FRA – övervakningens praktik och roll

Frågan om staten, statens roll och hur staten ska kunna påverkas och omvandlas tillhör vår rörelses mest komplicerade och omdiskuterade frågor. Men de delar av statsapparaten som Anders_S anser att ”ett land måste ha” nämligen signalspaning, underrättelsetjänst. Säkerhetspolis är, liksom polis och militär i allmänhet inte vilket vanligt dagis eller socialkontor som helst utan den borgerliga statens hårda kärna. Deras uppgift är entydigt att säkra och försvara det rådande systemets fortlevnad. I själva verket är ett studium av dessa organ en utmärkt sysselsättning för dem som tvekar att ta det kanske lite gammeldags ordet statens klasskaraktär i sin mun. Efter ett sådant studium behöver man inte tveka om vilkas intressen de försvarar.

Det svenska underrättelseväsendet har sedan det fick sin moderna utformning efter andra världskriget stått i oavbruten och nära förbindelse med det USA-ledda NATO. FRA hade till exempel inte kunnat bli den centrala informationskälla som den varit om man inte oavbrutet fått den senaste avancerade signalspanings- och radarutrustningen från USA. Och Sverige betalade väl tillbaka. Att kalla relationerna mellan Sverige och Nato för underrättelseutbyte är bara förnamnet. Den allra mest uppmärksammade händelsen under kalla kriget, nedskjutningen av den svenska DC3an sommaren 1952, var följden av en lång rad spionflygningar som Sverige genomförde mot Sovjetunionen i intimt samarbete med USA och Storbritannien under en rad år. Detta var i sin tur bara en del av det nära militära samarbete som förekom mellan Sverige och Nato. Svenska och Natoanslutna flygstyrkor samtrimmades, säkra försörjningsvägar och sambandslinjer upprättades, svenska landningsbanor förlängdes för att passa NATO-plan osv. Dessa kontakter har inte försvagats sedan dess.

Under Vietnamkrigets gav Olof Palme sina generaler order om att detta hemliga samarbete skulle fortsätta trots de frostiga diplomatiska relationerna och underrättelseutbytet ökade i själva verket under denna tid. Och idag sker det som alla vet helt öppet genom det europeiska samarbetet och svenskt deltagande i Nato-manövrer och i Afghanistan slåss svenska soldater under amerikanskt kommando. Tror nån att underrättelseutbytet minskat? Carl Bildt har som bekant i ett omstritt uttalande bekräftat – och försvarat – att svenska underrättelseuppgifter kommer reaktionära diktaturer till handa.

När det gäller Säpo framgår inte minst av statliga utredningar att dess verksamhet sedan starten efter andra världskriget i dominerande utsträckning bestått i att övervaka, registrera och trakassera radikala svenskar från liberalernas vänsterflygel och vänsterut. 100 000-tals svenskar har blivit utsatta, åtskilliga har under årtionden fått sina brev lästa, telefoner avlyssnade och möte buggade. Många har avskedats eller hindrats få jobb de varit kvalificerade för. Vi i vänstern och inom Socialistiska Partiet har ibland anklagats för att överdriva denna övervakning. I själva verket visade säkerhetstjänstkommissionen att verkligheten överträffade dikten. Dom som hade påstått att Säpo skulle övervakat Göteborgsavdelningens julfester eller flygspanat över Socialistiska partiets sommarläger i Dalslandsskogarna i slutet av 1980-talet hade antagligen avfärdats med SÄPO-noja. Ändå vad det precis vad som hände.

Inte heller här finns det någon anledning att tro att verksamhetens grundläggande inriktning ändrats. Intresset för radikala grupper har knappast minskat, även om stundtals även extremhögern uppmärksammas. Men framför allt är det övervakningen och trakasserierna av olika invandrargrupper som ökat. Säpos oblyga försök att nita de tre somalierna i Västerås är bara det senaste i en lång rad; utvisningen av egyptierna 2001 i samarbete med CIA det mest graverande av de som ännu är kända.

Det avgörande i detta sammanhang är att det inte rör sig om några misstag i en annars hedervärd verksamhet. Det utgör kärnan i SÄPO:s verksamhet – att avslöja spioner har man som bekant varit urusel på – , det backas upp av regeringen och det har för det mesta haft stöd i författningar av samma slag som nu sägs garantera att FRA-lagen inte missbrukas. SÄPO har under större delen av sin existens arbetat direkt på regeringens uppdrag och stått under en parlamentariskt sammansatt lednings tillsyn, som rutinmässigt godkänt verksamheten. De telefonavlyssningar som under lång tid – ibland upp till tio år – genomfördes av Vietnamaktivister beviljades av domstolar som formellt var satta att upprätthålla den rättsäkerhet de i dessa fall systematiskt trampade på.

Också när underrättelseorganen uppenbart agerat utanför lagens råmärken – som IB – fick de i efterhand absolution för sina rättsövergrepp av de utskott som egentligen skulle ha granska dem och av breda riksdagsmajoriteter.

De nya skrivningarna i FRA-lagen förtjänar mot bakgrund av den praxis som ovan redovisats, ingen tilltro. Gissa hur en gummiparagraf om att man får spana ”mot internationella företeelser i övrigt av särskild betydelse för svensk utrikes- säkerhets- och försvarspolitik” kommer att tolkas av domstolar och parlamentariska övervakningskommittéer. Och gissa hur strängt de centrala politiker som så hårt låste sig för lagen i dess första version kommer att övervaka FRA.

I ett av Svenssons blogginlägg heter det att de organisationer vi diskuterar ”inte skött sig speciellt bra i historisk tid”. Det är ett svårslaget understatement. Men samtidigt, och det är det som är min huvudpoäng, har de i själva verket gjort precis vad de är skapade för. Deras uppgifter, sammansättning, organisering, historia och deras plats i den borgerliga staten gör det därför omöjligt att ge dem någon som helst tilltro, vilka villkor man än sätter upp.

Kjell Östberg

Alla länkar till säkerhetstjänstkommissionens utredning och vidhängande rapporter:

Rikets säkerhet och den personliga integriteten
Rikets säkerhet och den personliga integriteten. De svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet sedan år 1945.
Utöver betänkandet ovan har kommissionen lämnat åtta rapporter:
SOU 2002:88, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhetstjänstpolisens medverkan i den politiska personalkontrollen
SOU 2002:89, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. Förutsättningarna för säkerhetspolisens politiska registreringar
SOU 2002:90, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945-1990.
SOU 2002:91, Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002.
SOU 2002:92, Det grå brödraskapet. En berättelse om IB
SOU 2002:93, Övervakningen av “SKP-komplexet”
SOU 2002:94, Övervakningen av nazister och högerextremister. Säkerhetstjänst, nazism och högerextremism 1946-1980. SÄPO:s övervakning av svensk högerextremism
SOU 2002:95, Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, SVT, SR,
Läs även andra bloggares åsikter om FRA, FRA-lagen, Alliansen, Regeringen, MUST, USA, Underrättelser, Klass, Säpo, Övervakning, Avlyssning, Kontroll, Vänstern, IB, KSI, Samhälle, Politik

Etiketter: Alliansen, Avlyssning, FRA, FRA-lagen, IB, Klass, Kontroll, KSI, MUST, Övervakning, Regeringen, Säpo, Underrättelser, USA, Vänstern

Postat 10 november 2008 15:32 i Historia, Övrigt. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.