilsamhälle och medborgerliga rättigheter är ett minne blott. Vikten av medborgerliga rättigheter är så stor att man inte ens kan överlåta åt majoriteten att bestämma över dem. För tänk om medborgarna i till exempel Turkiet röstade för obligatoriskt bärande av slöja. Bara för att vi är emot kulturrelativism, ska vi då tvinga alla kvinnor som kämpat för att erhålla sina rättigheter att acceptera majoritetens diktatur? Det är just för att förhindra en sådan katastrof som dessa rättigheter skyddas undan alla staters ingripanden i såväl diktaturer som demokratier.

Staten som domare

Förespråkarna för ett förbud mot slöjan menar vidare att om staten inte kan ingripa i de vuxna medborgarnas ”felaktiga val”, så har den dock som försvarare av barnens sociala rättigheter, rätt att hindra föräldrarnas ”felaktiga val” åt barnen.

Ja, det har den, men detta förutsätter att staten redan har fällt en dom över valet av klädsel, i det här fallet slöjan. Jag anser att slöjan bidrar redan från barndomen till att barnet lär sig en könsdiskriminerande syn. Men de som försvarar slöjan har en annan uppfattning. Vilken sida ska staten stå på i denna fråga? Och har den överhuvudtaget någon rätt att välja sida? Att använda sig av slöjans sociala betydelse för att rättfärdiga ett förbud, upphöjer staten till en domare som äger rätten att tala om för medborgarna vilka kläder man har rätt till, och därmed avvisas de grundläggande rättigheternas villkorslöshet. Hur mycket vi än argumenterar om slöjans diskriminerande betydelse, möts vi med lika många argument för slöjan från dem som försvarar den. Enda sättet att rättfärdiga vår ståndpunkt är att i det offentliga rummet respektera båda sidors lika värden och följa demokratins spelregler. Varje annan metod, som att vända sig till staten och lagen som domare och att använda sig av statens våldsapparat mot motståndarna, är ett direkt brott mot demokratins grunder. Det är därför inte så märkligt att fundamentalister från båda lägren – såväl religiösa som rationalistiska – använder sig av identiska metoder och argument för att med våld driva igenom sin vilja.

Islamisterna i Iran förbjuder valfriheten att klä sig som man vill, genom att hänvisa till den ”dekadenta västerländska kulturen” och sin ambition att ”skydda” kvinnorna mot männen. Samtidigt önskar förbudsförespråkarna förbjuda slöjan med hänvisning till den ”kvinnofientliga islamiska kulturen” med samma ambition att ”skydda” kvinnorna. I båda lägren sker ironiskt nog kampen för detta ”skydd” i princip utan deltagande från de kvinnor och barn det handlar om.

Förbudsförespråkarnas argument må låta mer rationella, men de förutsätter en ”rationell stat” som ”tillrättavisar” de ”irrationella medborgarna” och som använder sig av sin makt för att frånta ena sidan valfriheten. Staten hos båda sidor är med andra ord partisk och diskriminerande. En sådan stat är de medborgerliga rättigheternas fiende.

För att kunna förbjuda slöjan i ett försvar av barnens rättigheter, så länge slöjan inte försvunnit från samhällets värdesystem, krävs det mer än våra åsikter om slöjans sociala innebörd. Antingen ska man som i fallet med könsstympningens katastrofala konsekvenser hänvisa till naturvetenskapliga bevis, eller visa att rätten till slöja stör funktionen hos andra rättigheter. I annat fall kan inte rätten till valfri klädsel inskränkas innan en förändring i samhällets värdesystem sker. Fram till dess tillhör den villkorslösa rätten att klä sig, som alla andra grundläggande rättigheter, medborgarnas privata sfär.

Men de som försvarar ett förbud har också hittat ett annat argument för att rättfärdiga sin politik.

Mobbning av beslöjade barn

De som förespråkar ett förbud har upptäckt att beslöjade barn trakasseras


och mobbas på grund av slöjan och föreslår ett slöjförbud för att skydda barnet. Detta är ett synnerligen märkligt sätt att skydda ett barn som blir trakasserat på grund av sina kläder, sin etnicitet eller nationalitet. Genom att tvinga barnet att assimilera sig försvarar staten mobbarna och erkänner diskriminering och trakassering som norm. En sådan uppfattning av ”lika villkor” kan endast grundas på de mest människofientliga värderingar. Hur långt kan man gå för att assimilera barnet i majoritetssamhället och påtvinga henne denna ”likhet”? Anta att man med hjälp av lagen kan tvinga barnet att klä sig ”rätt”, hur gör man om barnets hudfärg, hårfärg, etnicitet, nationalitet, hennes personliga och kulturella egenskaper etcetera inte faller majoritetssamhället i smaken? Med denna ”likhet” kan man till och med rättfärdiga etnisk rensning. Dagens rasism vågar inte längre öppet stödja sig på teorier om människors olika värden, utan avvisar istället det mångkulturella samhället med hänvisning till att det skulle störa samhällsbalansen. Invandrare kan accepteras under förutsättningen att de försvenskas.

Men lika rättigheter och politisk demokrati grundar sig på en motsatt människosyn. Alla vuxna medborgare och alla barn måste inse att ”olika” människor – såväl biologisk som kulturell olikhet – har samma värde och rättigheter. Om alla kvinnor i ett samhälle vill bära slöja, utom en, har hon rätt att vägra utan att för den skull trakasseras. Detsamma gäller den person som vill bära slöja i det samhälle där alla andra är obeslöjade. Det är just detta som är de medborgerliga rättigheternas största värde, att skydda individens oliktänkande mot de traditioner som vilar över värdesystemet och kulturen i samhället. Den lag som inte försvarar rätten att vara ”olik” i samhället är inte en modern lag, utan är den förmoderna förmyndarstaten som organiserar samhället efter ”heliga idéer”. Om det finns grupper, som likt islamisterna idag utnyttjar de medborgerliga rättigheterna för att sprida sina reaktionära idéer, ligger inte lösningen i en förmyndarstat och heligt samhälle. Tvärtom ska de som försvarar traditionella idéer tvingas använda sig av den moderna lagen.

Patriarkal produkt

De som vill införa förbud mot slöjan anför två ytterligare argument gentemot sina motståndare. Man menar, för det första, att ett motstånd mot förbud är ett stöd till slöjan som institution. För det andra att de som är mot ett förbud för slöja på barn ger sitt stöd till en ordning där föräldrarnas dominans över barnen är total.

Att försvara rätten att klä sig som man vill är inte att vara neutral mot slöjan. I de samhällen där respekten för medborgerliga rättigheter är institutionaliserad är detta en självklarhet för majoriteten. På samma sätt innebär inte statens neutralitet i olika frågor att medborgarna själva är neutrala gentemot varandra. Tvärtom brukar man ha heta debatter och diskussioner utan att för den skull dra in staten och försöka inskränka sina motståndares rättigheter. Det är i despotiska samhällen som olika läger har en tendens att avskaffa statens opartiskhet gentemot medborgarna. Jag, som är mot ett förbud mot slöjan, är varken för slöjan eller neutral gentemot den. Slöjan är en produkt av det patriarkala samhället, en produkt som inte bara agerar som ett fysiskt och mentalt hinder för kvinnor och barn, utan dessutom reproducerar och – under skiftande samhällsförhållanden – reorganiserar de patriarkala värderingarna och upprätthåller en sorts könsapartheid.

Men en demokratisk kamp mot slöjan skiljer sig från en antidemokratisk och despotisk kamp. I motståndet mot slöjan måste för det första respekten för alla de som bär slöjan, vare sig det sker frivilligt eller genom olika socialiseringsmekanismer, garanteras. Deras lika medborgerliga rättigheter gentemot de övriga i samhället ska respekteras. Varje annan metod innebär de obeslöjades förmynderi över de beslöjade eller som IAKP uttrycker det: ”de moderna antireligiösas” välde över ”de efterblivna religiösa”.

Barnens rättigheter

Att säga nej till slöjförbud för barn betyder inte ett försvar av föräldrarnas totala dominans över barnet. Det är klart att när det gäller barn finns det i varje samhälle områden för offentlig auktoritet. Till och med den islamistiska staten i Iran, som menar att religiösa samfund, klanen och familjen är institutioner vilka står över nationen och civilsamhället, har genom mångårigt kamp från befolkningen tvingats acceptera detta inom vissa områden. Med tiden har detta område mer och mer utvidgats, och många av familjens rättigheter över barnet kan inte idag ses som privata. Den familj som i vår tid inte kan ta hand om sina barn förlorar (med rätta) vårdnaden över dem.

Det är alltså inte existensen av det offentligas auktoritet som frågan handlar om, utan om var gränserna för detta område går och om staten godtyckligt kan utvidga sin dominans över barnen till den grad att man inskränker grundläggande medborgerliga rättigheter? En stat som den Islamiska Republiken anser sig ha den rätten. I en sådan ideologisk-totalitär stat riskerar gränserna mellan den privata och den offentliga sfären att hela tiden suddas ut. Statens uppgift i en demokrati är att skydda medborgerliga rättigheter från att inskränkas. Därför leder en ökning av barnens rättigheter, tvärtemot vad som synes, till en ökning av föräldrarnas rättigheter och möjligheter gentemot staten. Tidigare var rätten till utbildning beroende av föräldrarnas ekonomi, och man hade inga som helst möjligheter att kräva stöd till utbildning från staten. Idag är detta en självklar rättighet och i de samhällen där vissa familjer inte har ekonomisk möjlighet att skicka sina barn till skolan är det staten och inte föräldrarna som anses vara ansvarig. På samma sätt är det föräldrarnas rättighet att staten skyddar deras barn från att mobbas på grund av sin klädsel eller etnicitet. Om staten fick utvidga sitt auktoritetsområde helt godtyckligt funnes det dock ingen garanti för att några rättigheter kvarstod. Idag kan man hänvisa till barnens bästa för att inskränka medborgarnas inflytande, i morgon till ungdomars, kvinnors, muslimers bästa. Då har vi banat vägen för en förmodern auktoritär stat som avskaffar hela civilsamhället.

Aga och slöja

Varken föräldrarna eller staten har rätt att med hänvisning till sitt ansvar och sina rättigheter att ta hand om barnen, kräva särskilda rättigheter som strider mot principen om medborgarnas lika rättighet. Muslimska föräldrar får till exempel inte frånta sina barn möjligheten att delta i musik- och simundervisning. Detta vore en privatisering av


utbildningen, något som hör till det allmänna och är därmed ett brott mot principen om lika rättigheter (till utbildning). Eftersom grunden för detta krav finns i en religiös och ideologisk uppfattning, strider det även mot principen om statens och utbildningen åtskiljande från religionen, en självklar princip i grundlagen i demokratiska samhällen.

På samma sätt kan staten inte ta sig rätten att inskränka vissa gruppers medborgerliga rättigheter och därigenom diskriminera dessa gentemot samhället i övrigt. Låt oss ta förbudet mot aga, eller barnarbete som exempel. Det är få föräldrar idag som anser att detta förbud är ett tvång från staten. Tvärtom anser de flesta att det är barnens och föräldrarnas rättighet att barn inte får agas, och man anser att staten ska ha ett ansvar för försvaret av denna rättighet. Det som framförallt skiljer aga och barnarbete från slöjan är det faktum att barn genom uppfostran lär sig att ”välja” slöjan. Muslimska barn uppfostras som alla andra barn i sina föräldrars värdesystem, varigenom föräldrarnas normer blir deras egna. I barnuppfostran finns det alltid moment som barn motsätter sig. Skulle staten gripa in varje gång föräldrar tvingar sina barn till något tvingas staten frånta alla föräldrar rätten att uppfostra sina barn. När det idag finns grupper som anser att slöjan är något positivt, kan ett förbud endast leda till en omyndigförklaring av muslimer som grupp. Då har man i princip förklarat krig mot muslimer och de kommer att göra allt som står i sin makt för att göra lagen verkningslös. Slöjan som institution försvagas inte genom en sådan politik, den blir istället ett fokus för motstånd.

Men en sådan politik är inte bara odemokratisk och ineffektiv utan den är dessutom extremt inhuman och strider mot barnens rättigheter. Vill man förklara krig mot muslimer är det väl ändå rättvisare att förklara krig mot vuxna medborgare som kan försvara sina rättigheter? Här gömmer man sig bakom barnen, som å ena sidan förtrycks genom konservativa traditioner i hemmet och som å andra sidan förtrycks i samhället på grund av sin och sina föräldrars religion och etnicitet. Samtidigt som barnet är i akut behov av båda sidors stöd och skydd.

Min protest mot ett slöjförbud är inte enbart en protest mot statens våld mot vissa föräldrar. Problemet är större än så. Genom detta inskränker staten civilsamhällets självständighet gentemot staten. Det är också därför som jag anser att det inte bara är de föräldrar som är angripna som ska reagera, utan det åligger varje medborgare att försvara – i det här fallet – muslimernas medborgerliga rättigheter. Statens auktoritära tendenser börjar alltid där det väcker minst motstånd och allmänheten har lättast att acceptera det, för att sedan spridas till andra områden och andra grupper av befolkningen.

Fascismens argument

Det är viktigt att komma ihåg att fascismen i Europa, redan innan Hitlers maktövertagande i Tyskland, hänvisade till just barnens rättigheter för att legitimera statens rätt att frånta judarna deras barn, då dessa ansågs inkapabla att tillgodose barnens behov. Allt detta skedde i syfte att skapa ”ett sundare samhälle”, vilket sedermera visade sig innebära en förintelse av olika ”sociala mikrober” – såsom judar, kommunister, romer, homosexuella med flera – som ansågs skada det homogena samhället. Idag verkar fascismen död och dess extrema ”lösningar” omöjliga. Men främlingsfientlighet och rasism är vardagsmat. En närmare granskning av situationen i dagens Europa visar att förslagen att inskränka muslimska barns valfrihet inte eftersträvar en ökning av barnens medborgerliga rättigheter, utan är ett försök att i islamofobins anda inskränka muslimernas möjligheter i samhället.

Samtidigt som muren kring det ”civiliserade” Europa förstärks, för att stänga ute flyktingarna, (det vill säga den nya världsordningens ”slaggprodukter”), konkurrerar etablerade partier, i sann populistisk anda med varandra om röster ur grumliga vatten. Framgångarna för främlingsfientliga partier, inskränkningen av asylrätten, införandet av ”antiterrorlagar” med mera är alla indikatorer på en ökad främlingsfientlighet, såväl strukturell, som direkt genom olika förbud.

Avskaffandet av rätten över sin klädsel drabbar alla medborgare i Iran. I väst är det en minoritet som är under attack. Hur mycket man än ogillar islamismen, måste vi försvara muslimernas rättigheter som ett led i försvaret av alla medborgares rättigheter. Ett försvar av muslimernas medborgerliga rättigheter är dessutom en pil direkt riktad mot islamismens hjärta. Islamismens väsen vilar på förmyndarskap och ett avvisande av individens rätt till självbestämmande. Kärnan i islamismens sociala program är prästerskapets förmyndarskap över samhället. Ett erkännande av muslimernas medborgerliga rättigheter innebär ett avvisande av hela islamismens ideologi och reser motstånd i dess sociala bas mot förmyndarskapet. Det är första steget mot raserandet av den klassöverskridande ideologiska bas som utgör islamismens grund. Tjugofem års kamp i Iran erbjuder otaliga praktiska exempel på detta.

Reza Chitsaz
Aktiv i Nätverket Ingen Människa är Illegal