Har kapitalismen fått fnatt? Del 2 av 2

Likt en koloss på lerfötter som redan fallit och som inte utan hjälp kan resa sig.
Är det den sanna bilden av finanskapitalets hissnande äventyr den senaste tiden?

I denna andra del av två artiklar (den första finns här) ska Benny Åsman försöka ge svar på några grundläggande frågor:
– Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån?
– Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city?
– Kan nyliberalismen erbjuda ett trovärdigt alternativ för framtiden?
– Är lösningen en återgång till den ”gamla goda industrikapitalismen”?

Nyliberalismens svar på att de sociala behoven tar upp en allt större plats i människans vardag går ut på att splittra existerande offentlig och samhällelig aktivitet i ”olönsamma” och ”lönsamma” bitar. För att skapa investeringsmöjligheter även i det offentliga delas exempelvis posten upp i småbitar där aktiviteter med stora vinstmarginaler som pakettransporter lämnas över till det privata kapitalet. Utdelning av pensioner och annan service till de äldre i avlägsna orter får skötas på annat sätt. Det är inget man kan göra stora pengar på. Innebörden i privatiseringen av offentlig verksamhets olika delar är att offentliga tjänster omvandlas till varor att realisera på kapitalistiska marknader. Men den processen kan bara ske genom en kraftig degradering av de anställdas sociala situation. Stress, konkurrens, anpassningsbarhet till alla försämringar, osäkra anställningsvillkor, flextid, korttid, nattid och alla andra varianter av intensifierad exploatering av arbetskraften blir en nödvändighet för kapitalägarna. En politiskt organiserad försämring av de sociala skyddsnäten blir en förutsättning för privatkapitalismens intrång i den offentliga sfären. Detta plus det aktuella finanskaoset hjälper en idé att sakta bryta sin väg in i medborgarens medvetande – den att det nyliberala projektet tar död på sig självt och att kapitalismen får allt svårare att erbjuda ett perspektiv som legitimerar det samhällssystem vi lever i.

Vilka blir konsekvenserna av den pågående finanskrisen? Blir det som många gånger förr några hektiska veckor under vilka småsparare förlorar skjortan och sedan återgång till ‘business as usual’? Eller kommer vi att uppleva ett nytt 1929 med efterföljande depression?
Den som det visste kunde kallt räkna med att bli mycket rik, under förutsättning att redan äga tillräckligt för att kunna spela i ”finanskasinot”. Men inte ens Warren Buffet eller George Soros äger en kristallkula med de kvaliteterna. Osäkerheten är det enda säkra i situationen just nu.

Vissa perspektiv verkar dock uteslutna. Till att börja med kan inte de enorma underskotten i den amerikanska ekonomin bara fortsätta att växa som om det regnar. De amerikanska hushållens och företagens skuldsättning är så enorm att den förmodligen redan nått sin maxigräns. Sedan 1992 då de amerikanska hushållen hade ett relativt högt sparande och statens underskott i utbytet med utlandet var positivt har mycket hänt. Från ett sparande på åtta procent av den disponibla inkomsten sjönk hushållens sparande oavbrutet ned till noll sparande 2006. Samma sak med underskottet med utlandet som från 1992 till i dag gått från noll underskott till ett underskott på sex procent av USA:s BNP. USA har nu därför under lång tid konsumerat mer än landet producerat.

Skillnaden består i en allt större import jämfört med vad som exporteras. Eftersom det bara är den bäst ställda femtedelen av de amerikanska hushållen som verkligen förbättrat sin standard de senaste femton åren kan man säga att en procent av jordens befolkning (tjugo procent av USA:s) år ut och år in tillägnat sig femton procent av alla i världen producerade rikedomar.

Bolånekrisen och den efterföljande finanskrisen sätter stopp på festen– den är över. Eftersom det är de rikas hyperkonsumtion som i sista hand förklarar USA:s underskott kan inte obalansen i bytet med utlandet absorberas utan att de rikas glupska aptit upphör eller tvingas upphöra. Man kan därför säga att den pågående finanskrisen ifrågasätter inte bara de rikas levnadsmodell utan hela samhällsmodellen, skapar en social kris och sätter ett frågetecken bakom den nyliberala globaliseringen.

Redan nu rapporteras om fallande konsumtion med kreditkort och andra köp-nu-betala-sedan- metoder och det lär nog förbli så under relativt lång tid. Husbyggandet är nere på sin lägsta nivå på decennier och bilförsäljningen är en ren katastrof för de tre amerikanska bilbolagen, GM, Ford och Chrysler. Den amerikanska bilindustrin som under decennier sysselsatt miljoner arbetare i välbetalda jobb, som varit den amerikanska arbetarklassens stolthet och fackliga ryggrad, siktar nu in sig på en avveckling. Det är inte otänkbart att de amerikanska biltillverkarnas sista dagar närmar sig.

Dessutom innebär dagens kris att inflödet av pengar från utlandet, som hittills finansierat de amerikanska underskotten, kan minska. Den stora osäkerheten kring landets banker och riskfonder kyler effektivt ned utländska investerares entusiasm för den amerikanska marknaden och dollarn. Kinas regering sitter i det sammanhanget illa till. Eller sitter rättare sagt på 1 300 miljarder dollar i reservvaluta som det blir allt svårare att förränta. Dessutom finns det alltid en risk att pengarna minskar i värde om dollarkursen faller ytterligare. Japans regering har samma problem med ett nästan lika stort belopp. Speciellt så länge som George Bushs akuthjälp på 700 miljarder dollar inte ännu visat om den önskade stabiliteten kan uppnås är det troligt att inflödet av pengar till USA kommer att minska.

En recession i USA betyder helt säkert recession i Europa. Ekonomierna på Atlantens två sidor är så intimt sammanflätade, speciellt finanssektorn, att det knappast går att undvika. Det är redan den Europeiska Centralbankens politik en garant för. ECB har bara en uppgift, som dess ledning alltid stirrat sig blind på, och det är att hålla inflationen under två procent. Den har ingen industripolitik och inte ens en politik för eurons växelkurs i förhållande till dollarn och andra valutor. EU-kommissionen har ingen ekonomisk politik för de 27 mellanländerna. Varje lands regering försöker att dra det värmande täcket så långt upp över öronen som möjligt utan att bry sig om de sociala och ekonomiska konsekvenserna för helheten. Detta är mest tydligt om vi tittar på olika regeringars försök att stötta upp det egna landets konkurrenskraft i förhållande till grannarna i EU. Tyska regeringen håller nere den egna befolkningens köpkraft för att hjälpa exportindustrin att öka sina andelar av världsexporten. Den franska regeringen inför i sin tur nya regler på arbetsmarknaden som hjälper företagen att arbeta mer med övertidsarbete i syfte att behålla positionerna i förhållande till den tyska kapitalismen. Sedan vidtar den spanska regeringen något annat till stöd för de egna kapitalisterna. Och så går spiralen nedåt för de arbetande i EU när de spelas ut mot varandra i nationens namn.

Finanskrisen kommer att dra med sig den reella ekonomin i en kraftig recession, både i USA och Europa. Om eftervärlden kommer att jämföra den med följderna av kraschen 1929 går inte att besvara i dag. Men de ekonomiska och sociala konsekvenserna för den arbetande befolkningen blir svidande. Akutplanen i USA visar att de härskande inte tänker låta de som spekulerat ekonomin i botten betala för vad de ställt till med. Räkningen hamnar på skattekontot och till det kontot bidrar de rika inte med många ören.

Vad blir nu kontentan av dessa rader? Svaret på de inledande frågorna är inte entydiga. Jag tror uppriktigt att den pågående finanskrisen för en bra tid framöver ruinerat guldgossarnas perspektiv på fortsatt roulettspel. Men om krisen inte får en politisk lösning så kommer allt att återgå till det normala, det vill säga nya finansbubblor som avlöser varandra. Jag tror också att den rent nyliberala idén om den självreglerande marknaden fått sig ett slag under bältet den inte kommer att kunna resa sig från på ett bra tag. Statens roll för att stötta upp kapitalismens behov att skapa vinster och realisera dem på marknaden kommer att öka. Däremot är det ett definitivt nej till den sista frågan. En återgång till ”gammal god industrikapitalism” à la sextiotalet är uteslutet.

Det finns däremot ett socialt och politiskt svar på de ekonomiska kriser som tätare än titt drabbar omvärlden. Det räcker med att göra en enorm omfördelning av de rikedomar som skapas. En drastisk höjning av de arbetandes andel av produktionsresultatet parallellt med en stor omfördelning av rikedomar till de fattiga i fattiga länder. Men det är inte en lösning som vår riksdag, EU-parlamentet, Vita Huset eller FN:s generalförsamling kommer att förespråka. Det är en lösning som bara kan uppnås i kamp på gator och torg, i fackföreningar och på alla nivåer där det är möjligt att ropa ut: En annan värld är möjlig och absolut nödvändig!

Intressant?
Bloggat: Ekonomikommentarer,
I media: DN1, DN2, DN3, DN4, Politiken1, Politiken2, Politiken3, DB1, DB2,
Andra bloggar om: Nyliberalism, Kapitalism, Finanskris, En annan värld är möjlig, EU, USA, Japan, George Bush, Ekonomi, Samhälle, Politik

Etiketter: En annan värld är möjlig, EU, Finanskris, George Bush, Japan, Kapitalism, Nyliberalism, USA

Postat 12 oktober 2008 20:20 i Ekonomi. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.