Maktens lögner om EU
Den socialdemokratiske EU-motståndaren Sören Wibe har fått nog. I tio år har han varit ordförande för de socialdemokratiska EU-kritikerna och i hela 25 år varit medlem i SAP. Nu tvingas han lämna detta parti. Den uppmärksammande EG-domen i Lavalmålet, s-ledningens och LO-ledningens totala knäfall inför EU och framför allt det nya Lissabonfördraget, blev för Sören Wibe den droppe som slutligen urholkade stenen.
Domen i Lavalmålet innebär i korthet att varken svenska kollektivavtal och löntagarnas demokratiska rättighet att strejka för sina krav, går säkra. Att detta var skyddad mark lovade socialdemokraterna och LO-ledningen i samband med EU-omröstningen 1994. Men inte bara det. Tillsammans med svenskt näringsliv och bland annat moderaterna ställde de ut en rad andra löften.
Både den så kallade svenska neutralitetspolitiken och alliansfrihet skulle ligga lika fast som det svenska urberget. Matpriserna skulle sjunka, arbetslösheten minska, välfärden tryggas osv. Och inte minst, man lovade att svensk lagstiftning skulle stå över EU:s lagstiftning. Allt detta och mycket mer av alla fagra löften visar sig nu, fjorton år efter folkomröstningen, vara rena skära lögner. Ett ekonomiskt och politiskt falskspeleri som saknar motsvarighet i modern svensk politik.
Sverige är idag inte ”alliansfritt” eller ”neutralt”, inte ens i retoriken som tidigare. Borgerliga partier och socialdemokraterna är numera öppet överens om att svansa efter EU och NATO. EU-toppen bestämmer och Sverige verkställer varför regeringen skickar soldater till länder i krig. Det mest flagranta exemplet på detta är Afghanistan där svenska trupper ställt sig direkt under amerikanskt befäl vilket underlättar för USA att fortsätta det illegitima kriget i Irak.
EU-lagstiftning står nu över svensk lagstiftning. Det visar inte minst utslaget i Lavalmålet. Dessutom har Sverige gått i spetsen bland EU:s medlemsländer när det gäller att konkurrensutsätta och avreglera offentlig och statlig verksamhet.
Makthavare är makthavare oavsett om dessa sitter bakom neddragna persienner i bolagsrummen eller är totalt avskilda från folket i riksdagshuset. Oavsett om de är arbetsgivare eller fackpampar som går emot fackmedlemmars intressen. Inte ett krav, inte ett ord, inte ett förslag… bara total underkastelse inför EU-direktiven.
Av det Socialdemokratiska partiets ordförande Mona Sahlin får nu Sören Wibe höra att han är ”gammalmodig”. Det är egentligen otroligt dumt sagt – alla som kritiserar EU tillhör i så fall en förgången tid, enligt s-ledningen. Och att kräva att svenska kollektivavtal ska gälla på svensk arbetsmarknad och att de arbetande ska slåss för att försvara strejkrätten är följaktligen också ”gammalmodigt”.
Så länge LO-ledningen slaviskt följer den socialdemokratiska partiledningens diktat i stället för att tillvarata medlemmarnas omedelbara intressen kommer arbetarrörelsen att ha mycket svårt att stå emot all form av arbetarfientlig politik. Medlemmarna inom i första hand LO måste därför ta kamp mot denna ledning. Sören Wibe har gjort ett konsekvent politiskt ställningstagande och har nu rakryggat lämnat socialdemokraterna. Men avhoppet är inget alternativ för alla som inom arbetarrörelsen är emot EU:s påbud. Framför allt visar Sören Wibes avhopp på något annat, nämligen att behovet av ett nytt antikapitalistiskt arbetarparti är skriande.
Socialistiska Partiets verkställande utskott 17 april 2008
Intressant?
Bloggat: Esbati, Thomas Hartman, Enn Kokk, Käringen mot Strömmen, Motvallsbloggen, Feministisk Vänstertjej, Utsikt från ett tak, Peter Karlberg, Josefin Brink, Magnus Berg, Jens Holm, Claes Krantz
I media: DN,
Läs även andra bloggares åsikter om EU, Vaxholmsfallet, Laval-målet, Kollektivavtal, Neutralitet, Sören Wibe, LO, Politik, Samhälle
[...] Bloggat: Mullvaden, Esbati, Feministisk vänstertjej, Josefin Brink, Läs även andra bloggares åsikter om [...]