Trött på allt tjat om demokratiers förtryck av tredje världen? Trött på heroiseringen av folkens befrielsekamp? Ta ett statligt historieinstitut och sätt på dem Jan Björklund-glasögonen så slipper du irriterande sanningar.

Debatten om Forum för levande historia och statlig historieskrivning har tagit fart igen. Förra året visade 453 undertecknare av historieuppropet att Levande historia saknade all legitimitet i forskarvärlden. ”En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen … Risken är överhängande att historiska exempel på ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle”, hette det.

Ett slående exempel på detta – och att Levande historia inget lärt – är kritiken mot den pågående utställningen Middag med Pol Pot.

Folken i Indokina har i modern tid blivit utsatta för omfattande övergrepp från tre olika regimer.
Den senaste är Pol Pots skräckvälde i Kambodja, iscensatt av en regim kontrollerad av det kambodjanska kommunistpartiet. Drygt 1,5 miljoner människor tros ha dött som en följd av regeringens politik.

Den första, mest långvariga och för områdets utveckling mest förödande var den franska kolonialismen. Med våld annekterade fransmännen de områden som idag utgör Vietnam, Laos och Kambodja.

Sedan fördes en klassisk kolonial utrotningspolitik. De områden som inte underkastade sig den franska piskan straffades hårt ”Kanske hälften av byarna i det bördiga Tonkin har satts i brand… Vi dödar alla, män, kvinnor och barn, med gevärskolven och bajonetten, det är en ren massaker”, berättade ögonvittnen.

Trots att det störtade vietnamesiska kejsardömet hade en historia på över tusen år var det fransmännens självklara uppfattning att ”de infödda är oförmögna att styra sig själva”. De gamla strukturerna slogs sönder för att passa fransmännens ekonomiska exploatering, de nya som byggdes upp baserades uppifrån och ner på ren, naken rasism. Jord konfiskerades, befolkningar tvångsförflyttades och tvingades till tvångsarbete. ”Skelett i tusental göder gummiträden”, hette det i de folkliga sorgevisorna.

Direkt efter andra världskriget kastade fransmännen in sina arméer i nya krig som inte slutade förrän det förödmjukande nederlaget i Dien Bien Phu 1954.

Ockupationen genomfördes och administrerades ända fram till dess av den demokratiska franska republiken, byggd på den franska revolutionens ideal Frihet, Jämlikhet och Broderskap.

Den franska kolonialismen följdes av 20 år av omfattande övergrepp från USA, som vägrade att genomföra det beslut om demokratiska val i hela Vietnam som man kommit överens om i Genève1954. Man visste att de egna marionetterna i Saigon skulle förlora. Under femton år bedrevs ett blodigt krig riktat mot de nationella befrielserörelserna i Indokina. Rapporterna om krigsbrott blev legio. Song My lades till raden av omänskliga övergrepp.

USA kränkte systematiskt Kambodjas självständighet, genomförde omfattande bombräder och bidrog till den statskupp som 1970 förde den USA-vänlige Lon Nol till makten. Sammanlagt beräknas mellan fyra och fem miljoner människor ha dött under krigen i Indokina.

Än idag lider två miljoner vietnameser av sviterna av USA:s kemiska krigsföring, och tusentals barn föds med grava missbildningar från Agent Orange. Ansvaret för detta folkmord faller entydigt på USA, ”världens mest löftesrika demokrati” som det hette under denna tid.

Men om detta må inte Levande historia fritt berätta. Deras uppgift är att se världen med Jan Björklunds glasögon. Vi har förintelsen på högersidan och kommunismens brott på vänstersidan, säger Levande historias chef Eskil Frank.

Därför raderas den franska kolonialismen bort. Därför nämns inte FNL:s befrielsekamp. Därför blir den generation unga människor som byggde solidariteten med FNL framför allt medlöpare till Pol Pot. Därför nämns inte de borgerliga politiker med moderaten Staffan Burenstam Linder i spetsen som mitt under USA:s bombningar av Kambodja drack whisky med amerikanska ambassadören och diskuterade hur man skulle kunna bekämpa den svenska Vietnamopinionen.

Att diktaturer ofta legat bakom folkmord är väl känt och ska uppmärksammas. Men för att förstå mekanismerna, vore det inte en ännu större utmaning att diskutera de brott mot mänskligheten som skett i demokratins namn?

Intressant?
Bloggat: B&P1, 2, 3, Utsikt från ett tak, Jinge, Lasse, LOKE1, 2, Svensson,
I media: AB1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, NM1, 2, 3, SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Forum för levande historia, Liberalismens brott, Realliberalismen, Liberalism, Suharto, Indonesien, Samhälle, Politik, Kapitalism, Imperialism