Volvokris och omställning
När Volvo Personvagnar nu varslar ytterligare tusentals om uppsägning är det ingen överraskning. Bilförsäljningen har sedan i våras varit i fritt fall på grund av oljepris, lågkonjunktur och finanskris.
Det är det hårdaste slaget mot Göteborg och Västsverige på många år, till och med värre än varvsnedläggningarna som skedde i en period då den offentliga sektorn expanderade. Dagens neddragningar sker när världen går in i en lågkonjunktur som ingen vet hur djup den blir.
I media hör vi direktörer, fackrepresentanter och politiker tala om att ”lindra för de drabbade” , ”ta sig igenom krisen ” och så vidare. Som om det gällde några volvoarbetares privatekonomi och att Volvo snart kan börja sälja bilar igen.
En kris som denna borde istället skaka alla etablerade sanningar, kräva nytänkande och dramatiska grepp. För bakom de ekonomiska krissymptomen finns något ännu allvarligare: klimatkrisen med massbilismen som en av fossilsamhällets stöttepelare. Så länge bilindustrin utgjort en ekonomisk drivmotor har den varit svårt att ifrågasätta men när den nu håller på att skära ihop borde reaktionen inte vara att till varje pris stötta upp en produktion som till och med på kort sikt är ohållbar.
Lika lite som när det gäller bankkrisen kan vi lita till ”marknadens självläkande krafter” (när hörde vi förresten de orden senast?) eller hoppas på tillfrisknande genom fortsatta amputationer. Den gradvisa nedmonteringen av Volvo och alla underleverantörer som pågår innebär att den kunskap om teknik, organisering och produktion som samlats under årtionden skingras för vinden. Istället bör vi, anställda och alla andra, ställa frågan vad industrin kan tillverka istället för dagens bilar.
Varken behov eller realistiska idéer saknas, utrustning för framställning av förnyelsebar energi eller satsning på hållbara transportsystem är bara två spår som borde vara självklara i dagens läge. Varför inte en satsning på det spårbilsssystem som Statens Institut för Kommunikation utrett och som lägligt presenteras i Göteborg 14 oktober?
Men att hoppas på att Ford eller andra privata företag skall stå för sådana framsynta och långsiktiga investeringar är fåfängt, på samma sätt som i andra stora infrastruktursatsningar krävs det att samhället tar över. Vad som är möjligt om den politiska viljan finns visas inte minst av det miljardregn som världens stater nu utsätter den ruttna kreditsektorn för.
Men det kommer inte att ske av sig själv, såväl den borgerliga regeringen som socialdemokraterna är alltför knutna till industrins intressen och tankesätt för att göra vad som krävs. På samma sätt är det med de flesta fackliga ledningar.
Det är därför upp till oss som är anställda eller på andra sätt berörs att ta upp utmaningen och skapa ett politiskt tryck för omställning av produktionen, genom våra fackliga organisationer och på alla sätt vi kan komma på. I Göteborg kommer vi att hålla ett offentligt möte den 5 november, arrangerat av ABF och Klimataktion med forskare, aktivister, volvoanställda och alla intresserade för att diskutera möjliga alternativ till nedläggning och industriell nedrustning.
För att det finns alternativ är helt klart. När den japanska krigsmakten i december 1941 angrep Pearl Harbor stod USA oförberett. Bara några månader efter upphörde all biltillverkning i USA och industrin ställdes om till krigsproduktion. Om man för 60 år sedan så snabbt kunde ställa om till produktion för död borde vi idag kunna ställa om för livet.
Lars Henriksson
Intressant?
Bloggat: Svensson1, Svensson2, Kildén & Åsman1, Kildén & Åsman2, Röda Malmö, Ekonomikommentarer, Arbetarens Klimatblogg,
I media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Volvo, Volvo Personvagnar, Ford, Volvo Göteborg, Volvo Torslanda, Göteborg, Varsel, Nedskärningar, Bilindustri, Facket, Alternativ produktion, Omställning, Miljö, Klimat, Klimathotet, Fackligt, Politik, Samhälle
