USA – ett imperium i skakning
USA är inte enbart i fokus för den nuvarande finanskrisen. Dess militära operationer och globala härskaranspråk ifrågasätts alltmer. Vi ser idag ett imperium som inte är vad det en gång varit.
”Vi har nu trätt in i en världsordning där grundregeln för politiska beslut kan sammanfattas med orden ’det vi säger gäller’”, så egenrättfärdigt uttryckte sig USA:s dåvarande president George Bush den äldre efter första Irakkriget 1990-91. Berlinmuren hade fallit, det kalla kriget hade ebbat ut och innan årsskiftet skulle Sovjetunionen som statsbildning vara ett minne blott. USA var ensam kvarvarande supermakt med en helt överlägsen militär kapacitet.
Efter nederlaget och det militära tillbakadragandet från Indokina 1973 var USA en stukad supermakt med begränsad förmåga att ingripa militärt för att slå vakt om sina imperialistiska intressen. Invasionerna i Grenada 1983 och Panama 1989 ägde rum med ett relativt beskedligt antal truppstyrkor. Annars förlitade sig USA på att föra krig genom ombud mot för det förhatliga regimer – som exempelvis stödet till högergerillorna Contras i Nicaragua och UNITA i Angola och religiöst fundamentalistiska krafter i Afghanistan.
I angreppet mot Irak satte man däremot in stora delar av sin krigsmaskin. De flesta länder ställde sig bakom USA och man gavs FN-sanktion genom den famösa resolutionen 678. Man talade om att USA kommit över sitt ”Vietnamsyndrom”.
Idag – sjutton år senare – är USA med uppemot hälften av världens samlade militära utgifter (546,8 miljarder dollar 2007, enligt forskningscentret SIPRI:s årsbok 2008) fortfarande den obestridliga globala militära hegemonin.
Med ett finmaskigt nätverk av militärbaser, marina styrkor, kärnvapenbärande u-båtar, avlyssningsutrustning och satelliter i rymden kontrollerar man och bevakar det mesta av förehavandena på vår planet.
För närvarande opererar USA från 737 militärbaser i 63 länder. I hela 156 länder (över tre fjärdedelar av jordens länder) har man någon form av militär närvaro.
Med tretton slagstyrkor, styrkor som i sig är stora som ett samhälle med ungefär 6 000 soldater och manskap, grupperade kring ett hangarfartyg kontrollerar man världens hav och marina farleder. Dessa slagstyrkor anser sig ha rätt att patrullera överallt, gå in i alla hamnar och genomföra hotfulla militära övningar i närheten av länder vars politik ogillas av USA. Dessutom patrullerar åtta Trident-ubåtar ständigt i havens djup, ubåtar som snabbt kan avfyra dödsbringade robotar bestyckade med kärnvapen. Dessa kärnvapen är riktade mot Kina och Ryssland, men även mot allierade nationer som Japan, Tyskland och Frankrike. Det känns i sammanhanget närmast överflödigt att påpeka att USA:s arsenal av kärnvapen kan utplåna allt liv på vår jord flera gånger om.
Efter Irakkriget 1990-91 har USA vid många tillfällen – med bombningar, missilattacker och militära interventioner – gjort bruk av sin militära styrka. Förutom de mest kända fallen Irak, Afghanistan och Jugoslavien har amerikansk trupp landstigit i Somalia 1992 och Haiti 1994. Bomber har fällts över Bosnien 1995, Somalia 2007-2008 och Pakistan 2008. Missiler förstörde en läkemedelsfabrik i Sudan 1998 (USA hävdade att det var en fabrik för framställning av kemiska vapen).
I dagsläget försöker man, genom stöd till krafter inom militären och oppositionen, störta vänsterstyrena i Venezuela och Bolivia. I det sammanhanget var det givetvis en svår missräkning för USA att militärkuppen i Venezuela 2002 ändade i ett misslyckade, och att inte Venezuela blev ett nytt Chile som en varningssignal till alla radikala krafter i Latinamerika. Därtill försöker man destabilisera – och talar öppet om ”nödvändigheten av regimskifte” – Kuba och Iran. Israel, Egypten och Colombia, länder som på ett flagrant sätt bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter, är de tre största mottagarna av amerikanskt militärt bistånd.
I den så kallade Bushdoktrinen, som offentliggjordes i september 2002, sätts de avgörande elementen i USA:s militära strategi på pränt:
- USA bör ha möjlighet att utkämpa och avgöra flera stora krig samtidigt, därför måste anslagen till försvarsmakten höjas.
- USA har rätt att angripa i preventivt syfte ”mot framväxande hot innan de fullt utvecklas”. Blotta närvaron av terrorister på ett lands territorium är tillräckligt för att USA anser sig ha rätten att anfalla.
- USA bör utveckla kärnvapen som kan slå ut underjordiska bunkrar. Från att ha varit strategiska hot i det kalla krigets envig med Sovjetunionen blir de nu taktiska vapen som kan användas vid angrepp. Den här typen av bomber har USA under senare år utvecklat, och man hotar att sätta in dem mot de tekniska anläggningar i Iran där USA hävdar att man håller på att utveckla kärnvapen.
- USA kommer aldrig att tillåta att bli utmanat av någon annan stat. Dokumentet adresserar en rättfram varning till Kina ”att inte förbättra sin avancerade militära kapacitet då den kan utgöra ett hot mot landets grannar i Asien och Stillahavsregionen”.
- Europa ska vara underställt USA och förlita sig på amerikansk militär styrka. Nato ses som det huvudsakliga instrumentet för västvärldens försvar och säkerhet.
- I en krissituation kommer inte USA att tveka att agera militärt på egen hand om man inte får sanktion från FN eller inte får med sig sina allierade.
- I dokumentet slås även fast att ”fria marknader och frihandel är högt prioriterade i vår nationella säkerhetsstrategi”. ”Respekt för privat egendom är en av de ej förhandlingsbara principerna för mänsklig värdighet”.
Det är dessa teser som utgör den utrikespolitiska kompassen för det styrande gardet i Washington. De har sitt ursprung bland en grupp så kallat neokonservativa, som menade att USA som supermakt inte tillräckligt utnyttjade sina militära muskler. Det värsta uttrycket för denna eftergivenhet var enligt dem att man under Irakkriget 1990-91 – efter att ha ”befriat Kuwait” – inte gick vidare mot Bagdad för att störta Saddam Husseins regim. Det var dessa krafter som efter Bushs makttillträde 2001 invaderade maktens korridorer och i hög grad kom att sätta den utrikespolitiska agendan: med vicepresidenten Dick Cheney, den dåvarande försvarsministern Donald Rumsfeld och likaledes dåvarande biträdande försvarsministern Paul Wolfowitz som galjonsfigurer.
Aldrig tidigare i världshistorien har något imperium haft en sådan militär styrka och närvaro i jordens alla hörn som dagens USA. Inte ens det gamla brittiska imperiet, där enligt Kipling solen aldrig gick ned, kan jämföras med USA. Trots det tornar det för USA upp sig alltfler problem vid horisonten. Napoleons visdomsord att man kan använda bajonetter till allt utom att sitta på har fortfarande hög giltighetsgrad:
- Ockupationerna av Irak och Afghanistan har utvecklats till krig utan slut. För jätten USA är det inte så svårt att bomba bort en regim likt Saddam Husseins, men det är en helt annan sak att skapa stabilitet i ett land. Hur tacklar man bakhåll i gathörn, självmordsbombningar, fjärrutlösande vägbomber eller lokalbefolkningens massiva hat och motstånd? I Afghanistan har antalet utländska soldater ökat från 13 500 år 2002 till över 70 000 idag, men Hamid Karzais regim sitter egentligen bara säkert i Kabul med omnejd. I Irak är det först i år som oljeproduktionen ens överskridit nivåerna under sanktionsåren.
- USA innehar de mest sofistikerade vapen, men det är andra aktörer som håller i den globala penningpungen. Landet är idag skuldsatt upp över öronen. Statsskulden har passerat 10 biljoner dollar. Kina är här den största köparen av amerikanska statsobligationer med Japan tätt efter. Ett räkneverk på Manhattan, som sedan 1989 visat statsskuldens storlek, fick nyligen slut på siffrorna. Krigen och de gigantiska militärutgifterna blir alltmer en black om foten för den amerikanska ekonomin. Idag har EU gått om USA som världens största ekonomi och Kina är hack i häl.
- USA brottas med ett ständigt eroderande förtroendekapital. Bushregimens politiska legitimitet har nått ett lågvattenmärke. Trots den bristfälliga rapporteringen från krigens slagfält – med alla inbäddade journalister – slinker verkligheten igenom i nyhetsflödets glipor. En undersökning från brittiska BBC visar att jordens befolkning idag ser USA som det största hotet mot världsfreden. Allt fler länder drar tillbaka sina trupper från Irak. På hemmaplan är Bush den mest impopuläre presidenten i USA:s historia.
- USA:s militära överlägsenhet skapar motstånd och motallianser. Trots att Kina och Ryssland militärt sett inte alls kan mäta sig med USA rustar man upp sina styrkor och visar allt större styrka på det geopolitiska schackbrädet .
I det olje- och gasrika Centralasien tvingades USA 2005 lämna sin militärbas i Uzbekistan och har nu bara kvar en bas i Kirgizistan. Samtidigt har Ryssland skaffat sig baser i Tadzjikistan och Kirgizistan, upprättat handels- och säkerhetsavtal med länderna i området och vunnit ökad kontroll över regionens energiresurser. I kampen mellan USA och Kina om världens sinande resurser av fossila bränslen drar USA ofta det kortaste strået. Ryssland och Kina utvecklar också i allt högre grad sitt militära samarbete. År 2005 hade man exempelvis gemensamma övningar för första gången sedan länderna på 1960-talet hamnade i konflikt med varandra.
- En våg av nationalism sveper över Latinamerika och det är inte bara vänsterregeringarna i Venezuela, Bolivia och Ecuador som ställer sig alltmer kallsinniga till USA:s anspråk på dominans. Idag kan inte ens USA helt och fullt räkna med stöd från sin närmast allierade Colombia. USA:s försök att störta Evo Morales regim i Bolivia har unisont fördömts. Knappast någonsin tidigare har USA varit så isolerat på det som man brukar kalla sin egna bakgård. Att man nästa år tvingas bort från sin strategiska militärbas Manta i Ecuador, som ska omskapas till ett kinesiskt handelscenter, är ett talande tecken i tiden.
USA:s globala makt är på väg att försvagas och vi rör oss i riktning mot en mer multipolär värld med flera maktcentra. USA:s försvagning öppnar för radikala krafter att flytta fram sina positioner över hela vår jord.
Anders Karlsson
Intressant?
Bloggat: Jinge, Svensson,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DB,
Läs även andra bloggares åsikter om USA, Imperialism, Afghanistan, Irak, Latinamerika, Colombia, Venezuela, Ecuador, Bolivia, Kina, Ryssland, Finanskris, Centralasien, Kazakhstan, Uzbekistan, Politik
