I mitten av 60-talet mördades cirka en miljon indoneser. Det som samtiden betraktade som världens största kommunistiska parti utanför östblocket utplånades fysiskt. Det tog bara några månader för den USA-vänliga indonesiska militären att genomföra detta massmord.

Pierre Rousset skriver om de blodiga månaderna för 40 år sedan och västs skamliga inblandning. Internationalen 42 / 05.

40 år sedan blodbadet i Indonesien
Pierre Rousset

Indonesien, den holländska koloni som ockuperats av japanerna under andra världskriget förklarade sig självständig – liksom Vietnam – vid augustirevolutionen 1945. Liksom i Vietnam hotas denna självständighet av en utländsk expeditionskår (i detta fall engelsk) och av den tidigare kolonialmaktens vilja att återta makten.

Men till skillnad från Vietnam uppnår den nationella rörelsen sitt syfte 1949.

Den nya indonesiska staten består då av oförenliga element. Kommunistpartiet PKI, samlat kring Sukarnos symbolladdade gestalt, samexisterar med armén. 1957 införs krigslagar som ger armén allt större makt. Spänningarna i samhället blir allt starkare, kring exempelvis jordreformen, tills bristningspunkten inträffar 1965.

PKI har då redan förklarats olagligt i flera regioner av militären. En liten grupp progressiva officerare är helt övertygade om att armén kommer att angripa hela deras rörelse, och försöker störta militärledningen. De misslyckas. Militären tar över hela kontrollen över staten och sätter igång en av samtidshistoriens blodigaste repressioner.

Var och som kan misstänkas vara medlem i eller stödja PKI, eller att tillhöra någon av partiets massorganisationer, grips. Armén, muslimska antikommunistiska grupper och jordägarnas milis genomför den ena massakern efter den andra. Också den kinesiska befolkningsgruppen drabbas.

Hur många föll offer för blodbadet? Enbart i uppsamlingslägren ska fler än 500 000 fångar ha dödats. 1977 påpekar Amnesty International att ”många oberoende observatörer uppskattar att mer än en miljon dödades utan formaliteter under denna period”.

Det är inte bara kommunisterna som drabbades. I mars 1966 avgick Sukarno till förmån för general Suharto; en del av hans släktingar greps. Därefter lever landet 33 år under militärdiktatur. De högre officerarna tar kontroll över stora delar av ekonomin.. Armén skapar ett politiskt tomrum kring sin egen makt; de mäktiga muslimska organisationer som hade deltagit i det antikommunistiska slaktandet avpolitiseras och hänvisas till socialt arbete. Polis och underrättelsetjänst är allestädes närvarande. Tiotusentals fängslade tvingas överleva i hemlighet under omänskliga omständigheter.

Den indonesiska kontrarevolutionen 1965-66 gav vid den tiden upphov till en verklig chockvåg i progressiva miljöer jorden runt. PKI hade framstått som det mäktigaste kommunistpartiet i den kapitalistiska världen; partiet sade sig ha tre miljoner medlemmar (och tio miljoner i massrörelserna). I den dåtida konflikten mellan Kina och Sovjetunionen hade partiet tagit ställning för Peking, och framställde sig alltså som radikalt utan att vara i egentlig mening maoistiskt. Ändå krossades det utan att kunna sätta upp organiserat motstånd mot armén i nationell skala.

Att minnas är nödvändigt, med tanke på en hel generation aktivister som utplånats av en sällsynt brutal repression. I dag finns organisationer i Indonesien som kämpar för att sanningen äntligen ska bli känd om omfattningen av massakrerna och gripandena, om de försvunnas öde, om ansvarsfrågan. Men förgäves. Den indonesiska staten har inte rensats från torterare och mördare.

Dessa organisationer som inte vill acceptera glömskan förtjänar vår solidaritet så mycket mera, eftersom general Suhartos militärregim tog makten med de västerländska imperialistmakternas välsignelse. På den tiden talades det inte om mänskliga rättigheter.

Enligt Washington borde PKI utplånas från kartan, och en rejäl antikommunistisk diktatur var tusen gånger bättre än en ledare som var så föga pålitlig som Sukarno, han som hade varit ledande vid bildandet av den alliansfria rörelsen i Bandung 1955.

Av samma skäl stödde väst Indonesiens mordiska invasion av Östtimor, tidigare portugisisk koloni på väg mot självständighet: det kom inte på fråga att riskera en ”kubansk” utveckling på den asiatiska bakgården.

Då vägde strategiska hänsyn tyngst – som de alltid gör. Det var nödvändigt att komplettera inringningen som isolerade de kinesiska och vietnamesiska revolutionerna, från Korea till Thailand; att behålla kontrollen över sjövägen mellan Indiska oceanen och Stilla havet (oljans väg!); att komma åt de väldiga naturrikedomarna i den indonesiska övärlden; att behålla det största muslimska landet i världen inom imperialismens maktsfär…

Det är också vår sak att kräva att västerlandets medbrottslighet i det indonesiska blodbadet blir känd.

Pierre Rousset
Översättning: Gunvor Karlström