Category Archives: Antirasism - Page 3

Danska valets vinnare: Enhedslisten – vilken slags parti är det?

Posted by on 2011-09-17 Kommentering avstängd
I det nyligen avgjorda danska valet så fanns det två segrarpartier, Radikale Venstre och Enhedslisten. Varför det blev så har jag försökt mig på att analysera i ett annat inlägg. En del menar att jag...

Regeringsskifte i Danmark – radikal valseger

Posted by on 2011-09-16 Kommentering avstängd
Som förväntat blir det regeringsskifte i Danmark. Det står helt klart efter att i princip alla röster räknats. Detta trots att de två partier som förväntas bilda regering, Socialdemokraterna (S eller...

Vad vänsterpartiets medlemmar vill

Posted by on 2011-09-6 Kommentering avstängd
SVT har gjort en enkät bland medlemmar i vänsterpartiet. Av enkäten att döma så vill de flesta vänsterpartister att partiet ska fokusera på socioekonomiska frågor, jämlikhetsfrågor. Det handlar om de...

Antisemitism är ett litet problem – regeringen hycklar

Posted by on 2011-09-5 Kommentering avstängd
När den svenska regeringen nu presenterar ”krafttag” mot rasismen efter det blodiga terrordådet i Norge så väljer man att fokusera på antisemitism. Det är ju faktiskt helt vrickat. Den...

Antisemitism är ett litet problem – regeringen hycklar

Posted by on 2011-09-5 Kommentering avstängd
När den svenska regeringen nu presenterar ”krafttag” mot rasismen efter det blodiga terrordådet i Norge så väljer man att fokusera på antisemitism. Det är ju faktiskt helt vrickat. Den...

10 dagar till det danska valet – regeringsskifte troligt

Posted by on 2011-09-5 Kommentering avstängd
Om tio dagar är det val i Danmark. Det mesta tyder på att det kommer att innebära en vänstersväng bland de danska väljarna och opinionsundersökningar tyder på att det blir regeringsskifte....

Antirasistisk demonstration Göteborg: “Det som enar är gemensamma klassintressen”

Posted by on 2011-05-24 Kommentering avstängd

I lördags genomförde ett hundratal nazister en demonstration mot den nybyggda moskén på Hisingen i Göteborg. Motdemonstrationen drog över 2000 antinazister. En av talarna var Lars Henriksson från Socialistiska Partiet som förespråkade bred enighet mot rasisternas hot

– Det som enar är inte språk, religion eller fotbollslag utan arbetarklassens gemensamma intressen, sade han i sitt tal.

Polisens insats var den största sedan EU-demonstrationerna i Göteborg 2001. Hela området runt moskén var avspärrat så att demonstrationerna inte kom i kontakt med varandra och de grupper bland motdemonstranterna som sökte konfrontation fick nöja sig med symbolhandlingar.

På samlingsplatsen för den breda demonstration under parollen ”Tolerans, mångfald, solidaritet”, som arrangerades av ”Göteborg mot rasism” med flera organisationer, varvades livemusik med ett flertal olika talare. En av dem var Lars Henriksson, fackligt aktiv Volvoarbetare och medlem i Socialistiska Partiet. Han betonade kopplingen mellan den ökande ojämlikheten i samhället och den alltmer utbredda främlingsfientligheten, där den synliga rasismen bara är en del av ett större samhällsproblem.

– Den bruna råttsvans som står här borta är bara en utväxt på rasismens fula kropp. Att demonstrera är bra men det är i vardagen vi kan motverka rasismen i grunden, påpekade Lars Henriksson

Han framhöll vidare att när rasisterna säger att människor inte är lika mycket värda så har de en poäng:

– I dagens Sverige är vi nämligen inte lika mycket värda. Vissa människor blir utvisade och utförsäkrade medan andra kan skicka sina förmögenheter jorden runt för att slippa skatt. I förra veckan visade Sveriges Radio i en undersökning att de rika har ökat sina inkomster tio gånger mer än de fattiga. Vi är verkligen inte lika mycket värda, fortsatte Henriksson.

– Rasisternas kortslutning är att lägga orsaken till detta mellan oss här nere och inte mellan oss alla och överheten. Och detta är den verkliga faran. För om vi som arbetar på Volvo börjar se varandra som svenskar, irakier, finnar eller kroater och inte som arbetskamrater, då är vi illa ute!

– Det som enar är inte språk, religion eller fotbollslag utan arbetarklassens gemensamma intressen. När vi inser detta och enar oss kring våra intressen och arbetar tillsammans för ett samhälle där vi verkligen är lika mycket värda, då kan vi skära av rottrådarna för det bruna ogräset, sade Lars Henriksson.

//Johannes Jensen


En medlem i Socialistiska Partiet i Lidköping deltog i protesten. På vår flickr-sida kan ni se några av alla bilder han tog.

Andra bloggar om: Tolernas, Mångfald, Solidaritet, Moské, Demonstration, Möte, Samhälle, Politik, Göteborg, Kvillestaden, Antirasism, Antifascism,


Antirasistisk motdemonstration i Göteborg

Posted by on 2011-05-22 Kommentering avstängd

Precis som förväntat blev vi som demonstrerade för tolerans, mångfald och solidaritet mångdubbelt fler än de andra. I själva verket minst 10 gånger fler. Nassarna var kanske 150 och vi var över 2000 på avslutnings- och mötesplatsen. Polisen menar att vi var hela 3 500. Demonstrationen som startade från Hjalmar Brantingsplatsen kunde genomföra både marschen och mötet vid moskén (hörnet Myntgatan/Herkulesgatan) med talare, sång och musik på ett framgångsrikt sätt. Dessutom under lugna former.

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Posted by on 2011-05-4 2 comments

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Daniel Suhonen i otakt med verkligheten

Posted by on 2011-03-1 No comments

Europas gravitationscentrum förskjuts högerut i rekordfart, arabvärlden genomfars av en exempellös revolutionär stötvåg: i denna världshistoriska konjunktur väljer Daniel Suhonen (Aftonbladet 25/2) att gå till frontalangrepp på vänstern för att den svassar för islam. Det är, naturligtvis, en av de mest slitna retoriska figurerna i den debatt som under det senaste decenniet dragit Europa mot höger. Suhonen kommer heller inte med mycket nytt. Vi i den anklagade vänstern – jag, Åsa Linderborg, Mattias Gardell, Per Wirtén och ytterligare någon – ägnar oss åt ”vurmande för islam som trosuppfattning”, ”blundar för övergrepp som sker i religioners namn”, påstår att ”sharia inte är så farligt” i motsats till de nyliberaler som ”hävdar svensk grundlag”, avfärdar ”all kritik av religion som rasism”. De konkreta exemplen lyser med sin frånvaro. Det är naturligt: den vänster Suhonen ser för sitt inre är ett hjärnspöke.

Jag skulle kunna hävda min oskuld till samtliga nämnda brott, men min personliga gärning är mindre intressant i sammanhanget (vad gäller mina ställningstaganden i fråga om Hamas och Hizbollah kan den intresserade ta del av tiotusentals redan spillda tecken). I Suhonens sörja av kritik kan i stället några substantiella och principiella problem destilleras fram; han snuddar bara grötigt vid dem, men de är förvisso värda att diskutera.

Det första gäller vänsterns retoriska strategi. Suhonen menar att ”bara högern tjänar på att vi talar etnicitet i stället för klass”; ”det är högern som vinner på att debatten styrs om från pensionssystem och skatter till slöjor och islam”. Det är förstås sant, liksom det är sant att 1980-talets höger vann på att fokus riktades mot fri företagsamhet, skattetryck, ”valfrihet”. Så hur bör vi agera när högern tar problemformuleringsinitiativet? Om riksdagsledamoten Kent Ekeroth säger att muslimerna föder så många barn att de är på väg att ta kolonisera Sverige, ska vi då bara svara: ”höj a-kassan till 90 procent!”? Om SD åstadkommer extremhögerns största framgång i Sveriges historia genom att utmåla muslimer som ”vårt största utländska hot”, ska vi då låtsas som att det regnar, låta bli att bemöta vansinnet, lämna hetsen och hatet oemotsagda för att uteslutande driva våra egna hjärtefrågor?

Tillåt mig tvivla på att det är vägen till framgång. Suhonen tycks anse att vänstern har lagt för stor kraft på att gendriva islamofobin; jag vill hävda motsatsen. SD:s inflygning i riksdagen underlättades av att så försvinnande få motståndare till partiet satt sig in i vad denna nya form av rasism egentligen går ut på och lärt sig att krossa den. Vi måste – trovärdigt, övertygande, kunnigt – förmå spräcka argumenten för att närvaron av muslimer är ett ”hot”, om inte annat för att återupprätta den arbetande klassens enhet, samtidigt som vi driver program för omvandling av samhället i socialistisk riktning. Därtill har vi för länge sedan passerat den punkt där islamofobin är en samhällsfara i sin egen rätt, liksom privatiseringar eller skattesänkningar eller friskolor – av det enkla skälet att den ökar ojämlikheten mellan människor. Vänstern har inte gjort för mycket för att bekämpa den, utan för lite.

Det andra gäller strukturell rasism. Suhonen tycks förneka att någonting sådant existerar. Segregation, skriver han, har ingenting ”med etnicitet eller religion att göra”: ett fullkomligt häpnadsveckande påstående. Vem som helst som färdas genom Sveriges hypersegregerade storstäder kan med blotta ögat se att segregation har med etnicitet att göra. Här finns en dimension av den sociala verkligheten som Suhonen helt enkelt inte vill kännas vid: det går inte att förklara det faktum att arbetssökande med muslimskt klingande namn sållas bort, att muslimer är överrepresenterade i de sämsta bostadsområdena, att människor med invandrarbakgrund drabbats långt hårdare än vita svenskar av arbetslöshet efter både 1991 och 2008 års kriser med en klassanalys från Per-Albin Hanssons tid.

Den strukturella rasismen kräver sina egna analysverktyg – på samma sätt som könsmaktsordningen. Båda utvecklas i dialektik med klassamhället, vilket bara gör det än mer nödvändigt, utifrån ren klasståndpunkt, att ta dem vid hornen. Har man något som helst intresse för att mobilisera bottenskikten av våra storstäders arbetarklass kan man omöjligen blunda för den strukturella rasism som tynger dem dubbelt. Detta är ingen liten detalj. Det är en strategisk nyckelfråga för vänstern.

Det tredje gäller just klasskamp. Daniel Suhonen har under några års tid hårdprofilerat sig som socialdemokratins röst för klasskamp, och i sitt senaste opus ger han mig och övriga namngivna vänsterdebattörer en lektion i detta ämne: vi måste förstå att, liksom han, tala om klasskamp. Det kan noteras att han konsekvent skriver just ”tala om” och ”prata” klasskamp: Suhonen tillhör ju ett parti som inte bedrivit något sådant på ett halvsekel eller mer.

Socialdemokratin har, allom bekant, konsekvent och systematiskt lagt en död hand på all klasskamp i det här landet, i synnerhet inom fackföreningsrörelsen, som den låtit frysa ned till en framtung byråkrati för implementering av borgarklassens direktiv. Somliga har under lång tid försökt gjuta nytt liv i facket som ett vapen i medlemmarnas händer, under deras kontroll, för gemensam kamp mot klassfienden: ingen har motarbetat dem så som den socialdemokratiska ledningen.

Till denna ledning utgör Daniel Suhonen en lojal opposition, ett slags vänsteralibi. Han utmanar den inte om makten; han motsätter sig varje tanke på organiserad opposition. Inte heller tycks det finnas någon gräns för hur många privatiseringar, skattesänkningar, nedskärningar eller imperialistiska krig detta parti faktiskt genomför eller stöder innan Suhonen går ur. Men inte heller här är det en fråga om person, utan om ett principiellt problem: ur de senaste decenniernas Europa kan ett helt album av misslyckade vänsterstrategier sättas samman. Någon form av rekord måste dock innehas av idén att socialdemokratin ska radikaliseras och vitaliseras inifrån. Europeisk socialdemokrati är i dag ett konkursbo som bara hjälpligt hålls samman av den förvaltning och de mellanskikt med vilka den ersatt arbetarklassen, under ett sekel av harmonisk inväxning i det kapitalistiska systemets institutioner.

Menar man allvar med klasskamp måste första steget vara att ansluta sig till en rörelse som faktiskt ägnar sig åt saken. Sådana finns förvisso i dagens Europa, kanske starkast lysande i den nya generationen antikapitalistiska partier: NPA i Frankrike, Die Linke i Tyskland, Bloco de Esquerda i Portugal, för att då inte tala om den sjudande vänstern i Grekland, där socialdemokraterna – någon förvånad? – administrerar slakten på landets välfärd. Jag kan inte se att det finns något skäl att hålla fast vid socialdemokratin som en rörelse för den arbetande klassens befrielse annat än nostalgisk lojalitet. Alternativet är att bygga något nytt, som ser klassamhället anno 2011 i vitögat, i hela sitt djup och sin komplexitet, och som faktiskt som är berett att strida. Det innefattar nu en gång – tyvärr – strid mot islamofobi.

Direkt patetiskt blir det när Suhonen framställer sig som uttolkare av den arabiska revolutionen. Jag undrar hur hans militanta sekularism skulle låta sig förenas med de kristna och muslimska böner som varit självskrivna inslag på Tahrirtorget, med ropen ”la ilaha il allah” när kamrater stupar och ”allahu akbar” när segrarna vinns, med de demonstrationer för massdemokrati och social rättvisa som tågar iväg efter fredagsbönen i Tripoli och Manama. Också här ser vi en ålderdomlig vänster spegla sig i en svunnen värld: religionen som något ont i sig som i alla lägen ska bekämpas. Jag vet inte vilken tendens i samtiden Suhonen verkligen tror sig gå i takt med. Men knappast är det Tahrir.

En kortare och redigerad version av detta inlägg finns på Aftonbladet Kultur.

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Malmö, Svensson,
I media: SVT, SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,