En storfilm – men är det en stor film?
Det var en gång en bok som såldes i tre miljoner exemplar i Sverige. Var tredje har köpt den. Tio miljoner har sålts internationellt. Förra året var den storsäljare nummer ett i EU. Män som hatar kvinnor blev helt enkelt större än stor. Och det är väl ett gott skäl för att filma den förstås.
En storfilm skulle det bli. Regissören, dansken Niels Arden Oplev, är känd och prisbelönad.
En storfilm har en benägenhet att bli just stor. Filmen gick på 120 miljoner, en av de dyraste i svensk filmhistoria. Hela garnityret i den svenska skådespelareliten tittar in och ut i större och mindre roller. Lena Endre, Sven-Bertil Taube, Marika Lagercrantz, Peter Haber, Ingvar Hirdwall, Per Oscarsson, Ewa Fröling, Stefan Sauk, Fredrik Ohlsson, Gösta Bredefeldt, Gunnel Lindblom, bara som exempel.
Michael Nyqvist hör också till de kända och har en av huvudrollerna som Mikael Blomqvist. Noomi Rapace i den andra huvudrollen som Lisbeth Salander är plötsligt också stor. Hon kommer att bli Lisbeth Salander i det allmänna medvetandet. Hon är lysande i rollen.
Män som hatar kvinnor är vackert filmad, välgjord och med fina rollprestationer. Det måste först sägas.
Men en kvalificerad gissning är att en stor del av åskådarna i Sverige har läst alla böckerna. Liksom jag själv gjort. Som alltid vid en filmatisering blir det knepigt att bedöma filmen för sig. Det har förkortats och förenklats, personer har försvunnit ur handlingen, intrigen har ändrats för filmändamål och så vidare.
Blev resultatet tillfredsställande?
Stieg Larsson var begåvad och våldsamt energisk, både som aktivist och journalist, och visste vad han gjorde. Att han använde pusseldeckare-thrillerformatet (låsta-rummet-gåtan!) för att berätta om sin människo- och samhällssyn var säkert både ett stort nöje för honom själv och effektivt för att få läsare. Men det innehåll och de intrigtrådar han valde var säkerligen inte en slump.
Exempel på en viktig ändring: i filmen ringer Blomkvist ideligen till polisen och berättar allt som händer. Överallt står poliser och stirrar på brottsplatser och talar med Blomkvist. I Stieg Larssons bok blir det ett etiskt dilemma om hur mycket, om något, som ska göras offentligt av avslöjandet av fasansfulla brott i samhällets högre kretsar.
Särskilt journalisten Blomkvist mår direkt illa över sitt dilemma: följa sitt journalistiska samvete och publicera, och då förinta en individ som redan har krossats en gång.
Eller hålla tyst.
Här blir slätkamningen och uppsnyggningen till nackdel för berättelsens helhet. Filmpersonerna gör det rätta, ringer polisen så fort det behövs, men hela intrigen spårar ur och glider vid sidan av spåret – hur ska det fungera i uppföljaren? Det dröjer innan vi får reda på det.
Andrew Taylor i the Spectator tolkar boken så här: ”Kvinnohat, ekonomisk korruption, mord, fascism har alla bidrag att komma med /till intrigen/, och Larsson antyder att de i grunden har samma ursprung.”
Rätt bra uttryckt. Vad gäller de två viktigaste sammantvinnade trådarna, män som hatar kvinnor och ekonomisk brottslighet, har manusförfattaren tydligen ansett att det räcker med en intrig. Kvar blir seriemordmotivet.
Och vad betyder det för den som ser filmen? För vad som blir kvar på duken, i denna filmatisering av den första boken, är just pusseldeckare-thrillermomentet. Med alltför mycket av den traditionella kusliga thrillermusiken i bakgrunden för min smak.
En liten smula Mio min Mio-varning ligger trots allt i luften. Avslipad, utrensad, vacker, avsedd för internationell marknad. Mikael Blomkvists kravlösa och vänliga uppraggningar (eller snarare låta sig raggas upp) har strukits till nittio procent – kvar finns en ytterst utförlig sexscen som rimligen måste klippas för en stor del av den internationella marknaden.
Att Stieg Larsson hade en avsikt med snälla Blomkvists sätt att låta sig raggas upp kan vi inte tvivla på. Den första bokens titel anspelar ju på män som hatar kvinnor. Blomkvists sätt att förhålla sig till kvinnor över huvud taget spelar roll i helheten.
Man kan ju fråga sig varför dessa böcker slagit så enormt både här hemma och internationellt. Varför bloggare världen runt berättar att det är det bästa de läst och att de offrat nattsömnen för den. Varför kritiker kan skriva att de visserligen inte gillar böckerna men ändå inte kunde släppa dem.
Det kan inte bero på att det handlar om välgjorda thrillers – sådana finns det tretton på dussinet.
Män som hatar kvinnor slog Harry Potter i Frankrike. En Harry Potter för vuxna kanske – medelålders män har setts stå och trampa otåligt dagarna innan nästa bok skulle komma ut.
Rätt mycket beror på Lisbeth Salander som av en internationell kritikerkår hälsats som unik – något hittills aldrig skådat inom kriminallitteraturen. En kvinna som verkligen kan försvara sig, hämnden personifierad, till exempel.
Men framför allt handlar det just om Stieg Larssons helhet, de många intrigtrådarna som löper samman, de människor som rör sig i intrigerna och som läsaren ska få ett förhållande till. Det handlar inte om lysande stil, snarare om ett personligt tilltal och ett engagemang.
Här ska inte redogöras för filmens innehåll. Den som har läst trilogin behöver inte detta, och den som händelsevis inte har läst dem ska få nöjet att se filmen utan att få reda på alltför mycket.
Intressant?
I media: AB1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, Noomi Rapace, Michael Nyqvist, Lisbeth slander, Mikael Blomqvist, Millenium, Män som hatar kvinnor, Politik, Film, Samhälle
