Marknadens älskling
I och med att man passerat sextiostrecket och sakta men säkert närmar sig den dag då den så kallade pensionärsmopeden, även kallad rullator, är ens närmaste stöd här i livet, är jag för att uttrycka det milt, inte direkt högattraktiv på arbetsmarknaden.
Att jag aldrig har varit det, oavsett vilken ålder jag haft, inser jag när jag via tidningen Stockholms City får ta del av vad som är de viktigaste egenskaperna för en arbetsgivare. Det är 900 personalansvariga i privata företag som svarat på en enkät från Centrum för tjänsteforskning.
Så här ser listan ut uttryckt i procent:
* Ett vårdat språk vill 95 procent ha
* Är i fysiskt bra form, 68 procent
* Inte bär politiska eller religiösa symboler, 61 procent
* Inte röker på arbetstid, 60 procent
* Propert klädd, 60 procent
* Vårdat hår, 48 procent
* Inte bär alltför utmärkande smycken, 40 procent
* Inte överviktig, 24 procent
Tar dystert del av denna lista.
Smyger mig ut till hallspegeln. Konstaterar med viss tillfredställelse att spegelglaset höll den här gången också. Men tvingas ändå konstatera att jag nog snarare är den typen som inte bara har utseendet emot mig utan också med mig.
Vårdat språk då? Uppfyller man det arbetsgivarkravet? Finns inte en chans i h-vete. Käften, när den står på vid gavel, skulle snarare behöva tvättas med såpa.
Politiska symboler bär jag inga, vilket ger en viss tröst. Däremot har jag ett AIK-märke på en kavaj och min dyrkan av detta lag kan nog närmast beskrivas som religiös.
Rökning…!!! Inte en skugga. Helt körd. Vilket till stor del förklarar att man inte heller är i speciellt bra fysisk form. Flåsar som en utmattad flodhäst och behöver snarare syrgas efter att ha bestigit tre trappor.
Min klädsel är väl i stort okej även om misstanken finns att den inte direkt faller under begreppet proper. Är den typen som tjackar kläder på Dressman när de har sina erbjudanden köp tre betala för två.
Håret har alltid varit ett bekymmer. Har sedan barnsben haft en virvel mitt uppe på skulten. I övrigt virvlar det åt alla möjliga håll och behöver ett ton frisyrgelé för att hållas på plats.
Famlar efter hopp och kommer till punkterna överviktig och att inte bära allför utmärkande smycken. På grund av en 60 år lång ekonomisk lågkonjunktur för egen del är jag snarast underviktig i förhållande till min längd.
Smycken har jag aldrig haft. Och det närmaste jag varit något så oskyldigt som en klocka är en knapp som är ur.
Efter denna genomgång av ens egna förutsättningar på arbetsmarknaden är det inte utan att man behöver ytterligare en cigarett för att skaka av sig denna ”anställningsintervju”.
Försöker repa mod med några tröstande tankar om att man egentligen är rätt bra för att vara människa. Dessvärre blir jag inte fri från det dystra faktum att i denna uppsägningarnas epok har jag rätt många olycksbröder.
Alla dessa kamrater runt om i landet som har en enorm yrkesskicklighet och sköter sitt arbete till punkt och pricka, men som vid nästa anställningsintervju riskerar att få nobben för att inte deras hår anses vara tillräckligt ”vårdat”.
Intressant?
Bloggat om arbetsmarknad och det ekonomiska läget: Röda Malmö, Svensson, Trotten, Intisbloggen,
I media om ekonomi etc: SVD1, 2, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetsmarknad, Arbetslöshet, Ålder, Anställningsintervju, Ekonomi, Välvårdad. Klädsel, Politik, Samhälle
Jag tycker inte man ska gå efter utseendet men lite vårdad får man ju ändå se ut