En särskild politisk klass
“Det bildas en alldeles särskild politisk klass …..som får mer gemensamt med motståndarna som de träffar i salongerna än med människorna som de företräder.”
Citatet är hämtat ur Katrin Säfströms krönika i FOLKET den 31 mars. Citatet liksom hela krönikan är en träffande beskrivning över vad Wanja-krisen verkligen visar: Att det inte handlar om några enstaka klavertramp utan om att det ledande skiktet inom arbetarrörelsen växt in i det kapitalistiska samhällets salonger.
Erland Olausson, till nyligen LO-s vice ordförande och avtalssekreterare och Lundby-Wedins kollega i AMF-styrelsen, är ett talande exempel. Han har suttit ihop med kapitalägarnas absoluta topprepresentanter och skrivit deras pensionsavtal och det kan inte vara betydelselöst att han själv bara de 5 första åren av sin pensionering får 4 miljoner kronor. Alltså 800 000 kronor om året, 66 000 kronor i månaden! Olausson har tjänat över en miljon tre hundra tusen kronor om året. Han går i pension vid 60 års ålder dessutom. Ett strålande exempel på vad Katrin Säfström syftade på. Wanja själv har ju legat på 1 200 000 kronor.
Katrin Säfström skriver att dessa människor “riskerar att mista perspektiven”. Hon har helt rätt. Man skulle kunna uttrycka det så att de faktiskt tappar alla arbetarrörelsevisioner de eventuellt har haft. Man kan se detta på vad dessa arbetarrörelsetoppar gör när de av olika anledningar lämnar sina uppdrag. Går de tillbaka till enklare uppdrag, till sina forna arbeten eller till gräsrotsarbete inom rörelsens basorganisationer?
Kanske någon men jag kan inte komma på något exempel. Däremot kan jag på rak arm räkna upp f.d. ministern Jan Nygren som gick till toppbefattning inom krigsindustrin, Ulrika Messing som blev egen företagare, Per Nuder som går toppjobb inom kommunsektor och det privata näringslivet, och Göran Persson vars nuvarande karriär är allmänt känd. Listan kan mångfaldigas. Och varför tror man att Margot Wahlström som tjänar långt över 200 000 kronor i månaden för att delta i det nyliberala projektet EU:s förvaltning skulle drivas av några andra ambitioner än de nyss nämnda?
Det är också förlusten av arbetarrörelsens ursprungliga visioner om jämlikhet och rättvisa som gör att dessa ledare står handfallna när nu det kapitalistiska systemet går in i väggen. De demokratiskt socialistiska visionerna som ett alternativ till kapitalismen finns helt enkelt inte hos de socialdemokratiska ledarskapet. De har accepterat “MARKNADSEKONOMIN” med hull och hår. Kapitalismen alltså.
Aldrig har behovet av ett alternativ inom arbetarrörelsen varit så akut. Ett steg i formeringen av detta togs då ett par socialistiska vänsterorganisationer och olika oberoende i lördags bildade Arbetarinitiativet för att samla alla antikapitalistiska krafter i EU-valet. Arbetarinitiativet samordnar sej med liknande enhetslistor i en rad andra europeiska länder. Syftet med valkandidaturen är att ge Europas arbetare en röst och ta kamp mot nyliberalism, girighet, massavskedanden och sociala nedskärningar. Parollen är att arbetarna inte ska betala kapitalismens kris. Systemet och dess ledare ska istället ställas till svars. Med sin krönika har Katrin Säfström visat på ett centralt problem vi i denna process måste hantera: Privilegierna och visionslösheten i den nuvarande ledningen för arbetarrörelsen.
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Spånbinge,
Sydsv: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 SvD: 1 2 3 DN: 1 2 3 4 5 6 AB: 1 2 Intressant
Bloggar om politik, lo, socialdemokraterna, samhälle, regeringen, bonusar, ekonomi, wanja lundby-wedin
