Vart har pengarna tagit vägen?
Världen befinner sig i en djup kris. Människor är förstås överallt oavbrutet verksamma på det mest skilda sätt, i hushållsarbete eller annat. Men så finns där också ”Ekonomin”, det nätverk som pengar spinner över hela planeten. Där är huvudsaken att samla på just pengar, att hopa dem i allt större högar, kosta vad det kosta vill (om det inte kostar pengar). I ”Ekonomin” är pengar både mål och medel. Har du ingen kontakt med ”Ekonomin” då svälter du i värsta fall ihjäl. Sannerligen: Denna höst går var sjätte människa på jorden hungrig om dagarna. Det har blivit värre det senaste halvåret, skriver Dick Forslund, som här förklarar vart pengarna egentligen har tagit vägen.
Pengarna verkar ha försvunnit. Bankerna har brist på pengar.
Företag har brist på pengar. De går i konkurs eller hotas av konkurs. Allt saktar ned och stannar upp. Var är pengarna?
De pengar som nu tycks saknas ”på” de finansiella marknaderna finns hos dem som tidigt valde att sälja värdepapper, aktier eller mer eller mindre fasta tillgångar som folk tar lån för att kunna köpa (och även kan belåna för att kunna konsumera). Krisen utlöstes av den så kallade ”bolånekrisen” i USA. I nuläget beräknas omkring sex miljoner lån med höga räntor inte längre kunna betalas tillbaka av dem som köpte hus och bostäder i USA för några år sedan. Lånen gavs med en första ”ränterabatt” som reklamstöd. De mäklarfirmor, institut och andra som då sålde hus och bostäder blev vinnarna av miljarder och åter miljarder dollar. De pengar som nu är ”borta” är alltså överförda till dessa första säljare.
De förfallna lånen började så småningom skapa stora hål i bokföringen hos banker och finansfirmor. De hade köpt över dem från mindre firmor och börjat bedriva handel med dem. Lånen förpackades då först i knippen till ”finansiella produkter” med olika tilltalande namn. Sedan satte karusellen igång med fortsatta försäljningar. På karusellen satte sig snart även ekonomiansvariga i kommunförvaltningar över hela klotet. Såväl Narvik i norr, som Helsingborg eller stadsförvaltningar i Australien har ”investerat” i räntebärande papper uppbyggda av lån som ingen kan betala. Skattepengar försvann till lokala finansbolag. De sålde ”säkra värdepapper som ger hög ränta”, mot provision.
Under finansens ständigt pågående process av köp och försäljningar tar mellanhanden hela tiden ut provisioner och avgifter. Det sker vid varje transaktion. Detta är själva basen för den finansiella näringens löner, ersättningar och bonusprogram. En fondmäklares produktivitet mäts inte utifrån hur många riktiga förutsägelser om framtida priser på värdepapper som denne gör. Produktiviteten mäts utifrån hur många transaktioner per dag som hon eller han åstadkommer i kontakt med sina kunder.
Vi föreställer oss gärna, eller uppmuntras sedan länge till att tro, att pengar vi sätter in på banken eller satsar i fonder finns ”i” det finansiella systemet, liksom ligger kvar där inuti det. Men det finansiella systemet är ett system av avtal. Avtalen träffas, upprepas eller avslutas genom pengars passage genom systemet, till exempel från köparen till säljaren av aktier. Raderna av köp och försäljningar registreras i en priskurva eller presenteras varje dag på tidningarnas ekonomisidor.
Aktiepriser är inte pengar. Den som förlorar pengar på aktier förlorar inte sina pengar när priser på aktier faller utan långt tidigare. Närmare bestämt sker det när aktien köps. Men när den mänskliga hjärnan under ett börsras sätts i arbete av redaktören på en kvällstidning, för att skriva en uppbygglig artikel om att ha ”is i magen”, tycks det vara omöjligt för den att omfatta detta simpla faktum.
För att den som en gång köpte en aktie eller ett annat värdepapper ska få pengar för sitt värdepapper måste någon annan hoppfullt (och mot en avgift) kasta sina pengar genom det finansiella systemet ännu en gång till en mottagare. Att det, för det första, kan ske överhuvudtaget är inte alldeles säkert. Under den nuvarande krisen har hela marknader för vissa finansiella avtal försvunnit. Att det, för det andra, sker till högre pris, så att säljaren gör en god affär, är mer eller mindre sannolikt. Att beräkna sannolikheten för detta sysselsätter en särskild yrkeskår inom finansen, kåren av ”analytiker”.
Idag sysselsätter den finansiella sektorn omkring hundra tusen personer i Sverige. Antalet bönder i Sverige är som jämförelse omkring sextio tusen.
Krisen blottar också att pengar som vi sätter in på banken inte stannar där. Själva idén med vinstmaximerande bankverksamhet är att låna ut pengarna på nytt, ja mer än vad som sätts in. Vinsten uppstår i skillnaden mellan den ränta banken ger till den som ”sparar” och den ränta banken får från dem som tar lån. Så är det i klassisk kapitalistisk bankverksamhet, vare sig låntagarna är privatpersoner, företag eller staten själv. Ju större detta så kallade ”räntegap” är, desto större intäkter kan bankens ägare räkna med. På samma sätt ger en större andel utlåning per inlånade pengar större intäkter.
Det gäller därför för en bank att ha så lite pengar som möjligt innanför sina egna väggar. Under konkurrensens tryck: gärna mindre än vad banklagstiftningen tillåter. En vanlig regel har varit att högst låna ut tio gånger mer än varje insatt krona. Men i hela världen har bankers ledningar visat sig vara mycket uppfinningsrika de senaste tio åren att på olika sätt kringgå sådana begränsande regler, genom att till exempel ställa delar av verksamheten utanför bokföringen.
Kommer tillräckligt många insättare samma dag till banken för att kräva ut alla de pengar som inte är där, då går banken omkull. Om den inte får stödjande lån från andra banker. Men om kamraterna vägrar, för att de inte vet hur illa det ligger till eller för att de själva är i kris, då har landets centralbank, i Sverige kallad Riksbanken, ett val att träda in. Så har skett i land efter land under denna kris. Därmed sätts även statsfinanserna på spel, till exempel om staten köper över alla ”dåliga lån” från banken på obestånd. De blir inte goda lån för det. På samma sätt: en bankgaranti har egentligen ingen annan bas än statens rätt att ytterligare beskatta befolkningen, eller att helt enkelt rikta om en del av statens utgifter till bankstöd.
Krisen har också fäst uppmärksamhet på att bankerna i mycket större utsträckning än förut inte bara lånar ut mot ränta. De sysselsätter också personal i helt andra typer av finansiella operationer. Där är återbäringen högre tills bubblor brister. Detta är relativt nytt. Avregleringar har upplöst gränser mellan olika slag av bankverksamhet. Konkurrensen i en tid av övermått på hemlösa pengar har gjort resten.
Snarare än att dagens finansiella system förutsätter ”förtroende” och ”information” så förutsätter systemet hemlighetsmakeri och att uppmärksamhet riktas åt annat håll än mot den egna verksamheten.
Jag hade själv ”sparat” pengar (läs: skickat pengar igenom) den isländska banken Kaupthing Edge. Jag ringde i våras till bankens kundtjänst och sade: ”Jag har läst i tidningarna att ni har svårigheter?”. ”Jaså?!”, svarade personen i andra änden skickligt, som om han hört denna undran för första gången. Han fortsatte: ”Det måste jag läsa”. Som om han förväntade sig få lite underhållning på rasten. Fyra månader senare var den banken i konkurs.
De isländska bankerna har dragit med sig den isländska staten i sitt fall. Den kan omöjligt täcka upp för kraschen, utan att i sin tur låna gigantiska summor av andra stater.
De statliga budgetarna måste nu i hela världen skäras från två håll för att häva krisen, föreslår en ”expert” i den internationella finanstidningen Financial Times i oktober. Företagens enorma skuldsättning måste minskas för att undvika masskonkurser, skriver Martin Wolf: Låt långivare byta ut sina fordringar på företagen mot statsobligationer, det vill säga mot räntebärande fordringar på staten, det vill säga på statens skatteinkomster. Dessutom måste företagens vinster beskattas lägre.
Stoppas inte åtgärder av det slaget, då kommer den nyliberala perioden inte alls att vara över, även om vi är många som hoppats det. Själva det nyliberala talet kanske kommer att bli osäkrare eller ta sig nya former. Men nyliberalismens själva kärnpunkt består då: att krympa den offentliga sektorns andel av ekonomin och all verksamhet som betalas med skatter. Då fortsätter privatiseringar och nedskärningarna i socialförsäkringssystem och gemensam omsorg. Denna gång i så fall via en chockverkan från förstatligandet av finanssektorns förluster, som alltså blivit vinster för de finansfirmor som ställde sig först i kedjorna av transaktioner. Inga pengar har försvunnit. De har bara försvunnit utom synhåll.
Dick Forslund
Intressant?
I media: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, AV1, AV2, AV3, VA1, VA2, VA3,
Läs även andra bloggares åsikter om Finanskris, Bankkris, Recession, Depression, Pengar, aktier, Börser, Kaupthing Bank, Nyliberalism, Kapitalism, Ekonomi, Politik, Samhälle
