Är imperialismteorin utspelad?
Charles Post

Boken Imperiet är en paradox. Man skulle kunna tro att en alltför tjock bok – ofta med en svårförstålig intellektuell stil – skulle vara ödesbestämd att, som mest, bli läst av ett fåtal vänsterintellektuella förskansade inom universiteten. Boken har emellertid fått enorm uppmärksamhet, inte bara vid universiteten, utan även i den breda tidningsvärlden och bland antikapitalister och globala rättviseaktivister i både USA och Europa.(1)

Det finns ett antal orsaker till Imperiets dragningskraft. För det första är dess författare inte några medelmåttliga akademiker på vänsterkanten. Medan Michael Hardt föreläser i litteratur vid det prestigefyllda Duke University i North Carolina så befinner sig Toni Negri i Rebibbiafängelset i Rom, inspärrad för ”brottet” att ha varit den ”intellektuella inspiratören” för Röda Brigaderna i slutet på 1970-talet. Negri har sedan länge varit förknippad med ”autonomi”- rörelsen inom den italienska revolutionära vänstern, som hade ett ansenligt inflytande bland militanta industriarbetare under 1970- talet och som fortsätter att inspirera sektorer inom den antikapitalistiska ungdomsmiljön i Italien idag.

Den andra orsaken till dess dragningskraft – såväl inom universitetsvärlden som bland antikapitalister och i den globala rättviserörelsen – är dess relation till ”postmodernismen”. Å ena sidan instämmer Hardt och Negri i postmodernisternas grundläggande påstående att kapitalismen på ett fundamentalt sätt har omvandlats under de senaste femtio åren.(2) I Imperiet argumenterar Hardt och Negri om den globala kapitalismen på ett sätt som blivit allmängods både bland akademiska postmodernister och många antikapitalistiska och globala rättviseaktivister. ”Imperiet”(the Empire) är ett jämnt utvecklat nätverk utan centrum, i vilket arbetare och teknologi används flexibelt i produktionen för att möta varje förändring av konsumenternas efterfrågan. Det är ”icke-materiellt”, vilket innebär en minskning av tillverkningsindustri och en ökning av tjänster och information samt en ökad geografisk rörlighet. Nationalstaten och inomkapitalistisk konkurrens och rivalitet är på nedgång i denna nya världsordning. Å andra sidan tillbakavisar Hardt och Negri den politiska lokalpatriotismen och pessimismen hos den postmoderna identitetspolitiken. För postmodernisterna är den huvudsakliga, om inte den enda, formen av motstånd mot den globala kapitalismen, mångfaldigandet av tillfälliga lokala identiteter och lokala ”platsbaserade” politiska rörelser, vilka ”i lokalitetens gränser (uppfattade antingen som identitet eller territorium) ställs mot de globala nätverkens odifferentierade och homogena rum”. Att ställa lokalt och globalt mot varandra på det enkla sättet leder lätt, enligt Hardt och Negri, till ”ett slags ursprungligt synsätt som fixerar och romantiserar sociala relationer och identiteter.” Ett sådant förhållningssätt bortser från hur det verkligen är: ”vad som tycks vara lokala identiteter är inte autonoma utan har i själva verket skapats med stöd av den den kapitalistiska imperiemaskinens utveckling. Fienden är snarare en specifik form av globala relationer som vi kallar Imperiet.”

Från denna teoretiska kritik rör sig Hardt och Negri till en riktigt väsentlig och ofta insiktsfull kritik av de olika former av ”underordnad nationalism” som postmodernisterna för fram. De argumenterar för att postmodernismen gör en fetisch av det lokala och partikulära, vilket lätt kan leda till en politisk apologi för Imperiet.

En förändrad kapitalism

Hardt och Negris eget förhållningssätt är, i korthet, att den globala kapitalismen under de senaste femtio åren omvandlats från ett imperialistiskt system – som innebär ojämn ekonomisk utveckling, skarpa konflikter mellan de dominerande ”imperialistiska” makterna, organiserade i nationalstater, och med industriarbetare som intar en central plats i den sociala omvandlingen – till en ny form: Imperiet. Mer specifikt påstår de att de transnationella företagsinvesteringarna har lett till en jämnt utvecklad världsekonomi som baseras på ”immateriell” produktion. I denna nya globala ekonomi, som domineras av de transnationella företagen och andra globala institutioner – Världsbanken, IMF med flera – har nationalstaten och inomkapitalistisk konkurrens minskat i betydelse. Till sist har den globala arbetarklassen, som definieras av sin ställning i produktionen, ersatts av ”mängden” (the multitude) som den främsta agenten för social förändring.

Hardt och Negris kritik av postmodernismens politik är både insiktsfull och välgörande, men i och med att de själva anammar dess grundläggande analys reducerar de Imperiet till ytterligare ett exempel på vad Kim Moody kallar ”fånig globalism”.(3) Den analys som de presenterar i Imperiet av dagens kapitalistiska världsekonomi är helt enkelt orealistisk – den motsvarar inte den kapitalistiska produktionens och ackumulationens realiteter idag.

Kärnan i Hardt och Negris begrepp ”imperiet” är vad de kallar ”postmoderniseringen eller produktionens informationalisering”. I denna förvandling från ”modernitet” till ”postmodernitet” innefattas ett historiskt skifte från ett ”ekonomiskt paradigm” – i vilket ”industrin och tillverkningen av varaktiga varor står i förgrunden”– till ett paradigm där ”kärnan i den ekonomiska produktionen är att producera tjänster och att handskas med information”.(4) Genom att vara befriad från de rumsliga begränsningar som hänger hop med industriell produktion tillåter produktionen av tjänster och information snabb och enkel geografisk rörlighet för kapitalet. Det skapar i sin tur ett relativt jämnt utvecklat globalt ekonomiskt rum.

I verkligheten ser den kapitalistiska världsekonomin helt annorlunda ut. Det är riktigt att andelen industriarbetare (för produktion av materiella varor och tjänster) har minskat kontinuerligt under mer än ett århundrade. Det är, som Harry Braverman förklarade i sin klassiska Labor and Monopoly Capital, (5) ett oundvikligt resultat av kapitalismens ständiga mekanisering av produktionen, vilket leder till en minskning av andelen arbetare som behövs för att producera varor. Antalet industriarbetare har emellertid, i de flesta industrialiserade samhällen, fortsatt att vara konstant eller ökat något. Och än viktigare är att den andel av den totala produktionen som industriarbetarna står för, har stigit under de senaste femtio åren.(6)

De flesta investeringar, (med flest anställda) inom ”tjänstesektorn” består inte av att tillhandahålla personliga tjänster (restauranger, håroch manikyrsalonger med mera) utan i ”affärstjänster” – legala och finansiella operationer som skall underlätta industriproduktion. På liknande sätt har det mesta av ”informationssektorns” tillväxt under de senaste tjugo åren tagit formen av att tillämpa datateknologi på industriproduktion (lagerstyrning, kontroll av komplexa maskiner medmera). Medan information lätt flyter runt världen, så är hårdvaran, – ryggraden i den nya telekommunikationens nätverk – en av världens mest orörliga investeringar. Kapitalistisk konkurrens har lett till omfattande överkapacitet av fiberoptiska nätverk och elektronisk omkopplingsutrustning under de senaste åren, vilka inte kan omlokaliseras eller ens överges av sina ägare.

Givet de industriella investeringarnas fortsatta dominans så kan inte ens de största transnationella företagen kapa förtöjningarna och sväva i det blå och flytta sig från plats till plats för att finna de lägsta arbetskostnaderna. Den globala kapitalistiska ekonomin är inte ett jämnt utvecklat rum. Merparten av den globala produktionen och konsumtionen äger fortfarande rum inom de avancerade kapitalistiska nationalstaternas gränser. Beakta följande statistik(7):

• Den tredje världen producerar cirka 20 procent av den globala produktionen (för det mesta kläder, skor och vanliga konsumtionsvaror – inte komplexa hushållsapparater, maskiner till industrin eller teknologi). 80 procent av tillverkningen sker fortfarande i USA, Västeuropa och Japan.

• Utländska direktinvesteringar utgör bara fem procent av världens totala investeringar – 95 procent av de totala kapitalistiska investeringarna äger rum inom de industrialiserade ländernas gränser. Av de fem procent av de totala globala investeringarna som är utländska direktinvesteringar går 72 procent från ett industrialiserat land till ett annat. Endast två procent av de totala globala investeringarna går från Nord till Syd inom världsekonomin.


• 75 procent av de utländska direktinvesteringarna – speciellt i Afrika, Asien och Latin-amerika, används till att köpa befintlig industri och utrustning – antingen genom att slå sig samman med eller förvärva existerande privatägda företag eller genom att köpa upp nyligen privatiserade offentliga företag (inom telekommunikation, olja etc). Endast 25 procent av de utländska direktinvesteringarna används till att bygga upp nya fabriker utomlands.

Produktionens internationalisering

Ett mer realistiskt sätt att förstå den nuvarande kapitalistiska globaliseringen är att se den som en internationalisering av ”mager produktion”.(8)

På grund av fallande profiter och skärpt internationell konkurrens sedan mitten av 1960-talet så har kapitalisterna organiserat om produktionen för att reducera kostnaderna genom att eliminera ”slöseri” – överflödigt material, aktiviteter och arbetare. Mager produktion har flera välbekanta drag: uppdrivet arbetstempo, avkvalificering, fler arbetsuppgifter, ökad användning av ”flexibla” (deltidsanställda och tillfälligt anställda) arbetare, ökad arbetsgivarkontroll för att bestämma arbetstider och arbetsuppgifter samt lägga ut arbete som tidigare gjordes av fackanslutna arbetare till underleverantörer.

Nyckeln till att förstå den kapitalistiska världsekonomins omvandling sedan det tidiga 1980-talet är att arbete som tidigare utfördes av fackanslutna eller relativt välbetalda arbetare nu läggs ut på underleverantörer. Främst handlar det om att lägga ut arbetsintensiva processer – sådant arbete som är beroende av låga arbetskostnader för att vara lönsamt. Inom den elektroniska industrin har man framför allt lagt ut tillverkningen av kretskort, datachips och andra komponenter. Inom klädes- och skoindustrin har mer och mer av att skära till och att sy ihop plaggen lagts ut, medan ”den slutliga tillverkaren” gör det avslutande arbetet och står för förpackningen. Inom finansiella tjänster har lågavlönade datarutiner lagts ut, medan mer välbetalda anställda fortsätter med rådgivning och andra tjänster till företagskunderna.

De flesta av de arbeten som lagts ut till underleverantörer, har gått till icke-organiserade arbetare i områden med arbetskraftsöverskott och nedpressade löner i de industrialiserade länderna (södra USA, södra och östra Europa). En stor del av de transnationella företagens utländska direktinvesteringar har emellertid gått till att i Afrika, Asien och Latinamerika köpa befintliga fabriker eller att bygga nya för arbetsintensiv, lågavlönad produktion. Det mesta som vi betecknar som ”globalisering” under de senaste tjugo åren är den ökade förekomsten av internationella produktionskedjor, vilka har organiserats av de transnationella företagen. Samtidigt som bolagen omorganiserade arbetet inom Nord enligt riktlinjerna för mager produktion, så flyttade de lågavlönat, arbetsintensivt arbete till Syd. Dessa delar och komponenter återexporteras sedan inom det transnationella företaget för dess slutliga sammansättning i nord.

Resultatet av de två senaste decenniernas internationalisering av mager produktion har inte blivit ett ”jämnt” eller ”decentraliserat globalt nätverk” eller ”imperiet”, vilket Hardt och Negri hävdar. Tvärtom, kapitalackumulationens och den sociala maktens centrum ligger kvar i den avancerade kapitalismens centra i Västeuropa, USA och Japan. Den ojämna och kombinerade utvecklingen – det växande gapet i inkomster, produktion och liknande – mellan det globala Nord och det globala Syd har bara vidgats. Vissa regioner inom den tidigare tredje världen har blivit centra för arbetsintensiv sammansättning och produktion av delkomponenter (de nyligen industrialiserade länderna som Mexico, Brasilien, Sydafrika, Sydkorea, Taiwan). De har blivit förlängningar av den kapitalistiska ackumulationen, vars centra finns inom Nord. Stora delar av världen (söder om Sahara) har emellertid i bästa fall förblivit platser för råvaruutvinning – eller i värsta fall väldiga arbetskraftsreserver – som utmärks av extrem fattigdom och hungersnöd skapad av kapitalism och naturkatastrofer.

Global styrning

Hardt och Negris påstående att nationalstaten och inomimperialistisk rivalitet minskat i betydelse genom Imperiets uppstigande och olika institutioner för global styrning (Världsbanken, IMF, WTO, G7, EU, NATO etcetera) saknar både teoretisk och empirisk rimlighet.

Nationalstatens ”minskade effektivitet” kan helt klart ses genom utvecklingen av en hel rad av globala juridisk-ekonomiska organ som GATT, WTO, Världsbanken och IMF. Produktionens och cirkulationens globalisering, vilka har understötts av denna övernationella juridiska struktur, tränger undan de nationella juridiska strukturerna. Det är tydligt att denna övernationella juridiska struktur varit avgörande för att förändra den politiska miljön för kapitalistisk ackumulation under de två senaste decennierna. Det är också tydligt att nyliberalismen – nedmonteringen av lagar som begränsade företagens handlingsfrihet hemma och utomlands – skulle ha varit omöjlig utan dessa globala juridisk-ekonomiska organ.

Men dessa transnationella organisationers ökande betydelse betyder inte, som Hardt och Negri uttrycker hävdar, att ”statliga funktioner och konstitutionella element effektivt har förskjutits till andra nivåer och makter.” Tvärtom, för att dessa globala politiska organ skall kunna fungera effektivt så måste den nationalkapitalistiska staten stärkas på många sätt. Kim Moody presenterar ett alternativt synsätt. De transnationella företagen har varken en önskan eller förmågan att kunna skapa en världsstat. De har istället valt ett system med multilaterala avtal och institutioner som de hoppas skall ge världsmarknaden den nödvändiga sammanhållningen och ordningen. Företagen har försökt att genom sina ”egna” regeringar förhandla fram regleringar – genom GATT, WTO och olika regionala och multilaterala handelsavtal. De har också omvandlat några av de gamla Bretton Woodsinstitutionerna, framför allt Världsbanken och Internationella Valutafonden.(9) För att säkra dessa företags ohämmade handlingsfrihet och skydda deras privata egendom, behöver dessa globala politiska institutioner nationalkapitalistiska stater som är kapabla att avnationalisera industrier, avskaffa sociala välfärdsprogram och arbetsmarknadslagar, avreglera kapital-, arbets- och varumarknaderna samt att tygla utmaningar underifrån. För att uttrycka det enkelt, snarare än att symbolisera ett enkelt uppåtstigande av den politiska makten från nationalstaten till de globala juridiskekonomiska organen så förstärker utvecklingen av WTO, EU med flera nationalstatens roll.

Hardt och Negri fortsätter på den inslagna vägen. De påstår att ”imperiet är ett decentraliserat styrelsesätt utan ett specifikt territorium, som undan för undan inkorporerar hela det globala rummet inom sina expanderande gränser” vilket medför ”att vad som brukade vara en konflikt eller konkurrens bland flera imperialistiska makter ur viktiga har aspekter ersatts av idén om en enda makt som överdeterminerar dem alla, strukturerar dem på ett enhetligt sätt och behandlar dem på ett gemensamt sätt som är avgjort postkolonialt och postimperialistiskt”.

Ideologiska förändringar

Naturligtvis kan man inte förneka att det har ägt rum ett tydligt ideologiskt skifte i rättfärdigandet av imperialistiska militära angrepp sedan de byråkratiska ”kommunistregimerna” kollapsade i öst. Försvar av ”mänskliga rättigheter” och ”krig mot terrorismen” har ersatt ”antikommunism” eller det ”nationella intresset” för att försvara USAs och NATOs krig från Serbien till Afghanistan. Men precis som skapandet av transnationella organisationer inte har avlöst nationalstatens nedgång så har inte heller det nya ideologiska rättfärdigandet av imperialistisk aggression inneburit slutet för inomimperialistiska konflikter.

Helt klart är det så att den amerikanska kapitalistklassen och dess stat innehar en politisk och militär position som är unik bland de avancerade kapitalistiska makterna. Ingen annan imperialistisk makt kan visa en politisk och militär styrka som är jämförbar med den amerikanska. Men USA:s förnyade och förstärkta politiska och militära (och ekonomiska) hegemoni inom den kapitalistiska världen markerar inte slutet på inomkapitalistisk och inomimperialistisk rivalitet – den ändrar snarare dess form.

Det finns ett flertal exempel på skarpa konflikter mellan de avancerade kapitalistiska makterna under den senaste tiden. Det dök nästan omedelbart upp sprickor inom den imperialistiska koalitionen som backade upp USA:s och Storbrittaniens ”krig mot terrorismen” efter det att talibanregimen hade avsatts. De flesta EU-länderna, med undantag av Blairs regering (som möter motstånd inom Labour), motsätter sig skarpt en ensidig amerikansk militär aktion för att genomföra ett regimskifte i Irak. Det finns också klara meningsskiljaktigheter om hur man skall hantera Mellanösternkrisen, där större delen av den europeiska styrande klassen är lika skarpt kritiska till Bushadministrationens vägran att tygla sionisterna, i syfte att kunna återupprätta en proimperialistisk ”stabilitet”
i Israel-Palestina.

Inomimperialistiska konflikter

Konflikter mellan de stora imperialistiska makterna är inte begränsade till politiska och militära frågor i ”kriget mot terrorism". De finns också inom den globala ekonomiska politiken. Samtidigt som det råder konsensus bland den kapitalistiska världens styrande klasser vad gäller nyliberalism och frihandel finns också spänningar. Ilskan över att USA införde tullar på utländskt stål är det tydligaste exemplet. För att citera Alex Callinicos har WTO, EU, IMF, G7, NATO och nästan alla de globala juridisk-ekonomiska organen ”formats av de konflikter som splittrar dessa länder, framför allt USA mot Japan och EU (som långt ifrån är en homogen enhet).”(10)

De fortsatta inomimperialistiska konflikterna orsakas av den världskapitalistiska ekonomins ojämna och kombinerade utveckling. Internationaliseringen av mager produktion har tagit sig formen av regionala produktionskedjor. De transnationella företagen som styrs från USA, Västeuropa eller Japan utlokaliserar delar av produktionen och sammansättningen till områden i periferin – de amerikanska till Mexico och delar av Latinamerika, de västeuropeiska till södra och östra Europa och de japanska till östasien. Merparten av de färdiga produkterna säljs i världsekonomins ”kärna". Så de regionala handels- och produktionsblocken i Nordamerika, Europa och Östasien konkurrerar med varandra på marknaden i Nord och försöker samtidigt hela tiden få tillgång till varandras produktionskedjor i Syd.

Till sist omdefinierar Hardt och Negri i grunden relationen mellan kapital och arbete i Imperiets ”decentraliserade” och ”utjämnade” värld, i vilken ”makt sprids i nätverk genom rörliga och tydliga kontrollmekanismer” och ”immateriellt arbete och samverkan blir den dominerande produktivkraften.”

Produktion går inte längre att skilja från reproduktion, produktivkrafter sammansmälter med produktionsförhållanden, konstant kapital tenderar att bildas och representeras av variabelt kapital – det vill säga i hjärnor, kroppar och samverkan mellan produktiva subjekt. Sociala subjekt är samtidigt producenter och produkter av denna enhetliga maskin. I denna nya historiska formation är det inte längre möjligt att identifiera ett tecken, ett subjekt, ett värde eller en praxis som står ”utanför.”

”Mängden” som motstånd

Alla de som i denna värld är underkastade den kapitalistiska produktionens och reproduktionens svängningar – oavsett om de arbetar kollektivt i fabriker under kapitalets kommando eller är uteslutna från produktionen på grund av arbetslöshet, påtvingad migration eller liknande – är delar av ett nytt revolutionärt subjekt. Enligt Hardt och Negri så har ”mängden (the multitude) internaliserat bristen på plats och fixerad tid; den är rörlig och flexibel och den föreställer sig bara framtiden som en totalitet av möjligheter som sträcker ut sig i alla riktningar.” Nästan vilka ”negativa” handlingar som helst – arbetsvägran, migration från en del av världen till en annan, konfrontationer med polisen, strejkaktioner – är lika kraftfulla motståndsformer därför att ”på grund av Imperiets konstruktion och globaliseringen av ekonomiska och kulturella förhållanden, så kan Imperiets reella centrum attackeras från vilken infallsvinkel som helst.”

Beskrivningen, att ”mängden” konfronterar Imperiet från alla infallsvinklar och genom alla ”vägranhandlingar”, vilar på det tveksamma påståendet att produktionen har ”informationaliserats” och att den sociala produktionen har ”decentraliserats” och spridits ”jämnt” över jorden. Som vi har sett ser verkligheten helt annorlunda ut – industriproduktion dominerar fortfarande under kapitalismen och industriproduktionens centra är ännu geografiskt koncentrerade till det avancerade kapitalistiska nord och till valda delar av syd.

Det är inget att bli förvånad över att industriarbetarklassens potential och faktiska makt har minskat under de senaste trettio åren. Självklart har tjugo år av politiska nederlag och kapitalets ekonomiska omstrukturering underminerat självförtroendet och arbetarnas förmåga att agera i produktionens hjärta och på gatorna. Vi har emellertid under det senaste decenniet börjat se en vändning i klasskampen, som återigen demonstrerar de organiserade arbetarnas makt i ekonomins strategiska sektorer. Med början i strejkerna inom den offentliga sektorn i Frankrike – i vilka arbetarna inom transport, post och telekommunikation gick i spetsen – så har vi sett ett nytt uppsving av aktioner inom industrin i Västeuropa och i mindre utsträckning i USA (där strejken vid UPS 1997 är det viktigaste exemplet).

Denna nya kampvåg mot effekterna av mager produktion och nyliberalism har omvandlats till politisk kamp – politiska strejker av masskaraktär mot privatisering och nya allianser mellan sektorer av den europeiska arbetarrörelsen och antikapitalistiska ungdomsgrupper inom den globala rättviserörelsen. Denna allians är mycket skörare i USA, där fackföreningsbyråkratin är för krig och det demokratiska partiet hela tiden har distanserat sig från den globalarättviserörelsen. Anti-WTO-demonstrationernas styrka och genomslag i Seattle 1999 uppstod genom enighet mellan unga rättviseaktivister och militanta transportarbetare (för det mesta arbetare vid UPS), hamnarbetare och stålarbetare.

Hardt och Negris påstående om ”mängden” är inte bara en orealistisk beskrivning av relationen mellan arbete och kapital idag, utan har en lång och problematisk politisk historia. Negri påstod först i slutet av 1970-talet att ett nytt ”revolutionärt subjekt” hade ersatt den ”kollektive arbetaren” i Norditaliens stora fabriker samtidigt som kampvågen, som började 1968-69, krossades genom växande arbetslöshet och genom att arbetsgivarna gjorde sig av med militanta arbetare. Negri och ”autonomi”- rörelsen inom den revolutionära vänstern påstod att den ”sociala arbetaren” –det vill säga alla som kapitalismen förtryckte (anställd som arbetslös) – hade blivit den sociala revolutionens nya kraft. Faktum är, att Negri och hans följeslagare gav de arbetslösa en upphöjd position – de som ”vägrade att arbeta”. De här idéerna fungerade som tröst för en politisk strömning vars stöd bland industriarbetarna hade försvunnit i slutet av 1970-talet, och som därefter fanns bland studenter och arbetslösa ungdomar. De här idéerna rättfärdigade emellertid också desperata politiska handlingar av vilka den mest anmärkningsvärda var de ökande ideologiska och fysiska attackerna på organiserade och anställda arbetare för deras ovillighet att ”vägra att arbeta.”(11)

Idag ägnar sig ingen av de strömningar som påverkades av Negri och autonomisterna – som till exempel Tute Bianche i Italien – åt fysiska attacker på organiserade arbetare. Samtidigt som Tute Bianchi ägnar sig åt rena icke-våldsaktioner så agerar de ofta mot polisen utan att beakta de verkliga styrkeförhållandena i samhället. I praktiken ersätter de ofta arbetarnas massaktioner med sina egna modiga icke-våldsaktioner. Hardt och Negris teorier inte bara rättfärdigar en sådan praxis, utan motarbetar aktivt det svåra strategiska tänkandet om hur man bygger allianser mellan antikapitalistisk ungdom och arbetare, vilket är avgörande för att den nya kampen för global rättvisa skall lyckas.

Charles Post
Ur International Viewpoint nr. 341
Översättning: Ingemar Sandström

Noter
1) Alex Callinicos' diskussion om Negris arbete och påverkan på ”autonomi"-rörelsen i Italien Toni Negri in Perspective, International Socialist Journal (New Series) nr 92, September 2001) diskuterar den breda tidningspressens reaktion på Imperiet. Callinicos' artikel ger en mycket användbar granskning av Negris teoretiska arbete och politiska inflytande och har påverkat min läsning av boken. För att få en representativ bild av den akademiska vänsterns mottagande av Imperiet kan man gå till Dossier on Imperiet i Rethinking Marxism, 13, 3-4 (Fall-Winter 2001).
2) För en diskussion om postmoderism som en intellektuell och politisk rörelse, se Alex Callinicos, Against Postmoderism: A Marxist Critique (New York: St. Martin's Press, 1990); Bryan D. Palmer, Descent into Discourse: The Reification of Language and the Writing of Social History (Philadelphia: Temple University Press, 1990); Ellen Meiksins Wood & John Bellamy Foster (eds.), In Defense of History (New York: Monthly Review Press, 1997).
3) Kim Moody, Workers in a Lean World: Unions in the International Economy (London:Verso, 1997). Moodys analys av den nuvarande globala ekonomin i del 1 och 2 av boken utgör basen för min egen teoretiska och empiriska kritik av Hardt och Negri
4) Jag kan inte ge en detaljerad kritik av Hardt och Negris förklaring av förvandlingen från ett ”modernt/industriellt” till ett ”postmodernt/ informationallt” ekonomiskt paradigm under de senaste 40 åren. Deras påstående att arbetarklassens styrka satte
fart på den kapitalistiska omstruktureringen under 1970- och 80-talet förefaller emellertid orimligt med tanke på arbetarklassens och arbetarrörelsens alla nederlag i alla de industrialiserade kapitalistiska länderna mellan 1975 och 1995.
5) New York: Monthly Review Press, 1974, kapitel 10.
6) Kim Moody's The Industrial Working Class Today: Why It Still Matters - Or Does It?, Against the Current 58 (September - October 1995), är källan till denna uppgift.
7) Dessa statistiska uppgifter är hämtade från Kim Moody, Workers in a Lean World, Part 1 och från personlig korrespondens med författaren den 15 maj 2002.
8) För en mer detaljerad redogörelse av ”mager produktion", se Moody, Workers in a Lean World, kapitel 4-5; och Charlie Post & Jane Slaughter,Lean Production: Why Work is Worse Than Ever and What's the Alternative (Detroit, MI: Solidarity Working Paper, 2000)
9) Kim Moody, Workers in a Lean World, s. 137.
10) Callinicos, Negri in Perspective, s 52.
11) För en diskussion om de italienska autonomisternas utveckling under 1960- och 70-talet, se T. Abse, Judging the PCI, New Left Review153 (September-October 1985).