Handeln ökar inte allas välstånd
(tidigare publicerad i Internationalen 13 juli 2006. Handelsavtalen om frihandel osv är numera klara men debatten är alltid aktuell)
Handelsorganisationen WTO har problem med sin nuvarande Doha-runda. I en bekräftelse av WTO som rikemansklubb kallades ett mini-ministermöte samman i helgen med dem som verkligen bestämmer, men det avbröts i förtid.
”Kris men inte ännu panik”, sa WTO:s direktör Pascal Lamy, och det rapporteras om de väldiga förluster mänskligheten gör om detta inte kan lösas. Tomas Östros talar okritiskt om att ett haveri kan hindra att ”hundra miljoner kan lyftas ur fattigdom”.
De fattiga själva håller dock inte med. I förra veckan sa de afrikanska metallarbetarfacken att Doha-rundan kommer att göra det omöjligt för nya länder att utveckla sin industri och diversifiera sina ekonomier. Istället uppmanar de facken i alla länder att mobilisera sina medlemmar och bygga allianser med andra sociala rörelser till stöd för kraven på rättvis handel.
Fantasisiffrorna om de ökade rikedomar som de nya frihandelsavtalen skulle åstadkomma torpederades också nyligen i en studie från Världsbanken. Vinsterna är starkt överdrivna och tillfaller mest industriländerna. För utvecklingsländerna skulle de i genomsnitt ge 1 cent per innevånare och dag, för de fattigaste länderna blir det ren förlust.
WTO har åter visat sig vara ett vapen för mäktiga ekonomiska intressen i de rika länderna att få ännu större markandsdominans. Frihandel är den starkares krav, länder som bygger upp sin ekonomi behöver skydda de späda plantorna.
Men frågan är om inte själva grunden för resonemangen om handelns självklart välsignelsebringade natur också måste ifrågasättas. De flesta upprepar ännu Adam Smiths tankar från 1776 om att handeln ökar allas välstånd. Det är sant i en värld där det finns stora skillnader i förutsättningarna för olika typer av produktion. Men själva flyttandet av gods är inget som i sig tillför någonting, tvärtom är det en kostnad, ekonomisk såväl som miljömässig.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan 1776. I dagens värld sprids produktionsmetoder, kunskap och utrustningar blixtsnabbt över jorden. Det går lika bra att göra bilar i Korea som i Sverige. Långtifrån allt kan produceras lokalt, i många branscher finns stora skalfördelar som motiverar fjärrhandel.
Men när likvärdiga industriprodukter, datorer, bilar och kylskåp, med allt mer snarlikt utseende och innehållande samma komponenter, skickas mellan världsdelar i dubbelriktade strömmar har det mycket litet med ökat välstånd att göra. En minskning av sådant transportslöseri skulle kräva en annan sorts internationellt samarbete med helt andra utgångspunkter – mänskliga och ekologiska – än det som nu allt mer desperat manglas fram i WTO:s korridorer.
I media: DN,
Andra bloggar om: WTO, Handel, Frihandel, U-länder, Politik, Samhälle, Ekonomi, Imperialism
————————————————————–
Från bloggosfären: Svensson om Njal och Bandidos, Trotten om Fredrik Reinfeldt och Esbati om Rinkeby.
Med den här förvirrade verklighetsbilden är det inte så konstigt att socialistiska partiet knappt existerar. Era idéer praktiserades i Afrika från 50-talen och framåt, och de ledde till det helvete vi ser idag. Det behöver liksom inte ens debatteras, det är fakta.
Nej, Socialistiska Partiet är ju inte så stort i Sverige. Men våra systerorgansiationer i många andra länder är desto större. Sitter i parlamenten i bl.a. England, Brasilien, Italien, Filippinerna, Senegal, Danmark. Är fjärde största parti i Frankrike osv.
Och inte är det du skriver några fakta direkt. Mer än att Afrika haft och har en jävligt taskig utveckling. En diskussione om varför hör nog inte hemma i den i samband med det här inlägget är jag rädd.
Båda parter tjänar vid varje frivillig transaktion, om så inte vore fallet så skulle man inte genomföra affären. Att hindra handel, såväl global som lokal, är bara att ta bort handlingsalternativ som gör att folk kan välja det billigaste och bästa alternativet.