Nya Palmedokumentären spelar med i Moderaternas historieförvanskning

Postat av

Fredrik Reinfeldt avslutade sin regeringsförklaring i tisdags med att parafrasera Olof Palme: ”Tillsammans ska vi göra ett bra land bättre.” Tidigare har Reinfeldt försökt stjäla av Tage Erlander, Per Albin och Hjalmar Branting.

Men att också Palme skulle inkorporeras i de oblyga försöken att göra välfärdsstaten till en del av det moderata idéarvet kan verka mer förvånande. Det är inte länge sedan Reinfeldts företrädare deltog i demoniseringen av Palme – Gösta Bohman jämförde honom med landsförrädaren Alkibiades. När Ulf Adelsohn skriver om Palmes ”kejsarvansinne” eller Gösta Bohman om ”hans infama, hans perfida, hans hämningslösa och nästa besinningslösa angrepp på sina motståndare”, är det uppenbart att de lade bränsle på rykteskampanjerna om hans psykiska ohälsa.

Nu låter det annorlunda.

Läs vidare i Aftonbladet där hela artikeln finns.

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, GP1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, Skanskan1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Stöd det syriska folkets kamp mot diktaturen

Postat av

Socialistiska Partiet solidariserar sig med det syriska folkets kamp för demokrati och frihet mot Assadregimens blodiga diktatur.

I den kampen står vi sida vid sida med alla de syriska revolutionärer som kämpar för demokratiska, egalitära och ickesekteristiska målsättningar i ett Syrien fritt från diktatur och förtryck.

Basen för kampen utgörs av den breda folkliga självorganisering kring motstånd, försörjning, vård och självförsvar som förenas i lokala koordinationskommittéer. Denna ickesekteristiska självorganisering utgör revolutionens drivkraft och förutsättning för att återuppbygga ett nytt samhälle grundat på demokratiska och jämlika rättigheter.

Vi försvarar självorganiseringens rätt att företräda Syriens folk gentemot varje försök att ”kidnappa” revolutionen från exilgruppers och imperialistiska intressens sida. Det är det syriska folkets massor som själva ska besluta om sin framtid, inte regionala och internationella stormakter, exilpolitiker och internationella legogrupper.

Vi fördömer och bekämpar Assadregimens våld och förtryck liksom dess allierade i Syrien och världspolitiken. Vi vänder oss kraftfullt mot dem, även inom vänstern, som legitimerar diktaturen som antiimperialistisk. Assadregimens antiimperialism är ett fikonlöv för att dölja den syriska elitens egenintresse, envälde och förtryck.

En verklig antiimperialism företräds av den syriska revolutionsrörelse som vägrar underordna sig imperialistiska stormakters och deras marionetters intressen och planer. Bara en antiimperialism som utgår ifrån det syriska folket själv kan stå emot israelisk ockupation och imperialistiska krigsplaner för regionen.

Socialistiska Partiet stödde den syriska oppositionens strävan att avskaffa diktaturen med fredliga medel. Assadregimens terror och massakrer tvingade emellertid fram ett väpnat självförsvar som vuxit till militär kamp. Denna utgör ett berättigat svar på Assadregimens krig mot befolkningen. Krig och våld medför inte bara svårt lidande för de drabbade människorna utan sargar även förutsättningarna för att bygga upp landet på nytt. Men det är den syriska revolutionsrörelsen som själv avgör vilket stöd man behöver och villkoren man ställer för fredsuppgörelser.

Den syriska revolutionen mot Assaddiktaturen utgör en del av den så kallade arabiska vår som genom väldiga folkuppror utmanat och störtat regionens diktaturer i land efter land. Utgången av de epokgörande striderna är långt ifrån avgjord. Imperialistiska och stormaktspolitiska, religiöst och etniskt sekteristiska intressen liksom diktaturernas maktapparater, säkerhetstjänster och sociala eliter strävar att erövra, behålla eller återvinna inflytande. Mot dem står upproriska miljonbefolkningars kamp för medborgerlig frihet och social rättvisa. Socialistiska Partiet och våra kamrater världen över är en del av den kampen.

Socialistiska Partiets partistyrelse 15 september 2012

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman, Röda Malmö, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I Syriens kaotiska drama gäller ännu folkligt uppror mot regimens diktatur

Postat av

Jo, vi tvingas sortera olika uppgifter och göra bedömningar. Vår är att den syriska revolutionen och inbördeskriget har utvecklats till ett kaotiskt drama där olika motsättningar och stridslinjer korsar varandra.

Medan Assadregimen söker uppbackning från Ryssland med allierade hävdar västimperialismen med regionala stormakter som Turkiet och Saudiarabien plus kumpanen Qatar sina egna intressen och söker vinna inflytande och bulvaner för sin sak. Samtidigt opererar religiöst och etniskt sekteristiska grupper av skilda bakgrunder på olika sidor. Striderna spiller över till Libanon med våld mellan alawitiska (shiitiska) och sunnitiska grupper.

Men mitt i kaoset består den ursprungliga motsättningen mellan det folkliga upproret som inleddes i fjol för demokratiska och sociala rättigheter mot Assadregimens diktatur och blodiga förtryck. Det upproret var inte skapat av imperialismen eller andra krafter för Saudiarabiens eller Israels skull utan utgick från åratals av folkliga försök att stå emot diktaturens förtryck och repression.

Det är sant att de fredliga massprotesternas övergång till väpnad kamp och inbördeskrig skadar folkrörelsen och revolutionen. Det är bara i ultravänsterromantik den väpnade revolutionen bärs fram av skrattande vietnamesiska bönder med geväret på axeln på väg mot soluppgången. I verkligheten medför kriget inte bara stort mänskligt lidande, folkhat och materiell förstörelse. Det tenderar också, som du fruktar, till att gynna auktoritära ledarskap och odemokratiska lösningar till skada för framtida återuppbyggnad. Exemplen från striderna i Syrien är bara nog så många på hur fredliga massrörelser och oppositionella krafter tystats under bombardemang och kulspruteeld. Och på hur våldets logik kan alstra brutalitet även bland kämpar mot förtrycket.

Men det var inte den demokratiska och revolutionära oppositionen som valde kriget, utan, med en sliten klyscha, kriget som valde dem. Det var diktaturens massakrer, terror och tortyr som drev fram det väpnade självförsvaret. Det var när vanliga soldater inte längre stod ut med att döda på regimens order utan anslöt sig till folkupproret som det ensidiga kriget från regimens sida besvarades. Detta är inget historiskt unikt utan följer dessvärre logiken i revolution och kontrarevolution sedan hedenhös om ingen av sidorna på kort sikt segrar eller besegras.

När eller om revolutionen på så sätt möter kontrarevolution måste de insiktsfulla revolutionärerna, de som bär fram ideal om jämlika demokratiska och sociala lösningar, ta även den väpnade striden. I annat fall kommer initiativen att övertas av andra krafter med helt andra program eller som bara blint följer våldets logik, just sådana krafter du varnar för. Det är, såvitt jag förstår, just det skede inbördeskriget nu gått in i där demokratiskt och socialt revolutionära krafter försöker hålla en progressiv kurs mitt igenom kaoset av diktaturens massakrer, lokala uppror, hämndaktioner, utländska säkerhetstjänster, religiösa sekterister och andra motsättningar.

När nätverket av lokala koordinationskommittéer avvisar försök att utropa övergångsregeringar i exil över huvudet på syrierna, när SNC, det syriska nationalrådet, kritiseras för sitt beroende av saudierna och Qatar, när fria syriska armén fördömer sekteristiskt våld och terrorgrupper handlar det om den pågående dragkampen om revolutionens utveckling. Ska den drunkna i inbördeskrigets myriader av motsättningar och stormakternas ränker? Eller ska syriska vänsterkrafter, från mer reformistiska som Syriska demokratiska folkpartiet (f d Ryad al-Turks kommunistparti) till revolutionära marxistiska som Syriska revolutionära vänsterströmningen, kunna hävda en demokratisk, sekulär och egalitär riktning genom våldet och konfrontationerna?

Gentemot diktaturens terror, imperialismens övermakt och inbördeskrigets söndertrasning kan en sådan utveckling förefalla orealistisk. Men utgången är inte på långa vägar avgjord – även om regimens propaganda ända sedan inledningen utmålat varje oppositionell kamp som uttryck för sunnitisk terrorism, sekterism och imperialism. Tvärtom borde det i vårt sorterande bland krigets propagandalögner framgå att det är regimen som representerar det massiva militära statliga övervåldet gentemot de upproriskas helt underlägsna väpnade kraft, så karaktäristisk för folkliga upprorsrörelser. Likaså att det folkliga motståndet för upprorets ursprungliga målsättningar fortfarande lever mitt i förödelsen.

Och visst hoppades även många oppositionella på eldupphör under Kofi Annans fredsplan men tvingades åse hur regimen använde respiten till att återhämta kraft och kontroll – så som historiskt brukligt är, vare sig det exempelvis gällt Osloavtalet och israelisk ockupation eller Genèveavtalet om Indokina när det begav sig.

Folkrevolutioners masskraft underifrån har fått gamla världar att häpna – och falla – gång på gång i vår tid. Det syriska upproret har inte uppvisat mindre skaparkraft och självaktivitet. Lokala folkkommittéer som tar över samhällens skötsel, försörjning, sjukvård och självförsvar. Det civila samhällets starka solidaritet och ömsesidiga självhjälp. För att inte tala om de tusentals självuppoffrande kämpar, män och kvinnor, som tagit strid mot diktaturens övermakt.

Att det bland internationella vänsterkrafter finns många som tvivlar – och förtvivlar – inför utvecklingen och möjligheterna är ofrånkomligt, och förståeligt. Alla med ett minimum av omvärldskunskap kan iaktta västimperialismens ansträngningar att intervenera i sammanhanget och omvandla revolutionen till verktyg för egna planer att pacificera regionen. Men att låta sådan strävan från stormakternas sida motivera ett avståndstagande från den folkliga kampen mot diktaturen vore en förödande återvändsgränd.

Alla försök till folkliga revolutionsrörelser mot förtryck och ofrihet i vår tid kommer att utsättas för samma tryck från imperialistiska och andra intressen. Att då avstå striden och kompromissa med förtrycket (eller rent av urskulda det som något mindre ont) av fruktan för imperialismens ”intresse” vore att överge kampen för de undertrycktas ”intresse”. Visst kan vi demonstrera mot imperialism och reaktionär sekterism om vi samtidigt förenar oss till stöd för det folkliga upproret mot den syriska diktaturen. I annat fall riskerar vi att bli till så kallade ”nyttiga idioter” för Assadregimens blodsvälde.

Håkan Blomqvist

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,, , , , , , , , , , , , , 

Syrien, revolutionen och handfallenheten

Postat av

Samtidigt som demokratiska massrörelsen i Syrien är hotad från alla håll verkar vänstern ha tappat handlingsförmågan. För att bryta stiltjen tar Internationalens Håkan Blomqvist avstamp i både nuet och historien i en uppmaning till vänstern att bryta sin förlamning och visa sin solidaritet med den folkliga kampen i landet där blodbadet obönhörligt fortsätter.

”Varifrån kommer denna handfallenhet? Varför förs det ingen diskussion av detta slag – även inom vänstern? Fick man kalla fötter efter det att man ställde upp och stödde Natos militära ingripande i Libyen. Har vi blivit förlamade efter att vi sett att det dök upp starka islamistiska tendenser i Tunisien och Egypten.”

Amineh Kakabaveh från Vänsterpartiet är ordförande i riksdagens tvärpolitiska nätverk för Syrien och vrider sina händer i Flamman den 21 juni. Varför tvekar vänsterkrafter och folk i hennes eget parti att stötta det folkliga upproret mot Assaddiktaturens blodiga förtryck? Inte minst den egna tidningen, Flamman, som gärna lyfter fram det komplexa i den syriska utvecklingen men ligger lågt i att solidarisera sig med upprorsrörelsen. Kakabaveh själv efterlyser en diskussion om diplomatiska medel och sanktioner till försvar för mänskliga rättigheter. Men vad som måste stå i centrum är arbetarrörelsens och vänsterns solidaritet med den folkliga gräsrotskampen och de syriska vänsterkrafter som idag ansätts från olika håll.

I det folkliga upproret självt förekommer förstås en mängd olika grupper och riktningar, från aktiva socialister och kommunister, över liberaler och sekulära demokrater till aktivister som ser sin kamp i religiösa perspektiv. Samtidigt söker regionala och globala stormakter skära in i den syriska handlingen och vinna bulvaner för egna intressen. Saudiarabien uppges operera för fullt med att värva egna marionetter. Uppgifter om CIA-initiativ blir allt fler. För att inte tala om turkiska försök att vinna inflytande över oppositionen. Terrorgrupper av al-Qaidatyp, lokala väpnade grupper med räkningar att göra upp och kriminella gäng som roffar åt sig hör till kaosfaktorer i den statliga upplösningen som utnyttjas av olika intressen.

Assadregimen söker å sin sida utveckla banden, inte bara till Ryssland, utan även till Iran. Shiamuslimska jihadister från Iran har gripits och visats upp av syriska oppositionsgrupper.

I USA:s och Israels planer på att slå till mot iransk kärnkraft kan den syriska regimens fall göras till ett första steg – om ”rätta” västvänliga krafter kan få överhanden. Turkiet hoppas samtidigt kunna göra rent hus med kurdiska motståndskämpar i norra Syrien medan PKK försöker utvinna fördelar från Assadregimen. Inför maktspelen och de imperialistiska och reaktionära framstötarna är den handfallenhet Kakabaveh reagerar mot inte svårförståelig. I synnerhet inte när det gäller de delar av vänstern som kommer ur en tradition som såg sig som del av Moskvakommunismen eller rentav den gamla stalinismen.

Den syriska Assadregimen utgör på sätt och vis en restpost från den sovjetiska sidans vasaller under det kalla krigets dagar. De så kallade progressiva nationalistregimerna i arabvärlden och på andra håll, som kom till makten på 1960-talet, var ofta allierade med Sovjetunionen och reglerade sina ekonomier på liknande statliga sätt men utan kommunistiska partier vid makten. Tvärtom undertrycktes dessa och varje uttryck för självständig arbetarrörelse hårt. I namn av arabisk ”baathsocialism” utvecklades sekulära, statsstyrda ekonomier under mer eller mindre diktatoriska styren av ledande borgerliga, byråkratiska och militära samhällsskikt. Efter hand alltmer despotiska, som i Saddam Husseins Irak, och efter Sovjetunionens fall tvingade att anpassa sig till den kapitalistiska världsmarknaden.

Det var i den stora omstruktureringen från statliga regleringar till kapitalistisk marknad som det folkliga missnöjet med försämrade levnadsvillkor exploderade. Av de ”progressiva nationalisterna” återstod diktaturen, med allt blodigare händer. I den syriska utvecklingen återspeglas detta av Assadregimens stödgrupper som i ett lapptäcke av allianser av socialt, etniskt och politiskt slag utgör en slags lämning från sovjetepoken. Här finns företrädare för affärsmännen, byråkratin och militären, de nationella och religiösa minoriteterna som i namn av sekularism kunde hävda sin ställning samt hela skalan från multnande baathsocialism till forna sovjetkommunistiska partier grupperade i en ”nationell front”.

För delar av den postkommunistiska vänstern kan därför regimens öde ses som sovjetkommunismens sista strid. Och inte minst gentemot de imperialistiska stormakternas och reaktionära krafters operationer betraktas som ett mindre ont – ja till och med som en antiimperialism värd att försvara. Gentemot ett genuint folkuppror med krav på demokratiska och sociala rättigheter blir en sådan hållning själv reaktionär och, med en vokabulär som förstås av varje vänsteraktivist, kontrarevolutionär.

Den revolutionära massrörelsen med alla de sociala och demokratiska krav som vänsterkrafter traditionellt burit fram, befinner sig inte på Assadregimens sida utan i uppror mot denna. Den demokratiska massrörelsen hotas från mängder av håll. Från regimens militär och mordskvadroner, förstås. Men också från imperialistiska stormaktsplaner, regional maktpolitik och reaktionära fundamentalistiska krafter och sekterism.

Till skillnad från i Libyen finns i Syrien självständiga, organiserade och aktiva vänsterkrafter med demokratiska och sekulära program i ledningen för viktiga delar av folkrörelsen. De lokala koordinationskommittéerna organiserar befolkningen i bostadskvarter och byar, sköter försörjning och sjukvård och manifesterar oupphörligt för fredliga vägar och lösningar. Den nationella samordningen av kommittéerna har återkommande tagit avstånd från utländsk intervention i vetskap om att en sådan skulle utlösa ett än värre blodbad.
Det är diktaturens militära repression, bombardemang av civila bostadsområden, massakrer, fängslanden och tortyr som drivit den politiska och sociala konflikten över kanten mot inbördeskrig. Ett krig som i den syriska mosaiken kan spränga fördämningarna mot ett allas krig mot alla, där inbördeskrigets dagar i grannlandet Libanon förbleknar.

Det är i massiv solidaritet med den demokratiska upprorsrörelsens bästa krafter mot såväl diktaturen som det internationella stormaktsspelet den internationella vänstern kan bryta både sin egen förlamning och den syriska krigscirkeln. Den demokratiska rörelsens nederlag – i brist på stöd från de kamrater som borde vara dess okuvliga internationella allierade – är det säkraste receptet för de imperialistiska och reaktionära segrar alla socialister fruktar.

För handfallenhet finns helt enkelt ingen plats när revolutioners öden står på spel.

Håkan Blomqvist

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Kildén & Åsman
Media: GP1, 2, 3, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Grekland: Högerns jubel kommer att bli kortvarigt

Postat av

”Investerare, ta er tid att hurra!”, jublade affärstidningen Forbes dagen efter det grekiska valet. Med hjälp av EU-utpressning vann högern valet och bankerna hoppas nu få den regering de ville ha.

Men även om valet Grekland är över fortsätter krisen och ställer en rad politiska frågor på sin spets, frågor som är lika viktiga i de flesta länder i världen. Det handlar nämligen inte, som massmedia ofta skildrar saken, om lata och oansvariga greker. Det som händer i Grekland är bara toppen på ett krisberg som hotar att kasta ut Europa och därmed hela världen ett i kaos som överträffar det mesta vi sett. De skyldiga är inte Greklands arbetare och fattiga, det är de rika, bankerna och i sista hand ett allt mer parasitärt kapitalistiskt system som drivit fram krisen. Tydligare än på länge står de arbetandes intressen i direkt motsättning till kapitalets.

Det som gör situationen i Grekland särskilt viktig, och som skakat kapitalet, är existensen av Syriza, ett politiskt alternativ med brett stöd som, oavsett alla fel och brister, pekat på att krisen inte behöver lösas på de arbetandes bekostnad, en tanke som varit bannlyst från politikens mittfåra under tre årtionden. En valseger för Syriza i spetsen skulle därför ha blivit en signal till Europas arbetare om att en annan väg ur krisen är möjlig än den som predikas av borgerliga och socialdemokratiska partier.

Högerns jubel kommer att bli kortvarigt. När de ska börja uppfylla löftena till sina uppdragsgivare i EU och den internationella finansmaffian kommer det redan hårt prövade Grekiska folket att utsättas för ännu hårdare nedskärningar och förtryck. Och inget tyder på att detta kommer att ske utan motstånd från landets arbetare och fattiga.

Uppgiften för den grekiska arbetarrörelsen är nu att på alla sätt organisera, ena och stärka detta folkliga motstånd, i parlamentet men framför allt utanför. Det är bara genom en massiv självorganisering som attackerna kan slås tillbaka och grunden läggas för en arbetarregering. Det är också genom en bred självorganisering som en sådan regering kan hålla stånd mot det våldsamma motstånd från det internationella kapitalet, från EU och dess regeringar som den kommer att möta. Och det är bara så de arbetande kan hålla kvar en sådan regering på rätt kurs.

En viktig förutsättning för den grekiska arbetarklassens förmåga att försvara sig är att den känner ett stöd från arbetare och låginkomsttagare i övriga Europa. Det är därför i vårt eget intresse att vi sätter tryck på regeringarna i våra länder att upphöra med sin utpressningspolitik mot Grekland. Den grekiska kampen mot de internationella lånehajarna är en strid mot samma krafter och samma system som driver fram nedskärningar och privatiseringar över hela Europa.

Stoppa utpressningen mot det grekiska folket!
Solidaritet med Greklands arbetare och låginkomsttagare!

Socialistiska Partiets verkställande utskott 190612

Intressant?
I media: GP, DN,
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Internationalen1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,, , , , 

Stöd arbetarna på Volvo Umeverken

Postat av

När ett antal arbetare vid Volvo Umeverken förra fredagen stämplade ut och gick hem vid lunchtid var det ett resultat av en viktig facklig strid på fabriken. Roten är Volvos försök att anlita bemanningsföretag. Detta är inget ovanligt – tvärtom. Under de senaste tio åren har sådana företag trängt in på bred front på de flesta arbetsplatser i landet. Det ovanliga är att den lokala Metallklubben i Umeå motsatt sig detta. När företaget deklarerat att de tänker köra över de anställda har klubben svarat med att säga upp ett arbetstidsavtal, vilket var bakgrunden till fredagens händelser.

Bemanningsföretagen är ett av många sätt att urholka anställningsskyddet och att skapa ett B-lag på arbetsplatserna, något som gör det svårare att skapa sammanhållning och facklig styrka. De osäkra anställningarna skadar därför alla arbetande, även de som har fasta jobb.

Den fackliga strid som pågår på Volvo Umeverken är därför viktig för alla löntagare i Sverige.

Allt stöd till arbetarna i deras kamp mot bemanningsföretagen!

Socialistiska Partiet,
Partistyrelsen 17 juni 2012

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Röda Umeå, Svensson, Francesblogg,
I media: SVT, NK, Folkb, GP, GD, DN, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , 

Framtiden för Europas arbetare avgörs i Grekland

Postat av

[Uttalande från Fjärde internationalen. Från International Viewpoint, 24 maj 2012.]

Sedan två år tillbaka har det grekiska folket kämpat mot de åtstramningar som trojkan (Internationella valutafonden, EU-kommissionen och Europeiska centralbanken) tvingat fram. Efter 17 endagars generalstrejker, massdemonstrationer och aganaktismenis (de indignerades) torgockupationer, och efter ockupationer av arbetsplatser, avvisade 60% av de som röstade vid valen den 6 maj de partier som hade accepterat de memorandum som påtvingats Grekland, och gav 37% till partier till vänster om PASOK:s antisocialistiska liberalism.

Grekland har krossats under en statsskuld som har använts som en kanal för överackumulation av finanskapital, och under två år har landet varit ett laboratorium för en politik vars syfte är att få befolkningen att betala för kapitalismens kris. De räddningsplaner som påtvingats Grekland har haft ett enda mål: att garantera att den grekiska staten ska betala tillbaka skulden till bankerna, och bevara spekulationspengarna och den finansbubbla som dessa har skapat. De ”memorandum” som beledsagar dessa planer i Grekland har till syfte att testa hur långt kapitalet kan monopolisera de förmögenheter som arbetarna skapat genom att tvinga dem till fattigdom. Resultaten av denna politik är en brutal minskning av löner och pensioner, avskaffande av arbetslagar och -regler, en våldsam ökning av arbetslösheten (som i Grekland redan berör 21,2% av den aktiva befolkningen, nästan 30% av kvinnorna och 50% av ungdomarna), en lågkonjunktur som liknar den 1929-1930 (en minskning av BNP med 6,9% 2011, med en beräknad ytterligare minskning på 5,3% 2012, en minskning av industriproduktionen med 4,3% i mars 2012 jämfört med mars 2011…), nedmontering av sjukvårdssystemet (137 sjukhus har stängts igen och en femtedel av de anställda inom sjukvården har försvunnit, brist på läkemedel på grund av obetalda räkningar på 1,1 miljarder euro…) och bostadsmarknaden (200.000 bostäder går inte att sälja… samtidigt som antalet hemlösa har ökat kraftigt), undernäring…

Denna brutala politik som gjorde godtycklighet, hemlighetsmakeri och rädsla till ett sätt att regera, kunde inte annat än framkalla våldsam vrede, vånda och ilska. En del av denna ilska kanaliserades i en olycksbådande rasistisk, antisemitisk och främlingsfientlig kraft, den nynazistiska gruppen Gyllene gryning, som utnyttjar regeringens förtryck mot demonstranter och förföljer invandrare och har infiltrerat polisen. Detta måste bli en varningsklocka och få oss att fördöma den politik av förtryck och rasism som ”trojkan” har tvingat på Grekland.

Inför den politik som trojkan har drivit genom försvarar den radikala vänstern i Grekland, och i synnerhet SYRIZA, som idag har en central plats i den politiska situationen i Grekland, en katastrofplan med fem punkter:

1. Upphäv alla memorandum, alla åtstramningsåtgärder och de motreformer mot arbetslagarna som ödelägger landet.
2. Nationalisera bankerna som till stor del betalats med hjälp från regeringen.
3. Moratorium på betalningarna av skulden och en granskning som gör det möjligt att säga upp och upphäva de orättfärdiga skulderna.
4. Upphäv ministrarnas åtalsimmunitet.
5. Ändra vallagarna som gjorde det möjligt för PASOK och Ny demokrati att härska till den grekiska befolkningens nackdel och slunga in landet i en kris.

Fjärde internationalen uppmanar hela den internationella arbetarrörelsen, alla ”indignerade”, alla som försvarar vänsterns ideal, att stöda detta katastrofprogram.

Vi vill att det grekiska folkets med hjälp av sina röster och mobiliseringar ska lyckas tvinga fram en regering för hela den sociala och politiska vänstern som avvisar åtstramningar, en regering som kan genomdriva ett upphävande av skulden. Det är med detta perspektiv som vi uppmanar alla krafter som kämpar mot åtstramningar i Grekland – SYRIZA, ANTARSYA, KKE, fackföreningar och andra sociala rörelser – att samlas kring en katastrofplan.

Krisen är inte Greklands kris, utan en kris för EU som är underkastad kapitalets vilja och för de regeringar som står i dess tjänst. Det är en kris för det kapitalistiska produktionssättet i hela världen.Det är inte upp till trojkan utan det grekiska folket att avgöra vilken politik landet ska driva. Den tyske kanslern, Angela Merkels, försök att påtvinga grekerna en folkomröstning om euron samtidigt med valen den 17 juni – en formlig valkupp – måste tillbakavisas. Det är inte euron utan trojkans diktat som måste bekämpas idag.

Mer än någonsin gör kampen mot åtstramningspolitiken det nödvändigt att bryta med den politik och de avtal som ligger till grund för skapandet av EU. Mer än någonsin betyder kampen mot åtstramningarna att man inte får dra sig tillbaka till nationalism, utan utveckla en rörelse för ett annat Europa som försvarar alla folks oinskränkta demokratiska och sociala rättigheter och perspektivet på Europas förenade socialistiska stater.

Grekland har blivit ett laboratorium för Europa. Med hjälp av mänskliga försökskaniner testar de ut metoder som sedan ska användas mot Portugal, Spanien, Irland, Italien och så vidare. Det grekiska folket har gjort uppror mot denna grymma politik på arbetsplatserna, på gatorna och vid valurnorna. Motståndet visar att försvaret av de folkliga klassernas livsviktiga intressen kräver en konfrontation med de härskande klasserna på nationell och europeisk nivå. Vi måste sprida enhetsinitiativ till stöd för det grekiska folkets och dess radikala vänsters kamp. Men den bästa solidariteten med det grekiska folket är att följa deras exempel i alla länder genom att utveckla och samordna motståndet mot den omänskliga åtstramningspolitiken och ödeläggelsen. Det är just vad kapitalet, som har ansvaret för krisen, fruktar: att kampen ska sprida sig!

24 maj 2012, Fjärde internationalens verkställande byrå.
(Översättning från engelska, Göran Källqvist, för Marxistarkiv.)

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Internationalen,
I media: DN1, 2, 3, GP1, 2, SVD1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Pakistan: Frige fängslade politiska aktivister!

Postat av

Sedan åtta månader tillbaka har Baba Jan Hunzai och fyra av hans aktivistvänner fört en tynande tillvaro i olika fängelser i Gilgit. Han och hans kamrater har anklagats i enlighet med Pakistans antiterrorförordning. Men Baba Jan är ingen terrorist. Han är en respekterad politisk aktivist i Gilgit-Baltistan (bergen norr om Pakistan). Han hålls fången på grund av sin aktivism till stöd för de förtryckta i området och måste släppas omedelbart.

I januari 2010 rasade ett berg ned i Hunzafloden och skapade det som nu kallas Attabadsjön. När sjön bildades dränktes by efter by. Totalt blev över 1 000 människor av med sina hem och över 25 000 blev avskurna från resten av landet (sjön hade förstört vägen som förbinder området med Pakistan). Den svåra situationen för folket i Gilgit-Baltistani ignorerades. Baba Jan, en aktivist från Labour Party i Pakistan, åkte runt i landet och talade för att regeringen skulle tömma sjön och ordna transportmedel för de drabbade. Pakistani Peoples Party agerade för sent. Sjön är nu ett bestående inslag i området. För att stilla protesterna från dem vars bostäder nu ligger under vatten utlovade regeringen kompensation.

En del av de berörda nåddes aldrig av kompensationen. En offentlig lista över dem som skulle få kompensation nämner 457 familjer. Över hundra av dessa har inte fått någon kompensation. Det påstås att kompensationen istället har gått till de familjer som stödjer det Pakistanska Folkets Parti.

Den 11 augusti protesterade omkring 200 människor för 25 familjers rättigheter när Gilgit-Baltistanis ledande minister, Mehdi Shah, besökte staden Aliabad. Polisen, som hade fått instruktioner om att avhysa demonstranterna med alla medel, började med ett batonganfall, sedan använde de tårgas innan de öppnade eld med skarp ammunition. Deras första offer var den 22-åriga studenten Afzal Baig. När Baigs far försökte rädda sin sons kropp blev han också skjuten. Båda dog. Tumult uppstod bland demonstranterna och en polisstation brändes ned.

Baba Jan kom till platsen sex timmar senare. Han organiserade demonstranterna och utlovade en utredning och åtgärder mot de poliser som var ansvariga för morden. Demonstranterna väntade sedan på att regeringen skulle agera.

Detta skedde en vecka senare. Arresteringsorder utfärdades för flertalet demonstranter, inklusive Baba Jan. Medan de flesta av dem som anhållits blivit frisläppta mot borgen, befinner sig Baba Jan och fyra andra aktivister fortfarande bakom lås och bom. Två gånger har de tagits från fängelset för att torteras. Första gången, den 12 september 2011, blev Baba Jan misshandlad med käppar och fick fötterna krossades under kängor, medan en annan aktivist (Iftikhar) fick hett vax droppat på sitt könsorgan. Detta pågick tre nätter i sträck, tre till fyra timmar åt gången.

Den 28 april i år blev Baba Jan torterad igen. Poliser och medlemmar i Pakistani Rangers (en paramilitär styrka) kom in i hans cell och misshandlade honom. Sedan förde de honom till en okänd plats där de återigen misshandlade honom brutalt. För att förödmjuka honom rakade de av hans hår. Baba Jan har brutna fingrar men nekas medicinsk vård. Dessutom har han flyttats till Zulfiqarabad fängelset i Gilgit och där satts i en cell med grova brottslingar. Det finns orsak att tro att han kan bli dödad, av ”misstag”, i denna cell.

Undertecknade uppmanar den pakistanska regeringen att offentliggöra resultaten av den rättsliga undersökningen av morden på Afzal Baig och Sher Ullah Baig. De uppmanar också den pakistanska regeringen att behandla Baba Jan och de andra aktivisterna som politiska fångar och sätta dem i celler där de är separerade från de andra fångarna. Vidare begär vi att den pakistanska regeringen lägger ned det fabricerade åtalet mot de fem aktivisterna. Vi kräver också kompensation till de 25 familjer som drabbats/påverkats av jordskredet i Attabad.

Tariq Ali, författare; Noam Chomsky, MIT; Qalandar Bux Memon, FC College; Pervaiz Vandal, arkitekt; Amanullah Kariapper, aktivist; R C Young, New York University; Oscar Guardiola-Rivera, Birkbeck, University of London; David Barsamian, journalist; Magid Shihade, Birzeit University; Saadi Toor, Writer/Activist; Farooq Tariq, Labour Party of Pakistan ; Simon Crithcley, New School, New York

Översättning: Emma Lundström

Namninsamling för de fängslade aktivisterna.

Intressant?
Läs mer: Internationalen, Europe-Solidaire, International Viewpoint, Asia Left Observer, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Socialistiskt sommarläger i Halland

Postat av

Socialistiskt sommarlägerI sommar är det dags igen: Socialistiska Partiet ordnar SOMMARLÄGER! 1-5 augusti i Halland. Under fyra dagar en oas i tillvaron, en tillfällig utopi av fria diskussioner, lek och musik, bad och fotboll, god vegetarisk mat, film och kunskap, åt-var-och-en-efter-behov-av-var-och-en-efter-förmåga, samt en massa aktiviteter för barnen. 

Bland föreläsningarna:

Den ofullbordade revolutionen i Egypten:
Det hör inte till vardagligheterna i vår tid att unga marxister står i den praktiska ledningen för en epokgörande revolution, men det är just vad som hänt i Egypten. Sommarlägret gästas av Mahienour el-Massry, ledande aktivist från Revolutionära Socialister i Alexandria. Med färska lärdomar från gatukamp och strejker, segrar och bakslag, ger hon en unik inblick i en ofullbordad revolution som fortsätter.

Kris och revolt i Grekland:
Grekland pulvriseras av kris och brutala nedskärningar. Kajsa Ekis Ekman har vistats i landet det senaste året, följt strejkerna och demonstrationerna och arbetar nu på en bok om krisen. Ett föredrag om Europas mest utskällda land vars befolkning har kallats ineffektiva lyxlirare som lever på lån. Men vad har egentligen lett fram till denna situation? Vad är specifikt för den grekiska kapitalismen? Hur förändras vardagslivet under en kris och vilken väg tar revolterna?

Överklassafari och andra former av klasskamp:
I januari 2012 började svensk media plötsligt diskutera klassamhället. Förbundet Allt åt Alla ordnade en överklassafari till Solsidan i Nacka: borgare fick panik. Shabane Barot från Förbundet Allt Åt Alla berättar om safarin och inleder en diskussion om hur vi kan agera för att belysa och bekämpadet svenska klassamhället.

Socialdemokratins kris:
Det Socialdemokratiska Arbetarpartiet har sedan sin födsel haft starka band till arbetarklassen, framför allt genom fackföreningsrörelsen. Men sedan årtionden har banden tunnats ut. Hur långt har uttunningen gått, hur ser framtiden ut och vad innebär allt detta för oss socialister? Lars Henriksson ger sin bild av det en gång så stolta arbetarpartiets urartning och dess konsekvenser på Sveriges arbetsplatser, i fackföreningsrörelsen och för klasskampen i stort.

Intersektionalitet och den svenska vården:
I feministisk teori är intersektionalitet det just nu vassaste verktyget: ett begrepp för att förstå skärningspunkterna mellan genus, etnicitet, klass och andra sociala hierarkier. Roya Hakimnia förklarar intersektionalitet och ger exempel från hur den svenska vården fungerar. Vilken strukturell underordning drabbar kvinnor – om de dessutom är födda utomlands, och tillhör arbetarklassen?

Teorier om kapitalismens kris och staden:
Varför hamnade kapitalismen i kris 2008? Marxister har levererat en rad olika svar sedan dess: det är nyliberalismens fel, det beror på bristande efterfrågan och överproduktion, det är profitkvotens fallande tendens som spökar igen. Ståle Holgersen ger en översikt över aktuella marxistiska kristeorier, hur politiker har bemött krisen och hur den kan förändra städerna vi bor i.

Flyktingströmmar i en varmare värld:
Redan nu flyr miljoner människor från resultaten av den globala uppvärmningen. Shora Esmailian har rest i Pakistan, Egypten och Kenya och mött de som drabbas av översvämningar, havsnivåhöjning och torka och inte ser något annat val än att lämna sina hem. Om klimatflyktingar, social sårbarhet, klass och kön i en varmare värld: om de som förlorar mest på den fossila ekonomin.

Avgifter (all mat inkluderad):
850 kr för boende i säng.
600 för boende i tält.
300 kr för barn från 10 år.
Stödavgift: 1000 kr.

Maila info@socialistiskapartiet.se om du är sugen på att hänga med!

Kolla in lägersidan på Facebook: Socialistiskt sommarläger 2012

Intressant?
Läs mer: Röda Lund, Socialistiska Partiet,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

1 maj: Kapitalism? Nej tack!

Postat av

1 maj 2012 med Socialistiska Partiet


Malmö
SP demonstrerar i en egen kolonn i Vänsterpartiets tåg. Samling Möllevångstorget 11.00.

Göteborg
Kom och lyssna på Socialistiska Partiets svar på kapitalismens kris under arbetarrörelsens högtidsdag 1 maj. I samarbete med ORWI. Tal av Anders Karlsson/SP, ORWI med flera. Välkommen! Järntorget 12.00.

Stockholm
SP demonstrerar i vänstertåget från Medborgarplatsen, samling 12.00, avmarsch 13.00.
I år står stödet för Syriens folk i dess kamp mot diktaturen i centrum. Kampanjen “Välfärd utan vinst” som SP Stockholm deltar i kommer att bära fram en banderoll och hålla en appell under samlingen på Medborgarplatsen. Välkommen till ett första maj som visar borgarna vad vi går för!

Umeå
Enad vänster tågar under parollen För socialism – mot högerpolitik. Samling kl 13:00 på Mimerskolans bollplan.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,