NPA bildat
- Det viktigaste? Det är att kämpa, kämpa, kämpa. Vi har inget val. Jag möter resultaten av Sarkozys politik varje dag. Jag hoppas att det här blir ett parti där både unga och äldre kan samlas på lika villkor och slå tillbaka mot kapitalismen.
Marieke Jouhannel, tjugo år och socialarbetare från Auvergne, är en av de många unga kvinnor som satte sin prägel på grundningskongressen i Paris när Frankrikes nya antikapitalistiska parti, Nouveau Parti Anticapitaliste, NPA, såg dagens ljus i helgen. Med en stor andel unga människor, framförallt kvinnor, bland de 650 ombuden från 460 lokalkommittéer och 140 regionala konferenser motsvarade kongressen det opinionsläge som får fransk media att hissa röd varningsflagg.
”Se upp, fara!”, varnar tidningen Libération 9 februari efter nya opinionsmätningar som visar att Sarkozys högerstyre rasar i opinionen medan andelen fransmän som uttalar sig för utomparlamentariska protester växer i samma takt. Bland unga mellan 18-24 år säger sig hela 68 procent vara beredda att gå ut i protester. Efter 29 januari, då miljoner tog till gatorna i strejker och demonstrationer mot regeringspolitiken, anar opinionsinstituten en upptrappning. I synnerhet som inte heller den etablerade vänsterns – i första hand socialistpartiets – mer moderata förslag till krislösningar vinner förtroende.
Denna kombination kan snabbt leda till en ”social explosion”, varnar pressen. ”Det handlar om ett scenario vi redan upplevt under mörka perioder i historien” med ett politiskt klimat som ”gynnar extremism”, anser en opinionsbedömare.
Denna gång tycks emellertid inte strömkantringen ske åt höger som på 1980-talet. Le Pens Nationella fronten går tillbaka i opinionen. Istället är det den röde brevbäraren Olivier Besancenot som sprider oro inom etablissemanget. På måndagen analyserade statsvetare hans stadiga placering som den mest populära oppositionspolitikern i Frankrike efter Paris borgmästare Delanoë. Med sina 54 procent av positiva omdömen placerar sig Besancenot en bra bit före både socialist- och kommunistpartiets ledare och ”förkroppsligar en protestströmning” i Frankrike enligt Metro den 9 februari.
Det var denna strömning som tog avstamp i mässhallen på Eurosites i det slitna St Denis på söndagen. Då hade över tusen delegater, medlemmar, internationella gäster och mediefolk slitit sig igenom tre dagar – eller snarare dygn – av kommissionsarbete, debatter och mängder av omröstningar kring stort som smått; från kampen i de ”folkliga kvarteren”, (det vill säga förorterna), till partinamn och titel på principprogrammet. Från kandidaturen i Europavalet till ordningsfrågor. Då hade slagorden Palestine vivra! Palestine vaincra! – Palestina ska leva, Palestina ska segra – dånat genom lokalen som hälsning till en representant för palestinska PFLP och till Michel Warschawski, israelisk veteran inom Fjärde Internationalen. Då hade Internationalen avsjungits med viss villrådighet och med texten på storbildsskärm för alla ovana – medan sångerna och slagorden från vinterns gatuprotester brusat utan tvekan.
Tydligare kunde uppslutningen bakom det nya antikapitalistiska partiet knappast illustreras. Med 9 123 medlemmar registrerade vid starten och hundratals nyanmälda under själva kongressdagarna omfattar NPA redan tre gånger så många medlemmar som organiserades av initiativtagaren till det nya partiet, Ligue Communiste Révolutionnaire, LCR, den franska yttervänsterns flaggskepp sedan 1968. Härigenom har en viktig del av den ännu aktiva 68-generationen förenat sig med en ny generation och tagit plats som ett av huvudalternativen i fransk politik. Det återspeglas inte minst i den storm som tycks på väg att blåsa upp mot det nya partiet.
Från kommunistpartiet kritiseras NPA som splittrare och partiets tidning L’Humanité rapporterar förnöjt hur en företrädare för NPA dränks i talkörerna ”Enighet, enighet, enighet” vid ett stort möte för den vänsterfront mellan kommunistpartiet och utbrytare från socialistpartiet som bildats inför EU-valet. Och från tidningskioskernas upplysta reklamtavlor blickar ett hotfullt porträtt av Besancenot ut över tidskriften Challenge’s jätterubrik: ”Mannen utan lösningar”. ”Orealistiskt”, ”förvirrat” och ”ruinerande”, sammanfattas rannsakningen av NPA:s program som skulle förpassa Frankrike till ett ”kvasisovjetiskt system” av 1917 års modell, anser tidningens ekonomiska experter.
Till synes oberörda eller snarare sporrade av kritiken tröskar de unga – och äldre – kongressombuden vidare i debatter om vad som kan menas med ”nationalism”, förhållandet mellan reform och revolution och vilka rättigheter partiminoriteter bör ha.
Grundningsprinciperna antas till slut med 540 röster mot noll.
De som varit kritiska under debatten väljer att lägga ned hellre än att rösta emot. En partiledning, CPN – Comité Politic National – ska utses med 184 ledamöter, ansvariga för olika områden, från kampen inom hälso- och sjukvården till att starta en tidning och sköta den centrala apparaten.
Efter protester från en minoritetstendens inom det forna LCR får kritikerna ytterligare några ledamöter och styrelsen utökas till 192. Av dessa har åttio – eller cirka fyrtio procent – ett förflutet inom LCR. Gamla veteraner som Alain Krivine, Daniel Bensaïd och Francois Sabado är med – men den stora majoriteten hör till de nya som strömmat till från sociala rörelser, strejker och kvarterskommittéer.
Det är också ett nytt kapitel som inleds för fransk vänster och kanske för hela den europeiska. Det är vi många som tänker när strejkande arbetare från Philips och personal på Pizza Hut får kongressens stöd för sin kamp och fransk media tränger sig fram till den historiska presskonferensen. Då har faktiskt Internationalen sjungits en gång till, åtminstone första versen – och denna gång deltog nog nästan alla.
Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om NPA, LCR, Olivier Besancenot, Alain Krivine, Francois Sabado, Daniel Bensaid, Michael Warshawski, Frankrike, Socialism, Vänster, Politik, Samhälle
