Upplysning eller barbari
Och så har kriget i Demokratiska Republiken Kongo brutit ut igen. Tiotusentals fler människor har flytt på nytt, i en aldrig riktigt avstannad konflikt som hittills sett 5,4 miljoner döda. Det är som om hela Norges befolkning och några till skulle ha utplånats.
Fast ändå inte. Fanns det risk för att Norges befolkning – eller över halva Sveriges, eller drygt en procent av EU:s – skulle mördas på de mest brutala sätt, svälta ihjäl eller dö av lättbotade sjukdomar, medan miljoner andra våldtagits, fördrivits från sina hem och torterats, skulle det kanske väckt lite större uppmärksamhet.
Nu har kriget i DRC ändå skapat en del medialt intresse genom åren. I form av den vanliga nyhetsrapporteringen som gäller afrikanska konflikter, typ framfarten hos någon obskyr vansinnesgerilla, FN:s roll, och så offer, offer, offer. Skulle man gå efter mainstreammedias rapportering består Afrika av korrupta svarta politiker, galna svarta män, och ett enormt antal jättefattiga och eländiga svarta människor utan drivkraft.
Vi såg det senast i rapporteringen av det politiska våldet i Kenya, de främlingsfientliga utbrotten i Sydafrika och det trakasserade Zimbabwe. Bilder flashar förbi som skulle kunna vara tagna i vilket afrikanskt land som helst: mobbar bestående av fradgatuggande män med påkar och machetes, svältande barn med uppsvällda magar, apatiska kvinnor som viskar fram sina trauman med nedslagna ögon. Stereotyperna återanvänds gång på gång medan konflikterna sällan förklaras ingående.
DRC är inget undantag. Där har ett krig som dödat över fem miljoner människor pågått i åratal, men varför? Och varför slutar det aldrig? Räck upp handen, alla ni som verkligen förstått vad som pågår i DRC. Förutom att en homogen skara av hysteriska och mordiska afrikaner av någon förvirrad anledning beslutat sig för att iscensätta ett dödligt kaos.
Den brittiska journalisten Johann Hari har i uttrycksfulla ordalag beskrivit inte bara det mänskliga lidande som kriget i DRC orsakar utan också hur det kan tillåtas att fortgå. Bakom milisernas attacker finns naturligtvis de stora profiter som kan göras på landets naturtillgångar.
Världens största producent av kobolt och storproducent av koppar, industridiamanter, guld och coltan – som används bland annat i våra mobiltelefoner – är DRC himmelriket på jorden för den som tycker att pengar är mer värda än människoliv.
FN har nämnt ett hundratal internationella företag som drar nytta av kriget i DRC, som tjänar pengar på resurser som utvinns genom blodbadet. Johann Hari påpekar att inget av de utpekade företagen erkänner att de har något att göra med konflikten. Men av någon anledning fortsätter kriget om gruvor och mineralrika områden i DRC, och mobiltelefoner fortsätter att produceras.
Det finns fler olika sätt att rapportera på. Man kan visa vad som ligger bakom det aldrig avstannande våldet, slå upp det stort, tvinga ansvariga att svara på obekväma frågor, visa att journalister och omvärlden åtminstone försöker förstå vad som händer och att det inte går att gömma sig bakom drogade barnsoldater.
Eller så kan man föra fram detta ”afrikanska världskrig” som en grå massa av oförståeligt stamvåld, pådrivet av makthungriga milisledare. Det senare är uppenbart det enklaste, bekvämaste, mest passande för en västerländsk publik som när eländet tränger sig igenom teverutor och tidningssidor samtidigt lugnas med att de befinner sig på rätt sida, i den upplysta, civiliserade delen av världen. Afrika, å andra sidan, är en plats där barbari regerar genom barbarer, och det finns ingenting vi kan göra åt saken.
Bekvämt framförallt för profitsugna internationella företag som nu slipper försvara sitt eget barbari.
Intressant?
I media: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4,
Andra bloggar om: DRC, Demokratiska Republiken Kongo, Kongo, Congo, FN, Kobolt, Koppar, Coltan, Niob, Tantal, Afrika, Kapitalism, Profit, Blodbad, Krig, Folkmord, Politik
