– Den svenska studentvänster som vi förknippar med 1968 var ganska begränsad när det gäller rent studentfacklig verksamhet. Det nya med ”sextioåtta” var att studenterna blev en viktig del av de nya sociala rörelserna med spridning utanför universiteten.
Det säger Kjell Östberg, professor vid Samtidshistoriska institutet på Södertörns högskola, författare till boken 1968 när allting var i rörelse, och vänsteraktiv de radikala åren kring 1968. Av Toivo Jokkala i Internationalen 10 maj 2005.

I maj för 37 år sedan utlöste de franska studenternas aktioner den så kallade majrevolten. Vad som inleddes med studentprotester vid Sorbonneuniversitetet kulminerade, efter våldsamma polisingripanden, i kravaller och en revolutionär stämning i hela landet. Arbetare följde i studenternas fotspår, och tre veckor av generalstrejk och fabriksockupationer följde. President de Gaulle flydde utomlands.
Detta hände samtidigt som maktordningen tycktes skälva på andra håll i världen. Antikoloniala rörelser i den så kallade tredje världen var på offensiven. I Vietnam intog FNL den amerikanska ambassaden i Saigon. Studenter runtom i västvärlden kände optimism, och uppfattade att världen var möjlig att förändra.

Studentradikaliseringen var ett internationellt fenomen. På vissa håll i västvärlden var universiteten viktigare som arenor för demonstrationer och politiska aktiviteter än på andra, men rörelsen grep omkring sig i många länder. Så även i Sverige.
Vad var den svenska studentvänstern då, och var finns den idag?
I två artiklar kommer Internationalen att uppmärksamma den dåvarande och den nuvarande studentvänstern. Först ut är sextioåttarörelsen.

Studenterna i 68-vänstern

De svenska studenternas 1968 har nog blivit känt för kårhusockupationen i Stockholm den 24-27 maj, då en stor grupp studenter ockuperade sitt eget kårhus i protest mot vad man ansåg vara en ökad detaljstyrning av den högre utbildningen från statens sida. Utbildningsminister Olof Palme kom till det ockuperade huset, men nådde ingen framgång bland studenterna. Ockupationen slutade dock efter tre dagar och ockupanterna gick ut frivilligt.

Dessa protester tog sig även uttryck i ockupationen av Universitetskanslerämbetet senare under 1968, en ockupation som Kjell Östberg var med om att planera.

– Det var en ganska fredlig ockupation. Planeringen genomfördes i största hemlighet, universitetskanslerämbetet skulle överrumplas. När vi kom dit visste de dock mycket väl vad vi sysslade med, Säpo hade uppenbarligen agenter i studentrörelsen. Men istället för att göra som i de flesta andra länder, se till att det stod en massa poliser utanför, stod istället universitetskanslern själv i dörren och hälsade oss välkomna. Hans sekreterare hade köpt kaffe och lussekatter. Så blev det istället en diskussion. Detta lyfts ofta fram som exempel på repressiv tolerans som myndigheternas strategi vid den här tiden. Ett år senare genomfördes statens förändringsprogram med vissa modifikationer.
Själv framhåller Kjell Östberg gärna andra sidor av den svenska studentrörelsen än de utbildningspolitiska strävandena.

– I stort sett kan man nog säga att den rena studentkampen, rörelsen kring studentfackliga frågor, inte spelade någon stor roll i Sverige, åtminstone inte efter 1968. Det nya var att studenterna blev en viktig del av de nya sociala rörelserna.

– Radikala studenter har alltid funnits, säger Kjell Östberg. Men före sextiotalets slut var de väldigt få. Dels var studenterna en väldigt liten grupp i samhället, dels var det väldigt få studenter som var radikala. Det som hände på sextio- och sjuttiotalet var att studenterna plötsligt blev så många, och att ”mellanskikten” i samhället, som studenterna sedan kom att tillhöra, kom att spela en viktig roll i många sociala rörelser. En bild som man kan använda för att illustrera det där är att på trettiotalet var de flesta studenter konservativa eller reaktionära, och vid tillfälle användes mot arbetarna. Vid en strejk bland renhållningsarbetare, till exempel, gick studenterna in som strejkbrytare. Men på sextiotalet var det tvärtom, då var det studenterna som gick och samlade in pengar till de strejkande gruvarbetarna. Det illustrerar ju studenternas förändrade sociala roll rätt bra.

Vilka politiska strömningar var starka inom den svenska studentvänstern vid den här tiden?

– Den här tiden kännetecknas av att det dök upp en rad riktningar, det var bland annat det som var sextioåttarörelsens styrka. Ibland framställer man det som någonting negativt, de här grälen inom den så kallade sektvänstern. Det är ju ett sätt att se på det hela, men ett mycket mer spännande sätt är att se att det pågick en intensiv diskussion bland radikala rörelser.

Från ett stockholmsperspektiv var det till en början två grupper som var starka. Dels Vänsterns studentklubb, som var knutet till VPK:s ungdomsförbund VUF. Men både VUF och Vänsterns studentklubb kom alltmer i konflikt med VPK, och valde att bryta med dem. En del av dem blev maoister och andra bildade Förbundet Kommunist.

Den andra tongivande gruppen var Clarté, som var strängt maoistiskt inriktade. De hade en så kallad enhetsfrontstaktik. Den gick ut på att man skulle bygga enhetsfronter och ena studenterna kring snävt stud-entfackliga frågor, inte diskutera sådant som splittrade, som politik och revolution och sådant.
Det fanns en del av Clarté som var ganska intressant, nämligen Clarté i Lund. Där uppstod en slags opposition mot den här linjen. Flera av dem som sen-are kom att lägga grunden till Socialistiska Partiet hade en bakgrund här.

Har sextioåttastudentrörelsen gjort något bestående avtryck i högskolevärlden?

– Jag menar ju att den studentfackligt inriktade vänsterrörelsen blev ganska begränsad, och de avtryck den gjorde på utbildningspolitiken blev också begränsade. Statens förändringsprogram för högskolan genomfördes ju trots allt i stora stycken.

Ska man säga något rent allmänt om sextioåtta och universiteten så var det verkligt betydelsefulla att studenterna själva började ställa krav på hur undervisningen skulle se ut och kanske framför allt själva började producera kunskap. Det bildades instititutionsgrupper, allt vad de nu kunde heta, ”Kritiska ekonomer”, ”Kritiska sociologer”. Unga filosofer bildades ungefär samtidigt. Man ställde krav på undervisning och kurslitteratur, och hade en del framgång. Men det viktiga var den vetenskapliga produktion som man själv satte igång. Tidskriften Häften för kritiska studier, som ju fortfarande finns, bildades till exempel. Den kännetecknades av det positiva i sextioåtta, bredden och vidsyntheten. Man presenterade olika former av huvudsakligen marxistiskt inriktade artiklar, men ändå fanns det en bredd, man var inte knuten till någon speciell grupp eller parti.

På sikt blev nog studenternas alternativa vetenskapliga produktion väldigt betydelsefull. Inom historia blev arbetslivshistoria och arbetarhistoria viktigt, inom litteraturvetenskapen började man studera proletärförfattarna. Man lyfte fram den dolda historien. Och bland det viktigaste var nog genusforskningen, till att börja med under namnet kvinnohistoria. Det fanns ett så stort tomrum vid den tiden; den traditionella forskningen var så konservativt inriktad.

– Man ska inte överdriva, och framförallt måste ju en yngre generation ifrågasätta dem som försöker idealisera av sextioåtta, men det som åtminstone under ett tag skapade en stor dynamik var att det fanns en koppling mellan studenterna, forskningen och de sociala rörelserna. Man bildade sina egna aktivistorganisationer. Unga filosofer var ju lika mycket en aktivistorganisation som det var en forskningssammanslutning. Man genomförde bland annat stora öppna seminarier eller teach-ins, som det hette på den tiden. När de sociala rörelserna avtar i styrka börjar ju också den här dynamiken avta.
– Men det finns många sextioåttor som är verksamma på högskolorna idag som har kvar eller tror att de har kvar sina gamla grundläggande värderingar. Om det skulle dyka upp en radikal rörelse bland studenterna idag tror jag nog att många av de gamla sextioåttorna skulle vakna till liv eller samarbeta med studenterna.

FAKTA/
Studentvänstern 1968

UKAS: Ett system för den högre utbildningen, lanserat i slutet av sextiotalet, med fasta studiegångar istället för fristående kurser. Många studenter ansåg att detta var ett sätt för staten att detaljstyra den högre utbildningen. Paroller som ”nej till näringslivets utbildningsfabrik” höjdes. UKAS stod i centrum för kårhusockupationen i Stockholm i maj 1968.

Clarté: Vänsterförbund, idag kanske mest kända för dess tidskrift med samma namn. På 30-talet var svenska Clarté en samlingsplats för intellektuella socialister och antifascister, med många radikala studenter som medlemmar. Under sextio- och sjuttiotalet var Clarté mycket aktiva i vänsterrörelsen på universitet och högskolor, men hade då en starkt maoistisk prägel. Förbundet finns kvar, men med svag studentanknytning.

Vänsterns studentklubb: Studentorganisation knuten till Vänsterns ungdomsföbund, VUF.

VUF: Vänsterpartiet kommunisternas ungdomsförbund vid denna tid. Gick i marxist-leninistisk riktning i samband med sextiotalsradikaliseringen. Bröt senare med VPK, bland annat på grund av missnöje med moderpartiets agerande under gruvarbetarstrejken 1969.

Häften för kritiska studier: Oberoende socialistisk akademisk tidskrift grundad 1968. Verkar sedan dess i en samhälls- och ideologikritisk forskningstradition, och publicerar artiklar inom filosofi, humaniora och samhällsvetenskap.