Monthly Archives: februari 2012

I parlamentet, där finns det pengar…

Posted by on 2012-02-21 2 comments

Det grekiska parlamentet har röstat för ett nytt nedskärningspaket.Bland annat en sänkning av minimilönen med 22 procent, nya sänkningar av pensionen och dessutom ska 150 000 offentligt anställda bort. Däremot kommer med all säkerhet inte inkomsterna för parlamentarikerna att sänkas.

I söndagens Expressen går en ledare igenom hur den parlamentariska kasten har det. Och enligt uppgifterna där ser det ut som följer.

De 300 parlamentarikerna har en grundersättning på 4 662 euro efter skatt. I kronor motsvarar det omkring 42 000 kronor. De grekiska parlamentarikerna sitter som sina svenska motsvarigheter i olika utskott. För detta sittande utgår en så kallad mötespeng. 150 euro per möte. Vilket ger ytterligare 1 300 euro extra i månaden. Det motsvarar omkring 12 000 kronor till i månaden.

Nu är det ju så att parlamentarikerna inte sitter i parlamentet hela tiden. De är lediga omkring 3,5 månad per år, jul, påsk och semester. Under dessa tre skilda begivenheter utfaller ett så kallat ledighetstillägg. Till påsk och semestern trillar det in 250 euro, cirka 2 250 kronor. Julen är ju lite dyrare så för julferien är ledighetstillägget förstås högre 500 euro, omkring 4 500 kronor.

Givetvis har parlamentarikerna fria tågresor. Men den parlamentariker som inte orkar ta taxi till järnvägsstationen har rätt till leasingbil, för 1 500 euro i månaden, omkring 13 500 kronor.

Nu måste ju de parlamentariker som inte bor i Aten ha någonstans att bo. Och boende är ju som bekant inte gratis. Därför utgår ett belopp på 1 000 euro, omkring 9 000 kronor.

I runda slängar innebär allt detta att en grekisk parlamentariker med alla tillägg har en månadsinkomst som är tio gånger högre än den beskattade minimilönen, före den senaste sänkningen.
Och blir de trötta och får ont i ja-armarna när de fullföljer uppdraget från förmyndartrojkan ECB, EU och IMF, finns det också bot.

Inom parlamentsbyggnaden finns det givetvis ett gym där de kan få träningshjälp av de 29 anställda. Nog är det ett under av självkontroll från den grekiska befolkningen att de inte stormat parlamentsbyggnaden.

Ändå är de grekiska parlamentarikerna ”lågavlönade” jämfört med de italienska kollegerna i krisens Italien. Enligt teknokraten och premiärministern Mario Monti kommer de upp i den aktningsvärda summan av 18 000 euro i månaden, vilket i runda slängar motsvarar en månadslön på 160 000 kr i månaden.

Kjell Pettersson 

Har du Facebook? Anslut dig i så fall till kampanjen “Kapitalism? Nej tack!”

Intressant?
Läs mer: SP, Internationalen1, 2, 3, 4, Röda Malmö, Kildén & Åsman, Pepprat Rödgrönt, Svensson,
Borgarmedia: DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, SVT, SR1, 2, 3, GP, BT1, 2, HD, E24_1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,, , , , , , , , , , , , , , , 

 

Solsidan tycker att vi lever för länge

Posted by on 2012-02-16 No comments

“Ungdomsarbetslösheten i Europa och Sverige grasserar värre än någonsin. Då har Reinfeldt mage att hävda att vårt stora problem är att vi har för få sjuttioåringar som arbetar. “

Det rika folket på Solsidan tycker att vi vanliga löntagare lever för länge. De är rädda för att behöva vara med och betala. Bättre var det förr. När den gamla ATP-pensionen infördes 1957 dog vi på skuggsidan trots allt några år efter pensionen. Framförallt de som hade tunga jobb. Många arbetare betalade snällt pensionsavgifter som egentligen gick till de på Solsidan. Nu, snart sextio år senare, tycker solsidan att vi lever oförskämt länge. Medellivslängden har i runda slängar ökat med drygt tio år.

Många forskare hävdar dessutom att hälften av de barn som kommer till världen i dag kommer att leva så länge att de orkar blåsa ut alla ljus på sina hundraårstårtor. En demografisk utveckling att glädjas åt!  Men inte för det rika folket, de är rädda för att de kanske måste vara med och betala.

Det är här Fredrik Reinfeldts förslag kommer in. Varje hål, varje springa, varje möjlighet som skulle kunna innebära en större beskattning av de rika och inte minst av deras alla arbetsfria inkomster, måste proppas igen. Redan i dag har gränserna i systemet suddats ut. De har börjat med sin kontrareform. Vill man få ut lika mycket från det nya pensionssystem, vilket fondindustrin i samsyn med moderater och socialdemokrater har skapat, krävs att man jobbar till 67 års ålder. En överkomlig prestation för de som flutit fram genom livet i gräddfilen. Men för vanliga arbetare är det svårare. I IF Metall med sina 350 000 medlemmar är det i dag bara en promille, eller 350 stycken, som lönearbetar efter 65-årsdagen.

Fredrik Reinfeldt pratar i och för sig stort om att människor med tunga jobb ska skolas om i femtioårsåldern. Trots att han precis har skapat en gymnasieskola där många med praktiska linjeval i framtiden kommer att sakna behörighet för att gå vidare till högre studier och utbilda sig till fysiskt lättare jobb. Det politiska året startar med ett jättehyckleri.

Ungdomsarbetslösheten i Europa och Sverige grasserar värre än någonsin. Då har Reinfeldt mage att hävda att vårt stora problem är att vi har för få sjuttioåringar som arbetar. Det är genom att sätta dessa ungdomar i arbete inom vård, skola och klimatomställning som vi tryggar framtiden för både gammal och ung. Reinfeldt är däremot bara intresserad av att trygga solsidans bankkonton.

Har du Facebook? Anslut dig i så fall till kampanjen “Kapitalism? Nej tack!” 

Socialistiska Partiet

Intressant?
Bloggat: Svensson, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Röda Lidköping, Röda Göinge, Röda Lund,
I media: SVD1, 2, GP1, 2, DN1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Jobba fram till sjuttiofem år?

Posted by on 2012-02-13 No comments

Det är raska tag i skymningslandet. Utspelen från högeralliansens företrädare kommer slag i slag. Reinfeldts utspel om en höjd pensionsålder till 75 år har varit en dominerande nyhet.

Detta originella grepp för att råda bot på massarbetslösheten, och inte minst ungdomsarbetslösheten på 22,9 procent, har mött mycket kritik. Tanken från Reinfeldt är att i stället för att arbetslösa ungdomar får jobb, ska pensionärer i fortsättningen vårda pensionärer.

IF Metalls nye ordförande Anders Ferbe sågar förslaget.
– Jag tycker att det är upprörande att landets statsminister på ett sådant flagrant sätt visar sin bristande kunskap om svensk arbetsmarknad, konstaterar Ferbe.

Det förbund som Ferbe företräder har idag en genomsnittlig pensionsålder på 61,6 år. Endast 350 medlemmar av drygt 300 000 arbetar efter att passerat 65-årstrecket.

En intervjuad röst i en av morgontidningarna föreslår att Reinfeldt ska lägga sig i hårdträning så att han orkar sadla om till vårdbiträde när han fyller femtio om fyra år, i linje med vad han själv föreslår.

Förslaget från Reinfeldt har en klar klassklang. Att jobba längre än den nuvarande pensionsåldern förutsätter att du i ditt tidigare liv varit frisk, haft ett lättare arbete, en bra arbetsmiljö…

Hur exempelvis en gruvarbetare eller en i förtid utsliten kvinna inom omsorgssektorn ska kunna arbeta längre får man inga svar på.

Medellivslängden idag för en kvinna ligger på omkring 83 år, för en man runt 80 år. Men riktigt så ser det inte ut överallt i landet. I exempelvis Pajala kommun är medellivslängden 74,5 år. Ett matematiskt problem att grubbla på i regeringskansliet efter förslaget från Reinfeldt om att arbeta till 75 år.

Det är svårt att göra sig fri från vad Reinfeldts förslag egentligen handlar om. Förmodligen har regeringen planer på att höja pensionsåldern ytterligare. Kanske till 69 eller 71 år. Och för att få folk att acceptera detta, kan det av politiska skäl vara lika bra att damma på med 75 år från början.

Eftersom det pågår pensionsöverläggningar med bland annat socialdemokraterna kan man börja fundera på om inte hela pensionssystemet håller på att erodera. Att hela pensionslotteriet slagit snett i och med att den ekonomiska krisen blir värre och värre, eftersom systemet till vissa delar är kopplat till tillväxten. Det finns helt enkelt inte längre pengar för att betala ut framtidens pensioner. Och finns det inga pengar till pensioner, måste man arbeta längre…

Ett helt annat utspel kommer från ett annat håll.

Det är det folkpartistiska kommunalrådet i Sollentuna, Lennart Gabrielsson, som vill anställa ungdomar i kommunen för 75 procent av lägsta lönen. I kronor innebär det en timlön på 73 kronor. En månadslön på 12 000 kronor innan skatt.

Syftet med detta uppges vara att ungdomar ska få jobb. Man behöver inte vara ett geni för att inse att bakom detta förslag ligger tanken att äldre och dyrare arbetskraft ska tvingas bort från sina jobb, till förmån för detta lågavlönade proletariat. En omfördelning av arbetslösheten från yngre till äldre, samtidigt som kommunens totala lönekostnader minskar.

Gabrielssons utspel höjer medvetet eller omedvetet också i ett slag myndighetsåldern från 18 till 25 år. För ungdomslöner ska gälla alla under 25 år, om han får som han vill. En ålder då många redan hunnit bilda familj och skaffa sig barn. Kort sagt, man är vuxen.

Med en lön på 12 000 kronor i månaden innan skatt får de ungdomar som omfattas av förslaget leva på de bidrag som alliansen sagt att man ska bort från.

Slutligen behövs det ju två för att dansa. Det vill säga att Gabrielsson måste sluta avtal med Kommunal för att hans förslag ska bli verklighet. Och det är knappast troligt att Kommunal med öppna ögon och frivilligt skulle gå med på att pressa de redan alltför låga lönerna inom vård och omsorg.

Kjell Pettersson 

Ursprungligen publicerat i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Svensson,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,, , , , 

Vem var realist – egentligen?

Posted by on 2012-02-13 3 comments

Mina tankar finns i dessa dagar hos den vissnande socialdemokratin och dess näringsfattiga gräsrotsrörelse, och hur jag i min ungdom (det vill säga ganska så nyligen) betraktade mig som vänstersosse.

Visst blev jag förbannad på toppstyret, pamparna och svartlistandet av kommunister, men vi har ju trots allt haft världens mest lyckade socialistiska experiment i det här landet. Samtidigt uppfattade jag den yttre vänstern som människor med bra idéer och goda föresatser – men med alldeles för mycket naiv idealism. De tycktes mig sakna verklighetsförankring och oförmåga att se gränserna för vad som är möjligt – till skillnad från de pragmatiska reformisterna.

Jag känner fortfarande starkt för det välfärdssamhälle vi ändå har, trots dess krackelerande fundament och allt mer grovmaskiga skyddsnät, men det är något som brister när man växer upp i ett samhälle som lovar så mycket men förmår så lite. Ett samhälle där utopin verkar vara ”som nu, fast mer valfritt och lite mer grönt – om budgettaket ger utrymme”, där politikerna håller tummarna tills knogarna vitnar i förhoppningen att tillräckligt mycket guld skall sippra ned från pyramidens topp för att resten skall hålla sig varma. Det är en mycket märklig upplevelse att inse hur man blir vuxen i takt med att varje illusion rasar och blir till tomma ord i ett linjetal.

Härom dagen var jag på Folkets hus här i Göteborg för att se Ingvar Carlsson och Jan Eliasson prata om Olof Palmes arv på den internationella arenan, och visst talade de om värden man ställer upp på! Visst var det med värme de förespråkade solidaritet med kurder och palestinier, med triumf då de berättade om Sveriges ryggrad att stödja nationella befrielserörelser och med sann indignation som de beskrev USA:s undfallenhet mot Israel. Och för en stund nästan glömmer jag mig och tänker att detta är ju vad jag står för också. Här finns ju alla de värderingar som är så viktiga.

Jan Eliasson berättade om de två egenskaper som utmärkte Palme och gjorde honom till en stor politiker och statsman: Passion, för att kunna handla, och medmänsklighet, för att inte handla fel. Stora ord. Tyvärr kunde det lika gärna ha varit en deklaration för vad som saknas när socialdemokratin gör politik.

Alldeles oberoende om huruvida Palme kunde tillskrivas dessa av egenskaper så har förstås Eliasson rätt i sitt påstående. En blandning av passion och medmänsklighet är nödvändigt för varje god vänstermänniska och nödvändigt i skapandet av ett bättre samhälle. Problemet är att det helt verkar saknas utrymme inom SAP till att kunna odla slika egenskaper.

Jag tänker att socialdemokratin är en himla fin tanke, synd bara att den inte fungerar i praktiken…

I grunden känner jag dock en slags personlig tacksamhet mot sossarna, för de värderingar de gett mig. Utan dessa värderingar skulle jag kanske aldrig kallat mig socialist och jag skulle ha saknat insikten att socialdemokrati, sådan den blivit, inte är någon väg framåt. När reformism inte längre kan utövas i samförstånd med ett kuvat näringsliv är det dags att hitta nya vägar att bedriva ”det möjligas politik”. Den naiva idealism som jag tillskrev yttervänstern ter sig för varje dag allt mer realistisk – pragmatism idag är att kräva det omöjliga!

Johannes Jensen är historiestuderande med ett reformistiskt förflutet.

Ursprungligen en krönika i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Svensson,
I media: GP, SVT1, 2, SVD1, 2, 3, DN1, 2, AB1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , ,  , , , 

Är nedlagda skolor vänsterpolitik?

Posted by on 2012-02-12 2 comments

“Marknadslösningar och konkurrens mellan skolor skapar stora kvalitetsskillnader. För Vänsterpartiet är detta oacceptabelt. Alla elever ska ha rätt till en bra utbildning och skola oavsett var någonstans de bor eller vilken skola de går i.”

Orden är hämtade från den tidigare partiledarkandidaten Rossana Dinamarcas (V) debattartikel i torsdagens Göteborgs Posten. Men när dessa ord sen, dagen efter, ska omsättas i politisk handling finns ingenting kvar. Dinamarcas partikamrater, som tillsammans med S och MP styr Göteborg, delar helt enkelt inte hennes uppfattning. Istället väljer de att lägga ned Buråsskolan med motiveringen att lokalhyrorna är för dyra, och detta trots att byggnaden hyrs av kommunen själv!

Edda Manga kommenterar beslutet och hur den kommunala skolan håller på att dö i artikeln Minskad valfrihet:

“Drivkrafterna bakom denna process är förödande för odlandet av det gemensamma, som är samhällets grund.
Denna artificiella katastrof styrs av föreställningar om ekonomisk nödvändighet och uppgivenhet vad gäller möjligheten att politiskt påverka dåliga bestämmelser. Som att kommunen ska leka uthyrnings­bolag med sina egna byggnader till sina egna verksamheter så att gamla, vackra, välutrustade skolor blir en belastning snarare än en tillgång för de kommunala skolorna, medan billiga lokaler som inte är anpassade till elevernas behov ger en konkurrensfördel till de så kallade fria skolorna.”

Frågan man ställer sig är vad vänsterpartistisk politik egentligen är. Är det det som skrivs i debattartiklar eller de faktiska beslut man är med om att fatta i Sveriges andra största stad?

Exakt samma förhållanden råder i Borås. Där försvarar och genomdriver Vänsterpartiet nedläggningar på grund av fiktiva kostnader för skollokaler. Att lägga ner skolor på grund av för höga internhyror i kommunen sparar ju inga pengar för kommunen. Lokalerna har man ju kvar ändå. Enda konsekvensen är försämrad skola. Något som Vänsterpartiet i Borås försvarar istället för att organisera människor i protester mot det idiotiska internhyresystemet och mot det horribla privatskolesystemet där skolorna ägs av skattesmitande riskkapitalbolag.

Socialistiska Partiet

Svensson: Minskad valfrihet i skolan med privatisering

Intressant?
Andra bloggar: ,  , , , , , , , , 

Regeringens tvångströja

Posted by on 2012-02-10 1 comment

Caremaskandalen rullar på: Media berättar om en psykiskt sjuk åldring som binds fast i sängen av personal utan utbildning. Ett skyddsombud i Vetlanda sparkas för sin kritik av arbetsförhållandena.

Samtidigt, till synes oberörda av den dåliga tajmningen, fortsätter regeringsalliansen att privatisera äldreomsorgen. När LOV, Lagen om valfrihet, infördes i äldreomsorgen 2009 var det på frivillig basis. Regeringen har dock nu låtit meddela att om inte kommunerna infört LOV till 2014 kommer man att överväga tvingande lagstiftning. I slutet av februari ska frågan tas upp i riksdagen.

I Umeå och Landskrona beskriver lokalpressen att LOV lett till drastiskt försämrade villkor för personalen. Vårdtagarna drabbas av ökad stress och sämre kontinuitet. Personal jobbar gratis för att hinna med. I borgerliga spjutspetskommuner som Täby och Nacka saknar 60 procent av bolagen inom hemtjänst och barnomsorg kollektivavtal. En konsekvens blir att den kommunala hemtjänsten i Täby läggs ned – löner enligt kollektivavtal blir för dyrt. Utvecklingen bekräftas av Socialstyrelsens siffror: privata äldreboenden har i snitt 10 procent färre anställda än kommunala. På det sättet sparar vårdföretagen 800 miljoner.

Förslag om att göra LOV obligatoriskt måste tillbakavisas. Men vi kan inte vänta oss att några riksdagspartier utgör den nödvändiga kraften för att genomdriva det stoppet. Socialdemokraternas kongress 2009 tog klart ställning för vinst i välfärden, även om partiet slingrar sig runt det ställningstagandet inför varje ny skandal. I regeringsställning har partiet varit djupt inblandat och i vissa avsnitt ledande i avregleringen av det svenska samhället. Den nye ordföranden anser enligt Dagens Nyheter 27 januari att det behövs en ”bra mix” av privata och offentliga lösningar inom vården, och att kvalitet är viktigare än driftsformer i förskola och skola.

LOV har enligt Svenska Dagbladet 21 januari även införts i 34 kommuner där V ingår i majoriteten. Även det är logiskt. V har på de flesta håll bundit upp sig till oppositionsalliansens logik. Om partiet misslyckas med att påverka S väljer V det mindre onda – hellre än att försöka mobilisera kommunmedborgarna mot alla dåliga förslag.

Just mobilisering av en bred allmänhet är vad som behövs. Det som stoppade Attendos övertagande av Katarinagården i Stockholm nyligen var de anhörigas kompromisslöshet och det breda stöd de fick genom en namninsamling.

De äldre och deras anhöriga, de anställda i äldreomsorgen och alla andra som försvarar en välfärd för alla kan bara lita till sig själva; genom att gå emot varje privatisering, genom att visa solidaritet med alla drabbade kan budskapet sändas till beslutsfattarna: stoppa privatiseringskarusellen nu!

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Intressant?
I media: SVD1, 2, DN1, 2, 3, 4, SVT,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Möte i Göteborg: Upprorets vindar – Revolutionären Leo Trotskij

Posted by on 2012-02-10 No comments

Upprorets vindar sveper över världen.

I Mellanöstern reser sig folken mot sina förtryckare, i väst protesterar Occupyrörelsen mot kapitalismen samtidigt som rasism och främlingsfientlighet ökar.
För hundra år sedan började den ryske revolutionären Leo Trotskij att formulera sina tankar om revolutionen och socialismen. Vilken betydelse har hans idéer och politiska gärning för dagens politiska händelser?

Inledare är historikern Håkan Blomqvist.
Fika och bokbord.

Göteborg 
11 februari 14:00 
Annedalsgården, Carl Grimbergsgatan 52 i Annedal

Välkomna!

Arr: Socialistiska Partiet, tidskriften Röda Rummet, Internationella Socialister, Avanti, Marxistarkiv och Ordfront

Intressant?
Läs mer: Kildén & Åsman, SP, Röda Göteborg,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Vad hände egentligen med SAP?

Posted by on 2012-02-3 2 comments

Jag föddes in i arbetarrörelsen och socialdemokratin. Vi kunde se Första Majtåget från vårt lägenhetsfönster (ett rum). Folkets Park låg 300 meter bort. Så det var en självklarhet att familjen tillbringade Första Maj i Folkets Park varje år tillsammans med de andra arbetarfamiljerna. Industrierna låg från 100 till 500 meter från Parken.
Det var en glädjens dag. För oss fattiga barn var det en fest med massor av lekar. Det var en självklarhet att rösta på Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Det var vårt parti. Vi tog inte strid bara mot kapitalismen och borgarklassen utan också mot det auktoritära, stalinistiska kommunistpartiet. Sovjet var inte ett lycksalighetens rike.

Nu på äldre dar undrar man vad som hänt med partiet. OK, arbetarklassen i traditionell bemärkelse har blivit en minoritet. Men som jag ser det så är majoriteten av Sveriges befolkning fortfarande arbetare, lönearbetare. Tvungna att sälja sin dag mot en liten lön och med inget eller mycket litet inflytande över sitt arbete.

Jag gick med i SSU 1961 när jag var 17 år. Trots att jag var arbetare så gick jag med i gymnasieungdomarnas SSU, SSU Liberte i Kalmar. Såsom radikal arbetare med klasshatet i mig, mötte jag snart motstånd inom delar av SSU. Det fanns en vänster och höger redan på min tid inom SSU. Jag tillhörde vänstern. För en del av medelklassungdomarna inom SSU tycktes klasskampen och socialismen vara en intellektuell lek. De hade ju ingen erfarenhet av arbetarklassens villkor.

De borgerliga värderingarna började äta sig in i SSU och socialdemokratin. Från att ha letts av arbetarklassledare med sex-sju års skolgång precis som jag, så fick vi se intellektuella borgarbarn ta över allt mer och mer inom SSU och det socialdemokratiska partiet. Socialdemokratin var på väg att förlora sin själ. Självklart så finns det många intellektuella borgare (till exempel Marx, Olof Palme) som slåss för socialismen och deltar i klasskampen, och det finns reaktionära arbetare som solidariserar sig med borgarklassen och fascismen.

Denna utveckling från 1970-talet och årtionden framåt har gjort att många av arbetarna inte längre känner igen sig i Socialdemokratiska partiet. Det blev inte längre en självklarhet att rösta på Socialdemokraterna.

Om vi ser till Europa efter andra världskriget så har Socialdemokraterna i mycket få länder lyckats nå upp till 40-45 procent. Jag har sedan 10-15 år tillbaka väntat på denna för Socialdemokraterna så negativa trend. I takt med att arbetarrörelsen har förlorat/övergivit sina tidningar har de borgerliga värderingarna långsamt ätit sig in i arbetarklassen.

Jag tror inte att framtidens socialdemokratiska partier i Europa kan räkna med ett stöd över 25-30 procent.
Andra partier har vuxit fram på vänsterkanten och tävlar om utrymmet. Vi kan se det i Sverige med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Kampen mellan vänstern och högern inom socialdemokratin accentuerades genom valet av Håkan Juholt som partiledare. Jag tror att de intellektuellt borgerliga inom socialdemokratin såg Juholt, med en mer ideologiskt arbetarinriktad politik, som ett hot från vänsterkanten. Vänsterpartiet har fått en ny ung dynamisk ledare i Jonas Sjöstedt med rötter inom industrin.

Var finns denna ledande person inom socialdemokratin?
Var finns arbetarklassens ledare i socialdemokratiska partistyrelsen och verkställande utskottet? Eller är det medelklassen som skall styra partiet i framtiden?

Lennart Wallster som minns järnspis och kallvatten från barndomen, och undrar vad som hänt med arbetarnas SAP.

Tidigare publicerad i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Att slåss för ett bra liv

Posted by on 2012-02-1 No comments

Zlatans bok är en bok för arbetarungdomar. De första 100 sidorna i boken handlar om en fattig näst intill kriminell ung arbetargrabbs uppväxt i Rosengård. Den påminner mig mycket om min egen på 50-talet. Jag föddes in i fattigdom. Vi bodde fyra personer på 25-28 kvadratmeter. Precis som för Zlatan, slagsmål på gården, slagsmål på skolan, stryk av lärare, stryk hemma.

Jag minns från tredje klass att jag aldrig behövde klippa mig. Lärarinnan tog tag i håret och lyfte mig (oss) upp och slängde mig sen på klasskamraten intill och skrek: kan ni inte sitta still. En gång fick vi order att inte ta upp några pennor. Jag tog upp en från bänkfacket. Jag fick komma fram och sen tog hon en linjal och slog mig med den i ryggen tills den gick av och blev sen förbannad för att den hade gått av. Jag var nio år.

Precis som Zlatans föräldrar, så reagerade inte mina. Fick jag stryk så hade jag väl förtjänat det. Detta var mitt liv. Detta var Zlatans liv. Boken är skriven väldigt rakt, ärligt, direkt och är mycket lättläst. Han förskönar inte, väjer inte för att berätta om eländet som det var och sina egna brister.

Kärleken från föräldrarna fanns där, men som i mitt fall syntes den inte. Han fick stryk av sin mor och tyckte att det var väl inget med det. Kärleken fanns där bakom skriver han. Det var en hård miljö. ”Ingen vuxen hjälpte till med läxor eller undrade om du har några problem. Du fick klara dig själv och det var inte läge att gnälla om någon varit taskig. Du fick bita ihop, och det var kaos och bråk och en del slag och smällar… En dag föll jag från ett tak på dagis. Jag fick en blåtira och sprang gråtande hem och förväntade mig en klapp på huvudet eller åtminstone några snälla ord. Jag fick en örfil. ’Vad hade du på taket att göra?’”

Modern födde fem barn och arbetade som städerska 14 timmar om dygnet. Zlatan skriver: inte undra på att hon inte orkade med det hela ibland. Jag minns själv hur vi som barn fick sitta i köket på sex kvadratmeter och snoppa (ta av ändarna på) bönor på kvällarna för att få ihop till brödfödan. Hela köket var fullt med säckar. Zlatan berättar hur det ofta var tomt i kylskåpet. Vi hade inget kylskåp och fick nästan alltid handla på kredit, det vill säga avbetalning.

De resterande 300 sidorna handlar om hans liv som fotbollsspelare.

Man kan se hur uppväxten i Rosengård, det hårda klimatet, är något som han bär med sig även under fotbollslivet. Det är därför han drar sig till spelare som Cassano, the bad boy, uppvuxen på gatan i Napoli. Zlatan skriver: du gnäller inte, du biter ihop och går vidare.

När Zlatan berättar hur han kom in som frälsaren i Ajax, Juventus, Inter och Milan och avgjorde viktiga matcher, så får man en känsla av hybris, övermod. Han skriver: jag bar hela Milan på mina axlar. Men han skriver också att i fotbollen kan du vara gud ena dagen och inte värd ett skit den nästa. Hybris eller inte, det var sant.

Efter att ha läst boken förstår jag Zlatans agerande på fotbollsplanen mycket bättre. Det är inte primadonnornas värld. Det är en hård och ful värld. Det gäller att kunna ge och ta. Antingen sätter du dig i respekt hos motståndarna eller så åker du på stryk, precis som på gatan.

Med Zlatans ord i slutet av boken: ”Det är en saga alltihop. Det är en resa från förorten till en dröm.” Vi fick båda slåss mot dem som ville hålla oss nere, tyckte att vi inte var värda någonting.

Jag gick ut i arbetslivet som 14-åring efter sju års folkskola. Zlatans högstadieliv var inte särskilt lyckat. Men vi fick båda det vi ville ha. Jag böckernas värld, och, trots att de militära inskrivningsmyndigheterna ansåg att jag inte skulle kunna klara en examen på gymnasienivå, lyckades jag genomföra sex års universitetsstudier. Zlatan fick sin dröm uppfylld och blev proffs i Italien.

Jag tror att dagens ungdomar som känner sig, såsom vi gjorde, totalt misslyckade har mycket att lära av Zlatans bok.

Lennart Wallster

Tidigare publicerad  i Internationalen

Intressant?
I media: SVD1, 2, DN, EX1, 2, AB, Resumé, SMP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,