“Det var världsrevolutionen”
Aktiebörsen är stormad och mäklarnas köp- och säljorder ligger spridda som flingor i den stora utropssalen. Ansvariga tjänstemän bränner komprometterande papper på departement och regeringskanslier. Domstolar vägrar döma, polismän ingripa. Många av landets industrier, skolor och universitet ockuperas av arbetare och studenter. Tystnad råder från makthavarna, generalstrejk bland folket. Under några svindlande dagar är allt invant, normalt och etablerat förfluten tid. Just nu kan allt förändras. Just nu står dörren på vid gavel.
Nej, det är inte Rumänien, Östtyskland eller Tjeckoslovakien i slutet av 1980-talet. Den plötsliga och häpna tystnaden, stillheten ur maktens frånvaro, handlar om Frankrike för i dagarna fyrtio år sedan. Håkan Blomqvist skriver här om 1968.
I strömmarna av minnesbilder och hågkomster från revoltåret 1968 har blandats stort som smått. Frisyrer och drogvanor med Vietnamkrig och vänstervåg. Personliga hågkomster (”Jag minns att jag lyssnade på Jimi Hendrix”) med svälten i Biafra. Vad som emellertid skymts i brokiga minnesbilder är det hisnande bråddjupet eller den vidöppna möjligheten. Det fanns de som kallade den:
Världsrevolutionen.
Nej, inte dess skummande vågtoppar, våldsamma kollisioner, klokheter och galenskaper. Utan dess globala utmaning av en hel världsordning vid randen av sin avgrund.
För att ge några proportioner.
USA var i början av 1960-talet garanten för hela västvärldens kapitalistiska ordning, militärt starkare än alla jordens övriga länder tillsammans. Efter att ha tagit över ansvaret för ruinerna av Frankrikes gamla kolonialvälde i Indokina ökade den amerikanska militära närvaron i Vietnam från något tiotal militära rådgivare 1961 till en halv miljon soldater 1968. Tre år tidigare hade de tunga bombningarna av Nordvietnam inletts och den amerikanske överbefälhavaren general Westmoreland försäkrade att ”Viet Cong” – den kommunistledda vietnamesiska befrielsefronten FNL – i princip var krossad. När så FNL, till Pentagons häpenhet, genomförde sin nyårsoffensiv Têt, från den 29 januari till den 31 mars 1968, anfölls fem av Sydvietnams sex största städer, 39 av 44 provinshuvudstäder, 71 större landsbygdssamhällen och praktiskt taget alla amerikanska militärbaser i landet. Elva FNL-bataljoner trängde in i huvudstaden Saigon, erövrade regeringsradion, omringade presidentpalatset och intog för några timmar till och med USA:s nybyggda ambassad. Striderna i Saigon varade en vecka innan de amerikanska trupperna kunde återta kontrollen, USA:s största militärbas Khe Sang hotade samtidigt att falla och den gamla kejsarhuvudstaden Hué hölls av FNL i tre veckor innan det amerikanska flygvapnet lade artontusen av stadens tjugotusen byggnader i grus och aska.
När FNL drog tillbaka sina styrkor efter två månaders strider hade fyratusen amerikanska soldater dödats och tiotusentals sårats – fler än under hela Irakkriget. Under året 1968 stupade 14 500 amerikanska soldater i Vietnam, det var fler än under de föregående sju åren tillsammans.
På den amerikanska hemmafronten växte antikrigsprotester – för första gången var motståndet mot kriget större än stödet i den amerikanska opinionen. Samtidigt trappades konflikterna upp om rasism och medborgarskap i USA självt. 60-talet hade varit den svarta medborgarrättsrörelsens decennium då demonstrationer och civil ohörsamhet mötts av repression, upplopp, revolter och politiska mord. Montgomery, Birmingham, Harlem, Watts, Newark och Detroit var namn på städer och stadsdelar förknippade med attacker mot svarta medborgarrättskämpar eller rasande motreaktioner. Bara upploppen i Detroit krävde fyrtio döda, tusen sårade och sjutusen arresterade när det amerikanska nationalgardet sattes in.
Under samma vårmånader utspelade sig något häpnadsväckande också på den andra sidan i kalla kriget. I Tjeckoslovakien och Polen hade studentprotester mot diktaturen slagits ned hösten innan. Men medan den polska Gomulka-regimen lyckades kväsa och avleda den sociala oron, inte minst genom att spela ut det antisemitiska kortet, gick de tjeckoslovakiska gammelkommunisternas försök att återupprätta den stalinistiska ordningen om intet. Krisen för det byråkratiska plansystemet hade lett till växande oenighet inom det härskande kommunistpartiet. I januari avsattes partiledaren Novotny och Alexander Dubcek utsågs i hans ställe. Den missnöjda Novotnyfalangen sökte stöd från landets arbetarklass men lyckades istället utlösa en kritikstorm mot inte bara sitt eget vanstyre utan även mot själva det stalinistiska systemet. För att fånga upp missnöjet antog Dubcek och partiledningen ett förslag till aktionsprogram för en demokratiserad ”socialism med mänskligt ansikte” som i april fördes ut till debatt i partiorganisationerna.
I en enpartistat som Tjeckoslovakien, där hela det politiska livet utspelade sig i och kring partiet, medförde åtgärden att miljoner människor öppet började diskutera Tjeckoslovakiens problem och möjliga utvecklingsvägar. ”Under veckor var gatorna efter arbetstidens slut helt öde”, skrev en historiker som var med. ”Alla befann sig på möte!” Det var som om dammluckor slagits upp för kritik, åsikter och förslag – tjugo år före Gorbatjovs glasnost i Sovjetunionen. Censuren och åsiktsförtrycket sopades bort, samhället utvecklades till ett debattforum där idéer om politisk frihet, slut på förtrycket och nedbrytning av det byråkratiska plansystemet förenades med krav på jämlikhet, decentralisering och arbetarsjälvstyre. Till sommaren hade över hundra arbetarråd bildats på landets stora industriarbetsplatser och börjat ta kontroll över företagens ledning, medan en fri debatt om samhällets utveckling sköljde genom universitet, skolor, press, radio och TV. Utvecklingen följdes med uppspärrade ögon av såväl partipampar som av studenter och arbetare i Polen, Östtyskland och Ungern.
Likt den avgrund som öppnat sig i Vietnam för västblockets ledande makt konfronterades östblockets ledare i Moskva med en utmaning mot systemets själva grundvalar.
Världens två supermakter, som var och en upprätthöll ordningen på sin sida i terrorbalansen, tycktes inte längre kunna garantera sina världssystem. Den koloniala frigörelseprocess, som under efterkrigstiden på ett par årtionden lyckats utmana och bryta sönder kolonialvälden och maktförhållanden som byggts upp under trehundra år, var under 1960-talet på väg mot sin kulmen. Angola, Moçambique och Guinea Bissau, Kuba och Algeriet, Indonesien och Mellanöstern. Utmaningarna och omvälvningarna drabbade inte bara västmakterna. Nya radikala ledarskap i den så kallade tredje världen bidrog till den gamla kommunistiska rörelsens splittring och Moskvas försvagade auktoritet.
Utvecklingen i Frankrike under majmånaden 1968 var som ett koncentrerat uttryck för detta globala skeende. Det kunde skrivas: ”Det gamlas otillräcklighet och slut. Det nyas otåliga och oförlösta möjlighet”.
Till 40-årsminnet har förstås Frankrike överflödat av skildringar; från protesten mot könsuppdelade studentkorridorer ute på det nybyggda universitetet i Nanterre den 22 mars – till ockupationen av anrika Sorbonne några veckor senare. Från den första drabbningen mellan studenter och polis i Paris latinkvarter den 3 maj till generalstrejken knappt två veckor senare. Från uppkomsten av les groupuscules – de nya revolutionära vänstergrupperna av olika snitt – till det stora franska kommunistpartiets nederlag och de Gaulles seger i nyvalen i juni.
Till hågkomsterna hör ”barrikadnätterna” i Paris de två första veckorna i maj då CRS – den franska kolonialmaktens militariserade kravallpolis – drevs på flykten av unga studenter beväpnade med gatsten och avloppsgaller. CRS som härdats i kolonialkrig och bara sju år tidigare massakrerat hundratals demonstrerande algerier på Paris gator, ja som ännu senare slagit ihjäl kommunistiska demonstranter i metron.
Studenternas försvar, deras läkarstationer och förbandsplatser, deras staber, öppna debatter och massdemokrati – liksom explosionen av kreativitet inom undervisning, kultur och försörjning – visade att människor själva kunde skapa, sköta och styra. När exemplet fortplantade sig till Frankrikes stora arbetsplatser var lavinen i rullning.
Stålverks- och gruvarbetare i Ardennerna, i Givet den 9 maj och Woippy den 14:e, metallarbetare vid Sud-Aviation, Renault-Cléon och Flins, och till sist även vid den väldiga Renault Billancourt med 25 000 arbetare utanför Paris, lade inte bara ned verktygen för egna krav på löner och arbetstid utan även i solidaritet med studenterna. Fredagen den 18 maj vid lunchtid var en miljon i strejk, på kvällen två miljoner, på måndagen fyra miljoner, tisdagen sex… Kring den 22 maj var nära tio miljoner franska arbetare och tjänstemän ute i den största franska strejken någonsin – en av de väldigaste i historien. När också arbetare ockuperade sina arbetsplatser och ställde dem till strejkens förfogande, transportarbetare och bussförare fraktade strejkvakter och förnödenheter, barnomsorg och sjukvård organiserades under ledning av strejk- och kvarterskommittéer började ett annat samhälle leva. Ett samhälle direkt styrt av arbetare, studenter och husmödrar själva. Där arbetare för första gången fritt kunde kliva in på universiteten och tillsammans med studenter diskutera samhälls- och livsfrågor. Där lantarbetare och småbrukare på flera håll – som kring Nantes – gjorde gemensam sak med de strejkande i protest mot banker och storbolag och gemensamt ordnade med livsmedelsförsörjningen. Där till och med soldater manade till kamp mot militär överhet och örlogsmatroser gjorde myteri mot maktlösheten.
Det var den 24 maj Parisbörsen stormades, CRS drevs på flykten, domstolarna stängde, regeringen tystnade och Frankrike stannade, som vid den gamla vägens slut.
Nu måste valet göras. Nu måste färdriktningen beslutas. För många inom den brokiga och väldiga folkrörelsen hade det nya sedan ett par veckor påbörjats i form av det självstyre och den gräsrotssolidaritet som redan utvecklats.
Här hade Frankrike kunnat kliva över tröskeln och historien ta en annan riktning. Det var dagar då Tjeckoslovakien höll dörren öppen för en demokratisk revolution i hela Östeuropa, dagar då USA lidit ett förkrossande nederlag i Vietnam och koloniala frihetsrörelser knöt sina förhoppningar till demokrati, sekularism och upplysning. Nixon var ännu inte president. De Gaulle var i landsflykt och Warszawapaktens stridsvagnar kvar på förbanden.
Runt om i världen spred sig mönstret med häpnadsväckande fart. Det första kvartalet 1968 ägde 328 studentdemonstrationer rum globalt – en tredubbling av antalet från året innan. De hade Vietnam, solidaritet och demokrati i fokus, i Berlin, London och Rom med hundratusentals deltagare. Från april till juni 1968 hade det antalet femdubblats till 1 680 studentdemonstrationer i sextiofem länder jorden runt. Därtill arbetarstrejker och medborgarprotester i snabbt stigande antal och utbredning.
Så tedde sig slutet för efterkrigstidens världsordning och en ny tids behov och möjligheter.
De Gaulles återkomst med pansartrupper från Västtyskland, mobiliseringen av en miljon lojala på gatorna, CRS:s blodiga motoffensiv mot ockuperade universitet och fabriker i juni, högertriumfen i nyvalet och förbudet mot den radikala vänstern hejdade genombrottet i Paris. Brezjnevs stridsvagnar krossade några veckor senare Pragvåren. Republikanen Nixon vann höstens amerikanska presidentval efter att demokraternas kandidat Robert Kennedy mördats liksom Martin Luther King några veckor tidigare. OS i Mexiko genomfördes tio dagar efter att hundratals studenter mejats ned och dödats av säkerhetspolis på Plaza de las Tres Culturas. Istället för att avslutas trappades Vietnamkriget upp. Istället för att demokratiseras skärptes diktaturen i östblocket. Istället för frihet i den koloniala världen blev försöken att undertrycka självständighetsrörelserna allt blodigare.
Idag sörjer en och annan liberal att det öppna, kreativa och löftesrika 60-talet med Summer of Love och Woodstock följdes av det ”dogmatiska” och militanta 70-talet. Men det var för att världsrevolutionen 1968 möttes av kontrarevolutionen, för att ”fantasin till makten” möttes av maktens fantasilösa våldsamhet.
Inte så att allt återgick till det gamla. De underlydande ville inte leva som förut, de makthavande kunde det inte. I Väst, med dess öppnare politiska system inlemmades sidor av revolten efterhand i kommersiella banor – medan andra trycktes tillbaka, marginaliserades och i en del fall krossades. Några – som kvinnorörelse, miljökamp och sexuellt likaberättigande – levde vidare som mäktiga samhällstendenser. I Öst kunde systemet inte härbärgera 1968, utan måste undertrycka det eller sprängas i bitar, så som också skedde genom historiens fördröjda utlösningsmekanism tjugo år senare.
Den nya samhällsmodell som efterhand tog form och på 1980- och 90-talet ersatte den gamla, ledde inte ut ur utan djupare in i de kapitalistiska förhållanden som utmanades 1968. Och därmed mot de nya avgrunder vi idag med oroväckande hastighet närmar oss.
Håkan Blomqvist
Intressant?
Borgarmedia: DN,
Andra bloggar om: 1968, Prag, Paris, Polen, Frankrike, Tjeckoslovakien, Vietnam, Polen, Håkan Blomqvist, Politik, Historia, Samhälle
[...] Bloggat: Mullvaden, Borgarmedia: DN, Andra bloggar om: 1968, Prag, Paris, Polen, Frankrike, Tjeckoslovakien, Vietnam, [...]
[...] Mullvaden, Intisbloggen, Andra bloggar om: 1968, Maj 1968, Studentuppror, 68-vänstern, Frankrike, Paris, [...]