Från att vädret ända sedan mänsklighetens första stapplande steg varit en angelägenhet och diskussionsämne för de flesta – vi medelålders minns exempelvis redogörelserna för gradtal och molnighet i Hasse Tellemars ”Ring så spelar vi” – har klimatet på senare år seglat upp som samhällsdebattens hetaste fråga. Larmrapporterna om bland annat smältande isar och stigande havsnivåer duggar allt tätare. På Tuvalu, ett litet örike i Stilla havet bebott av knappt 12 000 invånare på åtta atoller, har man redan börjat evakuera människor. Översvämningar, häftiga stormar och saltvatteninträngning i jordbruksmarken försvårar alltmer det mänskliga livet. Tuvalus evakuering är ett oroande tecken i tiden, som kommer att få många efterföljare i världshaven och längs med låglänta kustområden när miljoner människor riskerar att bli klimatflyktingar.

Idag är forskningsvärlden överens om att den mänskliga aktiviteten spelar en avgörande roll för den globala uppvärmningen. Det har visat sig vara än mer sent på jorden än vad vi tidigare trott. Från att man tidigare talat om den absoluta nödvändigheten av att minska utsläppen av växthusgaser med minst 50 procent fram till 2050, är det idag snarare 80 procent fram till detta årtal som forskarna anger. Vissa forskare och radikala miljökämpar påtalar till och med nödvändigheten av att utsläppen måste ner till i det närmaste noll inom loppet av ungefär 30 år, för att temperaturhöjningen under detta århundrade inte ska överskrida två grader. Annars är risken för formliga klimatskred överhängande – med bland annat frigörande av jättelika mängder metangas ur världshaven och den sibiriska tundran som får växthuseffekten att ytterligare accelerera. Väldiga områden av jordens yta skulle i så fall bli obeboliga.

Vad gör då den svenska regeringen i denna elfte timme? Ja, miljöminister Andreas Carlgren talar mycket men säger lite. Regeringen har också betydligt lättare för att tala tydligt om sådant som ligger långt bort i tid och rum. Det är lättare att säga sig vara för si och så mycket utsläppsminskningar fram till 2050 än till 2020. Det är mindre förpliktigande att lägga pannan i djupa veck inför alla nya kolkraftverk i Kina än att föra upp problemet med det egna bolaget Vattenfalls utvinning i Tyskland av energi ur det extremt miljöförstörande brunkolet på den politiska dagordningen.

På många sätt stampar regeringen på stället eller går till och med åt fel håll. Förra året ökade exempelvis utsläppen av koldioxid från trafiken med 3 procent, trots det agerar man som ett drucket fyllo och varslar i vårbudgeten om mer resurser till Vägverket samtidigt som Banverket tvingas dra åt svångremmen. Istället för att göra det naturliga och nödvändiga – lägga fram en generalplan för utbyggnad av snabbtågslinjer över hela landet – så lägger man tiotals miljarder på motorvägsinvesteringar – med minst 25 miljarder på Förbifart Stockholm som det allra värsta skräckexemplet. För regeringen handlar det självklart inte heller om någon radikal omställning av samhällsstrukturen, utan man biter sig krampaktigt fast vid att fyrklövern tillväxt, förbättrad teknik, marknad och ett ändrat individuellt beteende ska lösa problemen, att vi ska kunna gå på i samma hjulspår i evighet.

Regeringens politik måste också ses i sin helhet och då är dess nyliberala inriktning sannerligen förödande för såväl människor som miljö. Regeringen sänker skatter, minskar den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten och öppnar allt det som tidigare var i gemensam ägo för den privata profitens härjningar. Med marknadens och kapitalets ökade makt får vi mer av en viktad rösträtt där plånbokens storlek blir alltmer avgörande i förhållande till det demokratiska credot i valbåset; en man/kvinna en röst.

Decennier av en politik där kapitalet fått större svängrum har urgröpt demokratin. Om Olof Palme under sina sista regeringsår bytte till svagare lampor i folkhemmet kom Ingvar Carlsson att släcka en del ljus och med Fredrik Reinfeldt vid styrårorna är det mångt och mycket fråga om rena mörkläggningen. Regeringens politik är en provkarta på åtgärder som leder till vidgade klassklyftor och reducerar demokratin:

Försämringarna i de sociala trygghetssystemen
Privatiseringen av statliga företag
Utförsäljningen av allmännyttan
Öppnandet av hela vårdsektorn för den privata profiten
Avskaffandet av apoteksmonopolet
Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och stora nedskärningar på Arbetsmiljöverket
Hårdbantningen av AMS
Minskade resurser till Komvux, borttagande av arbetslivserfarenhet som ansökningsgrund för eftergymnasiala studier – och överhuvudtaget flera steg tillbaka mot den gamla tidens klasskola.
Ja, jag skulle kunna stå här och rabbla länge, länge

För att kunna tackla klimatfrågan behövs det mer av statlig planering och utvidgat folkligt deltagande – rakt av stopp för marknadslösningar och bolagsmakt.

Över allt detta svävar slutligen regeringens stormaktsanpassning i allmänhet och till USA i synnerhet.
Det största svenska internationella engagemanget på ”många, många år”. Utrikesminister Carl Bildt var mäkta stolt över sitt fögderi när han informerade pressen om det svenska värdskapet på den kommande Irakkonferensen i Stockholm 29 maj. Han hyste även förhoppningar om att utrikesminister Condoleeza Rice skulle komma från USA (senare har Vita huset bekräftat hennes deltagande. Anno 2008 leder Sverige alltså en konferens vars huvudsakliga uppgift är att ge legitimitet åt ockupationen av Irak och Nuri al-Malikis marionettregim. Att ockupationen förorsakat över en miljon irakiers död och 4,5 miljoner flyktingar kommer det att talas tyst om. Helt oförblommerat framhålls också att ett av målen är att främja privatisering och kommersialisering av det irakiska näringslivet. I klartext att det internationella kapitalet ska vinna ökad kontroll över Iraks väldiga oljerikedomar.

Samtidigt som USA terrorbombar civilbefolkning och stänger in människor bakom murar i Irak skäms inte Carl Bildt för att paradera i det propagandistiska högsätet tillsammans med Condoleeza Rice, representant för vår tids värsta mördarregim. Så långt ner har Sverige sänkt sig i stormaktskryperi. Olof Palmes liknelse av USA:s bombningar av Hanoi julen 1972 med nazismens illdåd känns idag ljusår borta.

Vad bör då göras för att drastiskt reducera de svenska utsläppen av växthusgaser? Vi i Socialistiska Partiet vill peka på några nödvändiga åtgärder:

Privatbilismen och transporten av gods på våra landsvägar måste radikalt reduceras. Personbilsbyggandet på Volvo och Saab bör stegvis övergå till annan, alternativ produktion. För att det ska vara möjligt behöver det göras stora investeringar i järnvägsnätet och annan kollektivtrafik. Svenska Järnvägsfrämjandet talar om årliga förstärkningar med 30 miljarder – en procent av bruttonationalprodukten. I den storleksordningen som järnvägen faktiskt byggdes ut i den svenska industrialismens barndom fram till 1914. Det är något helt annat än regeringens 7 miljarder. Det behövs investeringar i 100 miljardersklassen för att införa höghastighetståg över hela Sverige.

Inrikesflyget måste begränsas och på sikt försvinna. Flyget, en miljömarodör av värsta slaget, släpper ut tre gånger så mycket per person och kilometer än bilismen. Med ett utvecklat nät av linjer med höghastighetståg blir flyget överflödigt.

Köttkonsumtionen måste minskas radikalt. Djuruppfödningen står för hela 18 procent av de svenska utsläppen av växthusgaser, en till och med något större andel än transportsektorn. Hela tiden ökar köttkonsumtionen i västvärlden. Idag går två tredjedelar av den svenska spannmålsproduktionen till uppfödning av djur. Det är ineffektivt och orimligt att vi i så hög grad går omvägen via kon för vårt näringsintag. Köttindustrin bör förstatligas och produktionen reduceras, som ett led i en omstrukturering av hela jordbrukssektorn.

Massiv satsning på alternativa energislag som solenergi och vindkraft. Idag står vindkraften för endast 0,8 procent av den svenska elproduktionen, vilket kan jämföras med 20 procent i Danmark.

Energibesparing enligt en nationell plan. Det bör bland annat innefatta att staten tar ansvar för att den nödvändiga renoveringen av miljonprogrammets lägenheter blir en verklig klimatrenovering – en åtgärd som skulle kunna minska Sveriges energiförbrukning med tio procent, vilket motsvarar 7-8 kärnkraftverk. Renoveringen av miljonprogrammet ska inte betalas genom höjda hyror. Klimatkostnaderna ska bäras gemensamt och rättvist.
Utsläppen av växthusgaser måste såväl nationellt som globalt reduceras med hjälp av någon typ av ransoneringssystem.

Arbetstidsförkortning. Vi i Socialistiska Partiet reser fortfarande det gamla kravet om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön; för att dela på jobben, för att vi ska bli friskare, för att vi ska få mer fritid och ett rikare liv. Och, inte minst, för att vi ska få tid och kraft till att engagera oss i samhället och i arbetet för att förändra världen. Dessutom är arbetstidsförkortning en i sig miljövänlig reform. Varje arbetad timme betyder i genomsnitt tre gånger så mycket utsläpp av koldioxid än en timme i hängmattan.

För att förändringar av detta slag ska kunna komma till stånd måste det byggas en stark rörelse, en rörelse vars magnitud inte står efter den Folkkampanj mot kärnkraften som formerades här i Sverige för snart 30 år sedan. Här är Klimax, med sina direkta aktioner, och Klimataktion, det försök till bredare organisering som formellt kommer att bildas i Stockholm 18 maj, bara en början. Det gäller också att de arbetande mobiliseras i sina egna organisationer, det gäller att vinna facket för klimatkampen.

I denna ganska så knepiga tid behövs det också exempel och framgångar i rättvisekampen för att vi ska se att det rådande tillståndet faktiskt går att förändra. I det sammanhanget är sjuksköterskornas kamp för en mer rättfärdig lön en kamp för oss alla. Sjuksköterskornas strejk är värd allt stöd.

Det är sent på jorden. Klockan på vårt klot är fem i tolv. För att inte hela ekosystem ska braka samman är omedelbara och drastiska förändringar av nöd tvungna. Hela system – såsom transport-, energi- och jordbrukssektorn måste omstruktureras i grunden. Det rådande tillväxttänkandet måste en gång för alla förvisas till historiens skräphög. Det kapitalistiska systemet – med sina inneboende drivkrafter av konkurrens och ständigt ökad kapitalackumulation – är ett absolut hinder för genomförandet av dessa förändringar. När den gamle Electroluxdirektören Hans Werthén fällde yttrandet att ”nolltillväxt i det kapitalistiska samhället är lika orealistiskt som att inrätta nudistläger på Nordpolen” slog han verkligen huvudet på spiken.

Vi måste skapa ett samhälle där det röda och gröna kombineras, ett samhälle helt annorlunda än såväl dagens nyliberala som tidigare socialdemokratiska i västvärlden och stalinistiska i Östeuropa och Kina.

Vi i Socialistiska Partiet strävar efter ett samhälle där det gemensamma ägandet är dominant, ett samhälle där vi tillsammans planerar och bestämmer den grundläggande färdriktningen. Vi vill ha ett samhälle där aktieägaren är lika sällsynt som forna tiders mammut, ett samhälle där vi varsamt reglerar vår relation till naturen istället för att plundra den på dess resurser. När vi skådar in i framtiden har vi ett ekosocialistiskt samhälle som mål och vision. Samhällets egendomsförhållanden måste förändras i grunden. Det behövs en socialistisk revolution för att rädda vår jord.

Anders Karlsson, 1-majtal 2008

Intressant?
Några rapporter från 1-maj: Uppsala, Göteborg, Hagfors, Borås, Stockholm1, Stockholm2, Tierp, Södertälje, Oxelösund, Norrköping, Härnösand, Malmö,
I media: DN1, DN2, VK,
Läs även andra bloggares åsikter om 1-maj, Klimat, Klimathot, Klimathotet, Ekosocialism, Miljö, Välfärd, Politik, Samhälle, Göteborg