Den icke-stalinistiska vänstern i spanska inbördeskriget uppvisar, som jag ser det, en i det närmaste total oförmåga att gripa makten. Ibland känns det som om en del anarkister och syndikalister på något bissart sätt är stolta över att de besegrades.

Detta till skillnad från bolsjevikerna som, på sätt och vis, var för bra på att gripa makten i Ryssland.

Jag brukar alltid snarare fråga varför en revolution tillät sig bli sviken, snarare än vem som svek revolutionen.

Jag tror inte att det är särskillt givande att diskutera “stalinistisk ideologi” som en drivande faktor i ryska revolutionens urartning. Snarare så mer eller mindre tvingades bolsjevikpartiet att utvecklas i den riktning man gjorde av de materiella förhållanden man ställts inför. Det fanns inga riktiga möjligheter för en socialistisk revolution i Ryssland, något som bolsjevikpartiet var tvunget att ta hänsyn till om de ville behålla makten.

Syndikalister och anarkister (med undantag av den lilla gruppen kring Durruti) åsåg likviderandet av POUM i Spanien utan att lyfta ett finger till försvar för POUM. I Mexico långt tidigare deltog man i den regering som mördade Zapata. Så det finns nog inte några politisk riktningar i världen som alsrig har begått misstag eller fel.

Trotskij blev del av den sovjetiska vänsteroppositionen eftersom han själv motats bort från de köttgrytor han själv varit med och skapat. Trotskij och trotskijister i allmänhet verkar ha väldigt svårt att ta till sig att han och Lenin var i allra högsta grad medskyldiga till skapandet av Sovjetunionen som en auktoritär, odemokratisk enpartistat.

Mitt personliga Trotskijcitat, från 1921, riktar sig mot vad jag betraktar som den riktiga vänsteroppositionen inom bolsjevikerna:

“‘Arbetaroppositionen’ har kommit med farliga slagord. De har gjort de demokratiska principerna till en fetisch. De har satt arbetarnas rätt att välja representanter före partiet, som om partiet inte var berättigat att hävda sin diktatur, även om denna diktatur temporärt skulle komma i konflikt med de tillfälliga stämningarna i arbetarnas demokrati.”

Sedan är den trotskiistiska rörelsen inte oskyldig i avseende på att stödja stalinistiska stater. Kritiskt stöd till diverse “degenererade arbetarstater”, har inte varit direkt ovanligt.

Som jag ser det är det dock rätt ointressant att diskutera frågan om vem som hade mest rätt. Det som är intressant är hur vi bäst kan analysera historiska misstag, och undvika att göra om dem.