Om LO-kongressen
Dagens LO är utan tvekan en facklig organisation som brottas med stora problem. Därför borde det kunna slå gnistor om den kongress som startar nu på lördag. Alla förutsättningar finns, inte minst med tanke på att Sverige har en högerregering som systematiskt monterar ned och attackerar allt det som arbetarrörelsen kämpat sig till.
Men risken finns att locket kommer läggas på flera viktiga debatter.
Frågorna inför kongressen är många och de är överhängande för den svenska fackföreningsrörelsens framtid.
LO och dess femton medlemsförbund organiserar idag omkring 1,6 miljoner arbetare. Sedan den senaste kongressen för fyra år sedan har LO förlorat omkring 200 000 medlemmar. Den största delen av dessa medlemmar gick förlorade under föregående år. Men att skylla detta enbart på alliansens envetna trummande mot a-kassan och facket är att sopa problemen under mattan. Trenden av ett minskat medlemsantal och fackligt engagemang, speciellt från ungdomar, pekar på ett mycket mer djupliggande problem. Framförallt ett demokratiskt sådant, då alltför många upplever att LO är en organisation som med alla sina funktionärer lever sitt eget liv högt ovanför medlemmarnas vardag i arbetslivet.
En annan brännande fråga är organiseringen av de papperslösa. Den frågan pockar allt mer på en lösning, speciellt med tanke på att de blir allt fler och att denna grupp, som befinner sig längst ned på klasstrappan, saknar i stort sett alla grundläggande rättigheter på arbetsmarknaden. Frågan LO-kongressen har att diskutera och ta ställning till är om de ska organiseras som vilka andra medlemmar som helst, eller om det finns andra organisationsformer för att stödja de papperslösa. En inte allt för våghalsig gissning är att frågan, enligt alla byråkratiska regler, begravs i en utredning.
Ytterligare inskränkningar
LO-ledningens beslut att utan medlemmarnas och förbundsledningarnas inblandning starta förhandlingar med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal för svensk arbetsmarknad, är också en fråga som är av största vikt för LO-kongressen att debattera. Speciellt som förhandlingarna med tanke på de nuvarande styrkeförhållandena mellan arbete och kapital kommer att handla om ytterligare inskränkningar av en redan begränsad strejkrätt.
Svante Nycander, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheters, säger i en intervju i Svenska Dagbladets näringslivsbilaga inför den stundande kongressen att han visserligen ser förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal som ”oerhört betydelsefulla”, men tillägger: ”Men arbetsgivaren har trumf på hand och facket får bereda sig på en del svårsmälta eftergifter om exempelvis konflikträtten.”
Vårdstrejken, som nu är inne på sin sjätte vecka, påverkar också LO-kongressen. Den handlar om en grupp välfärdsarbetare, till en överväldigande del kvinnor, och deras krav på uppvärdering av sina löner i förhållande till utbildningstid och det arbete som de utför. LO har sedan länge brottats med ett internt problem som i hög grad berör detta: frågan om vilken eller vilka grupper som ska vara löneledande. Industriförbunden vägrar envist att avsäga sig sin ledande roll, vilket innebär att deras avtal blir den ribba som inga andra förbund får lägga sig över under avtalsförhandlingar. Detta gör att löneskillnaderna mellan i första hand män och kvinnor cementeras fast på arbetsmarknaden.
Attackerar arbetarklassen
Sedan senaste LO-kongressen har Sverige begåvats med en högerregering som på bred front attackerar det som arbetarklassen via sin envetna kamp uppnått, både när det gäller generell välfärd och en rad olika trygghetsförsäkringar, som a-kassan och sjukförsäkringen. Snart har två år gått sedan den borgerliga valsegern. LO har visserligen harklat sig högt mot alla försämringar, men i stort har organisationen varken vilja eller ork att mobilisera medlemmarna till kamp. Alla propåer om en politisk strejk har avvisats. Den indirekta uppmaningen, som dock inte är en officiellt uttalad kampmetod, från LO-ledningen är att vänta till 2010 och en socialdemokratisk valseger – vilket är en ytterst vansklig strategi med tanke på att den socialdemokratiska partiledningen inte uttalat sig om vilken politik de kommer att gå till val på.
Den tidigare LO-utredaren Jan Edling säger till Svenska Dagbladet att han anser att ”LO har mycket att vinna på att kopplas loss från partiet”.
– Jag tror inte bandet gagnar LO längre. En fackförening som står fri från alla partier kan skaffa sig alla parters respekt. Det är viktigt för varje regering att ha facket med sig. Och facket kan vara med och diktera politiken utifrån medlemmars intressen, kommenterar han.
Band väger tungt
Men LO-ledningens lojalitet och band till det socialdemokratiska partiet väger av tradition så tungt att denna ytterst viktiga fråga inte ens existerar i LO-ledningens sinnevärd.
LO-kongressen kommer att vara i fem dagar med start lördagen den 31 maj och avslutning onsdagen den 4 juni. Med tanke på hur LO av idag fungerar är risken överhängande att den kommer att bli en lika dyster historia som den nyss avslutade IF Metallkongressen. Det vill säga att alla kontroversiella frågor sopas under mattan och kongressen kommer avslutas utan att något egentligen har sagts eller fattats beslut om.
Eller som den förre LO-ordförande Stig Malm väljer att uttrycka det i Svenska Dagbladet: ”Byråkratin inom fackföreningsrörelsen är nästan som hos Försäkringskassan. Det har jag upplevt själv, när jag nu står utanför.”
Intressant?
Bloggat: Svensson,
Borgarmedia: DN, AB1, AB2, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om LO, Wanja Lundby Wedin, Kongress, Fackförening, Arbete, Facket, Fackligt, Samhälle, Politik
