Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) har från sin födelse varit ett arbetarparti. Inte bara genom att stora delar av arbetarklassen röstat på partiet – det skulle dröja 30 år efter dess grundande 1889 innan hela arbetarklassen över huvud taget fick rösträtt. Även exempelvis det Demokratiska partiet i USA har en stor del arbetarväljare och dess kandidater stöds ofta av åtskilliga fackföreningar men det är ändå inget arbetarparti. Socialdemokraterna är ett arbetarparti i en mycket djupare bemärkelse – i sitt grundläggande materiella förhållande till arbetarklassen – framför allt genom sina band till de primära klassorganisationerna, fackföreningarna. Där Demokraternas relation till facken ofta består av ett närmast affärsmässigt byte av stöd mot politiska tjänster, eller löften om sådana, har SAP alltid haft ett levande och direkt förhållande till LO-facken. Rörelsen har stått för rekrytering av en kader, som byggt upp sitt förtroende i vardagligt fackligt arbete med alltifrån försäkringsrådgivning till ackordstvister, ett förtroende som det varit möjligt att växla in i röster för det parti som förknippats med fackföreningen. Stödet har även gått åt andra hållet, om partiets positioner på arbetsplatserna hotats av strömningar som företräder en annan facklig linje har de socialdemokratiska representanterna kunnat påräkna stöd från högre ort.

I de högre fackliga kretsarna råder därför en närmast total personalunion med SAP, att vara med i en förbundsstyrelse inom LO utan att ha partibok är ytterst ovanligt och sammansmältningen sträcker sig långt ner i organisationen. Detta finmaskiga nät av fackligt aktiva socialdemokrater har också kunnat förmedla krav och stämningar underifrån genom att de stått i direktkontakt med arbetskamraterna och ibland under tryck från dem.

Samtidigt har SAP mycket länge fört en borgerlig politik och blivit djupt integrerat i det kapitalistiska samhället. Ett parti som samtidigt är borgerligt som det baserar sig på den organiserade arbetarklassen borde vara som att blanda vatten och olja – en omöjlighet. Men det som både förorsakat och hållit samman denna motstridiga mix är arbetarrörelsens byråkrati, det ledande skiktet som på en och samma gång är beroende av arbetarorganisationernas och det kapitalistiska samhällets fortbestånd. Därför är det rimligt att definiera socialdemokratin som ett borgerligt arbetarparti.

Ett sådant parti är känsligt för stämningar och reaktioner i arbetarklassen, dels genom sina många känselspröt, framför allt på arbetsplatserna, men också för att det är tvunget att bibehålla detta stöd för sin egen överlevnad.

Trots SAP:s byråkratisering och borgerliga politik har det varit av stor betydelse att arbetarklassen haft en självständig politisk organisering. Bara existensen av ett parti som åberopar sig på arbetarklassen (om än i allt mer utspädda formuleringar) har påverkat samhällsklimatet och arbetarklassens självbild.

Under lång tid har det politiska systemet sakta men säkert förändrats i Sverige. 1965 fanns det 25 förtroendevalda per 1000 invånare, 1990 knappt fem per 1000. Denna process fortgår mandatperiod efter mandatperiod. År 2007 uppgick exempelvis det totala antalet förtroendevalda i kommunerna till drygt 39 000 personer, en minskning med 3 000 personer sedan 2003. Det har förändrat alla invånares förhållande till politiken. Om det på 1950-talet var vanligt att man hade en politiskt vald person på armlängds avstånd, är det idag få som känner någon politiker. En effekt av denna utveckling är en ökad professionalisering, som allt mer förvandlat politikerrollen till ett karriäryrke med andra livsvillkor och prioriteringar än väljarbasens.

För partier som inte har något annat syfte än att företräda kapitalintressena är detta inget problem, snarare tvärtom, ju längre från folklig påverkan och ju närmare sina herrar man själv befinner sig desto bättre. För ett parti som socialt baserar sig på arbetarklassen är det en väldig skillnad, som succesivt ytterligare har försvagat partiets folkrörelseposition – ännu några sågtag på den gren man sitter.

Även utvecklingen i de fackliga organisationerna har bidragit till SAP:s försvagning, för dessa kan bara var ett stöd så länge de arbetande upplever dem som värda att stödja. De senaste årtiondena har en rad fackliga ställningstaganden försvagat förbundens ställning gentemot medlemmarna:

• De ynkliga pip som LO gav ifrån sig när ATP skrotades, denna pensionsreform som varit så viktig, både för den socialdemokratiska efterkrigspolitiken och partiets självbild.

• Frånvaron av protester när 30-talets förbud mot privata arbetsförmedlingar revs upp, vilka 1991 utgjorde startsignalen till bemanningsföretagens invasion av de svenska arbetsplatserna.

• Det faktum att flera tunga fack lade sin prestige i vågskålen för EU-inträde och EMU-anslutning liksom att Kommunal accepterat privatiseringar – för att nu bara nämna några av alla brott med tidigare politisk praktik.

Även om många av LO:s medlemmar inte har vartenda av dessa brott med det förflutna klart för sig har de sammantagna under de senaste 20-30 åren malt ner mycket av det förtroende som fackföreningarna haft och som i val har kunnat omsättas i socialdemokratiska röster.

Jag har själv sett mycket av detta i min egen vardag på Volvo i Göteborg. EU-omröstningen, där socialdemokratin, de borgerliga och kapitalet bildade en maktens koalition, frestade till exempel hårt på lojalitetsbanden. Inför EMU-omröstningen 2003 hade dessa slitits av högt över basnivån. I Göteborg gjorde Socialdemokraterna Olle Ludvigsson, då klubbordförande på Volvo och numer EU-parlamentariker, till galjonsfigur för Ja-sidan. Ändå fick de helt enkelt inte igång apparaten på Volvo, inte ens bland dem som arbetar heltid fackligt. Där Nej-sidans flygblad delades ut av Volvoarbetare fick Ja-sidan lita till ungdomar, samma sorts inhyrda handelshögskoleelever som spred valpropaganda i centrala staden. Att Ja-sidan förlo rade folkomröstningen var, oavsett vad man tycker i sakfrågan, ett historiskt nederlag för partiet, för första gången misslyckades SAP-ledningen att få med sig majoriteten av arbetarklassen.

Ska det fackliga förtroendet kunna omsättas politiskt krävs givetvis att detta förtroende byggs upp och vidmakthålls på alla nivåer, men framför allt på den mest grundläggande nivån, att hävda de arbetandes intressen när det gäller löner och arbetsvillkor.

Högerregeringen har avstått från frontalangrepp på fackföreningarna, istället har de på ett mycket taktiskt smart sätt undergrävt dem. Höjningen av a-kasseavgiften har gjort den individuellt kalkylerade nyttan med fackföreningen mindre och vinsten med att gå ur större. Åtminstone om man ser a-kassan som en rent personlig inkomstförsäkring, och inte som det ena bärande balken – där den andra är strejkkassan – som gör det möjligt att vägra att sälja sin arbetskraft under ett visst pris, själva grunden för en fackförening.

De senaste årens skattesänkningar har också givit mer i plånboken för de flesta LO-medlemmar än vad avtalsökningarna gjort. Genom att ersätta lönekrav med sänkt skatt omvandlas nedskärningarna i den offentliga välfärden till vinster i de privata företagen och på köpet försvagas såväl klassmedvetande som fackföreningens existensberättigande. När förbund och klubbar även omfamnar individuella lönesystem har de gått företagen till mötes och bidragit till att gröpa ur det mest grundläggande i det som formar det fackliga medvetandet; de kollektiva löneförhandlingarna.

Den fackliga organisationsgraden i Sverige har minskat kraftigt. Under 1990-talskrisen var den 85 procent medan den under 00-talet har sjunkit med tio procentenheter, varav med sju bara mellan 2006 och 2008. I den privata sektorn minskade under denna tidsperiod andelen organiserade från 71 procent till 65 procent, främst bland tjänstesektorns lågavlönade med osäkra anställningsvillkor. Även om organisationsgraden på arbetsmarknaden i sin helhet ännu är på den globala rekordnivån 71 procent finns det inga garantier för att botten är nådd.¹

Bakom denna försvagning finns det många faktorer, förutom a-kasseförändringarna: den mer osäkra anknytningen till arbetsmarknaden för alla dem som jobbar i bemanningsföretag eller ha andra osäkra anställningar, ökade möjligheter att visstidsanställa, arbetslösheten i sig och så vidare. Man får dock vara mycket högt placerad i LO-byråkratin för att undvika att se samspelet mellan medlemstappet och den egna praktiken. Desperata erbjudanden om ”mervärde i medlemskapet” i form av försäkringar och andra förmåner kan inte kompensera de eftergifter gentemot och den anpassning till kapitalets offensiv som präglat de centrala facken de senaste decennierna.

Samtidigt har arbetarklassen tryckts tillbaka på arbetsplatserna genom att massarbetslösheten permanentats. En direkt effekt är att de vilda strejkerna i princip upphört sedan 1990-talet. Åren 2003 och 2008 var de första åren sedan 1965 som Medlingsinstitutet inte redovisade en enda olovlig strejk. De fackliga representanter som var med om trycket från 70-talets vilda strejker och med stolthet såg arbetsmarknadsreformerna införas håller på att ersättas av en generation som vuxit upp med ord som ansvarstagande, inflationsbekämpning och konkurrenskraft ringande i öronen, en generation för vilka strejker och medlemsrevolter är mytiska hörsägner ur det förflutna. Utan tryck underifrån blir fackligt arbete mer medlemsservice och administrativt förhandlande, en slags partners till personalavdelningen.

Hårdvara

År 2004 inledde de sex LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Fastighets, GS och SEKO ett särskilt samarbete under namnet Fackliga Samhällsbyggarna. Långtifrån att vara något brott med socialdemokratin – den ombudsman som anställts för att samordna verksamheten sattes på SAP:s kansli – är det ett tecken på en växande oro i ledningarna för några av de fack som drabbats först och hårdast av avreglering, privatiseringar och den nyliberala politik som drivs genom EU.

Även om LO och dess förbund är odemokratiska och byråkratiska pyser missnöjet ibland upp genom betongen. Stick i stäv med ledningens linje röstade förra LO-kongressen 2008 exempelvis för ett krav om att höja a-kassan till 90 procent. Det föranledde Wanja Lundby-Wedin att ingripa och lyfta ut frågan till redaktionskommittén – med henne själv som ordförande – för desarmering. Liksom på Metalls kongress strax innan var det nämligen av största vikt att kräva precis det som socialdemokraterna lovat, och inte ett öre mer. Och 80 procent a-kassa var i stort sett det enda Sahlins SAP lovat. Även i frågan om sjukförsäkringen förlorade ledningen; med 238 röster mot 143 blev kravet 90 procentig ersättning och avskaffad karensdag. Typiskt nog fick inget av detta något genomslag i SAP:s politik eller den gemensamma valplattformen med V och MP.

Alla länkar i kedjan klass-fackförening-parti, det som gjort SAP till ett arbetarparti, har alltså försvagats. Färre är med i facket, de förtroendevaldas förtroende minskar inom de fackligt organisationer, politiken flyttas längre bort, SAP har, liksom alla andra partier, krympt och befolkas i allt högre utsträckning av karriärpolitiker utan levande förankring i och beroende av fackföreningarna. Dessutom  – inte minst – genom att i allt väsentligt föra en nyliberal politik i regeringsställning har SAP minskat sitt stöd i arbetarklassen. Det okritiska försvaret av partiet har blivit en börda för de fackligt förtroendevalda, en politik att försöka försvara gentemot medlemmarna snarare än att vara stolt över och få kredit för.

Alla faktorer pekar i samma riktning, även om SAP fortfarande är ett parti med unika band till arbetarklassen är dessa band hårt uttänjda. Att så är fallet råder det ingen tvekan om, frågan är hur mycket och vad det leder till. Hur långt kan dessa band töjas utan att helt eller delvis brista? Var går gränsen när SAP upphör att vara ett arbetarparti? Och vad skulle det i så fall innebära?

Mycket finns skrivet om socialdemokratins kris på den ”synliga” nivån – såsom valresultat, debatter, politisk kurs och så vidare. För att förstå utvecklingen skulle det behövas en grundlig genomlysning av  förändringar i ”hårdvaran”, partiets materiella förhållande till arbetarklassen. En hel del kan samlas genom beskrivningar av utvecklingen på olika arbetsplatser men det behövs heltäckande analyser av basfakta som medlemsutveckling, social sammansättning på olika nivåer i partiet, relation mellan yrkespolitiker och basmedlemmar, facklig tillhörighet och uppdrag, partiets organisering och utveckling på arbetsplatser och i fackföreningarna, hur de fackliga utbildningarna förändrats och så vidare.

Arbetarklassen i Sverige är idag svagare än på länge och detsamma gäller det parti som i över ett sekel dominerat dess organisationer. Att förstå vart SAP är på väg, bland annat genom att söka svara på de frågor som skisserats i denna artikel, är därför inte någon akademisk övning utan väsentligt för alla som ställer sig målsättningar som handlar om att återupprätta och utveckla klassens styrka.

NOT

Anders Kjellberg: Det fackliga medlemsraset i Sverige under 2007 och 2008 ur Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 2 2009

En artikel av Lars Henriksson

Artikelförfattaren är fackligt oppositionell metallarbetare  på Volvo  Personvagnar i Göteborg. I början på 2011 utkommer hans bok Slutkört som handlar om bilindustrin, alternativ  produktion, klimat och klasskamp på Ordfront förlag

Ursprungligen är inlägget publicerat i tidskriften Röda Rummet.

Intressant?
Läs mer: Bilpolitik, Internationalen, Röda Malmö, Kildén & Åsman, Svensson,
I media: SVT1, 2, 3, 4, SR1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, Skanskan1, 2, 3, 4, 5, DB, EX1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokratin, Socialdemokratins kris, Fackets kris, Partiledare, Partiledarebyte, Borgerlig politik, Politiskt alternativ, Socialdemokraterna, Facket, Nyliberalism, Privatiseringar, Samhälle, Politik

– Vi har förstått att det finns vissa aktiviteter på gång i företaget och så länge det finns en möjlighet så kommer vi inte att göra något. Så formulerade IF Metalls förbundsjurist Darko Davidovic fackets linje gentemot Saab i Göteborgs Tidningen i september när företaget inte tillverkat något på snart ett halvår och de anställda återigen inte fått ut sina löner i tid.

Detta var inte någon olycklig formulering av en enskild facklig ombudsman, tvärtom fångade det Metalls hållning till Saabs kris ganska exakt. När jag till exempel på bokmässan i Göteborg ungefär samtidigt deltog i en paneldiskussion om industriarbetets villkor passade jag på att ta upp krisen för Saab med en annan av deltagarna, Metalls ordförande Stefan Löfven.

– Är det inte nu läge för Metall att sluta tro på tomten, frågade jag. Borde inte Metall, stället för att hoppas på att olika kapitalgrupper ska frälsa Saab, bygga upp kontakter med miljöorganisationer och andra folkrörelser för att driva kravet på en omställning av Saab till produktion av klimatanpassade produkter?

Löfvens svar var ett lakoniskt:
– Det är tråkigt att du inte tror på Saab.

En lika tragisk som god sammanfattning av hans, Metalls och övriga fackföreningars hållning under hela resan för Saab Automobile, från krishösten 2008 till konkursansökan veckan före jul 2011. Total passivitet och fromma förhoppningar har kantat Saabs allt vingligare väg mot diket.

Självklart står orsaken till Saabs haveri inte att söka hos fackföreningsledarna utan i kapitalismens grundläggande sätt att fungera: verksamhet som inte ger snabb och hög avkastning till investerarna slås ut och läggs ner. I Saabs fall handlar det väldigt tydligt om en följd av detta, koncentrationen av kapital till allt större enheter där de stora fiskarna äter eller svälter ut de små.

I bilindustrin har detta bland annat tagit sig uttryck i det hysteriskt ökade tempot för modellbyten. Modellbytena i sig var GM:s uppfinning från 20-talet, genom att tillverka bilmärken med olika prisnivåer och sedan ändra detaljer på dessa varje år var bilindustrin pionjärer i att skapa det moderna konsumtionssamhället. En bil som såg nyare ut än fjolårets gjorde automatiskt denna ”gammal” och gav ägaren en möjlighet att visa sig mer välbeställd än grannen. Ökad konkurrens i bilindustrin, inte minst genom de japanska bilföretagens intåg, har kraftigt accelererat detta sätt att slåss om marknadsandelar och driva på försäljningen under de senaste årtiondena. På åttiotalet levde en genomsnittlig europeisk bilmodell i drygt tio år, tjugo år senare var den i produktion under bara sex år, nästan en halvering.

Att ta fram en ny bilmodell är en mångmiljardinvestering där enda sättet att göra vinst är att slå ut kostnaderna på tillräckligt många tillverkade bilar. Och ju tätare modellbytena sker desto högre produktionsvolymer är nödvändiga. Saabledningens optimistiska mål för 2011 var 80 000 bilar, snabbt nedprutat till 50 000, låg redan det på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009.

Hoppet att en Christian von Koenigsegg (om någon minns honom…) eller en Victor Muller skulle kunna trolla bort dessa grundläggande kapitalistiska förhållanden har varit mer än naivt.

Den fackliga kritiken av regeringens passivitet har varit hård och berättigad. Den borgerliga regeringens agerande har varit just sådant man kan vänta sig av en borgerlig regering efter 30 år av nyliberal dominans: en blind tro på ”marknaden” där statens roll bara är att på olika sätt bereda väg för kapitalet. Som den upphaussade finansminister Borg uttryckte det: ”Vi har ingen plan B för Saab.” Regeringen har över huvud taget inte haft några planer för Saab, eller något annat företag för den delen, annat än den överordnade ”Plan A” som säger att alla frågor som rör samhällets produktiva tillgångar skall skötas av ”marknaden”. Det vill säga av den ensidiga och kortsiktiga vinstdrift som är de stora kapitalgruppernas överordnade och enda drivkraft. Allt spekulanterna kan tjäna pengar på är gott och allt de inte blir rikare av är dåligt och måste dö. (Om det inte rör sig om banker då. På grund av deras avgörande samhällsfunktion förklarade minister Borg i höstas att de inte kan tillåtas att gå i konkurs, hur mycket förlust de än gör. En ödets ironi att en moderat finansminister inför konkurslagstiftning från det gamla Sovjet för kapitalismens mest centrala delar…)

Därför var det för en gångs skull lätt att hålla med Maud Olofsson när hon i en kort mening sammanfattade sin och regeringens insatser kring Saab med orden: ”Vi har gjort vad vi har kunnat.” För den bistra sanningen är att den här regeringen varken kunnat eller varit intresserade av göra något annat än precis vad de gjort: titta på när Saab går under. Och det är knappast något annat att vänta av politiker som anser att marknaden har, och ska ha, det yttersta svaret på alla frågor.

Men att skylla på regeringen är knappast tillräckligt, inte som analys och än mindre som politisk linje. Att motståndaren inte står på vår sida borde inte vara mycket att förvånas över. För visst skulle staten kunnat göra mycket för att hålla uppe en verksamhet som inte är företagsekonomiskt lönsam. Så sker ju inom en rad områden där de flesta tar det för givet, från barnomsorg och sjukvård till polis och militär. Men för det hade krävts en regering som varit beredd att bryta med kapitalets intressen och sätta de arbetandes, arbetslösas och samhällets intressen främst. Och någon sådan regering finns inte inom synhåll.

När det gäller de fackliga organisationerna förhåller det sig annorlunda. De har, eller borde ha, sin enda lojalitet gentemot medlemmarna och andra arbetare och som övergripande mål ha det som fortfarande pryder målsättningsparagrafen i Metalls stadgar: ”att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt.” Dessvärre kan man inte med bästa vilja i världen säga att detta har väglett de fackliga ledningarna när det gäller Saab.

Inte vid något tillfälle har de fackliga ledningarna för arbetare och tjänstemän haft en självständig linje, vid varje ny osannolik vändning har de istället applåderat och betygat sitt fulla förtroende för vilka företagsledare och spekulanter som än påstått sig sitta inne med lösningen. Ledningarna har på så sätt gjort sitt bästa för att bibringa och hålla kvar medlemmarna i förhoppningen att ”det hela nog kommer att lösa sig” utan egen aktivitet eller strid. Denna ”vänta-och-se”-linje kan bara förklaras med en fullständig avsaknad av självständiga alternativ.

Samma sak gäller för de politiska partier som traditionellt åberopat sig på arbetarklassen har haft en avvikande linje. I april beklagade IF Metalls Stefan Löfven och den socialdemokratiske EU-parlamentarikern Olle Ludvigsson att den nu bedrägerimisstänkte och mot borgen frigivne bankiren Vladimir Antonov inte fort nog fått möjlighet att öppet ta kontrollen över Saab. I princip samma hållning gav Vänsterpartiets företrädare i Trollhättan, Fahimeh Nordborg, uttryck för i den tidningen Flamman. På V-Trollhättans hemsida hejade Lars Ohly och Rossana Dinamarca glatt på och lyckönskade ”Saab i Trollhättan med er fortsatta bilproduktion” när äventyraren Victor Muller tog över. Samma Dinamarca suckade sedan i september 2011 uppgivet i Flamman att ”tåget har gått” samtidigt som hon mumlade om satsningar på en ”sammanhållen industripolitik”.

Helt anpassat till det rådande ekonomiska och politiska systemet, utan en tanke på att de arbetandes organisationer självständigt skulle kunna slåss för sina intressen eller lägga fram egna alternativ. Budskapet till de anställda och alla andra har varit enhälligt från arbetarrörelsen: ”Vi har inget eget alternativ. Det enda vi kan göra är att hoppas på kapitalet.”

Som längst har de fackliga och politiska ledningarna rest krav på statliga stöd av olika slag till företaget och dess ägare, från skrotningspremier till lånegarantier, men ska man argumentera för att samhället ska subventionera eller bedriva en viss verksamhet bör man också kunna motivera själva verksamheten, resultatet ska vara bra för samhället. Och ett minst lika stort problem som de företagsekonomiska för Saab är biltillverkningen i sig. Den fossilberoende massbilismen är idag en stor och växande del av det klimatproblem som är vår tids, ja kanske alla tiders, stora utmaning. Att då tro att en långsiktig linje för att rädda jobben skulle gå via subventioner till bilindustrin är både naivt och oansvarigt.

För trots att dagens bilar blir allt renare och mer bränsleeffektiva gör den ständiga ökningen av vägtrafiken att bilismen utsläpp ändå ökar från år till år. Bilindustrins och dess påhejares tal om ”miljöbilar” är bara tomt prat, det går inte att minska utsläppen utan en kraftig minskning av trafiken vilket kommer att få kraftiga effekter på hela bilindustrin.

En omställning av bilindustrin från att vara en pådrivare av klimatproblemet till att bidra med en del av lösningen är däremot fullt möjlig. Ingen industri är så lämpad för att ställa om produktionen som bilindustrin, med sina täta modellbyten, breda tekniska kunnande och expertis när det gäller massproduktion. Behoven står och stirrar oss i ansiktet: utrustning för förnybar energi, hållbara transporter och så vidare. Exakt vilka samhällsnyttiga och klimatanpassade produkter Saab skulle kunna använda sin yrkesskicklighet för att utveckla och tillverka kan bara de anställda på verkstäder och kontor svara på, det är de som är företaget. Det är de som tillsammans är ett samtrimmat maskineri som kan ta fram och massproducera i stort sett vilken teknisk utrustning som helst.

Men framför allt är det där det största intresset av att rädda jobben finns och den kollektiva kraft som kan göra det möjligt. Om facken dragit in sina medlemmar i en sådan process skulle en väldig skaparkraft kunna frigöras och samtidigt bli till en stark kärna i den nödvändiga folkrörelse som krävs för att en omställning ska kunna bli verklighet. Men liksom företaget bara är ett företag så länge människorna finns samlade finns de anställdas kollektiva styrka bara så länge de är anställda. När nedläggningen väl är ett faktum sprids den gemensamma kunskapen för vinden och kollektivet upplöses i individer på väg ut i omskolning och arbetslöshet.

Det finns inget som säger att jobben i Trollhättan skulle varit räddade med en annan, självständig facklig linje, vare sig denna utgått från en klimatomställning av produktionen eller något annat. Det finns över huvud taget aldrig några garantier att man vinner en strid man ger sig in i. Däremot är nederlaget alltid garanterat om man inte tar strid. Att slåss för jobben, de arbetandes rättigheter och livsvillkor är ingen engångsföreteelse. Utgången i de enskilda fallen hänger samman med en rad olika faktorer där det kollektiva självförtroendet – klassmedvetandet för att använda ett nästan bortglömt ord – är avgörande. Och detta självförtroende grundläggs i sin tur av de olika strider vi går igenom, eller avstår från att ta.

Den blinda tilltro till spekulanter och kapitalistiska äventyrare de fackliga och politiska ledarna visat har bidragit till att sänka självförtroendet ytterligare ett steg, inte bara i Trollhättan. Vi har alla förlorat på denna osjälvständiga hållning, så oerhört långt ifrån de ord som ännu pryder målsättningsparagrafen i Metalls stadgar: att stärka arbetarnas makt i förhållande till kapitalets makt. Hade fackföreningarna däremot blåst till strid och utvecklat självständiga alternativ skulle detta i sig, oavsett utgången, bidragit till att stärka självkänslan bland deras medlemmar och arbetande människor i hela landet och dessutom pekat på att det finns andra vägar att gå än de som kapitalägarna pekar ut.

Att ifrågasätta de olika kapitalgruppernas förmåga att rädda jobben skulle inte bara kräva ett självständigt och kritiskt förhållande till kapitalet, det skulle även kräva att de fackliga ledarna lade sig i hur företaget skulle skötas och ägas, en fråga de svenska LO-facken inte närmat sig sedan 70-talets diskussioner om löntagarfonder, om ens då. Underdånigt har de istället överlåtit till kapitalägarna att använda de vinster vi har arbetat ihop till dem att styra ekonomin och produktionen efter sina egna intressen.

Att kräva ett statligt övertagande där de anställda får i uppgift att leda en omställning, eller ens koppla frågan om jobben till samhällsnytta och miljöbehov, skulle vara en ny linje i svensk fackföreningsrörelse, men internationellt finns liknande initiativ. Medan ministrar och byråkrater lade ännu ett misslyckande till raden vid klimatmötet i Durban fanns hoppet utanför, i den breda allians av sydafrikanska fackföreningar, bondeorganisationer och andra sociala rörelser som dragit igång en kampanj för en miljon klimatjobb.

Förebilden är brittisk där klimatorganisationer har fått TUC, brittiska LO, att ansluta sig till just en sådan kampanj. Genom att knyta samman de arbetandes och arbetslösas behov av trygga jobb med det nödvändiga behovet av ett brott med fossilkapitalismen skulle denna livsnödvändiga omställning kunna bäras fram av starka sociala krafter och skapa en bred rörelse för att göra frågan till den samhällsangelägenhet den är. Ingenstans borde en sådan handlingslinje vara så näraliggande som inom bilindustrin och sällan har väl läget varit bättre än de senaste åren i Trollhättan för att lansera en sådan kampanj. Istället har vi fått tre bortslösade år med tomma löften och fromma förhoppningar.

Nu kvitterar de Saabanställda ut sina rekommenderade brev med uppsägningar och gamarna kretsar kring utrustningar och patent. Men även om Saab är satt i konkurs är plundringen av vraket ännu inte genomförd, företaget, det vill säga organisationen av de anställda, är fortfarande i stort sett intakt, liksom den tekniska utrustningen och lokalerna. Det finns fortfarande en liten tid att rädda Saab genom en politisk kampanj för omställning. Men bara en liten tid. De fackliga organisationerna skulle fortfarande kunna byta fot nu när även de mest blåögda rimligen givit upp sina förhoppningar om att saker och ting ska lösa sig själva. Inget talar emellertid för att varken fackliga eller politiska krafter med något större inflytande kommer att byta linje och ta något sådant initiativ. Det bästa vi andra kan göra är att lära oss av nederlaget i Trollhättan och försöka sprida dessa erfarenheter inför liknande framtida utmaningar. För sådana kommer att komma, var så säkra på det.

Lars Henriksson, volvoarbetare
Författare till boken Slutkört.

Intressant?
Bloggat: Bilpolitik, Röda Malmö, Svensson,
Borgarmedia: GP1, 2, 3, SVD1, 2, 3, DN1, 2, E24_1, 2, 3, NyTek,
Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Darko Davidovic, Stefan Löfven, Metall, IF Metall, Victor Muller, Vladimir Antonov, Rossana Dinamarca, Lars Ohly, Bilindustri, Saab, Saab Automobil, Ekonomi, Bilism, Trollhättan, Facket, Fackligt, Samhälle, Politik

Nästa nummer av londonbaserade Architect’s Journal kommer att ha två olika omslag: dels det planerade med en bild av den nya olympiska simhallen – sval, perfekt, futuristisk – med rubriken ”London 2012”. Dels ett med texten ”London 2011” och ett foto av ett nyss utbränt kvarter. En modern miniatyr av Dickens Två städer som talar om en stad med avgrundsdjupa och i decennier medvetet vidgade klyftor.

Läs hela krönikan i GP.

Intressant?
Bloggat: Röda Lidköping, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Upplopp, London, Fattigdom, Hopplöshet, Arbetslöshet, Högerpolitik, Ojämlikhet, Våld, Kravaller, Polisen, London, Storbritannien, Social oro, Samhälle, Politik

Nu var det inga häpnadsväckande påståenden forskarna kommer med, bara ett i raden av försynta påpekanden att biltrafiken måste minska om klimatmålen ska kunna uppnås.

Läs hela debattinlägget i SvD.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Bilpolitik, Röda Lidköping, Gusart,
I media: SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Victor Muller, Prishöjningar, Planering, Miljövänlig produktion, Klimatomställning, Bilism, Kollektivtrafik, Klimathotet, SL, Samhälle, Politik

Alltsedan president Reagan krossade flygledarfacket PATCO i ett blixtangrepp 1982 har fackföreningarna varit huvudmål i detta krig. Med sina förmögenheters tunga artilleri och mediedominansens luftherravälde har landets ekonomiska elit i årtionden malt ner stora delar av de arbetandes försvarsbastioner. Guvernör Walkers fackliga undantagslagar i Wisconsin har nu tagit kriget till ny nivå. Och inte bara där, i delstat efter delstat förbereds lagstiftning där nedskärningar kopplas till upprensningsaktioner mot de fack som ännu håller stånd.

Läs hela krönikan i GP.

Intressant?
Bloggat: Svensson, K & Å,
Borgarmedia: GP, SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om Facket, UAW, Klass, Klasskrig, Warren Buffet, Reagan, PATCO, Walker, Wisconsin, Madison, Fackligt, Välfärd, Samhälle, Politik

Hur som helst har det sedan länge varit klart att Saabs omtalade ”affärsplaner” varit byggda på lösan sand. Man behöver inte vara någon ekonom eller bilexpert (eller kanske är det just det man inte ska vara…) för att se det orimliga i dem. Att ta fram en ny bilmodell är en mycket tung kostnad i dagens bilproduktion. Enda sättet att göra vinst är då att slå ut denna kostnad – åtskilliga miljarder kronor – på tillräckligt många tillverkade bilar, något som blivit allt svårare med de allt tätare modellbytena. Saabs mål för 2011 på 80 000 bilar, som redan prutats ner till 50 000, ligger på en bråkdel av vad andra biltillverkare gör. Bara en handfull kinesiska småbilar för inhemskt bruk ligger på samma nivå. Som jämförelse sålde Volvo Personvagnar, en mycket, mycket liten tillverkare internationellt, över 334 000 bilar under krisåret 2009. Att Saab fått svenska staten att gå i god för EIB-lån på 400 miljoner euro handlar troligen mer om Victor Mullers erkända förmåga att sälja in idéer än någon realistisk plan för att sälja bilar.

Som så många gånger genom åren kastas de anställda på Saab nu mellan hopp och förtvivlan. Stort ansvar faller på de fackliga ledare som okritiskt slutit upp bakom vilken direktör som än sagt sig ha ett magiskt recept för att rädda företaget, från hårda rationaliseringar och godtyckliga uppsägningar under GM över Christian von Koenigseggs vidlyftiga planer (om någon minns honom?) till den pratglade Victor Muller med Vladimir Antonov i bakgrunden. (Eller kanske man ska säga, Antonov med Muller som frontfigur.)

Framtiden för de anställda ligger inte i att hoppas på att någon ny spekulant ska frälsa dem. Den ligger i att lita till sina egna krafter och kunskaper. Världen tål inte fler bilar. Framtiden för bilindustrin ligger istället i att ställa om sin fantastiska förmåga till massproduktion till att göra det som vi så förtvivlat väl behöver: utrustning för förnybar energi och klimatneutrala transportsystem. Att behoven finns är självklart. Men det räcker inte i en värld där den privata vinsten är högsta drivkraft. Det krävs stora statliga satsningar, både i produktionen och för att organisera avsättningen. Det kommer inga bankirer att göra, även om staten öser pengar över dem.

Facken i Trollhättan och centralt borde i dagens förtvivlade läge, tillsammans med sina medlemmar på kontor och i verkstäder, omedelbart börja utarbeta planer på vilka sådana produkter Saab skulle kunna utveckla och producera. En sådan plan skulle kunna vara basen i en facklig politik för jobben ock klimatet och kunna visa på en väg framåt för hela samhället, istället för att desperat klamra sig fast vid en produkt vars tid är ute och hänge sig åt falska hopp om att räddas av goda kapitalägare.

Ursprungligen publicerat på Bilpolitik.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Annarkia,
Läs även andra bloggares åsikter om Saab, Vladimir Antonov, Victor Muller, EIB, Trollhättan, Arbetsmarknad, Ekonomi, Bilindustri

Detta meddelade från Trafikverket borde lett till en våldsam trafikpolitisk debatt. Istället bemöttes det med öronbedövande politisk tystnad. Inte så konstigt, inför valet skrev miljöminister Andreas Carlberg i Göteborgsposten att han ville ”jaga utsläpp – inte bilister”, det vill säga att de så kallade miljöbilarna skulle lösa trafikens utsläppsproblem, något som jag besvarade i  GP 5 september 2010. Beteendet är väl inövat, Trafikverkets rapport bekräftar bara än en gång vad trafik- och miljöforskare länge hävdat och som myndigheter – från EU:s miljöbyrå till Trafikverket och Naturvårdsverket – försökt skärpa in: ska klimatmålen uppnås måste transporterna minska, inte minst de som sker på vägarna. Denna kunskap har inte fått några politiska konsekvenser. Tvärtom fortsätter städer och vägar att planeras för ökande trafik med resultatet att trafiken ökar i en självförstärkande spiral.

Trots allt tal om ”gröna” bilar har varje minskning av bilarnas bränsleåtgång ätits upp av ökad vägtrafik. I Sverige, i Europa och i världsskala. Nyss var biobränslen räddningen, idag är det elbilen. I en hungrande värld har biobränslena kommit i berättigat vanrykte och även om elmotorer är effektiva är också de en återvändsgränd; el är ingen en energikälla utan måste framställas. Idag produceras 2/3 av världens el av fossila bränslen. Samtidigt som bilindustrin, ofta med statligt stöd, plöjer ner ofantliga resurser på elbilarnas problem hamnar en allt mindre del av transporterna på de sedan länge etablerade, eldrivna transportmedlen: tåg och annan rälstrafik.

Ursprungligen publicerat på Bilpolitik.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Trafikverket, Andreas Carlberg, Bilism, Biltrafik, MIljöproblem, Miljö, Klimat

Den svenska bilindustrins öde är under denna tid på flera sätt symbolisk. När jag började arbeta var de två svenska personbilstillverkarna kronjuveler i landets industri, på 1990-talet förvandlades de till små kuggar i globala jättekoncerner, General Motors och Ford. Ingen period har dock varit mer dramatisk än de senaste två åren då de krishärjade Detroitjättarna sålde Saab och Volvo Personvagnar till företag som inte existerade när jag började bygga bil: den holländska miniatyrfirman Spyker, finansierad av en rysk oligark, respektive Geely, registrerad i skatteparadiset Caymanöarna och med tunga kinesiska statsintressen i ryggen.

Läs mer av artikeln i Ordfront.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Slutkört, Torslanda, Volvo, Bilindustri, Lars Henriksson, Geely, Spyker, Saab, Miljö, Klimathot, Produktionsomställning, Samhälle, Politik

Troligt är att den mäktiga och västlojala militären – enligt wikiläckta dokument har tusentals egyptiska officerare deltagit i tränings- och utbildningsprogram i USA – snart träder fram ur kulisserna. Men landets problem är mycket djupare än vad som kan lösas av ett rollbyte inom den styrande eliten. Ett är oljan. Produktionen toppade 1997 och har nu fallit till samma nivå som landets egen konsumtion. En påminnelse om fossilekonomins obevekliga slut och att länkarna mellan det som sker i Egypten och vår vardag är långt fler än ekonomiskribenternas oro för höjda villalån.

Läs hela krönikan i GP.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Björklund1, 2, Röda Malmö, K & Å,
I media: SVD1, 2, 3, 4, DN1, 2, 3, 4, GP1, 2, 3, AB1, 2, 3, 4, SVT1, 2, 3, 4, VG1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Hosni Mubarak, Omar Suleiman, Militären, Militärkupp, Revolt, Revolution, Uppror, Egypten, Demokrati, Diktatur, Politik, Samhälle, Peak Oil, Olja

Sedan valet har många kritiska röster höjts inom socialdemokratin. Skarp kritik har formulerats och kloka förslag lagts fram från många som ser sig som vänster inom socialdemokratin. Som utomstående är det dock förvånande att se hur denna vänster tycks ha glömt arbetarrörelsens första och mest grundläggande lärdom: organisera er!

Läs hela krönikan i GP.

Intressant?
I media: SVD1, 2, 3, 4, AB, PT, ArbB, Östran, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokraterna, Socialdemokratin, Mona Sahlin, Vänster, Vänsterfalang