Den amerikanska drömmen var alltid bara en dröm. Den amerikanska mardrömmen är däremot nattsvart verklighet.

Med finanskrisen och den efterföljande recessionen brister nu de få sociala dammar som finns kvar i USA. I New Orleans eftersattes underhållet av dammarna i åratal och följderna av Katrina blev därefter. Nu är det de sociala skyddsvallarnas tur att rasa samman under trycket från den ekonomiska krisen.

Scenen kunde vara från Darfur. Men det amerikanska stjärnbaneret vajar över tält som trots allt är lite färggladare än de dammiga flyktingtälten i Darfur. Scenen är från Ontario i Kalifornien och de som bor i tälten är offer för bostadslånekrisen. Liknande tältläger för subprimekrisens offer växer upp på fler än en plats i det förlovade landet. Tältlägrens krisoffer har nog ett och annat att säga om sina drömmar. Inte undra på att stjärnbanerat hissats upp- och ner i lägret i Ontario.
”Bara man vill så lyckas man.” Det budskapet föds varje amerikan med. Det matas in med modersmjölken. Men den sociala hissen är sedan länge ur funktion på grund av dåligt underhåll. Att bara tre procent av de som föds av den fattigaste femtedelen av befolkningen kommer att sluta sitt liv som medlem i den rikaste femtedelen är ett faktum som bara sakta börjar tränga in i det sociala medvetandet.

Men de tusentals familjer som nu hukar i tältläger och rivningsbostäder hade kanske inte tillräckligt stark vilja? Eller ville de för mycket? Varken det ena eller det andra. De blev offer för en hutlös kapitalism som inför hägrande profiter lurade miljontals familjer att sätta sig i skuld upp över öronen. När pyramiden rasade fick de känna på den nya, moderna kapitalismen – en ren och ohämmad kapitalism som ser alla sociala skyddsnät som onödiga utgifter. Snart har den inget annat att erbjuda än kalvstek i himmelens höjd.

”För alltför många av oss har den politiska jämlikhet vi lyckats uppnå förlorat sin innebörd i den ekonomiska ojämlikheten. En liten grupp har koncentrerat i sina händer en nästan total kontroll över andras egendom, över andras pengar, över andras arbete och över andras liv. För alltför många av oss finns ingen frihet längre, friheten är inte längre reell.” Citatet känns dagsaktuellt men det är Franklin D Roosevelts ord från juni 1936. Trettiotalskrisen ändrade mycket i det amerikanska samhället. Det skulle ta den ohämmat giriga finanskapitalismen femtio år innan den kunde resa sig ur Wall Streets ruiner. Ur trettiotalskrisen växte däremot fram en stark och välorganiserad arbetarrörelse. Som under efterkrigstiden väl försvarade sina klassintressen och tvingade fram ett gott skydd vid sjukdom, arbetslöshet och för de äldre när det var dags att gå i pension.

I dag står tyvärr den arbetande befolkningen i USA på nytt dåligt rustad inför följderna av finanskrisen. Den sociala nedrustning som inleddes av Ronald Reagan och följdes upp av Bill Clinton för att dras ut in absurdum av George W Bush ställer nu de arbetande i en mycket svår situation. De fackliga organisationerna hade inte mycket att sätta emot nyliberalismens avregleringar och det urtunnade klassmedvetandet, tillsammans med företagens aktiva sabotage mot facklig organisering, har lämnat de amerikanska fackförbunden i ett minst sagt uselt skick.

Den ekonomiska recessionen har redan startat i USA och hundratusentals jobb försvinner nu varje månad. I september blev 159 000 personer arbetslösa. Redan innan krisens början ägde en stor omstrukturering av den amerikanska arebetsmarknaden rum, vilket förklarar varför medianlönen för en arbetare i den privata sektorn stått still i flera decennier. Välbetalda jobb i tillverkningsindustrin har ersatts av sämre betalda i servicesektorn och det offentliga eller helt enkelt flyttat utomlands.

Bara under 2007 försvann 5,6 miljoner arbeten på grund av utflyttning till mer vinstgivande jaktmarker. I september i år var undersysselsättningen i landet den högsta på fjorton år. Med 9,47 miljoner arbetslösa och 6,06 miljoner undersysselsatta blir summan inte mindre än 17,13 miljoner utan arbete eller heltidssökande deltidsarbetare, vilket är elva procent av den arbetsföra befolkningen.

Att de arbeten som finns minskat i kvalitet finns det klara uppgifter om. Bland män var det år 1979 så mycket som 37,7 procent av de som hade jobb som låg över medianlönen och täcktes av en sjukförsäkring och garanterad pension. År 2006 var den andelen inte mer än 27,2 procent. Detta trots att familjernas medianlön sjönk i fasta dollarpriser från 58 555 dollar år 2000 till 55 533 dollar 2005 för att sedan på nytt stiga till 56 545 i fjol. Det är en säker gissning att medianlönen för de amerikanska hushållen nu på nytt faller fritt i krisens inledning. Var det kommer att sluta återstår att se.

De amerikanska sjukförsäkringarna är inte så lättförståeliga. Flera system griper in i varandra. Dels finns Medicaid som täcker de mest utblottade. Medicaid sköts på delstatsnivå och är mycket godtyckligt. Vad som ger rätt till stöd i en stat kvalificerar inte till stöd i en annan delstat. När systemet infördes av Lyndon Johnson 1965 var det en viktig del i kampen mot fattigdomen, men sedan dess har det urholkats och håller nu knappt misären borta.

För de äldre som saknar en god sjukförsäkring finns Medicare som sköts federalt och inrättades samtidigt med Medicaid. Alla över 65 år och som betalat in till systemet i minst tio år får hjälp vid sjukdom och vistelse på sjukhus.

Likt Medicaid har också Medicare urholkats och lämnat allt fler i samhället utan ett gott skydd vid sjukdom. Beviset för det sociala förfallet är att antalet miljoner amerikaner som inte har någon som helst sjukförsäkring ständigt stiger och närmar sig nu 47 miljoner personer, eller 15,3 procent av hela befolkningen. Det är försämringen av försäkringssystemet för de i aktiv ålder som ligger bakom den snabba ökningen av antalet oskyddade. Det finns ingen central sjukkassa i USA. I stället är det varje enskilt företag som försäkrar sina anställda. Skyddet blir därför mycket ojämt eftersom det beror på de fackliga styrkeförhållandena i varje företag. Som bekant har den fackliga organiseringen i USA stadigt minskat sedan Reaganperioden och alltfler bolag har därför kunnat tvinga fram stora försämringar i skyddet de anställda garanteras. Att försvara företagens vinster och aktieägarnas utdelning är viktigare än de anställdas hälsa. Under den skamlösa kapitalismens glansdagar 2000-2007 fösvagades systemet i allt snabbare takt. År 2000 var det ännu 64,2 procent av de i arbete som var försäkrade. 2007 hade andelen sjunkit till 59,3 procent.

Likt sjukförsäkringarna är ålderspensionen i den privata sektorn förankrad i varje enskilt företag. Det finns en statlig grundpension, kalla det socialhjälp, som når maximum 160 000 kronor om året innan skatt. På det blir ingen fet. Eller, på det blir man fet på grund av billig och dålig kost.
Om företagen gått hårt åt sjukförsäkringarna har de undergrävt ännu mer de pensioner som de anställda tidigare haft rätt till. Även de största som GM, Ford, General Electrics och andra jättar har tvingat på de anställda mycket sämre pensionsvillkor. År 1983 var det ännu sextio procent av de privatanställda som fick pension av företaget de arbetade i. I fjol hade andelen sjunkit till 37 procent av de anställda. Till det kommer att de pensionsfonder som stått för utbetalningarna spelar på börsen och just nu tappar skjortan. Sedan krisens början i juli 2007 har de amerikanska pensionsfonderna förlorat över tusen miljarder dollar i värde.

För de anställda som nu står beredda att gå i pension innebär det ett val mellan pest och kolera. Endera acceptera sänkt pension eller jobba ett antal år till. Det finns de som står ännu sämre rustade inför en annalkande pension. Inte mindre än 34 procent av landets hushåll saknar helt ett pensionsparande och kan räkna endast på den minimimala socialhjälpen. Bättre att vara ung och ha långt till pensionsåldern i så fall.

Det var inte ödet som drabbade New Orleans. Lika lite är det ödet som drabbar de miljontals familjer som nu får lämna hem och grund och ställa in sig i de arbetslösas led. Skyddsvallarna brister därför att de som lever gott och inget riskerar har fuskat med underhållet eller rent av monterat ned dem.

Det har inte saknats kampvilja, men arbetarrörelsen och dess fackliga organisationer kunde ändå inte stå emot Reagans motrevolution. Många bittra strider har utkämpats i exempelvis bil- och flygindustrin, men det har inte räckt till. Den kanske största svagheten var att den fackliga ledningen ständigt satte sitt hopp till det demokratiska partiet, till Lyndon Johnson, Jimmy Carter och Bill Clinton. Det demokratiska partiet har aldrig varit en del av arbetarrörelsen och kommer aldrig att bli det. Nu ställs det på nytt stora förhoppningar till en demokratisk presidentkandidat, Barack Obama.

Även om Obama kommer att använda både bredare och tjockare plåster än reaktionären John McCain är det ändå plåster på en social vävnad i upplösning. När Obama och McCain bråkar om vem som är rik och vilka som tillhör den så omhuldade amerikanska medelklassen sätter Obama gränsen för vem som är rik till en inkomst på minst 250 000 dollar om året och säger att alla andra får skattesänkningar om han blir vald. Problemet är att endast sju procent av de amerikanska hushållen har inkomster över den summan. Om en demokrat som säger sig tjäna folkets intressen anser att alla under den inkomsten ska ha skattesänkningar, då behövs det inga republikaner längre.

Benny Åsman

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om USA, Barack Obama, Ronald Reagan, Medicaid, Medicare, George W Bush, Lyndon Johnson, New Orleans, John McCain, Samhälle, Politik