Volvoarbetare: Det gäller vår framtid

De nya neddragningar som presenterats och den snabba nedläggningen av natten har fått stämningen att sjunka ytterligare i fabriken. Det finns få saker som gör oss människor så nedstämda som när vi inte kan göra något åt en besvärlig situation. Så frågan är: finns det något vi kan göra mer än att hålla tummarna?

I princip finns det två sätt att bete sig: antingen göra ingenting utan låta ledningen fortsätta som de gjort. Hålla tummarna att det skall gå över och att man själv inte skall drabbas. Med tanke
på hur ledningen skött företaget hittills och hur situationen i världen ser ut med bankkrascher, miljöproblem och lågkonjunktur är det troligen ingen lösning alls. Ingen av oss kommer att klara sig opåverkade – varken de som kommer att bli varslade eller de som tror att de slipper undan den här gången.

Det andra är att vi börjar prata med varandra för att gemensamt försöka göra något åt situationen. Vad kan vi då göra? Frågorna är stora och svaren absolut inte självklara, men att ge upp är alltid det sämsta svaret. Det finns alltid något göra.

KORTARE ARBETSTID

En vettig sak vore att förkorta arbetstiden utan att sänka lönen. Det är vansinne att några skall jobba allt hårdare medan andra tvingas ut i arbetslöshet. Istället för att betala ut A-kassa för att
människor inte skall arbeta skulle pengarna kunna användas till att sänka arbetstiden utan att sänka lönerna och alla skulle få det bättre. (De höga chefslönerna skulle dock lätt kunna sänkas
utan att varken fabrikschefer eller direktörer skulle behöva gå till pantbanken.) Det är inget som ordnas på en kafferast och kräver troligen politiska beslut men någonstans måste vi börja med att ställa krav. Den stora fördelen är att det går snabbt att genomföra om man väl bestämmer sig.

Att jobba kortare tid kräver inte några större omställningar och skulle säkert också ge positiva resultat i form av färre sjukskrivningar, både på grund av stress och förslitning. Det är heller inget särskilt konstigt krav, många fackföreningar i Europa har stridit för, och genomdrivit, kortare arbetstid.

FRAMTIDENS PRODUKTION

En ännu större fråga är om det på sikt överhuvudtaget går att leva på att producera dagens bilar. Med allt mindre olja och allt större problem med klimatet kommer det inte att vara hållbart att göra bilar så länge till, oavsett hur bra, billiga eller “miljövänliga” de är.

Inte heller detta är en fråga som har något lätt och snabbt svar. Men om vi bara sitter stilla och hoppas på att någon annan tar hand om den är risken stor att vi alla snart står helt utan jobb. En förändring av produktionen kan kännassom en omöjlig sak att driva igenom för oss som jobbar längst ner i företaget.

Men sanningen är nog att det är bara vi som kan göra det. Från de höga cheferna kan vi inte vänta oss någon hjälp, deras lojalitet mot företaget eller våra jobb sträcker sig inte längre än till nästa
erbjudande om en mer välbetald tjänst.

DISKUSSIONEN TILL GOLVET

Vår möjlighet att påverka finns i att vi har en organisation, vår fackförening. (Även om det är många av oss som undrar var den håller hus i dessa tider…) När vi nu står inför så allvarliga hot mot vår framtid är det fackföreningens skyldighet att agera. Inte bara genom att vädja till
regeringen om mer stöd till en produktion som tiden håller på att springa ifrån.

Istället kunde Metall till exempel dra igång diskussioner med trafikforskare och andra som har bättre förslag på framtida produktion än att göra lyxbilar till världens överklass. Men inte heller här kan vi räkna med att någon annan skall göra jobbet åt oss. Diskussionen måste föras ner bland oss medlemmar, om den bara stannar bland ombudsmän och fackliga heltidare lär det inte hända något.

ORDNA MÖTEN!

Säkert finns det många andra förslag och frågor bland oss som arbetar. Men för att de skall kunna komma fram måste facket börja fungera som en fackförening. Ett första steg är att klubbstyrelsen ordnar möten i fabriken. Dels för att informera om vad som händer men framför allt för att lyssna och få igång en diskussion om vad vi skall göra. Begär att vi får en timmes förlängd lunch och ordna möten i matsalar och ute i verkstaden! (Borde inte vara svårt när vi står stilla i hela dagar.)

Om klubbstyrelsen inte vill kan gruppstyrelserna göra det. Vägrar de också kan vi ordna rastmöten på avdelningarna och kräva att våra representanter kommer ner. Nu är det allvar. Vi kan inte bara sitta och vänta på vår dödsdom.

Lars Henriksson

Ursprungligen publicerad i Kvasten nr 21, 8 sept 2008.

Intressant?
I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5, SVD6, DN1, DN2,
Läs även andra bloggares åsikter om Volvo, Volvo Personvagnar, Ford, Volvo Göteborg, Volvo Torslanda, Göteborg, Varsel, Nedskärningar, Bilindustri, Facket, Samhälle, Klimathotet, Politik

Etiketter: Bilindustri, Facket, Ford, Göteborg, Nedskärningar, Varsel, Volvo, Volvo Göteborg, Volvo Personvagnar, Volvo Torslanda

Postat 29 september 2008 19:21 i Arbete och fackliga rättigheter, Social välfärd. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.