Kenyas väg mot avgrunden
Krisen i Kenya fortsätter. Under förra helgen dödades flera i det våld som presidentvalet den 27 december utlöste, och siffran över döda ökade till runt 650 personer.
Analytiker säger att det finns risk att sammandrabbningarna leder till ett regelrätt inbördeskrig.
Att presidentvalet var riggat är det få som betvivlar. Sittande presidenten Mwai Kibaki svors snabbt in och bannlyste lika snabbt alla etermedia och sände ut säkerhetsstyrkor på gatorna för att slå ned protester – allt detta gav intrycket av att en kupp skett, skriver afrikakännaren Firoze Manji på sajten Pambazuka News.
Det våldsamma efterspelet har skildrats i media världen över, med beskrivningar av brutala mord och mordförsök. Inte lika ofta har det utbredda könsbaserade våldet, som inkluderat våldtäkt och könsstympning av kvinnor, nämnts.
I de flesta fall kallas striderna för ”stammotsättningar” eller etniskt baserade. Men ”vad som ignoreras är att det är säkerhetsstyrkorna som bär ansvaret för majoriteten av morden”, kommenterar Firoze Manji, och den kenyanske aktivisten Onyango Oloo nämner att majoriteten av de döda har poliskulor i kroppen. Även om det ännu är svårt att få en överblick över konflikten, är det tydligt att en stor del av våldet utmynnar från staten.
Repressiv historia
Den kenyanska staten har en repressiv historia, och bara förra året kom Kenyas kommission för mänskliga rättigheter ut med en skrämmande rapport om hur polisen mördat 500 unga män från fattiga områden, något som ännu inte undersökts.
Oppositionspartiet ODM, under ledning av Raila Odinga som även är en före detta minister under president Kibaki, står heller inte över all kritik. Varför har de inte krävt en oberoende juridisk utredning av valresultaten, är en obesvarad fråga. Är det för att de inte vill att deras eget valdeltagande ska undersökas? ODM:s krav är att Mwai Kibaki ska avgå som president, att en internationell organisation ska kallas in för att medla, och en övergångsmyndighet ska skapas för att hålla i förberedelser inför ett nytt val om några månader.
Hittills har Raila Odinga vägrat att samarbeta med den kommission som satts upp för att arbeta för en väg mot fred, eftersom han inte litar på ordföranden, vice president Kalonzo Musyoka. I väntan på medling har ODM lanserat planer på nya demonstrationer och protester.
Populistiskt parti
Raila Odinga kallas i folkmun för ”folkets president”, men skeptiker påpekar att partiet är populistiskt till skillnad mot folkligt. Till att börja med består partiet av några av Kenyas rikaste människor, förklarar skribenten Mukoma wa Ngugi: ”Den internationella pressen, som hänvisar till Raila [Odinga] som en extravagant miljonär, har inte helt fel”. Och eftersom ODM inte har någon bas bland gräsrötterna, har rädsla för etnisk dominans istället för klassolidaritet blivit den gemensamma partibyggaren. Vad som står på spel, menar Mukoma wa Ngugi, är en hel nation där etnisk rensning påbörjats.
ODM har heller inte presenterat något seriöst politiskt alternativ till Kibakis regering. Den verkliga tragedin, skriver Firoze Manji, ”är att den politiska konflikten inte handlar om alternativa politiska program som skulle kunna åtgärda de långvariga problem som majoriteten har med jordlöshet, låga löner, arbetslöshet, inga bostäder, otillräckliga inkomster, hemlöshet, och så vidare.” Istället handlar kampen om vilka som ska få tillgång till staten och dess resurser.
I media: SVD1, DN1, SDS
Andra bloggar om: Raila Odinga, Odinga, Kibaki, Kenya, ODM, Pambazuka News, Mwai Kibaki, Politik
