Börskraschen 1929 – få insåg vad som drabbat dem
– Amerikas ekonomiska läge är mycket sunt i grund och botten.
Är det någon som minns de orden?
Jo, de kunde förstås ha varit citerade från John McCain under höstens amerikanska presidentvalskampanj. Ord som den republikanske kandidaten fick äta upp till varje stavelse.
Men här är de faktiskt åttio år äldre, yttrade av USA:s president Hoover i november 1929, ett par veckor efter den stora börskraschen.
Att söka sig tillbaka till den Stora depressionens upprinnelse ger minst sagt kyliga kårar. Den historiska legenden om kraschen med åtföljande ras ned i ekonomins katakomber är just på många sätt, legend. Verklighetens dag för dag handlade, liksom nu, om larm och förnekelse, hopp och förtvivlan – men kanske mest, om business as usual. Åtminstone i den tidens mediala offentlighet.
För svensk del nåddes allmänheten av budskapet om den ”svarta torsdagen” 24 oktober på New Yorkbörsen några dagar senare när pressnotiser meddelade om stora kursfall i New York. Sådana nedgångar hade noterats då och då under året med lika snabba uppgångar som följd. Det hela rapporterades i notisform på tidningarnas ekonomisidor. Tisdagen den 29 oktober talade en av de ledande stockholmstidningarna, Nya Dagligt Allehanda, NDA, om efterverkningarna av ”torsdagens katastrof” i New York och förutspådde fler ”svarta dagar” eftersom utbuden av aktier till försäljning vore så ”kolossala”. Efter försök av National City Bank och J P Morgan, det amerikanska finansimperiets hjärta, att köpa upp fallande aktier för att hejda nedgången ”inträdde en mindre återhämtning”. Men, konstaterade tidningen, ”bankernas stödjeaktion visade sig dock snart vara otillräcklig”.
Den ”svarta tisdagen” 29 oktober, kom förstås efterhand att skildras i målande färger med rubriker som ”häxkittel utan like”. Det var den dagen många ruinerades, då folkmassor på Wall Street skingrades av ridande polis och en börsmäklare kastade sig ut genom fönstret. ”Folk trängs, skriker och armbågas, medan polisen försöker att få människomassan att röra sig. Hundratals jättelika poliskonstaplar till fots eller till häst försöker köra bort dem. Varför dessa människomassor kommit hit, vad de se här och hoppas att uppleva vet ingen”, beskrev ett ögonvittne i NDA ett par veckor senare och skakades av scenerna från börsgolvet: ”Ansikten, som ser ut som om de pinades av alpsjukan. Många badade i svett. Andra åter äro röda som kräftor, så att man fruktar, att deras ägare nästa ögonblick skall träffas av slaganfall. Åter andra äro stela och likbleka.”
Att något hade inträffat som skulle få konsekvenser, om det rådde få tvivel. Den 30 oktober rapporterades också om ”panikstämning på Stockholmsbörsen”, med kraftiga nedgångar för Kreugeraktier och ”kursfall över lag”. Nu benämndes fallet i New York ”börskatastrofen i Amerika” och dess följder värderades. President Hoovers kommunikéer försökte förstås lugna ned det vi idag kallar marknaden, europeiska banker kritiserades för att hålla tillbaka sin ”rediskontering”, det vill säga sin utlåning till andra, läs amerikanska, banker. Och åtgärdspaket annonserades från en planerad ”Hooverkonferens” för att ”stabilisera USA:s näringsliv.”
Ändå fanns bedömare som fruktade en ”flera månaders depression” i USA och redan en månad efter kraschen rapporterades nedgången ”kännbar” för de amerikanska stål- och automobilindistrierna.
Allvaret i det som inletts förtogs emellertid i svensk press snart av vad som idag hejigt kallas ”börsrally” av ekonomijournalisterna. ”Från baisse till hausse på Stockholmsbörsen”, rapporterade NDA i munter förstasidesrubrik bara dagar efter raset i New York. ”Stockholmsbörsen antager amerikansk karaktär. Den ena dagen ser man allt i djupt svart och redan tjugofyra timmar därefter skimrar allt i rosenrött”. ”Hausse och allmän glädje på Stockholms fondbörs”, försäkrades några veckor senare.
Börskraschen på Wall Street tolkades gärna som ett specifikt amerikanskt fenomen. ”Justeringen av de överdrivna amerikanska aktiekurserna var en nödvändighet, men också en intern amerikansk angelägenhet”. Den handlade om ”bortskärning av en tidigare begången överdrift i själva värdesättningen av en aktie”, men inte om en ”reell försämring” av företagets värde. De svenska börsnoterade bolagen hade förstås inte sådana ”uppdrivna aktiekurser”. Experter förklarade att nedgången nu snarare tenderade att ”undervärdera” aktiernas och företagens verkliga värde. Ja, även om en ”måttlig konjunkturförändring” skulle inträda i världsekonomin – ”vartill dock för närvarande inga pålitliga tecken kunna skönjas” – kunde bank- och affärsföretag snart förväntas öka sina affärsmöjligheter. Och det för vår egen tid knappast obekanta rådet till aktieinnehavarna löd: ”Nu gäller det att hålla huvudet kallt”.
I Social-Demokraten, S-D, som i egenskap av arbetartidning saknade affärssidor och aktienoteringar, tycktes händelserna i New York ganska ovidkommande. Den ”svarta tisdagens” börskatastrof blev till en liten notis om att 30 miljarder strök med ”i börspaniken” vilket kunde få allvarliga följder för USA:s affärsliv. Men den amerikanska krisen utgjorde ”ingen fara på taket” för svenskt vidkommande tack vare den rekordstora svenska exporten. I S-D dominerade helt andra frågor som strejken på SARA-resturangerna, skogsarbetarnas svåra villkor, kritiken mot lösdriverilagstiftningen och krav på en allmän sjukförsäkring. För att inte tala om avslöjanden kring bildandet av ett ”borgarvärn” i Stockholm som smugglat in 3-4 000 revolvrar. Det var den första glimten av skandalen med den kulsprutebeväpnade ”Munckska kåren” vilken Stockholms polismästare Hårleman i hemlighet låtit sätta upp mot framtida arbetaroroligheter.
Medan pressrubriker som ”Hoover ser ljust på situationen i U.S.A.” omväxlade med notiser och skildringar av börskrisen i USA gick livet vidare i Sverige med sina bekymmer och glädjeämnen, politiska tvister, vardagliga bekymmer och förhoppningar. Under den ovanligt stränga höststorm som rasade över landet i november kraschade Allmänna sparbanken bara dagar efter att den internationella ”Världsspardagen” lärt ut ”konsten att spara”. Men sparbankskraschen uppfattades som uttryck för kriminalitet och girighet, utan samband med dramat på andra sidan Atlanten.
Människorna visste inte vad som drabbat dem och hur själva grunden för det ”glada tjugotalet” nyss gått i graven och förändrat alla förutsättningar. Att fascism, diktaturer och ett krig värre än alla tidigare ruvade i fallets förlängning kunde få föreställa sig. Även om NDA:s korrespondent i New York förstod att något närmast ofattbart inträffat: ”Man kände instinktivt att åder slagits på Wall Streets sjukligt uppblåsta kropp.”
Med historiens facit i hand kunde han ha tillagt: ”och kapitalismens.”
Intressant?
Bloggat: Spånbinge, Röda Malmö, Svensson, Intisbloggen,
Borgarmedia: SVD1, SVD2, SVD3, DN1, DN2, SDS1, SDS2, VA1, VA2,
Läs även andra bloggares åsikter om Börskrasch, Finanskris, Ekonomisk kris, Wall Street, 1929, EKonomi, Historia, Politik
