Jag minns från tredje klass att jag aldrig behövde klippa mig. Lärarinnan tog tag i håret och lyfte mig (oss) upp och slängde mig sen på klasskamraten intill och skrek: kan ni inte sitta still. En gång fick vi order att inte ta upp några pennor. Jag tog upp en från bänkfacket. Jag fick komma fram och sen tog hon en linjal och slog mig med den i ryggen tills den gick av och blev sen förbannad för att den hade gått av. Jag var nio år.

Precis som Zlatans föräldrar, så reagerade inte mina. Fick jag stryk så hade jag väl förtjänat det. Detta var mitt liv. Detta var Zlatans liv. Boken är skriven väldigt rakt, ärligt, direkt och är mycket lättläst. Han förskönar inte, väjer inte för att berätta om eländet som det var och sina egna brister.

Kärleken från föräldrarna fanns där, men som i mitt fall syntes den inte. Han fick stryk av sin mor och tyckte att det var väl inget med det. Kärleken fanns där bakom skriver han. Det var en hård miljö. ”Ingen vuxen hjälpte till med läxor eller undrade om du har några problem. Du fick klara dig själv och det var inte läge att gnälla om någon varit taskig. Du fick bita ihop, och det var kaos och bråk och en del slag och smällar… En dag föll jag från ett tak på dagis. Jag fick en blåtira och sprang gråtande hem och förväntade mig en klapp på huvudet eller åtminstone några snälla ord. Jag fick en örfil. ’Vad hade du på taket att göra?’”

Modern födde fem barn och arbetade som städerska 14 timmar om dygnet. Zlatan skriver: inte undra på att hon inte orkade med det hela ibland. Jag minns själv hur vi som barn fick sitta i köket på sex kvadratmeter och snoppa (ta av ändarna på) bönor på kvällarna för att få ihop till brödfödan. Hela köket var fullt med säckar. Zlatan berättar hur det ofta var tomt i kylskåpet. Vi hade inget kylskåp och fick nästan alltid handla på kredit, det vill säga avbetalning.

De resterande 300 sidorna handlar om hans liv som fotbollsspelare.

Man kan se hur uppväxten i Rosengård, det hårda klimatet, är något som han bär med sig även under fotbollslivet. Det är därför han drar sig till spelare som Cassano, the bad boy, uppvuxen på gatan i Napoli. Zlatan skriver: du gnäller inte, du biter ihop och går vidare.

När Zlatan berättar hur han kom in som frälsaren i Ajax, Juventus, Inter och Milan och avgjorde viktiga matcher, så får man en känsla av hybris, övermod. Han skriver: jag bar hela Milan på mina axlar. Men han skriver också att i fotbollen kan du vara gud ena dagen och inte värd ett skit den nästa. Hybris eller inte, det var sant.

Efter att ha läst boken förstår jag Zlatans agerande på fotbollsplanen mycket bättre. Det är inte primadonnornas värld. Det är en hård och ful värld. Det gäller att kunna ge och ta. Antingen sätter du dig i respekt hos motståndarna eller så åker du på stryk, precis som på gatan.

Med Zlatans ord i slutet av boken: ”Det är en saga alltihop. Det är en resa från förorten till en dröm.” Vi fick båda slåss mot dem som ville hålla oss nere, tyckte att vi inte var värda någonting.

Jag gick ut i arbetslivet som 14-åring efter sju års folkskola. Zlatans högstadieliv var inte särskilt lyckat. Men vi fick båda det vi ville ha. Jag böckernas värld, och, trots att de militära inskrivningsmyndigheterna ansåg att jag inte skulle kunna klara en examen på gymnasienivå, lyckades jag genomföra sex års universitetsstudier. Zlatan fick sin dröm uppfylld och blev proffs i Italien.

Jag tror att dagens ungdomar som känner sig, såsom vi gjorde, totalt misslyckade har mycket att lära av Zlatans bok.

Lennart Wallster

Tidigare publicerad  i Internationalen

Intressant?
I media: SVD1, 2, DN, EX1, 2, AB, Resumé, SMP,
Läs även andra bloggares åsikter om Zlatan Ibrahimovic, Arbetarklass, Fattigdom, Rosengård, Fotboll, Bok, Politik, Kultur

Egentligen det enda riktigt demokratiska området, på sätt och vis. Säger en majoritet av befolkningen ”jag är större än dig”, istället för ”större än du” som det skulle heta förr, på det ”grammatikaliskt korrekta” sättet, ja, då heter det ”jag är större än dig”.

Det finns helt enkelt ingen högre makt som kan ändra på det.

Men de ord som används i det offentliga samtalet, de ord som simmar så diskret i strömmen och påverkar vår världsbild, varifrån kommer de?

Jag plockar upp ett. Ledarskap. Så vanligt, så självklart, så präktigt. Ledarskap är viktigt överallt. Se bara på de hysteriska ordförandebytena inom partierna den senaste tiden. Visst måste det vara viktigt med ledarskap?
Den rent vidskepliga övertron på ledarskapets frälsande förmåga börjar nästan bli lite kuslig. Ledarskapskurser, ledarskapskarriärer. Inte bara tjatigt och indoktrinerande, det börjar bli lite farligt. Det behövs bara att någon säger att vi kräver en stark ledare – hallå!

Andra ord har fått giftstämpel i det offentliga samtalet… kollektivt till exempel. Ledarskap är fint, allt kollektivt är fult. Passar ihop som hand i handske i den borgerliga världsbilden.

”Särintressen” är ett annat ord som används som varningsflagga från högern. Särintressen är fult utom när det gäller banker och storföretag, för deras särintressen är inga särintressen. ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige” hette en välkänd paroll. Bra PR-folk har dom alltid haft. Fackliga krav är särintressen som är fula och samhällsskadliga.

Får det vara en kvalitetssäkring? Hör vi ordet ”kvalitetssäkring” bör vi nog se oss om efter en nödutgång. Ett ord som studsar fram så fort någonting är under all kritik, kanske livsfarligt. Det flygbolag som lovar att de ska ”se över sina rutiner” och ”kvalitetssäkra” maskiner skulle jag bli mycket misstänksam mot.

Vi plockar upp ordet ”förebild” ett av de vanligaste i svenska språket skulle jag gissa. Lika halt och knepigt som ”ledarskap” – vem har inte hört någon ung artist lyckligt hävda att hon är en ”förebild” för andra unga kvinnor? Behöver vi förebilder? Och i så fall vilka? Ett ord att fundera över.

”Utmaning” är ett annat av mina favoritord. Att få ett nytt jobb är en utmaning. Att bli arbetslös är en utmaning. Att sätta igång och skära ner i offentliga utgifter är numera modigt – och förstås en utmaning. Jämrans ogräs i språket som luddar till tankarna.

Men verkligheten tränger sig på.

Det finns gott om folk som tycker att solidaritet och kollektivt är bra ord, kanske bättre än ”ledarskap”, att samarbeta är ett bättre ord än konkurrens, att ”skattetryck” är ett löjligt ord och att ”gemensam sektor” är ett bra uttryck för vad de flesta vill ha för sina pengar.

Och så sätter sig husbyborna i Stockholmsförorten ner och ockuperar sitt kulturhus, strax innan de ska slängas ut.
”Ockupera” och ”revolution” har för övrigt fått en yrvaken renässans det senaste året, och riktigt bra press när man tänker efter. Samtidigt som ”riskkapitalbolag” har fått betydligt sänkt status, inte av någon Standard and Poor-bedömare utan av den obehagliga verkligheten.

Hör jag ordet ledarskap en gång till trevar jag efter en spypåse. Eller förebild. Eller utmaning. Eller affärsidé. Eller utanförskap. Eller ”entreprenöriellt” (något som ska införas i skolans läroplan). Eller valfrihet. Eller utmaning. Eller projekt.

Stopp nu, annars tar det aldrig slut.

Gunvor Karlström

Tidigare publicerat i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Utmaning, Förebild, Ledarskap, Språk, Särintressen, Ord, Kultur; Riskkapitalbolag, Politik, Ockupation