Nato 60 år – En jubilar i krig
När Nato i helgen firade sitt sextioårs-jubileum i franska Strasbourg kommer inte de högstämda festtalen att kunna skyla över att det är en organisation som befinner sig i ett fullskaligt krig.
Idag är det Natobefäl som leder den 70 000-hövdade utlandsstyrkan i Afghanistan, och bombningarna av gränsområdena till Pakistan blir alltmer frekventa.
Ur andra världskriget steg USA fram som den dominerande stormakten. Europa låg till stora delar i ruiner och de gamla kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike var på stark retur. Sovjet och Röda armén hade dragit det stora lasset i besegrandet av Hitlertyskland, men hade med 20 miljoner döda och en enorm materiell förödelse fått betala ett oerhört högt pris. USA gick däremot ur kriget med sin produktionsapparat intakt och med monopol på det nya monstervapnet atombomben. Landet stod vid denna tid för hela 25 procent av den totala globala BNP:n.
I efterkrigsdebatten fanns det röster inom den amerikanska eliten som förespråkade att man skulle utnyttja atombombsmonopolet för ett direkt krig med Sovjet. Den linje som segrade var dock att man med ekonomiska och militära åtgärder skulle isolera och försvaga Sovjet – den så kallade ”uppdämningsstrategin”.
I det sammanhanget var det av yttersta vikt för USA att få med sina europeiska allierade på dessa åtgärder. Med Marshallhjälpen regnade tusentals miljoner dollar över Europa, vilket bidrog till att de ekonomiska hjulen återigen började snurra i en snabbare takt. Detta stöd var dock kopplat till en rad villkor. De europeiska länderna var tvungna att öppna sina marknader för amerikanska varor och investeringar. Därtill tvingades man ställa upp på den blockad av högteknologi och militära komponenter som USA initierade gentemot Sovjet.
Churchills tal 1946 i Fulton, USA, när han talade om att en järnridå delat Europa, var själva stridssignalen för en återupprustning av USA:s europeiska allierade. Den var inte enbart riktad mot Sovjet utan även mot den vänster som i kampen mot fascismen på många ställen spelat en avgörande roll. I Frankrike och Italien hade kommunistpartierna varit den dominerande kraften i motståndsrörelsen, och i Grekland hade man helt dominerat befrielsekampen.
Överallt lyckades dock de härskande elementen på fredlig väg passivisera och inkorporera motståndsrörelserna i efterkrigstidens kapitalistiska Europa, utom i Grekland där det krävdes en direkt brittisk och amerikansk väpnad intervention i inbördeskriget 1944-1949.
Målet för USA var att bygga militära allianser som skulle ringa in Sovjet. År 1949 bildades så Atlantpakten, som 1951 fick sitt nuvarande namn Nato (North Atlantic Treaty Organisation).
”Organisationens mål är att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”, formulerade Lord Imsay, Natos första generalsekreterare, dess uppdrag. De ursprungliga medlemsländerna var Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Storbritannien och USA. År 1952 tillkom Grekland och Turkiet. Det till det amerikanska lägret återintegrerade västra delen av Tyskland anslöt sig 1955. Tiotusentals amerikanska soldater kom nu att skickas till Europa, ett nätverk av militära baser växte fram och ett kärnvapenparaply spändes upp över kontinenten.
I de högstämda talen brukar Natopotentater framhäva att organisationen alltid varit en garant för fred och demokrati. Verkligheten har dock som vi vet varit en helt annan. Fasciststyret under Salazar och Caetano hindrade inte Portugal från att vara med i Nato redan från början. I de grymma kolonialkrigen i Angola, Mocambique och Guinea-Bissau gav Nato Portugal sin fulla uppbackning.
General Francos Spanien (som sedermera efter demokratiseringen blev fullvärdig medlem i Nato 1982) understöddes, och här anlade USA en flygbas i Torrejon. Nato var dessutom inblandat i planeringen av militärkuppen i Grekland 1967, den så kallade ”Operation Prometheus”.
Medlemsländerna var som sagt även inblandade i blodiga kolonialkrig. Frankrike stred i Indokina 1946-1954 och i Algeriet 1954-1962. I Kamerun slog man på 1950-talet ned ett väpnat uppror. Storbritannien stred under 1950-talet mot en kommunistisk gerilla i nuvarande Malaysia och utförde fruktansvärda grymheter i sitt krig mot den så kallade Mau Mau-rörelsen i Kenya. Det är i sammanhanget överflödigt att nämna USA:s alla militära ingripanden över hela vår jord.
Däremot var inte Nato som organisation under det kalla kriget direkt inblandat med truppstyrkor i olika konflikter. Fokus låg på kapprustningen och relationen till Sovjet. Det beslut som i det sammanhanget väckte mest folklig motopinion var när Nato 1979 bestämde sig för att placera ut kärnvapenbärande medeldistansmissiler i dåvarande Västtyskland.
Berlinmuren föll så slutligen 1989, vilket blev startskottet för de stalinistiska regimernas fall i hela Östeuropa. Sovjet avskaffades 1991 och samma år gick Warszawapakten i graven.
I avsaknad av någon tydlig fiende hade det nu varit naturligt att även upplösa Nato. Utvecklingen gick dock en helt annan väg och Nato antog en än större och aggressivare roll. Tvärtom det löfte som man gav Gorbatjov att man inte skulle röra sig en tum österut, när han samtyckte till Öst- och Västtysklands förening, har man absorberat alla de tidigare sovjetiska satellitstaterna och de baltiska staterna i sin organisation.
Idag består Nato av 26 medlemsländer och i samband med sextioårsjubileet hälsas Albanien och Kroatien välkomna som fullvärdiga medlemmar. Dessutom har det skapats ett organ av formellt icke-anslutna stater, det så kallade Partnerskap för fred (PFF) som samarbetar nära med Nato.
PFF har idag 21 medlemsstater. Sverige gick med i PFF 1994 efter ett riksdagsbeslut där alla partier var överens.
Lagom till femtioårsjubileet 1999 ändrade så Nato sin stadga. Från att tidigare inte fått föra krig utanför sina medlemsstaters gränser tillerkände man sig nu rätten att utföra militära operationer över hela jordklotet.
Bläcket hann knappt torka på papperet innan man våren 1999 angrep Jugoslavien. Under 78 dagar utsattes landet för ett massivt luftbombardemang – med tusentals civila dödsoffer, hundratusentals flyktingar och en gravt raserad infrastruktur som följd.
Efter elfte september har Natos offensiva roll än mer betonats: ”Nato skall spela en mer aktiv och större roll i världspolitiken – i det globala kriget mot terrorismen, mot spridandet av massförstörelsevapen och mot bräckliga och misslyckade stater”, menade Natos nuvarande generalsekreterare Joop den Hoop Scheffer i ett uttalande från 2005.
Idag när organisationen fyller sextio år är det i Natos regi som kriget i Afghanistan går in på sitt nionde år. Nato för befälet över 70 000 utländska soldater i ett krig som verkar vara utan slut.
Den afghanska presidenten, Hamid Karzai, har inte kontroll över mycket mer än huvudstaden Kabul med dess omgivningar, talibanerna har flyttat fram sina positioner på den afghanska landsbygden och motståndet gentemot ockupationsstyrkorna verkar – i takt med att de civila bomboffren ökar – vara i ständigt växande.
Barack Obama har fattat beslut om att fram till sommaren öka antalet amerikanska soldater från 33 000 till 50 000 och därtill skicka fler militära rådgivare. På lite längre sikt vill Obama öka den amerikanska truppkontingenten med 30 000 man. Han ser som sin främsta utrikespolitiska prioritering att ”föra kriget mot al-Qaida till seger”.
I helgen firade Nato sitt sextioårsjubileum i Strasbourg och de tyska städerna Kehl och Baden Baden. Under kristallkronorna i de vackra pelarsalarna kommer det då att sägas många vackra ord om fred och demokrati, men tiotusentals demonstranter kommer att påminna världen om vilken krigsorganisation Nato i själva verket är.
Anders Karlsson
Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om NATO, Toppmöte, Krig, Fred, Strasbourg, Baden-Baden, Afghanistan, Imperialism, PFF, Albaninen, Jugoslavien, Kenya, Indokina, Grekland, Spanien, Franco, Politik, Samhälle
