Lissabon-fördraget – en icke-fråga?
Sveriges riksdag har röstat om förslaget till ny EU-konstitution, Lissabonfördraget. I allt väsentligt samma förslag som snöpligt havererade 2005 efter folkomröstningar i Frankrike och Holland, minus en del ”lullull” som EU-minister Malmström uttryckt det. Nationalsång och fana är strukna medan utrikesministern är omdöpt till ”Hög representant för utrikes- och säkerhetspolitik”.
Denna nya grundlag är inte bara unik genom att vara närmast oläslig med sin snårskog av juridiskt bindande tillägg och protokoll. Förutom formerna för beslutsfattande reglerar den nämligen grunden för den politik som skall föras. På område efter område utfäster sig de undertecknande länderna att bedriva en marknadsliberal politik och ”marknadsekonomi med fri konkurrens” grundslagsfästs. Som en följd förbjuder konstitutionen bland annat stater att vidta restriktioner för kapitalrörelser. Och detta skall antas mitt under brinnande finanskris.
Förutom alla områden som redan är kraftigt påverkade av beslut på EU-nivå, förs nu 68 nya områden under EU:s vingar och undertecknarna förbinder sig att ”förbättra sin militära kapacitet”.
Den svenska riksdagsmajoriteten har beslutat att driva igenom ett godkännande utan besvärande folklig inblandning. Inte ens LO-kongressens blygsamma krav på (s)-ledamöterna att vänta på utredningen om Vaxholmsdomens effekter på arbetsrätten har fått gehör. Inte så konstigt, eftersom LO-ledningen deklarerat att det inte behövs.
Enigheten i riksdagen har gjort det till en ickefråga, med god hjälp av media. I ett halvår har spaltmil och sändningsdygn ägnats åt presidentvalet i USA, varje primärval har dissekerats, varje utspel kommenterats. Kontrasten är enorm mot det pliktskyldiga intresset när Sveriges riksdag nu röstat för en maktförskjutning uppåt av historiska mått.
Ursprungligen publicerat i pappersupplagan av GP.
Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Esbati,
Borgarmedia: Metro, SVD1, SVD2, DN1, DN2,
