Det mest otvivelaktiga kännetecknet för en revolution är massornas direkta ingripande i historiska händelser. I vanliga fall höjer sig staten, vare sig den är monarkisk eller demokratisk, över nationen, och historien görs av specialister i branschen – kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker, journalister. Men vid de avgörande skeden då massorna inte längre kan uthärda den gamla ordningen, bryter de ned barriärerna som avstänger dem från den politiska arenan (…). För oss är revolutionens historia först och främst historien om massornas våldsamma inträde på en scen där de själva avgör sitt öde.
Leo Trotskij, förord till Ryska revolutionens historia.
Som vid alla andra revolutioner ändras situationen timma för timma. Alla utvärderingar kommer med all sannolikhet att ifrågasättas av händelserna själva inom några timmar eller dagar. Men vi kan redan nu säga att de tunisiska och egyptiska befolkningarna skriver de första sidorna om det nya århundradets revolutioner. De sänder chockvågor genom hela arabvärlden, från Alger till Ramalla, från Amman till Sanaa i Jemen. Dessa revolutioner är resultatet av den kris som skakar det världskapitalistiska systemet. ”Fattigdomsupploppen” kombineras med en väldig mobilisering för demokrati.
Effekterna av den ekonomiska världskrisen tillsammans med diktaturernas förtryck gör dessa länder till den svaga länken inom det imperialistiska herraväldet i det nuvarande läget. De skapar förutsättningarna för att processer startar till sociala och demokratiska revolutioner.
Demonstrationer, strejker, massmöten, försvarskommittéer, mobilisering från fackföreningar och medborgarorganisationer, mobilisering av alla folkliga klasser, ”de där nere” och ”de i mitten” som börjar luta över mot uppror, ”de däruppe som inte längre kan härska som tidigare”, samgående mellan partier från den radikala oppositionen mot systemet, allt detta är inslag i en förrevolutionär situation som idag är nära att explodera.
Idag är det Egyptens tur att se hundratusentals arbetare, ungdomar och arbetslösa resa sig mot Mubaraks diktatur.
I Tunisien störtades en blodig diktatur. Den var i fokus för ett helt samhälles hat, från de folkliga klasserna och särskilt från ungdomens sida. Ben Alis regim, hans förtryck, hans korruption, ett system som stöddes av alla imperialistmakterna, Frankrike, USA, EU, måste kastas ut.
Det är samma rörelse som idag sveper genom Egypten.
Det finns givetvis historiska skillnader mellan de båda länderna. Egypten har den största befolkningen i arabvärlden. Landet har en avgörande geostrategisk placering i Mellanöstern. Statens och institutionernas strukturer och arméns roll är annorlunda här. Men det är samma grundläggande rörelse som påverkar de båda länderna.
De tunisiska massorna uthärdade inte längre ett ekonomiskt system – ”en god elev i världsekonomin” enlig mr Strauss-Kahn – som svälte ut dem. De explosivt ökande priserna på basvaror, nära 30 procents arbetslöshet och hundratusentals utbildade ungdomar utan jobb var en rik grogrund för en social revolt, som tillsammans med en politisk kris ledde till en revolution.
Mellan 2006 och 2008 höjdes priset dramatiskt på alla basvaror, däribland, ris, vete och majs. Rispriset tredubblades på fem år, från ungefär 600 dollar per ton år 2003 till mer än 1 800 dollar per ton i maj 2008.
Spannmålspriset höjdes nyligen, vilket framgår av en 32-procentig höjning i matprisindex under senare hälften av 2010.
De stora prishöjningarna på socker, brödsäd och oljeväxter förde matpriserna i världen till rekordnivåer i december, till och med högre än 2008, som startade upplopp över hela världen.
Samtidigt kräver IMF och WTO borttagande av tullar och stopp för alla matsubventioner.
Matprishöjningarna nyligen bidrog till en världsomfattande svält i en hittills okänd skala, och som drabbar en rad länder i Afrika och arabvärlden.
Egypten har också upplevt effekterna av denna explosion i matpriserna. Ekonomin skapar inte tillräckligt med jobb för befolkningens behov. Den nyliberala politik som genomförts sedan 2000 har lett till en explosion av ojämlikhet och miljontals familjers ökade fattigdom. Nära 40 procent av de 80 miljonerna egyptier lever fortfarande på mindre än två dollar om dagen. Och 90 procent av de arbetslösa är ungdomar under 30 år.
Den andra anmärkningsvärda faktorn är att den egyptiska fackliga federationen – ledd av regeringsmedlemmar – delvis har dragit tillbaka sitt stöd till regeringen under de två veckor som gått sedan resningen i Tunisien. De ville ha priskontroll, lönehöjningar och subventionerad distribution av livsmedel, eftersom folk inte kan få tag i basvaror som te och matolja. Att de fackliga ledarna kräver detta är något helt nytt eftersom de har varit övertygade nyliberaler. Händelserna i Tunisien har påverkat dem.
Revolutionen i Tunisien har djupa rötter. Den pågående sociala rörelsen är resultatet av en återkommande rad mobiliseringar och rörelser som får sin styrka i den historia av kamp som det tunisiska folket och dess organisationer kan se tillbaka på. Särskilt gäller det en rad organisationer för mänskliga rättigheter och demokratiska friheter och fackföreningar, bland annat många sektorer inom UGTT (tunisiska arbetares centralorganisation). Vi minns den kamp som några personer förde 1999 för yttrandefrihet och rätt att resa, gymnasisternas rörelse 2000, mobiliseringarna mot kriget i Irak 2001, den andra intifadan 2002-2003, strejker och demonstrationer i Gafsa 2008, Ben Gurdane i juni 2010 och Sidi Bouzid, som i slutet av 2010 öppnade vägen för revolutionen.
Det är en historisk rörelse som startade med denna kombination av socialt uppror och störtande av en diktatur, men som idag försöker gå vidare. Det är en radikal demokratisk revolution som har antikapitalistiska sociala krav.
Ben Ali tvingades fly, men grundvalen för hans gangstersystem finns kvar. Mobiliseringarnas styrka har förmått Ben Ali-anhängarna att gradvis lämna regeringen, men då detta skrivs är Ben Ali-anhängaren Ghannouchi fortfarande premiärminister.
Och revolutionen vill gå vidare: ”Ut med RCD!”, ”Ut med Ghannouchi!” Bakom dessa krav ligger hela det politiska systemet, alla institutionerna, hela förtrycksapparaten som måste försvinna. Hela Ben Ali-systemet måste bort och alla demokratiska rättigheter och friheter måste etableras: yttrandefrihet, strejkrätt, demonstrationsrätt, rätt att bilda föreningar, fackföreningar och partier.
Avskaffa presidentskapet och inrätta en provisorisk revolutionär regering! Att göra sig av med diktaturen och alla inrättningar som vill skydda de härskande klassernas makt betyder idag att öppna en process med fria val till en konstituerande församling. Denna process måste bygga på organiserandet av kommittéer, samverkan och folkliga råd som har växt fram i denna process, om den inte ska tas över av en ny oligarkisk regim.
I denna process kommer antikapitalisterna att försvara huvudkraven i ett program som bryter med imperialismen och den kapitalistiska logiken: befolkningens grundläggande behov ska uppfyllas – bröd, löner, jobb, en omorganisering av ekonomin som bygger på grundläggande sociala behov – en offentlig service utan kostnad och som täcker behoven, skola, vård, kvinnors rättigheter, genomgripande jordreform, socialisering av bankerna och nyckelsektorer inom ekonomin, breddat skydd vid arbetslöshet, sjukdom och pension, upphävande av skulden, nationell och folklig suveränitet. Detta är programmet för en demokratisk regering som är till för arbetarna och hela befolkningen.
Samtidigt organiserar arbetare och ungdomar sina egna församlingar och kommittéer, som kan handla om att försvara sina distrikt, köra ut RCD-ledare från den statliga administrationen och storföretagen eller organisera livsmedelsdistributionen.
De mest stridbara och radikala sektorerna måste stödja, stimulera, organisera och samordna alla dessa självorganiserade strukturer. Det är dem som man kan bygga på för att etablera de folkliga klassernas demokratiska makt.
När detta skrivs befinner sig Egypten mitt i en folkresning. Trots den blodiga repressionen kommer våg på våg av mobiliseringar. Hundratusentals demonstrerar på Kairos, Alexandrias och Suez gator. Det styrande NPD:s kontor och symboler för regimen har angripits. Hatet mot Mubaraksystemet, det totala förkastandet av korruptionen, och kravet på väsentliga sociala behov, som nej till prishöjningar, har stimulerat mobiliseringar i alla folkliga klasser.
Regimen vacklar. Den USA-stödda arméledningen har försökt sig på en ”kupp” genom att sätta in Omar Suleiman, chef för säkerhetstjänsten och den nuvarande regimens stöttepelare, vid sidan av Mubarak som vicepresident. Armén är trängd. Det har förekommit scener av förbrödring mellan folket och soldaterna, men inför egyptiernas beslutsamhet kan arméledningen också välja konfrontation och hård repression.
Massorna på gatan ställer kristallklara krav: Mubarak måste gå, men det är hela diktaturen, hela den repressiva apparaten som måste rivas och en demokratisk process med alla rättigheter och friheter komma i dess ställe.
I Egypten är det också nödvändigt att göra upp med diktaturen och starta en demokratisk process med alla rättigheter och grundläggande demokratiska friheter.
Den nuvarande rörelsen är den viktigaste sedan brödupploppen 1977, men den har också djupa rötter.
Under de senaste trettio åren har Mubarak upprätthållit en diktatorsregim, fängslat och mördat oppositionen och tryckt ner alla oberoende uttryck för den sociala rörelsen och den politiska oppositionen. Valspektaklet i november 2010, som helt kontrollerades av NDP som tog mer än 80 procent av platserna, är det senaste exemplet. De senaste åren har det förkommit stora strejkrörelser, särskilt bland textilarbetarna i El-Mahalla, generalstrejker, demonstrationer och protester från olika delar i samhället och stora antiimperialistiska mobiliseringar mot den militära ockupationen av Irak och Afghanistan 2004, vilket allt markerar avståndstagande till och isoleringen av en regim som endast upprätthålls av USA och EU.
Tillsammans med Israel och Saudiarabien är Egypten en av imperialismens tre stöttepelare i regionen. USA, Israel och Europa kommer att göra allt de kan för att förhindra att Egypten försvinner från deras inflytandezon, och göra allt de kan för att motsätta sig en revolutionär utveckling av protesterna.
Den tunisiska revolutionen satte eld på arabvärlden. För en hel generation är det deras första revolution. Idag kan allt förändras i och med det egyptiska folkets resning. Mobiliseringarna kommer utan tvekan att få följder över hela regionen, och särskilt uppmuntra palestinierna, trots Mahmoud Abbas skamliga uttalanden.
Vi måste bygga en mur av solidaritet kring de revolutionära processerna som växer fram i Tunisien och Egypten, stödd av aktiv solidaritet med mobiliseringarna över hela arabvärlden. Vi kan inte bortse från möjligheten till hårda slag från Ben Alis repressiva apparat, eller från hoten från hans vän Khadaffi. Och om regimen bestämmer sig för konfrontation kan arméledningen utlösa en blodig repression.
Ställda inför en allt mer fördjupad revolutionär process kommer västmakterna och de härskande klasserna att försöka ta tillbaka kontrollen genom att krossa dessa väldiga förhoppningar.
De tunisiska och egyptiska folken måste kunna räkna med hela den internationella arbetarrörelsen, på hela den globala rättviserrörelsen. Inom fackföreningarna, organisationerna och vänsterpartierna måste vi stödja dessa folks kamp och den våldsamma revolt som går över arabvärlden.
Leve de tunisiska och egyptiska revolutionerna!
Solidaritet med kampen i arabvärlden!
Fjärde Internationalens byrå
30 januari 2011-02-02
Uttalandet på andra språk:
Översättning från engelska: Gunvor Karlström
Fjärde Internationalen – en internationell organisation som kämpar för den socialistiska revolutionen – består av sektioner och aktivister som accepterar och genomför dess program. De är organiserade i nationella sektioner och förenade i en enda global organisation som handlar gemensamt i de stora politiska frågorna, samt genomför fria diskussioner samtidigt som de respekterar demokratiska regler.
Intressant?
Bloggat: Svensson, K & Å, Röda Malmö,
Media: DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SVD1, 2, 3, 4, 5, GP1,
Läs även andra bloggares åsikter om Revolution, Yemen, Algier, Alger, Ramallah, Sana’a, Trotskij, IMF, WTO, Hosni Mubarak, Ben Ali, Omar Suleiman, Tunisien, Egypten, Samhälle, Politik
