LO:s dubbelhet i klart ljus
Landsorganisationen LO har precis haft kongress. På flera punkter gick ombuden emot styrelsens förslag och skärpte krav och uttalanden.
Men det stora problemet, som märktes tydligt, är ledningens odemokratiska arbetssätt och ovilligheten att tänka i nya, radikala banor, menar Lars Henriksson, medlem i IF Metall på Volvo i Göteborg.
LO, landets största folkrörelse och världens starkaste fackförening, har haft kongress.
På min och de flesta andra arbetsplatser har frågor om a-kassa, EU-fördrag och organisering av papperslösa stötts och blötts. Debattens vågor har gått höga i verkstäder och på sjukhus. Inte.
För trots en imponerande organisationsgrad på 73 procent är kongressen något som glimtar förbi i media för de flesta av LO-förbundens 1,7 miljoner medlemmar. Och det är inte så konstigt. Knappt någon på min arbetsplats har ens hört talas om hur delegaterna utses och om så vore är möjligheten att påverka kongressen i praktiken obefintlig. Steg efter steg av ”representativ demokrati” tvättar effektivt ur avvikande röster.
Ändå var det en kongress som skilde sig från många tidigare.
Den tid är sedan länge förbi då LO var en självklar maktfaktor på arbetsmarknaden och i samhället. När Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF, på åttiotalet lämnade förhandlingsbordet stod LO utan motpart och tog ingen strid för att få det. Det mesta förhandlandet ligger idag på de olika förbunden och LO letar efter sitt existensberättigande. Men även de femton medlemsförbunden är i darrning, på arton månader har de tappat 180 000 medlemmar, nästan var tionde. Ledningarna skyller på höjningen av a-kassan vilket är att göra det lätt för sig. Merparten har inte lämnat för att kunna sätta mat på bordet, för de flesta har skattesänkningarna varit större än a-kassehöjningen. Reinfeldtregeringens bedömning har förmodligen varit att höjd a-kassa skulle vara sista droppen för många omotiverade fackmedlemmar – en bedömning som visat sig stämma.
Nu kan man säga att folk som åker snålskjuts har funnits i alla tider och att siffrorna snart planar ut på en nivå som fortfarande är hög. Kanske det, men missnöjet med LO är djupare än så. Inför kongressen har kritiken inte bara kommit från enskilda medlemmar, även ledningar för avdelningar och hela förbund har offentligt kritiserat LO-ledningen, dess oförmåga att hantera nya frågor och odemokratiska arbetssätt.
Krav för höjd a-kassa
Stick i stäv med ledningens linje röstade kongressen till exempel för ett krav om att höja a-kassan till nittio procent. Det föranledde Wanja Lundby-Wedin att ingripa och lyfta ut frågan till redaktionskommittén – med henne själv som ordförande – för desarmering och omarbetning till en mindre radikal formulering. Liksom på Metalls kongress nyss var det nämligen av största vikt att kräva precis det som socialdemokraterna lovat och inte ett öre mer. Och åttio procent a-kassa är i stort sett det enda Sahlins SAP lovat. Även i frågan om sjukförsäkringen förlorade ledningen; med 238 röster mot 143 blev kravet nittioprocentig ersättning och avskaffad karensdag.
Inför kongressen hade representanter för Byggnads och Elektrikerna offentligt krävt att LO skulle ta ställning mot EU:s Lissabonfördrag om inte Vaxholmsdomens konsekvenser för konflikträtten upphävs, något LO-toppen avvisat. Efter kompromissande i redaktionskommittén antogs ett uttalande som Byggnads, rätt överdrivet, betecknade som en stor seger.
En annan debattfråga är de förhandlingar LO-ledningen strax innan kongressen inledde med Svenskt Näringsliv om ett nytt huvudavtal, tänkt att ersätta Saltsjöbadsavtalet från 1938. Arbetsgivarna har krävt inskränkningar i strejkrätten och flera förbundsledningar, som SEKO och Transport, hade riktat hård kritik mot LO-toppen för att de inte inväntat kongressen. Något Lundby-Wedin avfärdat med att ”Vi vill inte gå från kongressen med bundna mandat”.
Frågan om privatisering
Motsättningarna beror inte på någon tillfällig missämja; det tryck som först drabbat arbetare inom vissa branscher har börjat kännas uppe hos förbundsledningarna. Vaxholmsdomen har brutalt schaktat om den mark där Byggnads och Elektrikerna verkar. SEKO:s medlemmar har sett hur privatiseringarna urholkat såväl fackliga rättigheter som den gemensamma välfärden. Fastighetsanställda ser hur avtalen gröps ur underifrån genom arbetsgivarnas utnyttjande av papperslösa arbetare. Och så vidare. Det blir allt tydligare att verkligheten ställer facken inför problem som inte kan lösas genom att gå på i gamla hjulspår: samarbete med arbetsgivarna och okritiskt stöd till SAP.
Ingen på kongressen ifrågasatte nu den ”facklig-politiska samverkan” – kodordet för att stödja socialdemokraterna i vått och torrt. Men förbund som SEKO, Transport och Byggnads har under trycket från den framrullande nyliberalismen börjat lyfta blicken och samverkat med organisationer som Attac och Miljöförbundet Jordens Vänner inom nätverket Gemensam Välfärd.
Den Välfärdsplattform som LO-distriktet i Stockholm nyligen tog pekar uttalat åt samma håll, att den gamla SAP-LO-alliansen det inte räcker.
Även om debatten var hård och ledningens röstnederlag ovanliga ska man inte överdriva motsättningarna. Trots kritiken är alla förbundsledningar ense om att bevara flera av LO:s grundläggande brister, främst det stora demokratiska underskottet.
Till exempel skärptes den paragraf i LO-stadgarna som kräver att det i alla förbund måste vara förbundsstyrelsen och ingen annan som bestämmer i frågor om avtal och stridsåtgärder. Det vill säga att det är förbjudet med beslutande medlemsomröstningar. Att ingen på kongressen ifrågasatte denna skrivning som sedan 1941 tagit den yttersta makten i facket från medlemmarna säger mycket.
2008 års LO-kongress visar tydligt de fackliga organisationernas dubbelhet: materiellt knutna till medlemmarnas villkor och därför tvingade att agera om de ska överleva, men likväl byråkratiskt styrda och nästintill okontrollerade från gräsrötterna.
Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om LO, Wanja Lundby Wedin, Kongress, Fackförening, Vaxholmsdomen, Vaxholmsmålet, Lavalmålet; Byggnads, SEKO, Elektrikerförbundet, Nätverket Gemensam Välfärd, Attac, Politik, Samhälle
