Vart går IF Metall?
I en tid av hotande EU-domar, högerpolitik, medlemstapp och interna stridigheter samlas LO:s näst största medlemsförbund, IF Metall, i nästa vecka till kongress. Men hur ska den rådande passiviteten och kräftgången brytas? Hur ska borgerlighetens offensiv tacklas? Jan-Olov Carlsson, själv ombud från Volvo Umeverken, ger här en bild av läget inför kongressen den 13-16 maj.
Gamla Metalls och numera IF Metalls tidigare så självklara position inom fackföreningsrörelsen har börjat ifrågasättas. Tydligt blir det i frågan om kvinnopotter. Där har IF Metall hamnat med Svarte Petter på handen. Kritiken från andra LO-fackföreningar och den allmänna opinionen är tydlig, om än inte så ljudlig. Anledningen är förstås att IF Metall sagt sig vilja bryta LO-samordningen om frågan om kvinnopotter dyker upp även i nästa avtalsrörelse. Istället för särskilda satsningar mot den strukturella ojämlikheten mellan mäns och kvinnors arbetsmarknad för ledningen ser IF Metall en klassisk låglönesatsning som alternativ lösning.
Men det handlar förstås inte om tekniska konstruktioner. För ledningen inom IF Metall handlar det om att försvara att det är industrin som ska sätta lönenormen i samhället. Det är denna fackliga maktposition som börjar ifrågasättas. Ska kvinnors löneläge inom service och handel uppvärderas måste också ”utrymmet” i löneavtalen vara över ”industrinormen”. I annat fall konserveras, eller till och med ökar, löneskillnaderna mellan mäns och kvinnors arbeten. När IF Metall blundar för detta förnekar man den strukturella ojämlikheten mellan könen.
Växande missnöje
Den yttre politiska ramen för IF Metalls kongress är en högerregering som attackerar fackföreningar och ogenerat angriper den solidariska välfärden. Utförsäljning av gemensam egendom och privatiseringar sker med ett tempo som inte har motstycke någonstans. EU:s domstol har just sagt sitt i Laval- och Ruppert-domarna. Klimatfrågan öppnar också helt nya och akuta frågor i det fackliga perspektivet.
I denna situation tuffar IF Metalls ledning på som om inget var nytt. Visst misstycker förbundet gentemot borgerlighetens politik. Men i förslaget till programförklaring, där IF Metalls position i viktiga frågor ska slås fast, finns det inte mycket till en stridsförklaring mot högerpolitiken. I klimatfrågan finns det heller ingen medvetenhet utan den används istället för att ytterligare betona IF Metalls kärnkraftsvänliga hållning.
Jämfört med exempelvis Stockholms LO-sektion, som på sitt årsmöte antog både en välfärdsplattform och skarpa uttalanden om konsekvensen av Laval-domen, är IF Metalls lojalitet orubbad och kritiklös när det gäller den socialdemokratiska ledningens politik i alla avseenden. Men på flera lokala håll finns det ett växande missnöje med den undfallande inställningen. Den nya politiska situationen kräver en skarpare profil, menar många av delegaterna som åker till kongressen.
Politisk strejk
Ett exempel på detta är att kraven på politisk strejk har diskuterats på flera håll inom IF Metall det senaste året, framför allt i de nordligaste avdelningarna. Kravet var som mest aktuellt när högerregeringen lanserade sina attacker mot arbetslösa och sjukskrivna och även började undergräva den fackliga strukturen kring a-kassorna.
Då höjdes flera tunga fackliga röster för den politiska strejken. Denna diskussion återfinns nu i flera motioner till kongressen. Förbundsledningen är glasklar i sitt svar på motioner om politisk strejk: Avslag! I ena stunden säger ledningen för IF Metall att politisk strejk är odemokratisk, och skjuter därmed ett grundskott mot Medbestämmandelagens tolkning av demokratiska rättigheter inom området. I nästa stund försöker man nyansera sig och menar att den politiska strejken inte kan uteslutas om demokratiska fri- och rättigheter avskaffas.
Vad det handlar om är att ledningen för IF Metall inte är beredd att mobilisera och kämpa mot högerregeringens politik för att stoppa den. Med lama protester vill man endast bana vägen för ett regimskifte 2010, men utan några starka förväntningar på återställare och en radikal arbetarpolitik.
Det är en strategi som kan bli mycket dyrköpt. För varje framgång högerregeringen kan räkna in under mandatperioden stärks deras självförtroende. Varje nederlag som arbetarklassen får vidkännas utan att någon kamp förts ger ett politiskt klimat som försvagar arbetarrörelsen. IF Metalls ledning hänvisar till att regeringen är demokratiskt vald av en majoritet när kravet på politisk strejk ska motas bort. Med den inställningen blir varje protest, varje opinionsyttring tveksam ur ”demokratisk” synpunkt. Ingenting kan vara mer felaktigt.
En konsekvent facklig hållning skulle istället vara denna: Regeringen saknar folkligt mandat för angreppen på välfärden. Det som det tagit generationer att bygga upp kan inte tillåtas att bli raserat under en mandatperiod. Det handlar inte om att endast protestera. Det handlar om att stoppa regeringens åtgärder. Det är oansvarigt att inte ta till de starkaste legala medlen i denna kamp.
Ingenting tyder på att IF Metalls kongress blir den sjudande kittel av kamplust och motståndskraft som är så nödvändig för arbetarrörelsen. Därtill är ledningens grepp alltför fast och så länge det greppet sitter i den socialdemokratiska politikens mitt förblir det mesta som vanligt. Förhoppningarna står till dem som opponerar sig och vill se en facklig kamplinje. Dessa återfinns inte i första hand bland de 300 ombuden på IF Metalls kongress.
Det torde dock finnas fler än 300 bland alla IF Metalls medlemmar som faktiskt vill se en radikal förändring av den fackliga politiken.
Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om IF Metall, Facket, Fackförening, Kongress, Volvo Umeverken, Arbetarkamp, Politik, Samhälle
