Ge pensionärerna ett värdigt liv!
Ibland läser man i tidningarna att inga pensionärer i modern tid har haft det som bra som dagens pensionärer. Det kan nog stämma, men bara till en viss del.
För det finns pensionärer och pensionärer. Beräkningar från PRO visar att det finns omkring 200 000 så kallade fattigpensionärer i Sverige.
Ordet fattig ska i detta sammanhang nämnas med yttersta varsamhet, för finns det något som den som har ont om pengar avskyr att kallas så är det fattig. Att vara fattig är för denna generation pensionärer förenat med skuld och skam.
Denna grupp av pensionärer består till största delen av kvinnor. Det är kvinnor som aldrig eller väldigt sent kom ut i arbetslivet och, som straff för att de tog hand om och fostrade barn, servade ofta krävande förvärvsarbetande make eller gamla släktingar, nu får leva – om man kan använda ordet leva i detta sammanhang – på en garantipension. Det var dessa kvinnor som alltid fanns till hands. Lappade och lagade och, vad jag kan minnas från min barndom, aldrig sov. Deras vardag var att under knappa förhållanden få det hela att gå ihop. De var sist i säng och först uppe.
Nu när solen efter ett långt och slitsamt liv är i dalande, kan man tycka att dessa kvinnor har rätt till ett anständigt och drägligt liv. Men icke: efter skatt ska de leva på omkring 5 500 kronor i månaden. Smaka på summan. Känn efter. Ställ frågan till dig själv. Kan du leva på 5 500 kronor i månaden? Ja, det går helt uppenbart, annars skulle dessa pensionärer inte vara vid liv, men till priset av vilket liv?
Dessa omkring 200 000 människor klagar inte. De ställer aldrig några krav. De betalar sina räkningar. De har alltid gjort rätt för sig och fasar för att inte göra det.
Behandlingen från partierna – oavsett vilken färg de har – blir därefter: De räknas inte. De lever men de finns inte. Ingen del får de av jobbskatteavdrag. Medan deras pensioner för 25 år sedan räknades upp i takt med löneutvecklingen på den övriga arbetsmarknaden räknas den upp minimalt i dag.
Ibland slår PRO larm om dessa pensionärers villkor.
Då brukar antingen en Sahlin eller Hägglund – det kvittar vad de heter – bubbla något om att ”vi ska se till att det blir bättre”. Men ingenting händer. Absolut ingenting. Mandatperioderna går och så plötsligt en månad före val upptäcker samtliga partiledare att dessa människor har rösträtt. Det blir ett flängande och farande bland servicehus och pensionärslägenheter, allt för att vinna röster. Löften delas ut frikostigt, för ett vallöfte kostar ingenting.
Efter valet upphör besöken. Det blir återigen tyst som på en kyrkogård klockan 23.00 en söndagskväll i november. De fattiga pensionärerna är lika fattiga som de var innan valdagen.
Till sist en fråga till er ansvariga politiker i riksdagen: Är ni beredda att sänka era löner till 5 500 kronor i månaden efter skatt?
Ni tycker ju helt uppenbart att 200 000 människor som har offrat allt och litet till för att skapa ett bra liv och ett anständigt liv åt sina barn och närmaste ska nöja sig med det.
Om inte förväntar jag mig att ni omedelbart höjer deras garantipensioner. Och kom inte viftande med en höjning på 80 kronor i månaden som ni brukar. Ni har en stor skuld att betala till dessa pensionärer och den handlar om en höjning av deras garantipensioner med åtskilliga tusenlappar i månaden.
Gör ni inte det kan ni enligt min högst personliga mening, för att tala svenska, dra till det land där pepparn lär växa.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om PRO, Pensioner, Fattigpensionärer, Politik, Samhälle
