USA – Motståndet finns här
Några veckor kvar till presidentvalet i USA. Ett land med två partier, två stora borgerliga partier som är mycket lika varandra.
Vad som inte finns som alternativ, är det som finns i de flesta europeiska länder och i många andra länder också, nämligen någon form av arbetarparti som kan ta upp kampen med de två stora borgerliga partierna.
Det finns inget stort socialdemokratiskt parti av klassiskt snitt, inte heller någon variant av socialdemokratiskt parti som vi numera har i Sverige och många andra länder, ett s-parti som lägger sig allt mera följsamt efter marknadens behov.
Det finns inte några starka fackföreningar av svenskt snitt. Drygt 15 miljoner är organiserade fackligt, det är 12,5 procent av arbetsstyrkan.
Men USA:s invånare är organiserade, lokalt, på många sätt. De arbetar ofta i sina församlingar, och det finns en uppsjö av mindre rörelser, antirasistiska, antikrigsrörelser, miljörörelser, kvinnorörelser. Det finns fackliga krafter som arbetar för större facklig demokrati. Och det finns en rad mycket små vänsterrörelser.
Vad som inte heller finns är någon form av samlad ledning som skulle kunna kanalisera det oerhörda missnöjet med regeringen, med kriget, med finanskrisen, med inkomstklyftorna, med skolor, vård och allt som driver vind för våg i avregleringarnas, finanskrisernas och miljardärernas USA.
Det fanns stora förhoppningar våren 2006 om att den väldiga mobiliseringen av USA:s latinos, befolkning av latinamerikanskt ursprung, skulle leda till någon form av bred organisering. Det var första gången som denna grupp överhuvudtaget blev synlig, skrev de stora media, och menade förstås synliga för politiker och övriga invånare i USA.
Mobiliseringarna gällde nya lagförslag i USA:s kongress. Olaglig invandring skulle betraktas som ett brott och arbetsgivarna som anställde ”olagliga” invandrare skulle kunna straffas. Förslaget som skulle göra det möjligt för miljoner papperslösa att söka medborgarskap föll. Och miljoner människor i hela USA gick ut på gatan.
Den borgerliga pressen oroade sig för att radikala krafter skulle ta över den växande massrörelsen, men någon bred och stor rörelse växte inte fram ur detta.
De senaste åren har också antikrigsdemonstrationer ägt rum. Särskilt innan Irakkriget inleddes handlade det om hundratusentals människor.
United for Peace and Justice och Answer är de två stora koalitioner som ledde dessa demonstrationer.
Steve Bloom, antikrigsaktivist från USA och aktiv i United for Peace and Justice, som besökte Sverige i våras, sade då till Internationalen att antikrigsrörelsen får stryka på foten när det är valår.
– Det beror på att det är presidentvalår i år. Det finns många inom den stora koalitionen United for Peace and Justice som vill se en demokratisk president, och de vill inte gärna störa valprocessen och skada de demokratiska kandidaterna.
– Många stöder demokraterna som en lösning för fredsrörelsen.
Oron för ekonomin spelar också in, menade Steve Bloom – och det var ett halvår före den internationella finanskrisen.
Men lokala aktiviteter förekommer över hela landet.
Ett exempel är Southern Anti-Racism Network, SARN, som bildades 1998, först som ett pedagogiskt projekt på nätet för att utbilda antirasistiska aktivister över hela USA.
Sedan bildades Spice, en organisation för föräldrar till barn i Durhams offentliga skolor (North Carolina). Afrikansk-amerikanska barn skulle med föräldrarnas hjälp få upp sina resultat till den nivå som de vita eleverna i skolorna hade. Spice skaffar också fram hemdatorer till familjerna. Spice är numera en egen organisation.
SARN arbetar med att sammanföra veteraner från SNCC, en av de stora medborgarrättsrörelserna från sextiotalet, med gymnasie- och universitetselever.
Det saknas kontinuitet mellan de äldre medborgarrättsaktivisterna och dagens unga, anser SARN. De yngre aktivisterna vill ta itu med de offentliga skolornas situation, problemet med det stora antalet afrikan-amerikaner i fängelse i USA och skillnaderna i vårdmöjligheter mellan olika grupper i USA.
SARN ordnar turnéer där de unga aktivisterna berättar om sina projekt för att organisera och att delta i rörelser som vill förändra samhället.
Ett annat exempel är Code Pink, Women for Peace, en antikrigsrörelse som startade inför Irakkriget och beskriver sig själva som ”en gräsrotsrörelse för fred och social rättvisa” som vill stoppa kriget, stoppa nya krig och föra över pengarna till vård, skolor och annat fredligt och samhällsnyttigt. Rörelsen leds av kvinnor men män är välkomna att delta, och de vill ha med ”glädje och humor” i fredsarbetet, skriver de.
Code Pink uppger att de har mer än 250 lokalavdelningar.
Rörelsen bildades i oktober 2002. I november satte de sig utanför Vita Huset och höll en fyra månaders vaka där. Andra organisationer kom dit, bland annat Greenpeace och National Organization for Women (NOW), berättar Pink Code på sin hemsida. 8 mars avslutades vakan med en vecka av aktiviteter, och en demonstration med 10 000 personer.
De är kända för uppseendeväckande protestaktioner.
Code Pink har flera gånger skickat delegationer till Irak och också bjudit in en grupp kvinnor från Irak som farit på turné och berättat om hur USA-ockupationen påverkat kvinnorna i Irak.
Ett brev berättar om en särskild aktion från Code Pink. Rörelsen grep in när Jocelyn Voltaire förra veckan skulle kastas ut från det hus där hon bott i tjugo år och hennes fyra barn växt upp. Hon kunde inte längre betala de skyhöga räkningarna till banken.
Hon hade redan packat sina saker när Code Pink gick ut med akutlarm på sin lista, och fick in 10 000 dollar på en timma. Banken lät sig bevekas med löfte om en vissa summa inom en timme, och stoppade aktionen på huset.
Code Pink höll presskonferens på trappan till tingshuset. De skriver i detta brev att ”nu måste vi hålla ihop de kommande månaderna och förmå regeringen att rycka ut och rädda vanligt folk, inte Wall Street”.
Det är möjligt att årets presidentval lockar ovanligt många väljare till valurnorna.
Någon procent av dem kommer – enligt mätningarna – att rösta på de Gröna, som denna gång ställer upp med två kvinnor som presidentkandidat och vice, Cynthia McKinney, svart och kvinna, och Rosa Clemente, svart puertorican.
McKinney satt tidigare sex perioder i kongressen som representant för demokraterna i Georgia, den första svarta kvinnan på den posten i Georgia. De gröna ställer upp i ett fyrtiotal stater.
Men i september tog den största nationella kvinnorörelsen NOW, med en halv miljon medlemmar enligt egna uppgifter, ställning för demokraternas Barack Obama. Det gjorde NOW när Sarah Palin utsetts till republikanernas vicepresidentkandidat, enligt TT.
NOW brukar inte ta ställning i presidentval, sade organisationens ledare Kim Gandy i en radiointervju, men Sarah Palin ändrade detta. Bland annat motsätter hon sig ”abort till och med i fall av våldtäkt och incest”.
Kvinnorna i de Gröna är förskräckta över att NOW inte uppmärksammar den första helt kvinnliga kandidaturen i USA:s historia, och utmanar i ett öppet brev NOW att stödja dem.
NOW, som har kämpat för kvinnors rättigheter i årtionden, och en gång till och med funderade på att bilda ett eget parti, påminner de Gröna om. (Det var på NOW:s nationella konvent 1989.)
McKinney och hennes parti stöder rätten till abort, lika rättigheter, omedelbart stopp för Irakkriget, Medicare för alla, gratis högre utbildning och förnyelsebar energi. Hon kräver att USA drar sig ur Nafta och andra handelsavtal som ”krossar ekonomier över hela världen”.
De Gröna påpekar att ingen av de två stora kandidaterna stöder sådana förslag. Så varför tar inte NOW ställning för de Gröna?
NOW röjer inte längre nya vägar. Genom att inte stödja eller ens kommentera de Grönas kandidatur hamnar de på fel sida i historien, avslutar de Gröna.
Läs också: USA – ett imperium i skakning
Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman1, Kildén & Åsman2,
I media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om USA, Motstånd, Fredsrörelse, Answer, United for Peace, NOW, Code Pink, Presidentval, Politik
