Lars Janssons bok Mångkultur eller välfärd har blivit något av den svenska extremhögerns bibel. Dessa främlingsfientliga krafter upplever att denne universitetslektor, som hävdar att invandringen årligen kostar samhället 300 miljarder, ger deras argument en vetenskaplig legitimitet. I artikeln nedan går ekonomen Sten Ljunggren i närkamp med Janssons ideologiska räknesnurra. Från Tidskriften Röda Rummet 1/2003.

Falsk matematik – räknesätt för främlingsfientliga
Sten Ljunggren

Lars Janssons bok Mångkultur eller välfärd har blivit något av den svenska extremhögerns bibel. Dessa främlingsfientliga krafter upplever att denne universitetslektor, som hävdar att invandringen årligen kostar samhället 300 miljarder, ger deras argument en vetenskaplig legitimitet. I artikeln nedan går ekonomen Sten Ljunggren i närkamp med Janssons ideologiska räknesnurra.

I boken Mångkultur eller välfärd? hävdar författaren Lars Jansson att ”Sveriges gåvopolitik (invandring, utvecklingsbistånd och EU-avgifter) kostar 300 miljarder kronor per år”. Med ”invandring” avser Lars Jansson de 1,8 miljoner människor som är födda utomlands eller som är barn i familjer där en av föräldrarna är födda utomlands. Konsekvenserna av att dessa 1,8 miljoner människor (20 procent av den totala befolkningen) finns här är, enligt Jansson: ”stor arbetslöshet, vulgärspråk i skolan, misshandel och våld, växande fattigdom, hedersmord, gettoisering, bigami, könsstympning, barnäktenskap, skenskilsmässor, ökad kriminalitet, svenskfientlighet mm.” (Jansson, sid 8).

I boken finns de populära invandrarfientliga åsikterna om att invandrare tränger undan ”svenskar” från arbetsmarknaden. Det blir lite dråpligt, för ett av Janssons favoritländer är Finland. ”Finland föredrar att föra en invandringspolitik, som gagnar landet på lång sikt. (det vill säga ingen invandring/min anmärkning) Det handlar om nationens och folkets överlevnad”. (sid 10). Med andra ord borde det i Finland – där man knappt kan se en enda invandrare så långt ögat når – inte finnas någon arbetslöshet. Verkligheten är dock inte nådig mot sådana som Jansson. Finland har sedan 1990 haft en arbetslöshet som legat 50 procent över den svenska. (OECD Economic Outlook, 2002)

Vägen fram i Janssons bok är milt uttryckt snårig. Men slutsatsen är desto tydligare. De 20 procent av Sveriges befolkning som, enligt författaren, utgör invandrarbefolkningen kostar direkt 267 miljarder kronor per år. Kostnaden för ”invandrarbefolkningen” och deras andel av den totala kostnaden fördelar sig så här:

	Mdkr	Andel
Centrala samhällsfunktioner	32	30%
Offentlig konsumtion	123	23%
Transfereringar	83	18%
Inkomstförluster	29	100%
Summa kostnader	267	24%

Källa. Jansson sid 135

Till dessa 267 miljarder lägger Jansson uhjälp på 13 miljarder och ”Bistånd till EU-länderna” på 21 miljarder. Det ger den runda summan på 300 miljarder kronor för skattebetalarna 1999 i vad Jansson kallar ”gåvopolitik”. En politik som sägs syfta till att ”ge folk i eller från andra länder ekonomiskt stöd” ( sid 156).

Om Janssons beräkningar hade varit ens i närheten av korrekta, så skulle de naturligtvis vara sensationella. Vårt stöd till folk i eller från andra länder skulle uppgå till över 70 000 kronor per förvärvsarbetande. Janssons summa på 300 miljarder kronor i kostnad för skattebetalarna år 1999 är lika stor som den samlade kommunalskatten det året. Det skulle betyda att utan ”gåvopolitiken” (utan invandrare, bistånd och EU), så skulle vi helt kunna avskaffa kommunal- och landstingsskatten.

Dubbelräkning

Tabell 1 visar Janssons beräkningar som leder fram till en bruttokostnad för ”invandrarbefolkningen” på 267 miljarder och en nettokostnad på 150 miljarder kronor (något som Jansson enbart redovisar i en bilaga). Jämsides har jag ställt upp en korrigering som ger en total nettokostnad på 10 miljarder kronor. Tabell 2 är de demografiska grunddata som behövs för att diskutera de olika posterna i Janssons beräkningar. Jag kommenterar enbart de poster där det finns en skillnad mellan ”invandrarbefolkningens” andel enligt Jansson och mig.

Räntor på statsskulden: Jansson hävdar att ”invandrarbefolkningen” ska belastas med en oproportionerligt stor andel av de 90 miljarder som betalas i räntor på statskulden. Orsaken skulle vara att det finns en betydligt högre andel bland dem som utestängdes från arbetsmarknaden i början av 90-talet. Men de budgetunderskott Sverige drog på sig mellan 1985 och 1995 berodde till mer än hälften på att de offentliga inkomsterna minskade (Ehrenberg & Ljunggren, Ekonomihandboken, sid 35). Det var en politik som i första hand kom höginkomsttagare till del och inte ”invandrarbefolkningen”. Deras andel av budgetunderskotten (och därmed ränteutgifterna) ligger helt klart under deras andel av befolkningen. En överslagsberäkning (Janssons 32 procent på de 45 procent av de underskott som inte berodde på minskade skatter) ger 15 procent.

Offentlig konsumtion: Jansson beräknar att ”invandrarbefolkningen”, utöver sin andel på 20 procent, ska belastas med 5 miljarder kronor för statlig konsumtion till följd av högre brottslighet. Den uppskattningen grundar han på uppgifter om brottsligheten bland ”utländska medborgare”. Men den gruppen är något helt annat än de 1,8 miljoner människor som utgör ”invandrarbefolkningen”. Det går inte att ta en ”överbrottslighet” i den första gruppen och sedan räkna upp den för hela ”invandrarbefolkningen”. En rolig detalj om den statliga konsumtionen är att ”invandrarbefolkningen” måste belastas med 500 miljoner kronor eftersom de är överrepresenterade vid högskolor och universitet! Sedan räknar Jansson med ökade kostnader för den kommunala skolan på 3,5 miljarder (vilket om det inte är sant, borde vara sant). Därtill finns en helt ospecificerad post ”ökade kostnader av andra skäl” för den kommunala konsumtionen på 4,5 miljarder. Totalt räknar Jansson med att ”invandrarbefolkningens” konsumtion av offentliga tjänster ligger på 16 miljarder över vad deras andel av befolkningen borde innebära.

Men Jansson bortser från att en mycket stor del av kommunernas och landstingens kostnader är åldersrelaterade. Av ”invandrarbefolkningen” är 9 procent 65 år eller äldre, för hela befolkningen är motsvarande siffra 17 procent. Väger man ihop ”högre brottslighet” och ”ökade skolkostnader” med skillnaderna i åldersstruktur blir resultatet med största sannolikhet att ”invandrarbefolkningen” konsumerar mindre än 20 procent (deras andel av befolkningen) av den offentliga verksamheten. I tabell 1 har jag ändå räknat med en 20-procentig andel (det vill säga jag har räknat kostnaderna högt).

Icke-förvärvsarbetande: I en framställning som överlag är snårig blir det här helt snurrigt. Jansson verkar göra en dubbelräkning genom att först räkna med kostnaderna för icke förvärvsarbetande och sedan lägga till kostnaden för sjukfrånvarande och förtidspensionerade (de senare är ju en delmängd av de icke-förvärvsarbetande). På det sättet kommer han fram till att ”invandrarbefolkningen” tar 37 procent av transfereringarna till icke förvärvsarbetande. Det är rimligare att utgå från ”invandrarbefolkningens” andel av de icke förvärvsarbetande på 29 procent (se tabell 2). Det är troligen en överskattning, eftersom ”invandrarbefolkningen” i genomsnitt har en lägre ersättningsnivå vid arbetslöshet, med mera, än den övriga befolkningen.

Inkomstförluster: Här går vi från det snurriga till det helt tokiga. Jansson påpekar helt riktigt att när folk är arbetslösa eller av annan anledning inte deltar i förvärvslivet, så leder det till ett bortfall av inkomster (skatter och sociala avgifter) för den offentliga sektorn. På grund av den lägre förvärvsfrekvensen bland ”invandrarbefolkningen” beräknar han inkomstbortfallet till 29 miljarder kronor. Det som blir tokigt är att han tar (över)full hänsyn till detta inkomstbortfall i sina beräkningar av ”invandrarbefolkningens” bidrag till den offentliga sektorns intäkter. På det här sättet räknar han samma sak två gånger.

Intäkter: Jag har räknat med att ”invandrarbefolkningens” andel av direkta skatter och socialavgifter motsvarar deras andel av den förvärvsarbetande befolkningen (15 procent), och att andelen av indirekta skatter och övrigt (avgifter, utdelningar mm.) motsvarar andelen av hela befolkningen (20 procent). Ett annat sätt att göra samma beräkning är att låta den vuxna ”invandrarbefolkningens” andel av intäkterna motsvara dess andel av hela den vuxna befolkningen (19 procent) och sedan använda Janssons inkomstförluster på 29 miljarder som en korrigeringspost. Båda beräkningsmetoderna ger i stort sett samma resultat.

Göder en lögn

I sammanfattning ger mina beräkningar av invandringens nuvarande kostnader följande bild i miljarder kronor:

Intäkter	185
Kostnader	- 195
Nettokostnad	- 10

Det här är osäkra siffror, felmarginalen kan säkert uppgå till plus/minus tio miljarder. Nettokostnaden kan alltså idag ligga på allt från noll till 20 miljarder kronor per år. Orsaken till att med största sannolikhet handlar om en nettokostnad (någonstans mellan 0 och minus 20 miljarder) är väldigt enkel. Det är inte 1,8 miljoner människor – ”invandrarbefolkningen” – som är en belastning. Det är det svenska samhällets totala misslyckande att släppa in invandrarna på arbetsmarknaden som är problemet. Förvärvsfrekvensen (antalet förvärvsarbetande i förhållande till antalet personer mellan 19 och 64 år) ser ut så här:

Totala befolkningen	70 %
Invandrarbefolkningen	54 %
Övriga befolkningen	73 %

Säg att förvärvsfrekvensen bland ”invandrarbefolkningen” hade varit densamma som för totala befolkningen – 70 procent (vilket fortfarande är lägre än för den övriga befolkningen). Då skulle kostnaderna och intäkterna för ”invandrarbefolkningen” sett ut så här i jämförelse med dagens situation (mdr kr):

	Förvärvsfrekvens idag	Förvärvsfrekvens 70 %
Centrala samhällsfunktioner	16	16
Offentlig konsumtion	107	107
Transfereringar	72	58
Summa kostnader	195	181
Intäkter	185	215
Netto	- 10	+ 34

Misslyckandet med att släppa in invandrare på arbetsmarknaden kostar årligen 44 miljarder kronor. Det är det avgörande problemet att diskutera.

Invandrarna är en tillgång och inte en belastning för hela Sverige. Det är en missbrukad och obrukad tillgång, men likafullt en tillgång.

I Johan Ehrenbergs och min Ekonomihandboken har vi ett enkelt exempel: Vad får den offentliga sektorn tillbaka från en person? Låt oss jämföra en född i Sverige och en som flyttar hit vid trettio års ålder. Vi räknar med att det tar fem år av utbildning och väntan innan den inflyttade verkligen får jobba för fullt.

Vi räknar med att bägge går i pension vid 65 och lever till 85. Och vi räknar med att de är sjuka eller förtidspensionerade ca 20 procent av tiden. Den svenske börjar arbeta vid 24 år. Ändå ger han mindre till samhället än den inflyttade (tusentals kronor): se tabell överst på denna sida.

Skolan, dagiset, alla de första 24 åren är en tung börda för den svenske löntagaren att återbetala, en kostnad som andra länder tagit om någon flyttar hit. Även om den inflyttade är 44 år, blir det i räkneexemplet en plus minus noll affär för den offentliga ekonomin.

Sammanfattingsvis är syftet med Janssons bok att göda en lögn, en lögn som används för att hindra människor från att flytta hit – lögnen om den dyre invandraren.

	Svenskfödd	Inflyttad 30 år
Skatt/arbetsgivaravgift	+ 4 400	+ 3 800
Skola/dagis	- 1 100	- 150
Ej jobb /sjuk	- 900	- 800
Pension	- 1 600	- 1 600
Summa	+ 800	+ 1 250

Källa: Ehrenberg, Ljunggren, Ekonomihandboken sid 241

Tabell 1

	Totalt mdr	Invandrare enl. LJ	Andel enl. LJ	Ny andel	Invandrare, ny beräkn.
Central förvaltning	15	3	20%	20%	3
Ränta på statskulden	90	29	32%	15%	13
Centr.sam-hällsfunktioner	105	32	30%		16
Statlig	139	34	24%	20%	28
Kommunal	289	66	23%	20%	58
Landsting	104	23	22%	20%	21
Offentlig konsumtion	532	123	23%	20%	107
Barn och ungdom 0-18	6	2	33%	33%	2
Förvärvsarbetande 19-64	129	13	10%	10%	13
Icke-förvärvs-arbetande 19-64	138	51	37%	29%	40
Ålders-pensionärer 65-	192	17	9%	9%	17
Transfereringar	465	83	18%		72
Inkomst-förluster	0	29	-	-	0
Kostnader	1 102	267	24%		195
Direkta skatter	458	53	12%	15%	68
Indirekta skatter	252	32	13%	20%	51
Socialavgifter	249	32	13%	15%	37
Övrigt	143	0	0%	20%	29
Intäkter	1 102	117	11%		185
Intäkter	1 102	117			185
Kostnader	-1 102	-278			-195
Nettokostnad	0	-150			-10

Den första kolumnen (Totalt mdr) visar den offentliga sektorns utgifter och inkomster 1999 i miljarder kronor. Den andra kolumnen (Invandrare, enl LJ) är Janssons beräkningar kostnader och intäkter som faller på invandrarbefolkningen. Han kommer fram till totala kostnader för invandrarbefolkningen på 267 miljarder kronor och intäkter på 117 miljarder. Det skulle ge en nettokostnad på 150 miljarder (det är en siffra Jansson själv inte använder, utan han använder nästan uteslutande bruttokostnaden).
Den tredje kolumnen (Andel, enl LJ) är invandrarbefolkningens procentuella andelar av olika utgifter och intäkter som ges av Janssons beräkningar. Den fjärde kolumnen (Ny andel) är mina korrigerade siffror för invandrarbefolkningens andelar (motivering ges i texten). Det leder fram till den sista kolumnen (Invandrare, ny beräkn.) som är mina beräkningar av kostnader och intäkter för invandrarbefolkningen. Det slutar på en nettokostnad på 10 miljarder kronor.

Tabell 2. Befolkningen och invandrarbefolkningens sammansättning (tusental)

	Hela befolkningen	Fördelning	Invandrare	Fördelning	Invandrarandel
Barn och ungdom 0-18	1 263	14%	482	27%	38%
Förvärvsarbetande 19-64	4 223	48%	625	35%	15%
Icke-förvärvsarbetande 19-64	1 844	21%	530	30%	29%
Ålderspensionärer 65-	1 531	17%	141	8%	9%
Total befolkning	8 861	100%	1 778	100%	20%

Källa: Jansson, L., Mångkultur eller välfärd?