I Syriens kaotiska drama gäller ännu folkligt uppror mot regimens diktatur

Jo, vi tvingas sortera olika uppgifter och göra bedömningar. Vår är att den syriska revolutionen och inbördeskriget har utvecklats till ett kaotiskt drama där olika motsättningar och stridslinjer korsar varandra.

Medan Assadregimen söker uppbackning från Ryssland med allierade hävdar västimperialismen med regionala stormakter som Turkiet och Saudiarabien plus kumpanen Qatar sina egna intressen och söker vinna inflytande och bulvaner för sin sak. Samtidigt opererar religiöst och etniskt sekteristiska grupper av skilda bakgrunder på olika sidor. Striderna spiller över till Libanon med våld mellan alawitiska (shiitiska) och sunnitiska grupper.

Men mitt i kaoset består den ursprungliga motsättningen mellan det folkliga upproret som inleddes i fjol för demokratiska och sociala rättigheter mot Assadregimens diktatur och blodiga förtryck. Det upproret var inte skapat av imperialismen eller andra krafter för Saudiarabiens eller Israels skull utan utgick från åratals av folkliga försök att stå emot diktaturens förtryck och repression.

Det är sant att de fredliga massprotesternas övergång till väpnad kamp och inbördeskrig skadar folkrörelsen och revolutionen. Det är bara i ultravänsterromantik den väpnade revolutionen bärs fram av skrattande vietnamesiska bönder med geväret på axeln på väg mot soluppgången. I verkligheten medför kriget inte bara stort mänskligt lidande, folkhat och materiell förstörelse. Det tenderar också, som du fruktar, till att gynna auktoritära ledarskap och odemokratiska lösningar till skada för framtida återuppbyggnad. Exemplen från striderna i Syrien är bara nog så många på hur fredliga massrörelser och oppositionella krafter tystats under bombardemang och kulspruteeld. Och på hur våldets logik kan alstra brutalitet även bland kämpar mot förtrycket.

Men det var inte den demokratiska och revolutionära oppositionen som valde kriget, utan, med en sliten klyscha, kriget som valde dem. Det var diktaturens massakrer, terror och tortyr som drev fram det väpnade självförsvaret. Det var när vanliga soldater inte längre stod ut med att döda på regimens order utan anslöt sig till folkupproret som det ensidiga kriget från regimens sida besvarades. Detta är inget historiskt unikt utan följer dessvärre logiken i revolution och kontrarevolution sedan hedenhös om ingen av sidorna på kort sikt segrar eller besegras.

När eller om revolutionen på så sätt möter kontrarevolution måste de insiktsfulla revolutionärerna, de som bär fram ideal om jämlika demokratiska och sociala lösningar, ta även den väpnade striden. I annat fall kommer initiativen att övertas av andra krafter med helt andra program eller som bara blint följer våldets logik, just sådana krafter du varnar för. Det är, såvitt jag förstår, just det skede inbördeskriget nu gått in i där demokratiskt och socialt revolutionära krafter försöker hålla en progressiv kurs mitt igenom kaoset av diktaturens massakrer, lokala uppror, hämndaktioner, utländska säkerhetstjänster, religiösa sekterister och andra motsättningar.

När nätverket av lokala koordinationskommittéer avvisar försök att utropa övergångsregeringar i exil över huvudet på syrierna, när SNC, det syriska nationalrådet, kritiseras för sitt beroende av saudierna och Qatar, när fria syriska armén fördömer sekteristiskt våld och terrorgrupper handlar det om den pågående dragkampen om revolutionens utveckling. Ska den drunkna i inbördeskrigets myriader av motsättningar och stormakternas ränker? Eller ska syriska vänsterkrafter, från mer reformistiska som Syriska demokratiska folkpartiet (f d Ryad al-Turks kommunistparti) till revolutionära marxistiska som Syriska revolutionära vänsterströmningen, kunna hävda en demokratisk, sekulär och egalitär riktning genom våldet och konfrontationerna?

Gentemot diktaturens terror, imperialismens övermakt och inbördeskrigets söndertrasning kan en sådan utveckling förefalla orealistisk. Men utgången är inte på långa vägar avgjord – även om regimens propaganda ända sedan inledningen utmålat varje oppositionell kamp som uttryck för sunnitisk terrorism, sekterism och imperialism. Tvärtom borde det i vårt sorterande bland krigets propagandalögner framgå att det är regimen som representerar det massiva militära statliga övervåldet gentemot de upproriskas helt underlägsna väpnade kraft, så karaktäristisk för folkliga upprorsrörelser. Likaså att det folkliga motståndet för upprorets ursprungliga målsättningar fortfarande lever mitt i förödelsen.

Och visst hoppades även många oppositionella på eldupphör under Kofi Annans fredsplan men tvingades åse hur regimen använde respiten till att återhämta kraft och kontroll – så som historiskt brukligt är, vare sig det exempelvis gällt Osloavtalet och israelisk ockupation eller Genèveavtalet om Indokina när det begav sig.

Folkrevolutioners masskraft underifrån har fått gamla världar att häpna – och falla – gång på gång i vår tid. Det syriska upproret har inte uppvisat mindre skaparkraft och självaktivitet. Lokala folkkommittéer som tar över samhällens skötsel, försörjning, sjukvård och självförsvar. Det civila samhällets starka solidaritet och ömsesidiga självhjälp. För att inte tala om de tusentals självuppoffrande kämpar, män och kvinnor, som tagit strid mot diktaturens övermakt.

Att det bland internationella vänsterkrafter finns många som tvivlar – och förtvivlar – inför utvecklingen och möjligheterna är ofrånkomligt, och förståeligt. Alla med ett minimum av omvärldskunskap kan iaktta västimperialismens ansträngningar att intervenera i sammanhanget och omvandla revolutionen till verktyg för egna planer att pacificera regionen. Men att låta sådan strävan från stormakternas sida motivera ett avståndstagande från den folkliga kampen mot diktaturen vore en förödande återvändsgränd.

Alla försök till folkliga revolutionsrörelser mot förtryck och ofrihet i vår tid kommer att utsättas för samma tryck från imperialistiska och andra intressen. Att då avstå striden och kompromissa med förtrycket (eller rent av urskulda det som något mindre ont) av fruktan för imperialismens ”intresse” vore att överge kampen för de undertrycktas ”intresse”. Visst kan vi demonstrera mot imperialism och reaktionär sekterism om vi samtidigt förenar oss till stöd för det folkliga upproret mot den syriska diktaturen. I annat fall riskerar vi att bli till så kallade ”nyttiga idioter” för Assadregimens blodsvälde.

Håkan Blomqvist

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ,, , , , , , ,

Syrien, revolutionen och handfallenheten

Samtidigt som demokratiska massrörelsen i Syrien är hotad från alla håll verkar vänstern ha tappat handlingsförmågan. För att bryta stiltjen tar Internationalens Håkan Blomqvist avstamp i både nuet och historien i en uppmaning till vänstern att bryta sin förlamning och visa sin solidaritet med den folkliga kampen i landet där blodbadet obönhörligt fortsätter.

”Varifrån kommer denna handfallenhet? Varför förs det ingen diskussion av detta slag – även inom vänstern? Fick man kalla fötter efter det att man ställde upp och stödde Natos militära ingripande i Libyen. Har vi blivit förlamade efter att vi sett att det dök upp starka islamistiska tendenser i Tunisien och Egypten.”

Amineh Kakabaveh från Vänsterpartiet är ordförande i riksdagens tvärpolitiska nätverk för Syrien och vrider sina händer i Flamman den 21 juni. Varför tvekar vänsterkrafter och folk i hennes eget parti att stötta det folkliga upproret mot Assaddiktaturens blodiga förtryck? Inte minst den egna tidningen, Flamman, som gärna lyfter fram det komplexa i den syriska utvecklingen men ligger lågt i att solidarisera sig med upprorsrörelsen. Kakabaveh själv efterlyser en diskussion om diplomatiska medel och sanktioner till försvar för mänskliga rättigheter. Men vad som måste stå i centrum är arbetarrörelsens och vänsterns solidaritet med den folkliga gräsrotskampen och de syriska vänsterkrafter som idag ansätts från olika håll.

I det folkliga upproret självt förekommer förstås en mängd olika grupper och riktningar, från aktiva socialister och kommunister, över liberaler och sekulära demokrater till aktivister som ser sin kamp i religiösa perspektiv. Samtidigt söker regionala och globala stormakter skära in i den syriska handlingen och vinna bulvaner för egna intressen. Saudiarabien uppges operera för fullt med att värva egna marionetter. Uppgifter om CIA-initiativ blir allt fler. För att inte tala om turkiska försök att vinna inflytande över oppositionen. Terrorgrupper av al-Qaidatyp, lokala väpnade grupper med räkningar att göra upp och kriminella gäng som roffar åt sig hör till kaosfaktorer i den statliga upplösningen som utnyttjas av olika intressen.

Assadregimen söker å sin sida utveckla banden, inte bara till Ryssland, utan även till Iran. Shiamuslimska jihadister från Iran har gripits och visats upp av syriska oppositionsgrupper.

I USA:s och Israels planer på att slå till mot iransk kärnkraft kan den syriska regimens fall göras till ett första steg – om ”rätta” västvänliga krafter kan få överhanden. Turkiet hoppas samtidigt kunna göra rent hus med kurdiska motståndskämpar i norra Syrien medan PKK försöker utvinna fördelar från Assadregimen. Inför maktspelen och de imperialistiska och reaktionära framstötarna är den handfallenhet Kakabaveh reagerar mot inte svårförståelig. I synnerhet inte när det gäller de delar av vänstern som kommer ur en tradition som såg sig som del av Moskvakommunismen eller rentav den gamla stalinismen.

Den syriska Assadregimen utgör på sätt och vis en restpost från den sovjetiska sidans vasaller under det kalla krigets dagar. De så kallade progressiva nationalistregimerna i arabvärlden och på andra håll, som kom till makten på 1960-talet, var ofta allierade med Sovjetunionen och reglerade sina ekonomier på liknande statliga sätt men utan kommunistiska partier vid makten. Tvärtom undertrycktes dessa och varje uttryck för självständig arbetarrörelse hårt. I namn av arabisk ”baathsocialism” utvecklades sekulära, statsstyrda ekonomier under mer eller mindre diktatoriska styren av ledande borgerliga, byråkratiska och militära samhällsskikt. Efter hand alltmer despotiska, som i Saddam Husseins Irak, och efter Sovjetunionens fall tvingade att anpassa sig till den kapitalistiska världsmarknaden.

Det var i den stora omstruktureringen från statliga regleringar till kapitalistisk marknad som det folkliga missnöjet med försämrade levnadsvillkor exploderade. Av de ”progressiva nationalisterna” återstod diktaturen, med allt blodigare händer. I den syriska utvecklingen återspeglas detta av Assadregimens stödgrupper som i ett lapptäcke av allianser av socialt, etniskt och politiskt slag utgör en slags lämning från sovjetepoken. Här finns företrädare för affärsmännen, byråkratin och militären, de nationella och religiösa minoriteterna som i namn av sekularism kunde hävda sin ställning samt hela skalan från multnande baathsocialism till forna sovjetkommunistiska partier grupperade i en ”nationell front”.

För delar av den postkommunistiska vänstern kan därför regimens öde ses som sovjetkommunismens sista strid. Och inte minst gentemot de imperialistiska stormakternas och reaktionära krafters operationer betraktas som ett mindre ont – ja till och med som en antiimperialism värd att försvara. Gentemot ett genuint folkuppror med krav på demokratiska och sociala rättigheter blir en sådan hållning själv reaktionär och, med en vokabulär som förstås av varje vänsteraktivist, kontrarevolutionär.

Den revolutionära massrörelsen med alla de sociala och demokratiska krav som vänsterkrafter traditionellt burit fram, befinner sig inte på Assadregimens sida utan i uppror mot denna. Den demokratiska massrörelsen hotas från mängder av håll. Från regimens militär och mordskvadroner, förstås. Men också från imperialistiska stormaktsplaner, regional maktpolitik och reaktionära fundamentalistiska krafter och sekterism.

Till skillnad från i Libyen finns i Syrien självständiga, organiserade och aktiva vänsterkrafter med demokratiska och sekulära program i ledningen för viktiga delar av folkrörelsen. De lokala koordinationskommittéerna organiserar befolkningen i bostadskvarter och byar, sköter försörjning och sjukvård och manifesterar oupphörligt för fredliga vägar och lösningar. Den nationella samordningen av kommittéerna har återkommande tagit avstånd från utländsk intervention i vetskap om att en sådan skulle utlösa ett än värre blodbad.
Det är diktaturens militära repression, bombardemang av civila bostadsområden, massakrer, fängslanden och tortyr som drivit den politiska och sociala konflikten över kanten mot inbördeskrig. Ett krig som i den syriska mosaiken kan spränga fördämningarna mot ett allas krig mot alla, där inbördeskrigets dagar i grannlandet Libanon förbleknar.

Det är i massiv solidaritet med den demokratiska upprorsrörelsens bästa krafter mot såväl diktaturen som det internationella stormaktsspelet den internationella vänstern kan bryta både sin egen förlamning och den syriska krigscirkeln. Den demokratiska rörelsens nederlag – i brist på stöd från de kamrater som borde vara dess okuvliga internationella allierade – är det säkraste receptet för de imperialistiska och reaktionära segrar alla socialister fruktar.

För handfallenhet finns helt enkelt ingen plats när revolutioners öden står på spel.

Håkan Blomqvist

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, Kildén & Åsman
Media: GP1, 2, 3, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Breiviks idéer delas av många

Massmordet gör honom unik, inte hans tankevärld

Finns det inga gränser för vänsterdebattörers iver att sammankoppla meningsmotståndare med Anders Behring Breivik, rasar ­Dagens Nyheters ledar­krönikör Erik Helmerson. Från samma DN-plats har Hanne Kjöller just påstått att Breivik visar hur den bruna ­extremismen flyter samman ”med den röda och gröna”. Allt medan Aftonbladets lustigkurre Johan Hakelius ser Breivik själv som en produkt av den kulturmarxism han sökte utrota.

Massmördaren får tjänstgöra som knölpåk för vitt skilda syften.

Men massakern på Utøya riktades mot arbetarrörelsen, syftet var att tysta en generation unga vänsterradikaler och skotten kom från höger.

[…]

Den källardörr till en mobiliserad konservativ idévärld Breivik slår upp har betecknats som fascism. Det är inte missvisande men för smalt. Fascismen utgjorde i sin tur ett koncentrat av den tidens långt bredare konservativa, nationalistiska idévärldar. Hit slöt sig traditionella eliter, militär och ämbetskår. Man väjde inte för blodig terror när den gamla ordningen tycktes hotad. Att som sanitär åtgärd ”skjuta av” stora grupper av ”smittbärare”, det vill säga ”röda”, ”rebeller” och andra samhällsupplösare har utgjort ett beprövat vapen alltsedan Pariskommunens och finska inbördeskrigets dagar. ”Marxister, i dag dör ni!” Breiviks ord på Utøya har ekat från stånd­rätter och dödsskvadroner sedan ”massorna” började klampa in i politik och samhällsliv för mer än ett sekel sedan.

Kjell Östberg och Håkan Blomqvist 

Läs hela inläggett i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Jinge, Svensson1, 2,
I media: AB1, 2, 3, 4, 5, DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Värsta massmordet på arbetarrörelsen

Aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Det högerextrema massmordet på den norska socialdemokratins ungdomar kan vara den värsta massakern i fredstid på socialister i Europa sedan arbetarrörelsens uppkomst.

Under krig, inbördeskrig och revolutioner har militära och polisiära massakrer mot socialister, kommunister och anarkister historiskt varit vardagsmat. Junimassakern på det franska Parisproletariatet 1848, för att inte tala om massarkebuseringarna efter Pariskommunens fall 1871, lämnade över tiotusen döda. Den första ryska revolutionen 1905 följdes av fruktansvärda massakrer och avrättningar av socialister och upproriska. I revolutionerna och inbördesstriderna efter första världskriget begicks massmord på ”röda” i såväl det sönderfallande ryska imperiet som i Ungern och Bayern och på andra håll. För Nordens del var det i Finland som tusentals socialister och arbetare sköts efter de rödas nederlag i inbördeskriget 1918. I södra Europa massakrerades vänsteranhängare när Mussolinis kampgrupper krossade strejker, fabriksockupationer och vänstermöten under tidigt 1920-tal. I östra Europa och på Balkan massakrerades återkommande vänsteranhängare när auktoritära högerkrafter sökte befästa sin makt efter det tidiga 20-talets revolutionsvågor.

Från mord till massterror

Mellankrigstidens skakiga Weimardemokrati i Tyskland upprättades genom massakrer på kommunister och radikala arbetare när spartakistupproret 1919 slogs ned och de tyska arbetarråden krossades av militära frikårer. Under 1920-talet hemsöktes arbetarrörelsen återkommande av nazistiska och fascistiska mord. Även i det relativt fredliga Sverige avslöjades att Stockholms polismästare Gustaf Hårleman under 1920-talet låtit den s k Munckska kåren inhandla ett stort antal kulsprutepistoler och revolvrar att sättas in mot kommunistiska oroligheter. I Berlin dödades 1929 tjugosju kommunistiska Första majdemonstranter och ett hundratal skadades när stadens socialdemokratiska myndigheter förbjudit utomhusdemonstrationer och satte in polis.

Med nazismens och stalinismens maktövertagande i Tyskland och Sovjetunionen skulle terrorn bli ett mördande vapen mot oppositionella och nå nya proportioner. 1930-talets Stalinterror och utrensningar står här i särklass med över sexhundratusen arkebuserade – varav tusentals vänsteroppositionella s k ”trotskister” – under det värsta terroråret 1937. Terrorn i det nazistiska Tyskland hade ännu före kriget inte samma omfattning, men arbetarrörelsen krossades och dess medlemmar sveptes bort till koncentrationsläger, många mördades och avrättades.

Det spanska inbördeskriget både inleddes och avslutades med storskaligt mördande av anarkister, socialister och kommunister.

Under andra världskriget nådde förstås talen över massdödade anhängare av arbetarrörelsen och vänstern helt andra proportioner. Bland krigets bortåt sextio miljoner offer återfanns den europeiska och internationella arbetarrörelsens medlemsmassor. Inte minst den mäktiga judiska arbetarrörelsen av bundister och vänstersionister i östra Europa hörde till de utraderade.

Ockupationen av Norge

Men inte ens under den tyska ockupationen av Norge finner vi riktigt en motsvarande massaker av socialister som den på Utöya. När ockupationen hårdnade från 1941 avrättades vid olika tidpunkter infångade motståndsmän, men det värsta massmordet inträffade i det lilla samhället Telavåg i april 1942 när två officerare från Gestapo sköts till döds i samband med ett försök att gripa motståndsmän. De tyska repressalierna blev fruktansvärda. Alla samhällets byggnader brändes ned, fiskebåtarna sänktes, boskapen drevs iväg och alla män greps. Av de drygt sjuttio deporterade mördades ett trettiotal. Samtidigt avrättades 18 motståndsmän i ett interneringsläger på annat håll. Under hösten mördades också ett trettiotal motståndsmän i samband med undantagstillstånd i Trondheimsområdet. Även i Danmark sköts och mördades motståndsmän varav många tillhörde vänstern, ett drygt hundratal arkebuserades vid olika tillfällen och ytterligare hundratals dödades i koncentrationsläger eller i strid.

Paris och Nordirland

Under efterkrigstiden förekommer sovjetiska massakrer på vänsteranhängare (demokratiska socialister och andra) under upproren i Östberlin 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. I Grekland och Turkiet har vänsteranhängare vid flera tillfällen massakrerats efter kriget. I synnerhet förstås under det grekiska inbördeskriget 1946-49 men också i samband med militärkupper och under den turkiska militärens försök att undertrycka kurderna. Massmorden och de etniska rensningarna i krigets Jugoslavien hör förstås också här till de mörkaste kapitlen.

Men när det handlar om fredstid och i synnerhet i Västeuropa står dådet i Norge i absolut särklass. I oktober 1961 massakrerades hundratals anhängare av den algeriska befrielserörelsen FLN vid en demonstration i Paris av kravallpolis. På Nordirland sköts 26 demonstranter och åskådare ihjäl av brittisk militär under den ”Blodiga söndagen” 1972. Men aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2Internationalen, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVD1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, 4, 5, SVT1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Trotskij – trots allt

Plötsligt dimper han bara ner med smällen hos en tusensidig tegelsten rakt genom rutan till vårt nya årtusende. Leo Trotskij, den evige revolutionären, landsförvisad, jagad och mördad – utan att någonsin riktigt ha stampats ut.

För många i min egen vänstergeneration var han ett andningshål i ett 1970-tal med maoism och betongsossar, Brezjnev och Nixon. ”De objektiva förutsättningarna för den proletära revolutionen är inte bara mogna – de har till och med börjat ruttna!” ”Inga nya värden kan skapas där fria och motstridiga idéer är omöjliga.” De flammande blossen mot både kapitalism och stalinism sprakade ännu flera årtionden efter hans död.

I den officiella sovjetiska och kommunistiska historieskrivningen var Trotskij avfällingen, förrädaren, fascistagenten – för att mot Sovjetunionens slut bli till en fotnot, en bifigur som aldrig återupprättades. Alltmedan Stalin numera tycks göra comeback hos storrysk nationalism

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Förnyelseprocess krävs för vänstern

– Ingen sekterism eller gamla organisationsgränser får stå i vägen. Vi räcker våra händer till alla kamrater inom arbetarrörelsen, vänstern och de sociala rörelserna i denna process av gemensam utvärdering och utformning av ett nytt solidariskt samhällsprojekt.

Det förklarade Socialistiska Partiets styrelse vid sitt eftervalsmöte – och menar det. Vi vill just bidra med våra erfarenheter, vår tidning, medlemmar och sympatisörer till den förnyelseprocess som krävs för vänstern och arbetarrörelsen. Den ”avsmalnande återvändsgränden” är dock ingen exklusiv Golgata för Socialistiska Partiet utan en väg som plågar liten som stor. Visst finns grupper som lever i omvärldsförnekelse och till tonerna av ”mindre men bättre” sorglöst trampar vidare mot ”Leninismens grunder”. Vi hör inte till dem.

Vår organisation är inget självändamål och vi kommer glatt att slänga den på historiens omtalade sophög om en ny livskraftig och bred socialistisk samling tycks möjlig. Men intill dess behöver vi varandra för att tillsammans utveckla våra erfarenheter, göra lärdomar och bidra till den gräsrotskamp som krävs också för den politiska pånyttfödelsen. Och för att just ha någonting att bidra med till den omprövning som måste ske inom hela arbetarrörelsen och vänstern.

Vi tar oss själva och det vi har att ge på stort allvar. Att upplösningen av vår organisation skulle utgöra vårt första bidrag är att kraftigt underskatta vad situationen kräver.

Skrivet som svar till Gus Kaage, vars inlägg publicerats på Svensson-bloggen.

Intressant?
Läs mer: EX1, 2, 3, Jonas Sjöstedt, Internationalens ledarblogg1, 2, 3, Framtidskommissionen, Flamman1, 2, Internationalen, ETC1, 2, Dagens Arena,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Osande klassförakt och felriktad spya

”Det har vuxit fram en ny underklass i Sverige. Den består av yngre män med ofullständig utbildning och bruksmentalitet. De skyller sina tillkortakommanden på arbetsmarknaden med att invandrarna tar deras jobb. Det är behagligare än att erkänna de egna bristerna.” Orden är från Lena Mellins valanalys i Aftonbladet 20 september.

Tydligare kan knappast en av orsakerna bakom Sverigedemokraternas framgångar i jobbdödens och välfärdsruinernas industrisverige illustreras. Den mediala och sociala elitens osande klassförakt har mötts av en lika skitigt osande – och felriktad – spya.

Massdemonstrationerna mot Sverigedemokraternas framgångar fyller oss antirasister med värme och hopp. Men samtidigt står det klart att Jimmy Åkessons rasistkader inte ensam representerar Sverigedemokraternas framgångar. Tvärtom utgör partiets väljarbas en brokig samling av olika strömningar, från inpiskade högermän och skånska byrasister till fattig – och ung – arbetarklass drabbad av arbetslöshet och social nedrustning.

Ja, partiet lyckades faktiskt där vänstern gått bet; att kanalisera det sociala missnöjet och motståndet från den kapitalistiska krisens förlorare. Alla undersökningar visar att Sverigedemokraternas väljare generellt är fattigare, lägre utbildade, mer drabbade av arbetslöshet och sociala svårigheter än genomsnittet. Till och med bland invandrargrupper har partiet på sina håll fått ett fäste. I Södertälje varvade SD:s kommunvalslista etniska svenskar med kristna irakier och vann fyra mandat, bland annat med röststöd från syrianska områden. Kritik mot islam, homoäktenskap och familjeupplösning anses ligga bakom framgången.

Att bara försöka hermetiskt inkapsla Sverigedemokraterna är därmed dömt att misslyckas – och riskerar tvärtom att gjuta samman de olika elementen till ett. Om partiets närvaro i riksdagen härtill används av blocken för att sluta överenskommelser om fortsatt nedskärnings- och massarbetslöshetspolitik kommer den onda cirkeln att förstärkas. Och partiet fyllas på med nya förlorare i takt med det politiska etablissemangets blindhet, à la Lena Mellin.

Tillsammans med antirasistiska mobiliseringar och folkupplysning måste vi därför söka vägar att dra isär Sverigedemokraternas väljarunderlag och nå de arbetarklassgrupper som idag låter sig representeras av sina värsta fiender. Hur kan vi göra det? Det är en av vänsterns största utmaningar för de kommande hårda åren.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Trotten, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, EX, AB1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Det befästa dårhuset

“Måndagens dödsbringande aktion är del i en större förruttnelseprocess som hotar bryta ner Israel”.

Den israeliske författaren David Grossmans ord fångar det tilltagande vanvett och moraliska förfall som alltmer präglar den israeliska statsledningen. Likt Bagdad Bob utan verklighetskontakt fabulerar israeliska talesmän om armadan av hatfyllda jihadister i attack mot fredliga israeliska soldater.

Vad som för en värld så självklart utgör ett piratdåd på internationellt vatten mot en humanitär konvoj, med massaker på aktivister, kidnappning och fängslanden av hjälparbetare i ett blodigt övergrepp på internationell och humanitär rätt – är för Liebermans och Baraks kumpaner högst legitima åtgärder.

Därmed blottas inte bara regimens klaustrofobiska verklighetsuppfattning utan även vad den är i stånd till. Massakrerna på Gazas befolkning under kriget och strupgreppet på ett utblottat samhälle har den betraktat som lika normalt och rimligt.

Det handlar om en högerextrem regim i tilltagande politisk psykos inför den mördande logiken av sitt eget förtryck. Gentemot växande internationella protester och isolering kan den på närmast nordkoreanskt vis endast skärpa retoriken och våldsanvändningen. Att den till sitt förfogande har världens femte krigsmakt, dollarmiljarder från USA och kärnvapen gör den skrämmande spiralen än mer olycksbådande.

Våldet, lögnerna och förnekelsen uttrycker emellertid inte bara regimens egen ”förruttnelseprocess” utan representerar även ett samhälleligt förfall och demoralisering som så ofrånkomligt äter sig in där förtryck och övergrepp förnekas.

Drömmen om den demokratiska och socialt progressiva staten från förra seklet har för så länge sedan lösts upp – och fortlever endast bland skaror av israeliska fredsaktivister och vänstersinnade. Den israeliska högern har numera starkt stöd inte bara från extremistiska sionister utan även från många som fångats i krigets logik. Den israeliska högerextremismen och islamistiska jihadismen är på så sätt produkter av samma process – men från helt olika positioner; ockupationsmaktens och de ockuperades.

Så länge det förhållandet består kommer förruttnelsen av den israeliska regimen att fortgå och dårskapen stegras – liksom motsättningarna att skärpas, även globalt. Hur dogmatiska så kallade ”israelvänner” även på svenskt håll dragits allt djupare ner i samma process demonstrerades i veckan när Moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman ansåg det vara ”en seger” att Ship to Gaza stoppades. Konvojen var ett ”äckligt utnyttjande av Gazaborna” och bestod, enligt Wykman, av ”nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare.”

Att Wykman senare sade sig vara ”besviken på Israels agerande”, kunde inte dölja att delar av svensk borgerlighet befinner sig inom den israeliska högerextremismens kraftfällt. Gunnar Hökmark, moderat EU-parlamentariker, och företrädare för Svensk Israel-Information, anklagade aktivisterna för att ”hoppas på att bli bemötta med våld” när de seglade mot Gaza ”för att avbryta en blockad som inte finns.”

Hur etablerade högerpolitiker och liberaler genom sitt okritiska Israelstöd dras in i en högerextremistisk dagordning illustreras av närheten till Sverigedemokraternas hållning där partiets internationella sekreterare Kenth Ekeroth gör sig till hundraprocentig tolk för den israeliska versionen.

Attacken mot Ship to Gaza kan komma att fälla ut en ny gemenskap på den israeliska högerregimens sida – medan andra israelvänner kan uppleva att detta var att gå för långt och distansera sig en smula.

För den väldiga folkopinion som emellertid anser att förtrycket av palestinierna och blockaden mot Gaza måste få ett slut – liksom att piratattacken mot hjälpkonvojen inte kan förbli ostraffad – handlar det nu om att stå emot den statliga lögnfabriken och knyta banden över gränserna. Inte minst till den israeliska fredsrörelse som kämpar så tappert mot alla odds tillsammans med palestinska vänner.

Det handlar inte om judar mot araber och muslimer, eller ens om palestinier mot israeler. Det handlar om vänster mot höger, humanitet mot förtryck. Om ömsesidig mänsklig gemenskap och solidaritet – för att bryta ned murarna och vädra ut högerextremisternas dårhusluft.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Kildén & Åsman, Jinge, Röda Malmö, Röda Lund, Motbilder, Annarkia, B&P, Röda Göinge,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5, EX1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Den trånga vägens svindel: Reflektion kring en splittring

En splittring inom vänstern. Ingenting nytt i historien, men vad kan vi lära av den?

”Partiets kurs är snävt utprickad, likt en smal bergsstig. Minsta felsteg åt höger eller vänster störtar dig ner i avgrunden. Luften är tunn, den som grips av svindel, är förlorad.”

Kanske är det litet löjligt, men orden från Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen, dyker upp någonstans i bakhuvudet när jag klickar mig fram genom anklagelserna från den senaste splittringen i svensk yttervänster. Inte så att luften inom Rättvisepartiet Socialisterna, alls kan jämställas med det mördande klimatet inom mellankrigstidens stalinistiska världsrörelse. Men det är något i Koestlers ord som fångar det struptag som så ofta blivit till vänsterns och radikalismens gissel – och på en nanosekund förvandlat de mest värdesatta kamrater till högeravvikare och vänsteropportunister.

Splittringen av Rättvisepartiet Socialisterna, med det bryska utträdet av organisationens historiska kärnavdelning i Umeå, tycks följa en bara alltför sorglig tradition. Bedömningar och praktik glider isär, organisationsdisciplin hotar – eller oroar, misstron växer, det egna projektet måste räddas, smash and grab, anklagelser och fientlighet, till och med polisanmälningar.

Att reda ut vem som förbrutit sig mot vem tycks lika hopplöst som i ett skilsmässodrama. Och när dammet väl lagt sig har många dyrbara kamrater skingrats medan de ännu trosvissa tycker sig befriade från gammal ballast. Och banar sig nästan lättade vidare längs den smala, snävt utprickade vägen.

Dilemmat är att den vägen inte rymmer hela den styrka som måste fogas ihop och lära sig att gå tillsammans.

Vad som tycks ha drabbat Rättvisepartiet Socialisterna är bristningen av en spänning som löper igenom alla dagens vänsterprojekt. Sociologiska undersökningar visar övertygande hur arbetarklass i traditionell mening allmänt placerar sig till vänster i fördelningsfrågor men mer åt höger i kulturella frågor kring hur livet bör levas. Radikalisering inom arbetarklassen tar först vägen via de ekonomiska fördelningsfrågorna medan den inom andra samhällsskikt snarare uttrycks i en ideologisk och kulturell samhällskritik.

För en idéorienterad vänster med anspråk på att företräda frigörande ideal på alla livets områden utgör detta ett ständigt dilemma. Fokusering på de ekonomiska klass- och fördelningsfrågorna riskerar att överlämna frågor om familjepolitik, rasism och sexuellt förtryck till den liberala borgerligheten. En stark betoning på övergripande ideologisk radikalism motverkar försöken att vinna massförankring i arbetarklassen.

Om den fördelningsekonomiska radikalismen inom arbetarklassen dessutom talar i små bokstäver medan den ideologiskt kulturella radikalismen i andra grupper åtminstone verkar erbjuda ett minimum av ljusning – då ökar spänningen mellan polerna. Poler som till och med kan vara geografiskt åtskilda. När borgerligheten massivt dominerar det politiska och ideologiska livet i storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö med dess växande medelklass kan skillnaderna bli hisnande. Den brokiga urbana radikalismen och arbetarintresset ute i landet hittar inte varandra – och vänsterkrafter glider i spagat.

Att genom ett Alexanderhugg skilja lemmarna från varandra löser inte spänningen utan åsamkar bara redan alltför svaga vänsterkrafter blodförlust. När vårt eget socialistiska partis Västerviksförening häromåret bröt upp från riksorganisationen var det utifrån en likartad motsättning. Vi uppmanade dem att stanna och berika oss andra med sina lokala erfarenheter – och samtidigt finnas kvar i en sfär av internationalism och bredare ideologisk input. De valde att öppna eget och utgör idag ännu en hårt arbetande smågrupp som räknar sina aktiva i tiotal.

Vad som nu krävs är inte stigmatisering, förräderiprocesser – eller polisanmälningar! Att med hjälp av våra motståndares domstolar förklara varandra för bovar och banditer sätter illavarslande prejudikat utan att lära oss vad som i grunden står på spel. Istället måste vi öka vår insikt om vad som driver oss isär och utveckla metoderna att hålla samman och flytta fram socialisters positioner längs med hela spänningsfältet, inte se varandra som fiender utan som medkämpar i en arbetsfördelning där inte alla kan göra allt, tycka allt eller hävda allt. Istället för att i pedantisk nit agera felfinnare – ”hm… jag ser att ni i ert lokala flygblad om sjukvården utelämnat frågan om världssocialismen…” – välkomna inflödet av olika erfarenheter, betoningar och strategier.

Det finns vänstermänniskor som trivs med att vara herre på sin egen lilla täppa och tror att planeten kretsar kring deras egna huvuden. Det finns de som föreställer sig vägen till socialism som en svindlande bergsstig där några få med tungan rätt i mun lyckas hålla balansen medan vinglande centrister och avfällingar druttar ner till höger och vänster.

Men en väg tillgänglig för bara de utvaldas skara bär mot Gud faders högra sida, inte mot nedbrytning av verklighetens kapitalistiska klassamhälle. Behovet av socialism bygger på växande samhällelig nödvändighet, inte på ideologiska finsmakares pincetter.

Istället för en trång stig måste vi tillsammans öppna upp för ett skummande flöde i antikapitalistisk riktning med plats för alla som vill kämpa för socialistiska lösningar. ”Ett nytt arbetarparti”, ”ett antikapitalistiskt parti” – oavsett termen talar vi om att förena tusentals kamrater som i sin olikhet banar sig fram längs olika fåror i samma riktning.

I bästa fall förmår oss en liten splittring av en vänstergrupp i vår avlägsna del av världen att ta itu med den uppgiften.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,