Beväpna dig med argument
Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på kollektivavtal som skydd mot lönedumping. Det innebär att Sverige inte, som till exempel Frankrike, har någon lag om lägsta lön. När Waxholms kommun hyrde in ett lettiskt företag där arbetarna betalades cirka 35 kronor per timme efter skatt för att bygga om en skola försökte man gå runt principen att arbete som utförs i Sverige ska betalas lika, oavsett om det görs av importerad arbetskraft eller av svensk. Jan Olov Carlsson har läst en bok om konflikten som följde.
(Denna text publicerades urspungligen i Röda Rummet 1/2006.)
Vissa företeelser tar man för givna. Att det i Vaxholmskonflikten finns en ”god” sida och en ”ond” sida är en sådan. Det är liksom på förhand givet. Det här är såklart en förödande inställning. Varje gång jag väljer att ta saker för givna, istället för att sätta mig in i en fråga, urholkas också förmågan att granska kritiskt. Istället för att ifrågasätta och ompröva låser jag fast mitt tänkande i fasta mönster och förutfattade meningar. Om jag å andra sidan fördjupar mig i en fråga, och efter en kritisk granskning inte ser någon anledning till omprövning, har jag beväpnat mig med nya argument. Som en övning i detta kan jag rekommendera Konflikten i Vaxholm – svensk arbetsmarknad i förändring av Ingvar Persson. Boken är egentligen något av en nutidsthriller. Vaxholmskonflikten är lite av ett modernt Amaltheadrama eller varför inte ett Ådalen light. Omständigheter är olika men grundtemat detsamma – försvaret av det kollektiva intresset.
Konflikten i Vaxholm, som egentligen är en liten pocket på knappt 100 sidor, är en förtjänstfull genomgång av turerna kring Vaxholmskonflikten: bakgrund, händelseförlopp, men också en genomgång av liknande fall eftersom Vaxholmskonflikten inte är unik i själva sakfrågan. Den har blivit en symbolfråga för hur globaliseringen kan komma att förändra arbetsvillkoren för svensk fackföreningsrörelse. Det har hävdats att den är en vattendelare i svensk politik. Det är också det som liggen bakom att boken fått så många läsare. Bakgrunden är i korthet att det lettiska bolaget Laval un Partneri kom till Vaxholm för att jobba med ombyggnation av en skola. Byggnads tog kontakt med företaget och ville teckna ett kollektivavtal. Trots månader av förhandlingar nås inget resultat och företaget sätts i blockad av Byggnads. Laval lämnar in en stämningsansökan till Arbetsdomstolen och kort därefter håller också Riksdagen en särskild debatt i frågan. Strax före julen 2004 tar Arbetsdomstolen ett interimistiskt beslut om att Byggnads blockad av Laval var laglig och kort därpå utökas blockaden av ytterligare sju fackföreningar. I februari ger Laval upp och när Arbetsdomstolen slutligen ger sin dom är frågan fortfarande rättsligt osäker.
Monumentalt tråkiga, men politiskt viktiga begrepp som kollektivavtal och svensk arbetsmarknadslagstiftning får här en innebörd och ett politiskt klassinnehåll. Men det innebär inte att alla frågor i anknytning till Vaxholmskonflikten för den skull har ett självklart svar. Vad jag saknar är, även om det så klart inte kan vara huvudspåret, att också ställa den fackliga organisationen, Byggnads i det här fallet, i rampljuset. Hur har den centrala ledningen hanterat frågan? Vilken roll spelade ombudsmännen? Fanns det en nationalistisk underton i ”go home” – uttalandena? Varför väljer LO:s avtalssekreterare att försiktigt tillrättavisa Byggnads förhandlingsargument efteråt?
Och inte minst frågan: Hur ska facket arbeta för att inte uppfattas uteslutande för alla som inte är ”inne i den stora gemenskapen”? Hur går det att förena försvaret av kollektivavtal på nuvarande nivåer med en kamp för till exempel papperslösa arbetare situation? Finns det något att lära i den frågan med erfarenheterna från Vaxholm?
Som bränsle i dessa frågor vill jag också lägga den debatt som rasade i frågan med utgångspunkt från Maciej Zarembas artikelserie om Den polske rörmokaren, som trycktes i DN under november och december 2005 och som fortfarande finns tillgänglig på nätet.1 Där Ingvar Persson utgår från klassaspekterna i stort tar Maciej Zaremba istället sin utgångspunkt i det sociala reportaget om dem som står längst ifrån den fackliga byråkratin. Det är så klart ett frestande perspektiv. Det finns ingen anledning att okritiskt låta den fackliga byråkratin vara uttrycket för klasskamp och försvaret av arbetarklassens intressen. Men den fälla som Maciej Zaremba hamnar i, trots de förtjänster som ändå kan finnas i hans reportageserie, är ungefär som att skildra de olyckliga omständigheter som fört en utblottad men klassomedveten arbetare in bland strejkbrytarnas skara i arbetarrörelsens barndom. Visst går det att tänka sig att strejkbrytarens hungrande barnaskara påverkade hans handlande. Det går att skildra detta och också väva in en förståelse för det individuella ödet. Att analysera konsekvenserna av det handlandet till en politisk nivå är det som skiljer klassanalysen från det sociala reportaget. Däri finns också skillnaden mellan Ingvar Persson och Maciej Zaremba.
Vad är då fortsättningen på Vaxholmskonflikten. Boken berör även detta. Visserligen dömde Arbetsdomstolen att blockaden var förenlig med svensk lagstiftning, men frågan är om den är förenlig med EU-rätten. Arbetsdomstolen har därför skickat frågan vidare till EU-domstolen och då formuleras den i korthet som två frågor: Är det ett brott mot den fria marknaden att en fackförening använder sig av stridsåtgärder för att tvinga fram ett kollektivavtal? Får Sverige ha kvar den lagstiftning som ska förhindra social dumping med hjälp av utländska kollektivavtal? Skulle EU-domstolen komma fram till ett beslut som innebär Ja på första frågan och Nej på den andra då knäcks också ryggraden i den svenska fackföreningsrörelsens styrka. Samtidigt rasar den svenska fackföreningens positiva EU-argument ihop som ett korthus.
Just nu pågår en nationell facklig kampanj och mobilisering för kollektivavtalen. Det är ingen slump. Vi ska se det i skenet av Vaxholmskonflikten och den oro som finns för att EU-rätten kan ställas över svensk lagstiftning. Skulle det ske undergrävs de maktmedel som behövs för att försvara kollektivavtal på nivåer som inte innebär löne- och social dumping. Boken ger också en antydan om vilka krafter som sätts igång om arbetsgivarna och Svensk Näringsliv skulle vinna framgångar i frågan. Det är inte alls så enkelt att arbetsgivarna vill slopa kollektivavtalen helt. Med kollektivavtalen följer fredsplikten. Vad man vill är att försvaga de fackliga organisationernas styrka och makt att upprätta kollektivavtal på en bra nivå. Därför är det inte att undra på att Svenskt Näringsliv tidigt beslutade att ge ekonomiska garantier för att göra det möjligt att driva processen vidare trots att företaget Laval inte är med i någon svensk arbetsgivarförening. För hade Laval varit ett medlemsföretag skulle man också automatiskt varit bundet av ett kollektivavtal och då skulle det aldrig ha blivit någon konflikt. Kan det sägas tydligare?
(Denna text publicerades urspungligen i Röda Rummet 1/2006.)
Läs mer hos LO och hos Byggnads.
Intressant?
Bloggat: Svensson, Trotten, Esbati
Media: SVD1, SVD2, DN1, SDS, AB1, AB2, HD, DN2, DN3
Andra bloggar om: Vaxholm, Vaxholmsfallet, Europa, Facket, Fackligt, Kollektivavtal, EU, Samhälle, Arbetarkamp, Arbetarklass, Klass, Klasslagstiftning, Politik
