Likt en koloss på lerfötter som redan fallit och som inte utan hjälp kan resa sig. Är det den sanna bilden av finanskapitalets hissnande äventyr den senaste tiden?

I en artikelserie på två delar ska Benny Åsman försöka ge svar på några grundläggande frågor:
– Har finansmarknaden skapat en kris den inte kan hämta sig ifrån? Är spelet över för guldgossarna på Wall Street och i Londons city?
– Kan nyliberalismen erbjuda ett trovärdigt alternativ för framtiden?
– Är lösningen en återgång till den ”gamla goda industrikapitalismen”?

Leve krisen…

Så kan man naturligtvis inte säga eftersom miljontals arbetande människor kommer att drabbas av den recession som följer i finanskrisens spår. Ändå finns det ett visst fog för leveropet. Krisen är extremt allvarlig och visar på ett övertydligt sätt marknadens totala oförmåga att reda ut det kaos den själv skapat. Den nyliberala dogmen om att självreglering utan offentlig insyn och styrning skapar den bästa av världar är inget annat än just en dogm. Verkligheten visar sig vara en annan. Nämligen den att vanliga skattebetalare nu ska ställa upp med kanske tusen miljarder dollar för att rensa upp i träsket.

Det är mode att kalla dagens ekonomi för kasinokapitalism, finanskarusell och andra liknande beteckningar för att beskriva hur finanssfären i den globaliserade kapitalismen tagit makten över det traditionella industrikapitalet. Och visst finns det fakta som berättigar modet. Finanstidningen The Economist skriver i en ledare i senaste numret att i fjol tog de amerikanska finansbolagen hand om fyrtio procent av den samlade företagssektorns profiter. När den nyliberala offensiven drog igång i början av åttiotalet var deras andel av vinsterna bara tio procent. Tidningen skriver att det motsvarar 1 200 miljarder dollar i mervinst under perioden än om andelen hade legat kvar på tio procent. Inga fickpengar precis. Rättare bestämt 7 200 000 000 000 kronor med dagens växelkurs. Med de pengarna byggdes inga skolor, sjukhus och ålderdomshem. Det blev i stället lyxvillor med typ tjugo badrum och fyrtio garage och (inte eller) lyxjakter med prislappar på 200 miljoner dollar.

Det är lätt att med exempel som ovan förlora sig i analysen och ge intryck av att i finanssfärens glittrande värld skapar man pengar med pengar. Som om bankernas och riskfondernas avdelningar för värdepappershandel svävade fritt över samhället och den reella ekonomin. Som om manna ramlade från himlen utan att någon behöver anstränga sig.

Men man måste fråga sig vilket det verkliga förhållandet är mellan den ekonomi som producerar varor och tjänster och finansens luftslott? Det pågår sedan länge en debatt mellan ekonomer om finansens roll i första hand är parasitär eller funktionell.

Det är lätt att peka på den parasitära aspekten och hämta hem ideologiska poäng med termer som kasinokapitalism och djungelkapitalism. Men att inskränka sig till att se enbart den parasitära sidan leder oftast debattören till slutsatsen att det räcker med att reformera kapitalismen, ge den en gammaldags ansiktslyftning, för att ordningen ska återställas. Det är socialdemokratins grundläggande recept. Lite fler regler och ett mer etiskt uppförande av marknadsaktörerna och biffen är ordnad.

För dem som ser till finansens funktionella roll är branschens periodvisa ”överdrifter” utan större betydelse. Värdepappershandeln i alla dess former är nyttig för ekonomin. Det är bara smörjmedel som får hjulen att gå runt. Om vissa skor sig ordentligt spelar ingen roll. De positiva effekterna sipprar ned i samhället och även de sämst ställda får sin lott. Men det nyliberala smörjmedlet innehåller lite väl mycket grus. I finanskris efter finanskris påminns vi om att marknaden regelbundet gräver ned sig i en grop den bara kan komma upp ur med hjälp av dina och mina skattepengar. Den ”funktionella” förklaringen förklarar i själva verket ingenting eftersom vi på intet sätt får veta varifrån alla de stormrikas pengar kommer ifrån.

Källan till dessa rikedomar finns i det förändrade styrkeförhållandet mellan kapitalägarna och den lönearbetande befolkningen. Den nyliberala offensiven lyckades förändra hur de i samhället producerade rikedomarna fördelats mellan kapital och arbete. I samtliga industriländer har de lönearbetandes andel av de värden som produceras minskat kraftigt. Samtidigt investerar inte längre kapitalägarna lika mycket av de realiserade vinsterna. I stället går de direkt i fickorna på aktieägarna i form av högre utdelning per aktie. FN:s World Economic and Social Survey 2008 visar att i alla OECD-länder (utom Island, Belgien och Spanien) har investeringarnas andel av den totala vinsten sjunkit till förmån för utdelningen till aktieägarna. Det är källan till finansens allt större spekulativa roll i dagens värld. Men det innebär inte att det finns någon större motsättning mellan finanskapital och industrikapital. De går mer hand i hand för att tillsammans hålla nere de lönearbetandes andel av vad som produceras. Det är därför ingen statistisk tillfällighet att ökade vinster i finanssfären gått parallellt med uppkomsten av massarbetslöshet efter ”den gyllene periodens” fulla sysselsättning och stadigt ökande reallöner. Liksom den är parallell med framväxten av en ny fattigdom och ökade skillnader mellan fattiga och rika länder. I den meningen är finanssfären smörjmedel i ekonomin, men bara för att underlätta realiseringen av alla vinster på en global kapitalmarknad utan gränser. I ”kasinoekonomin” skärper finanskapitalet konkurrensen mellan de olika existerande kapitalgrupperna i världsskala.

Varken den ”parasitära” eller den ”funktionella” förklaringen av finanskapitalets makt visar på de verkliga banden mellan finansen och den ”reella” ekonomin. Sedan flera decennier ändras människornas service- och konsumtionsbehov i de avancerade industriländerna. Oavsett om ett land regerats av nyliberaler eller socialdemokrater har de sociala behoven av mer service, både privat och offentlig, ökat stadigt. Äldrevård, undervisning, sjukvård, fritidsutbud, kulturell aktivitet och annan verksamhet som inte, likt tillverkningen av bilar och kylskåp, kan utlokaliseras eller inte tillåter stora produktivitetsökningar har blivit allt viktigare i samhällsekonomin. Den utvecklingen har gett upphov till en djup motsättning mellan den kapitalistiska ekonomins privata karaktär, behovet att ackumulera kapital via en allt större vinstrealisering, å ena sidan, och å andra sidan att servicesektorn (i dess vida mening) i samhället inte erbjuder goda tillfällen för det privata kapitalet att göra tillräckligt vinstgivande investeringar.

Det verkar bli allt svårare för det privatägda kapitalet att hitta lönsamma investeringsobjekt i ekonomins skilda branscher. Ingen produkt har hittills kunnat ersätta bilens och dess underbranschers enorma betydelse för kapitalismens utveckling. Här finns den verkliga orsaken till finanskapitalets till synes oemotståndliga tillväxt och dominans i den moderna ekonomin. En allt större del av vinsterna förs över till spekulation och annan skadlig verksamhet i finanssfären därför att det just saknas andra goda alternativ ur kapitalägarnas synvinkel, inte för att det är mycket mer lönsamt.

I den ovan nämnda FN-rapporten visas att investeringarnas andel av världens samlade bruttonationalprodukt sjunkit från 1970 fram till i dag, från cirka 25 procent till 21 procent. En ”liten” procentuell minskning men som i reda pengar svarar mot tusentals miljarder kronor per år. Samtidigt har däremot de finansiella investeringarna i utlandet ökat sin andel från cirka fem procent av världens BNP 1980 till inte mindre än tjugo procent i dag. Med finansiella investeringar avser FN enbart spel med aktier, obligationer och andra värdepapper men inte direkta utländska investeringar i produktion av varor och tjänster. Innebörden av det är att en allt större del av de rikedomar som skapas i produktionen av varor och tjänster tar sig en omväg via finanssfären för att där satsas i spekulation och spel som eventuellt kan ge fördubblad avkastning. Men i finanssfären som helhet skapas det inga rikedomar. Där omfördelas de bara i enlighet med olika kapitalgruppers, fonders och enskilda kapitalisters relativa styrka.

”Kasinoekonomin”, ”djungelkapitalismen”, ”katastrofkapitalismen” och alla andra begrepp som pekar på finansens stora roll slår fel om de ger intryck av att finansen svävar fritt över den ”verkliga” ekonomin. De är två delar i intimt beroende av varandra och som tillsammans utgör en enhet. Den ena kan inte fungera utan den andra och vice versa.

Intressant?
Bloggat: Svensson om spekulanter och spekulationskapital, Aktieskolan, Kildén & Åsman,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, AB1, AB2, SDS1, SDS2,
Andra bloggar om: Finanskris, Bankkris, Kasinoekonomi, Storföretag, Kapitalism, Finanskapital, Nyliberalism, Ekonomi, Politik