Varför man inte kan ha en dialog med Säpo

Säpo har försökt kontakta ett antal aktivister i Göteborg med hjälp av brev och telefonsamtal. Inte nog med det, man har också kontakta släktingar, skol- och arbetskamrater och kompisar till vänsteraktivister. Till och med kompisars kompisar har kontaktats. Att det inte handlar om att Säpo vill ha en dialog, som en del människor skrivit i kommentarer på min egen blogg kan man förstå då Säpo också hotat folk med repressalier om de inte blir informatörer för Säpo.

Alldeles oavsett detta kan man inte ha en dialog med människor man inte vet vilka det är. En säpoagent är hemlig, han får inte avlöja för garnnar vad han arbetar med och det finns inget sätt att kolla om den identitet han uppger är hans riktiga eller inte. Det betyder att man inte i efterhand kan utkräva ansvar för saker som man diskuterar med Säpo. Säpo har full frihet att göra vad de vill med informationen de får, utan att någon utanför organisationen kan kolla upp detta. I ett sådant läge handlar det inte om dialog utan om att Säpo skaffar information.

Med den vanliga polisen är det annorlunda. Det är en öppen verksamhet som är betydligt mer kontrollerbar. Och använder de dialogen på fel sätt, betalar sig detta genom bråk på gatorna. Det är alltså ganska lätta att justera den öpnna polisens eventuellt felaktiga agerande och det går också att kolla upp och hänvisa till enskilda polismän. Deras identitet är nämligen inte hemlig.

Hemligheten hos Säpo-agenterna är iofs ganska förståelig med tanke påd eras jobb at övervaka och regristrera människor. Men det blir ganska absurt ibland. Om den Säpo-polis som fanns på Schillerska gymnasiet under EU-toppmötet år 2001 gett sig till känna (officiellt, jag vet vem det var och hur han ser ut) och vittnat i rättegången mot de poliser som var ansvariga för övergreppen på skolgården och i skolan, så hade dess blivit fällda. Och vi som utsattes hade kunnat få lite mer i skadestånd än de löjliga 2 000 kronor vi nu fick. Detta vet jag då han lämnade samma utsagor om händelserna på skolan som jag gjorde till den vanliga polisen (källa, Mikael Oskarsson, Lag eller ordning), innan antiterroristpolisens (Nationella Insatsstyrkan) stormning av skolan. Och hade Säpo agerat så, så hade man kanske kunnat bygga upp nån form av relation till den vänster de registrerat och förföljt i årtionden, ja i mer än ett halvt sekel. Som det nu är finns inga möjligheter att lita på någon från Säpo, eller ens deras goda intentioner.

Ytterst finns naturligvis inga förutsättningar att lita på någon form av polis, varken Säpo eller den vanliga polisen. De är trots allt den borgerliga statens våldsapparat och har till uppgift att bekämpa oppositionella och sådana som vill förändra samhället. Det innebär också att möjligheterna till dialog är begränsade med den vanliga polisen, både begränsade i omfång och i tid och rum såväl som i sak. När det gäller Säpo är begränsningarna än större och jag kan inte se några förutsättningar för att en sådan dialog skulle kunan äga rum.

Och om nu Säpo skulle vilja ha en dialog, varför vänder de sig inte till de ansvariga för olika organisationer och aktioner. Och tar en öppen dialog. Istället kontaktar de unga och perifera personer för att försöka få tag på tjallare. De vill inte ha en dialog, de vill ha information.

Intressant?
Borgarmdia: GP1, 2, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Säpo, Övervakning, Polisen, Hot, Kontroll, Säkerhet, Dialog, Samhälle, Politik

Etiketter: Dialog, Hot, Kontroll, Övervakning, Polisen, Säkerhet, Säpo

Postat 04 July 2009 11:09 i EU, Politik. Följ kommentarerna RSS 2.0 feed.