Monthly Archives: mars 2011

Underskottsenergi – eller nåt

Från Gemensam.

Det tog drygt tre månader. Från det att kommunfullmäktige i Göteborg tog beslut om att gräva ner ett miljardöverskott  (ja, en dryg miljard!) i ett ”infrastrukturpaket” (läs motorvägstunnel) till att man sitter här på ett stadsdelsnämndsmöte igen – och hör om det vanliga underskottet – och ”åtgärder för budget i balans”.

När den nya rödgröna kommunmajoriteten i november tog beslutet om nedgrävandet hade protesterande föräldrar och välfärdsaktivister offentligt vädjat om att överskottspengarna skulle satsas på att börja reparera välfärden (året innan genomfördes nedskärningar på skola, förskola och fritids på drygt en kvarts miljard) Men ”det kan vi inte”, sade fullmäktige då. Budgetreglerna, ni vet.

Så nu sitter man här en tisdagskväll på Askim-Frölunda-Högsbo:s stadsdelsnämnd i västra Göteborg, som har att besluta om 20 miljoner i ”anpassning” (jo, nedåt), eftersom det ”uppstått ett underskott” igen.

Jag funderar då lite på det som en av fullmäktigeledamöterna ändå uttryckte i november, att det är ”barockt med överskott samtidigt som välfärden kvävs”. Visst. Kanske ska det därför bli andra bullar nu. Han (vänsterpartisten Jöran Fagerlund) hade ju också sagt att nedgrävandet av miljarden skulle ”frigöra” pengar till framtida välfärdssatsningar. Och här i salen sitter ju nu samma rödgröna majoritet. Och nu är det ju just framtida. Men nej - så blir det inte denna tisdagkväll i Frölunda.

Det tog alltså drygt tre månader från överskott till underskott  – och nedskärningar på 20 miljoner. I en stadsdel. Över hela linjen; alla sektorer. Det tog tre månader från ”varje barn ska få möjlighet att i en trygg miljö få utveckla sin fulla potential (…) genom kvalitetsförbättringar i förskola” (de rödgröna kommunalrådens policyartikel  i november) till den nu mer lakoniska formuleringen i förskoleavsnittet i stadsdelsförvaltningens nedskärningsrapport: ”Risken finns att stadsdelens förskolor inte kan ge det stöd som det enskilda barnet behöver”.

På allmänhetens frågestund innan det beslutande nämndmötet börjar ställer föräldrar, personal och brukare frågor om just glappet mellan november och mars. Bordläggning av beslutet, föreslår anställda i socialtjänsten som inte känt till förslagen och än mindre fått yttra sig om dem. Bordläggning för att alla; brukare, anställda och allmänhet ska kunna utöva ett demokratiskt inflytande på sina valda representanter. ”Det kan vi inte”, svarar nämndpolitikerna. När frågan ställs igen ändras verbet till ”det får vi inte”.

De låter lite uppgivna; ja nästan maktlösa, politikerna. Kan inte och får inte. Det står ju nämligen i beslutsunderlaget att ”åtgärderna ska presenteras för nämnden senast 20 dagar efter det att avvikelsen konstaterats” (måhända är det en naturlag..?) S-ordföranden i nämnden berättar därför om deras bråda tider; de har suttit hela dagen och jobbat med åtgärdslistan för att hinna i tid.

Och ”samverkan” med de fackliga organisationerna har skett samma dag – protokollet delas ut på själva mötet. Att Kommunals representant sedan ställer sig upp och säger att deras ”samverkan” innebär att de förklarat sig oeniga med nedskärningsförslagen ändrar ingenting. Det är bråttom nu.

Så när det beslutande mötet väl är igång så går de (maktlösa) nämndpolitikernas snabbt till beslut. Nämnden är enig och dessa nedskärningar är de som ”gör minst ont” för barnen, de äldre och de psykiskt funktionshindrade”  får åhörarna information om. Så kan det gå.

Jag funderar på rubriken jag ska sätta på denna bloggkommentar. ”Glappet” känns lite tunt. ”Demokratiskt underskott”, kanske? Njae, det fångar inte riktigt det hela tillräckligt bra. Och kanske saknar politikerna bara litet energi. Men ”energiunderskott”  låter lite krystat. Ja, vi får se.

Det viktiga är kanske ändå förhoppningen, tänker jag,  att detta (och alla de många liknande nämndmötena) ger energi till dem som drabbas av besluten. Brukarna, de anställda… ja, väljarna helt enkelt. Energi till att gå emot – och säga stopp. Inte nödvändigtvis överskottsenergi, men ändå lite kraftsamling.

Jag läser sedan att det i London i lördags var mer än en kvarts miljon människor som samlats i demonstrationen mot nedskärningar. ”No cuts!” Och där gick både brukare och fackföreningar sida vid sida.

Jo, jag vet, dit är det lång väg. Men varje litet steg (åt rätt håll) är ju ändå ett steg på vägen.  Eller vad tror ni?

Björn Rönnblad, ursprungligen från Gemensam.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Socialistiska Partiet: Öppet brev till socialdemokraternas kongress

Inför er kongress har det i media mest handlat om kris och personfrågor. Vi hoppas för er och allas skull att diskussionen om den politiska inriktningen ska dominera istället.

Den period då socialdemokratin var stark var också en period då klassklyftorna minskade och den gemensamma sektorn byggdes ut och bidrog till en ökning av både välfärden, jämlikheten och demokratin. Som man skriver i kriskommissionens rapport så vände denna utveckling efter 1980: ”Klyftorna i Sverige har ökat i trettio års tid, även under socialdemokratiska regeringar.” Ska denna utveckling fortsätta, eller kan den vändas?

Den period då klassklyftorna minskade och den gemensamma välfärdssektorn byggdes ut var ett resultat av en tidigare period av intensiv klasskamp i hela samhället. Men när välfärdspolitiken genomfördes skedde det däremot i en period av kompromiss och samarbete med borgarklassen. En del av den nyliberala offensiven handlade därför om att man sa upp detta samarbete från borgerliga kanten.

I krisrapporten säger man att socialdemokratin ”inte är ett parti som andra”, men när ni anpassat er till nyliberalismen och själva bidragit till ökade klyftor har många haft allt svårare att skilja er från de borgerliga partierna. Att fortsätta på den inslagna vägen kommer knappast att stärka arbetarrörelsen.

Vi vet att det finns de bland er som vill genomföra en politik för minskade klassklyftor och en bra välfärdssektor utan marknadsinslag och vinstintressen. Men idag, med en borgerlighet som inte alls är inställd på eller har något att vinna på kompromisser, är läget annorlunda än under åren av välfärdens utbyggnad. För att genomföra denna politik idag måste man ta strid mot en mycket mäktig fiende som inte är inställd på kompromisser. Det kräver i sin tur en enorm aktivering och reorganisering av arbetarrörelsens alla delar. Kommer ni att vara med på detta?

Socialistiska Partiet
Partistyrelsen
20 mars 2011

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Röda Lund,
I media: SVD12, 3DN1, 23, 4
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Ny ledare för Socialdemokraterna – men var är programmet, visionerna, omstarten?

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning, skriver Kjell Östberg. Men att socialdemokratin ensam inte kan bygga upp den radikala arbetarrörelse som krävs idag är uppenbart, skriver han. Det är en uppgift för hela vänstern.

Nya och gamla sociala rörelser måste vitaliseras och korsbefruktas.

Det som hänt inom socialdemokratin de senaste åren är något unikt i partiets historia. Vi har sett ett tydligt uppror mot partiets högervridning inom en rad områden, framför allt när det gäller den ekonomiska politiken och utförsäljningen av välfärden. Detta är en process som pågått under tre decennier men som accentuerades under Mona Sahlins ledarskap.

Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden och friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90-procentnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan.

Det är ingen överdrift att påstå att dessa ståndpunkter inte reflekterade åsikterna inom partiet i stort. Där har tvärtom kritiken mot denna inriktning tilltagit. Tydligast är denna interna kritik avläsbar i den kriskommission som tillsattes efter valförlusten. Sida upp och sida ner kritiseras samhällsutvecklingen sedan 1980-talet, ökade samhällsklyftor och utförsäljningen av välfärden. Den nyliberala nytändningen från 1980-talet sägs till exempel ha tre ansikten.

1. Den ekonomiska, där penningvärdet ges företräde framför arbetslöshetsbekämpningen
2. Den förvaltningspolitiska, där den offentliga förvaltningen styrs av utbud och efterfrågan
3. Begränsningen av demokratins räckvidd, där de demokratsikt valda politiska representanterna delegerar bestämmanderätten över viktiga delar av statsmakten.

I samtliga dessa nyliberala nyckelområden har socialdemokratin inte bara accepterat den nyliberala utvecklingen utan varit pådrivande: Det var regeringen Carlsson som för första gången 1990 prioriterade inflationsbekämpningen. Det var Feldts grabbar och tjejer i finansdepartementet som redan på 1980-talet introducerade ”New Public Management”, nyliberalismens förvaltningsmodell. Och det var regeringen Persson som drev igenom en självständig riksbank och riksdagens budgettak. Kriskommissionen döljer heller inte socialdemokratins ansvar eller att partiet haft regeringsmakten 22 av de senaste 30 åren.

Istället tittar kriskommissionen, liksom den vänster som utkristalliserats, gärna tillbaks till efterkrigstidens klassiska socialdemokrati. Det stora ökade intresset för Olof Palme i samband med 25-årsminnet av mordet avspeglar samma fenomen. Tydligast har denna önskan att hitta ett svar på dagens problem i arvet från Palme kunnat avläsas i Göran Greiders nya bok, som betecknande nog heter Ingen kommer undan Olof Palme.

Greider går så långt att han hävdar att det rådde en dubbelmaktsstruktur i Sverige på Palmes tid. Visst var landet en marknadsekonomi, men socialdemokraterna styrde stat och kommun och hade betydande makt i den ekonomiska sfären. Framför allt var det den offentliga sektorn, det starka samhället, som bäddade för ett språng in i ett annat samhälle. Ungefär samma inställning har till exempel gruppen kring SSU:s tidskrift Tvärdrag: välfärdsstaten, utanför marknadens direkta kontroll, kunde ha fungerat som en hävstång in i ett annat samhälle. Den demokratiska socialismen var inte bara en gåbortkostym, menar Greider.

Gemensamt för dessa strömningar, och för kriskommissionen, är också att man lyfter fram betydelsen av folkrörelsetraditionen. Imploderingen av det socialdemokratiska folkrörelsekosmos – partiet har förlorat bortåt två tredjedelar av sina medlemmar på två decennier och SSU mer än 90 procent – beskrivs som en viktig orsak både till partiets tillbakagång och dess oförmåga att vitaliseras politiskt.

Det är klart att det var denna kombination av kritik av högervridningen och försök att hitta socialdemokratins samhällsomvandlande rötter som fällde Mona Sahlin och hennes entourage.

Och det är uppenbart att det var samma känslor som bar fram Håkan Juholt. Han personifierar gråsossen, menar Göran Greider nöjt. Ett riktigt bra val, menar SSU:s Daniel Suhonen. Till och med Aftonbladets Åsa Linderborg utropar belåtet: ”Äntligen en riktig sosse i sossetäten.” Dessutom med vänsterprägel.

Hur det är med vänsterprägeln återstår väl att se. En person som inom partiet profilerat sig som EU-, EMU- och kärnkraftsanhängare – länge de frågor som splittrat partiet i höger/vänsterriktning –; som är för att delta i kriget i Afghanistan; vars främsta politiska insats hittills varit att omvandla det svenska försvaret till ett högteknologiskt insatsförsvar redo att ingripa under Nato- eller EU-flagg över hela världen och som röstat för vartenda nyliberalt eller marknadsorienterat reformförslag som partistyrelse eller riksdagsgrupp fattat beslut om, har en del att leva upp till.

Och nog måste man precisera vad det är för bra med en gråsosse, både idag och på det numera så heroiserade 1960- och 70-talen. Det var gråsossarna som rensade ut socialismen ur det socialdemokratiska programmet, grundlade det institutionaliserade klassamarbetet, ledde Sverige in i kärnkraftsamhället, jagade vänstern med Säpo och IB och strejkande arbetare med Arbetsdomstolen.

Men det är sant, det var också gråsossar som byggde välfärdsstaten. Men inte ensamma. Utan under trycket från, i kamp mot och i samspel med, en rörelse som under 1960- och 70-talens radikala våg var betydligt större än bara den socialdemokratiska. Daghemsutbyggnaden förutsatte såväl grupp 8 som kvinnoförbund och statlig jämställdhetsdelegation. LAS och löntagarfondsförslag såväl vilda strejker som världen starkaste fackföreningsrörelse. Palmes Vietnamtal, FNL-rörelsen.

Att socialdemokratin inte kunde inkludera dessa rörelser är kanske den viktigaste orsaken till att socialdemokratin stod avrustad inför 80-talet. Istället för en ny generation radikala samhällsreformatörer flyttade Feldts grabbar in i kanslihuset.

Den som idag av taktiska skäl ger Juholt och Carin Jämtin – berömd eller snarare beryktad genom sitt förslag om butlers i Stockholms tunnelbana – fria händer att leda det socialdemokratiska partiet åt vänster kommer snart att finna att socialdemokraternas väg mot mitten fortsatt i oförminskad takt. De har inte presenterat något alternativ till den linje de hittills stött. Inte heller i kriskommissionens digra rapport finns några konkreta förslag till kursändring. Detta alternativa program måste komma underifrån, utifrån.

Men samtidigt, de som inte ser att trycket inifrån på förändringar av socialdemokratin är större än någonsin, som inte förstår att det är en uppgift för hela vänstern att delta i denna diskussion och som inte inser att återskapandet av en radikal arbetarrörelse också måste bygga på erfarenheter från arbetarrörelsen i bred mening och på kämpande socialdemokrater, de kommer heller inte att kunna bidra till vänsterns vitalisering.

Och det finns idag ett program som kan ena breda grupper inom vänstern. Den offentliga sektorn måste återerövras, inte minst när det gäller produktionen av sociala tjänster. Ett hållbart samhälle som baseras på utveckling. Minskade samhällsklyftor. Ett värdigt, mänskligt och demokratiskt arbetsliv. Internationell solidaritet med kämpande rörelser, inte med världens makteliter. En antikapitalistiskt baserad systemkritik mot det kapitalistiska produktionssättet. Och för att uppnå detta, är det mer än någonsin viktigt att vitalisera och korsbefrukta nya och gamla sociala rörelser,

Kjell Östberg

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, DN1, 2, 3, GP1, 2, AB1, 2, DA, VF, Folket1, 2, SVT1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Försvara Libyens folk med svenska JAS-plan

Den arabiska revolutionen står med ryggen mot väggen och peppras av kulor. I Libyen, Jemen, Bahrain skyr tyrannerna inga blodsoffer för att begrava sina medborgares längtan efter frihet. Fram tills alldeles nyligen var samtliga nära allierade till väst. Och nu plötsligt: västerländska stridsflygplan över Libyen, med bomber för att slå ut Khaddafi.

Hur ska vänstern ställa sig då? Världens vänsterkrafter var förstås de första som helhjärtat satte sitt hopp till den arabiska revolutionen, när demonstrationerna bröt ut i Tunisien i december: det var vår självklara ryggmärgsreflex. Många liberaler och högerkrafter, däremot, var tveksamma eller direkt fientliga, i synnerhet när revolutionen kom till Egypten. De såg en kär stabilitet gå förlorad till onda islamister. På samma sätt ställde sig Sarkozy – han som nu leder det internationella anfallet mot Khaddafi – instinktivt på Ben Alis sida, liksom väst in i det sista försökte rädda så mycket som möjligt av vännerna i Mubarakregimen. Å andra sidan har den prorevolutionära vänstern tvingats ägna det senaste decenniet åt en förtvivlad kamp mot imperialistiska invasioner. Och så detta omslag: de som alldeles nyss höll tyrannerna bakom ryggen – och gör det fortfarande i Jemen, Bahrain, Saudiarabien, Oman, Algeriet, Jordanien… – sänder sina trupper till revolutionens undsättning.

Läs hela inlägget på SVD Debatt.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda MalmöB & P,
Borgarmedia: SVT1, 2, DN1, 2, 3, GP1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

En kastad handske

I ett inlägg häromdagen om Välfärdens vinstmaskiner berättade jag om Svenska Dagbladets lika skakande som välunderbyggda redovisning av riskkapitalbolagens plundring av vård, skola och omsorg. Från öppna ådror i vårt gemensamma skattefinansierade blodomlopp rinner miljarderna direkt in i privata bolagsägarfickor och ut till Caymanöarna och andra paradis.  SvD-artiklarna väckte en del uppmärksamhet och kommentarer.

Blir därför intresserad när jag ser att Aftonbladet igår i en ledarkrönika tar upp frågan om vinstmaskinerna. Men en bit fram i texten tar besvikelsen över från nyfikenheten. ”Väldigt ofta har också privatiseringar inneburit mindre öppenhet, ökade kostnader och sämre resultat”. Javisst, jo jo. Men längre kommer det liksom inte. Vad göra åt det? Om det finns inget att läsa i artikeln. Inte något.

Jag fylls av samma tomhetskänsla (kan man fyllas av det..?) som igår kväll när jag bevistade en debatt i Göteborg med rubriken ”Hur ska arbetarrörelsen tackla välfärdsstatens nedmontering?”, arrangerad av ABF. I panelen återfanns den forne ministern Bengt Göransson bredvid SSU-Tvärdrags Daniel Suhonen (som ju ofta fört fram viktig och radikal kritik av S-ledningen, inte minst i välfärdsfrågan)

Sprungna ur helt olika generationer och till viss del med olika infallsvinklar blir mitt starka intryck dock att bägge debattörerna kör fast i en oförlöst sorgebearbetning över en (s)vunnen folkhemsepok, snarare än att diskutera den reellt existerande verkligheten här och nu. Samtalsledaren sliter tappert och envist på med frågan ”Vad ska vi göra då?”, när de båda paneldeltagarna betänkligt famlar efter konkreta recept. Synd och snopet, för det var ju fullsatt i restaurang Trappan vid Järntorget.

Det som kunde blivit en spännande framtidsdiskussion uteblir – och vad den andra delen av ordet  ”arbetarrörelse”  egentligen står för här och nu idag blir åtminstone för mig dunkelt  (annat än, som det sades, ”i sin bestämda form socialdemokratin”). Jag går hem med gnagande funderingar. Som fortsätter idag när jag slår upp Aftonbladet.

Men jag blir lite piggare när jag kommer på var tomhetskänslan får sin näring, en insikt som i mitt sinne knyter ihop gårdagsdebatten med dagens tidningsläsning. Rubriken på ledarartikeln är ”Välfärden ska inte bli en vinstmaskin”. Ska inte bli. Ja, på den rubriken kanske det inte är så konstigt att det inte följer några handfasta handlingsförslag.  Hur då ”ska inte bli”? Det ÄR ju en vinstmaskin, det var ju det som var grejen i SvD-artikeln. Här och nu idag.

Om man ska ställa frågan hur vi kan hindra att det ska bli så rör ju svaret inte sjävklart här och nu. Utan tillåts kanske vila i folkhemmets där och då.  Men om frågan  formuleras om till ”Hur ska vi stoppa vinstmaskinerna?” så får diskussionen måhända större chans.

Nej, självklart är svaret på den frågan inte lätt att snyta ur sig. I ärlighetens namn är det väl en rätt gigantisk uppgift, typ. Den kraft som behövs för den uppgiften måste ju vara rätt… ja, mäktig.

Men kanske kan vi  – gemensamt – börja tvinna trådar för att komma dithän. Trådändar mellan de till och från uppblossade lokala protestaktionerna mot nedskärningar av skolor, fritidsgårdar och vårdcentraler kan flätas samman till nåt mer varaktigt. Varför inte med tillskott av nya framsynta fackliga framstötar på olika arbetsplatser. Som flätas till, tja åtminstone band. Med samverkan över politiska gränser men fast rotade i underifrånmyllan. Där folkhemsnostalgiker gärna får göra gemensam sak med förortskids. Här och nu idag.

Skulle det kunna bli möjligt att på det sättet återge ordet rörelse (och gärna för mig  ”folkrörelser”) sin lika vackra som verkliga innebörd?

Ja, vem vet. Men frågan tycks mig som en handske som är till för att bli kastad. Vilket härmed är gjort.

Björn Rönnblad

Ursprungligen publicerad på Gemensam.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Jinge, Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Välfärdens vinstmaskiner

De stora riskkapitalägda koncernerna inom vård, skola och omsorg gör en rörelsevinst på runt tio kronor på varje hundralapp av skattepengar och ibland långt mer än så, läser jag just i en artikel. Och det är inte någon liten obskyr systemkritisk publikation som agiterar, utan nyheten finns på Svenska Dagbladet näringslivssida.

De har granskat 16 koncerner inom vård, skola och omsorg som ägs av riskkapitalbolag och finansiella aktörer. Tillsammans – visar det sig - hade bolagens svenska verksamheter en omsättning på 29,4 miljarder för 2009, enligt de senast tillgängliga helårssiffrorna. Det är en ökning med 68 procent jämfört med 2007.

Vinstnivån är ofta betydligt högre än den för industriföretagen, får vi veta. Och dessa vinstintäkter, berättar artikeln, kommer nästan uteslutande från offentliga pengar.

Ja, vad säger man? Det är ju inte så att Svenska Dagbladet i artikeln uttryckligen manar den folkliga rörelsen för välfärden att anta utmaningen. Här får ju självklart läsaren dra egna slutsatser…

Näringslivsredaktionen utlovar dock att detta bara var första delen i artikelserien ”Välfärdens nya herrar”

Ursprungligen publicerad på Gemensam.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Ett hjärta rött,
I media: SVD12345, 6, 7,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Trafikverket visar: Bilismen måste minska!

Under 2010 minskade koldioxidutsläppen från nya bilar mer än någonsin. Trots det ökar den totala mängden utsläpp från vägtrafiken. Orsaken är den ökade trafikmängden.

Detta meddelade från Trafikverket borde lett till en våldsam trafikpolitisk debatt. Istället bemöttes det med öronbedövande politisk tystnad. Inte så konstigt, inför valet skrev miljöminister Andreas Carlberg i Göteborgsposten att han ville ”jaga utsläpp – inte bilister”, det vill säga att de så kallade miljöbilarna skulle lösa trafikens utsläppsproblem, något som jag besvarade i  GP 5 september 2010. Beteendet är väl inövat, Trafikverkets rapport bekräftar bara än en gång vad trafik- och miljöforskare länge hävdat och som myndigheter – från EU:s miljöbyrå till Trafikverket och Naturvårdsverket – försökt skärpa in: ska klimatmålen uppnås måste transporterna minska, inte minst de som sker på vägarna. Denna kunskap har inte fått några politiska konsekvenser. Tvärtom fortsätter städer och vägar att planeras för ökande trafik med resultatet att trafiken ökar i en självförstärkande spiral.

Trots allt tal om ”gröna” bilar har varje minskning av bilarnas bränsleåtgång ätits upp av ökad vägtrafik. I Sverige, i Europa och i världsskala. Nyss var biobränslen räddningen, idag är det elbilen. I en hungrande värld har biobränslena kommit i berättigat vanrykte och även om elmotorer är effektiva är också de en återvändsgränd; el är ingen en energikälla utan måste framställas. Idag produceras 2/3 av världens el av fossila bränslen. Samtidigt som bilindustrin, ofta med statligt stöd, plöjer ner ofantliga resurser på elbilarnas problem hamnar en allt mindre del av transporterna på de sedan länge etablerade, eldrivna transportmedlen: tåg och annan rälstrafik.

Ursprungligen publicerat på Bilpolitik.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hur bankerna blev daghem

Blev tipsad om en artikel i Fria Tidningen som berättar om ett lite kul och kreativt exempel på motstånd och aktioner mot nedskärningarna. Nej, inte här i landet tyvärr (ännu), men i dessa dagar kommer ju mycket av inspirationen utifrån. Och den här gången inte bara från de mäktiga och hoppingivande vågorna av demokratisk masskamp i Nordafrika, utan från England och USA.

Folk som tröttnat på de ständiga nedskärningarna och de parallellt lika ständiga bankbonusarna och skattesmitandet från storföretagen ”dök helt enkelt upp på platser där vi inte förväntades vara”. De gick till banken. Men inte för att sätta in pengar utan för att (om än tillfälligt) förvandla bankkontoren till dagis, tvätterier, klassrum, bibliotek, ungdomsgårdar, vårdcentraler och arbetsförmedlingar.

Och man blir ju onekligen nyfiken när det berättas att ”rörelsens kärna består av människor som aldrig tidigare deltagit i eller arrangerat en demonstration”.

Ursprungligen publicerad på Gemensam.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Slutkört för bilindustrin?

En majdag 1978 uttalade jag mitt livs mest betydelsefulla lögn. Jag var 19 år och stod i kö på Volvos anställningskontor i Torslanda. Killen framför mig sa att han ville ha sommarjobb, men fick svaret: »Det har vi inga« och vände snopet om. Jag, som tänkt fråga detsamma, omformulerade snabbt mitt ärende och sa helt enkelt att jag sökte jobb, blev anställd och gick nöjt hem. De kunde ju inte gärna tvinga kvar mig efter sommaren, tänkte jag. 32 år senare är jag fortfarande kvar i monteringsfabriken och mycket vatten har runnit under broarna, och många bilar har kört över dem  sedan dess.

Den svenska bilindustrins öde är under denna tid på flera sätt symbolisk. När jag började arbeta var de två svenska personbilstillverkarna kronjuveler i landets industri, på 1990-talet förvandlades de till små kuggar i globala jättekoncerner, General Motors och Ford. Ingen period har dock varit mer dramatisk än de senaste två åren då de krishärjade Detroitjättarna sålde Saab och Volvo Personvagnar till företag som inte existerade när jag började bygga bil: den holländska miniatyrfirman Spyker, finansierad av en rysk oligark, respektive Geely, registrerad i skatteparadiset Caymanöarna och med tunga kinesiska statsintressen i ryggen.

Läs mer av artikeln i Ordfront.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Daniel Suhonen i otakt med verkligheten

Europas gravitationscentrum förskjuts högerut i rekordfart, arabvärlden genomfars av en exempellös revolutionär stötvåg: i denna världshistoriska konjunktur väljer Daniel Suhonen (Aftonbladet 25/2) att gå till frontalangrepp på vänstern för att den svassar för islam. Det är, naturligtvis, en av de mest slitna retoriska figurerna i den debatt som under det senaste decenniet dragit Europa mot höger. Suhonen kommer heller inte med mycket nytt. Vi i den anklagade vänstern – jag, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Per Wirtén och ytterligare någon – ägnar oss åt ”vurmande för islam som trosuppfattning”, ”blundar för övergrepp som sker i religioners namn”, påstår att ”sharia inte är så farligt” i motsats till de nyliberaler som ”hävdar svensk grundlag”, avfärdar ”all kritik av religion som rasism”. De konkreta exemplen lyser med sin frånvaro. Det är naturligt: den vänster Suhonen ser för sitt inre är ett hjärnspöke.

Jag skulle kunna hävda min oskuld till samtliga nämnda brott, men min personliga gärning är mindre intressant i sammanhanget (vad gäller mina ställningstaganden i fråga om Hamas och Hizbollah kan den intresserade ta del av tiotusentals redan spillda tecken). I Suhonens sörja av kritik kan i stället några substantiella och principiella problem destilleras fram; han snuddar bara grötigt vid dem, men de är förvisso värda att diskutera.

Det första gäller vänsterns retoriska strategi. Suhonen menar att ”bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i stället för klass”; ”det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam”. Det är förstås sant, liksom det är sant att 1980-talets höger vann på att fokus riktades mot fri företagsamhet, skattetryck, ”valfrihet”. Så hur bör vi agera när högern tar problemformuleringsinitiativet? Om riksdagsledamoten Kent Ekeroth säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att ta kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: ”höj a-kassan till 90 procent!”? Om SD åstadkommer extremhögerns största framgång i Sveriges historia genom att utmåla muslimer som ”vårt största utländska hot”, ska vi då låtsas som att det regnar, låta bli att bemöta vansinnet, lämna hetsen och hatet oemotsagda för att uteslutande driva våra egna hjärtefrågor?

Tillåt mig tvivla på att det är vägen till framgång. Suhonen tycks anse att vänstern har lagt för stor kraft på att gendriva islamofobin; jag vill hävda motsatsen. SD:s inflygning i riksdagen underlättades av att så försvinnande få motståndare till partiet satt sig in i vad denna nya form av rasism egentligen går ut på och lärt sig att krossa den. Vi måste – trovärdigt, övertygande, kunnigt – förmå spräcka argumenten för att närvaron av muslimer är ett ”hot”, om inte annat för att återupprätta den arbetande klassens enhet, samtidigt som vi driver program för omvandling av samhället i socialistisk riktning. Därtill har vi för länge sedan passerat den punkt där islamofobin är en samhällsfara i sin egen rätt, liksom privatiseringar eller skattesänkningar eller friskolor – av det enkla skälet att den ökar ojämlikheten mellan människor. Vänstern har inte gjort för mycket för att bekämpa den, utan för lite.

Det andra gäller strukturell rasism. Suhonen tycks förneka att någonting sådant existerar. Segregation, skriver han, har ingenting ”med etnicitet eller religion att göra”: ett fullkomligt häpnadsveckande påstående. Vem som helst som färdas genom Sveriges hypersegregerade storstäder kan med blotta ögat se att segregation har med etnicitet att göra. Här finns en dimension av den sociala verkligheten som Suhonen helt enkelt inte vill kännas vid: det går inte att förklara det faktum att arbetssökande med muslimskt klingande namn sållas bort, att muslimer är överrepresenterade i de sämsta bostadsområdena, att människor med invandrarbakgrund drabbats långt hårdare än vita svenskar av arbetslöshet efter både 1991 och 2008 års kriser med en klassanalys från Per-Albin Hanssons tid.

Den strukturella rasismen kräver sina egna analysverktyg – på samma sätt som könsmaktsordningen. Båda utvecklas i dialektik med klassamhället, vilket bara gör det än mer nödvändigt, utifrån ren klasståndpunkt, att ta dem vid hornen. Har man något som helst intresse för att mobilisera bottenskikten av våra storstäders arbetarklass kan man omöjligen blunda för den strukturella rasism som tynger dem dubbelt. Detta är ingen liten detalj. Det är en strategisk nyckelfråga för vänstern.

Det tredje gäller just klasskamp. Daniel Suhonen har under några års tid hårdprofilerat sig som socialdemokratins röst för klasskamp, och i sitt senaste opus ger han mig och övriga namngivna vänsterdebattörer en lektion i detta ämne: vi måste förstå att, liksom han, tala om klasskamp. Det kan noteras att han konsekvent skriver just ”tala om” och ”prata” klasskamp: Suhonen tillhör ju ett parti som inte bedrivit något sådant på ett halvsekel eller mer.

Socialdemokratin har, allom bekant, konsekvent och systematiskt lagt en död hand på all klasskamp i det här landet, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, som den låtit frysa ned till en framtung byråkrati för implementering av borgarklassens direktiv. Somliga har under lång tid försökt gjuta nytt liv i facket som ett vapen i medlemmarnas händer, under deras kontroll, för gemensam kamp mot klassfienden: ingen har motarbetat dem så som den socialdemokratiska ledningen.

Till denna ledning utgör Daniel Suhonen en lojal opposition, ett slags vänsteralibi. Han utmanar den inte om makten; han motsätter sig varje tanke på organiserad opposition. Inte heller tycks det finnas någon gräns för hur många privatiseringar, skattesänkningar, nedskärningar eller imperialistiska krig detta parti faktiskt genomför eller stöder innan Suhonen går ur. Men inte heller här är det en fråga om person, utan om ett principiellt problem: ur de senaste decenniernas Europa kan ett helt album av misslyckade vänsterstrategier sättas samman. Någon form av rekord måste dock innehas av idén att socialdemokratin ska radikaliseras och vitaliseras inifrån. Europeisk socialdemokrati är i dag ett konkursbo som bara hjälpligt hålls samman av den förvaltning och de mellanskikt med vilka den ersatt arbetarklassen, under ett sekel av harmonisk inväxning i det kapitalistiska systemets institutioner.

Menar man allvar med klasskamp måste första steget vara att ansluta sig till en rörelse som faktiskt ägnar sig åt saken. Sådana finns förvisso i dagens Europa, kanske starkast lysande i den nya generationen antikapitalistiska partier: NPA i Frankrike, Die Linke i Tyskland, Bloco de Esquerda i Portugal, för att då inte tala om den sjudande vänstern i Grekland, där socialdemokraterna – någon förvånad? – administrerar slakten på landets välfärd. Jag kan inte se att det finns något skäl att hålla fast vid socialdemokratin som en rörelse för den arbetande klassens befrielse annat än nostalgisk lojalitet. Alternativet är att bygga något nytt, som ser klassamhället anno 2011 i vitögat, i hela sitt djup och sin komplexitet, och som faktiskt som är berett att strida. Det innefattar nu en gång – tyvärr – strid mot islamofobi.

Direkt patetiskt blir det när Suhonen framställer sig som uttolkare av den arabiska revolutionen. Jag undrar hur hans militanta sekularism skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrirtorget, med ropen ”la ilaha il allah” när kamrater stupar och ”allahu akbar” när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama. Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.

En kortare och redigerad version av detta inlägg finns på Aftonbladet Kultur.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson,
I media: SVT, SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,