Begreppet ”tillväxt” har en hög status inom svensk politik. Få ifrågasätter vad tillväxt egentligen är bra för och vilket syfte den spelar. Lars Henriksson går här igenom nyttan med tillväxten – eller snarare vilken slags tillväxt som skulle vara nyttig för ett samhälle.

Få begrepp är så centrala i den politiska debatten som ”tillväxt”, en överideologi sällan ifrågasatt i politikens allt grundare mittfåra.

Ändå är begreppet sedan länge omstritt. Under omprövningarnas 60-tal växte en ny miljörörelse fram kring behovet att försvara människans livsmiljö snarare än att bara värna orörd natur. Där utvecklades en radikal kritik av ett samhälle byggt på ständigt växande förbrukning av ändliga resurser. Även i framsynta styrande kretsar ökade oron för att systemet höll på att underminera sin egen bas. Samma år som FN:s miljökonferens i Stockholm, 1972, lade den borgerliga tankesmedjan Romklubben fram sin omtalade rapport Tillväxtens gränser som främst poängterade befolkningsfrågan. Bruntlandrapporten 1987 planterade begreppet ”hållbar utveckling” i debatten, som snabbt muterades till tulipanarosen ”hållbar tillväxt”.

Med klimat- och resurs- och ekonomiska kriser börjar denna diskussion åter ta fart efter att i årtionden hukat under den triumferande marknadsliberalismen. Knappast en slump i en tid då konkurrensen om råvaror skärps från Kiruna till Kapstaden.

I rapporten Prosperity Without Growth, skriven 2009 för den brittiska regeringens räkning, argumenterar Tim Jackson för att ta den ekonomiska krisen som startpunkt för att ställa om till en ickeväxande ekonomi. Mycket rimligt menar han att business as usual, en 80 gånger så stor världsekonomi år 2100, helt enkelt inte är ett alternativ. Tankarna hyllades från Brown till Sarkozy som tillsammans med övriga världsledare snabbt tog itu med… business as usual.

Även om tidskrifter som Tvärdrag och Effekt i vår ägnat temanummer åt frågan syns den knappt i svensk debatt. Tillväxten sitter på ohotad hedersplats i båda regeringsalternativens kommunikéer. Skatter, utbildning, kommunikationer, välfärd, allt ska utformas för tillväxt om än garderat med brasklapparna ”hållbar” och ”uthållig”. Och miljön? Gärna det, men först en rejäl tillväxt…

När tillväxten någon gång debatteras blir det ofta ganska absurt: ”Mot eller för?” Däremot sällan: ”Tillväxt av vad?” Potatis? Cancerceller? Brandbomber?
– Dumsnut! Det gäller såklart ekonomisk tillväxt, hör jag genast.

Och här är den tröskel den goda viljan snubblar på. För det som ska växa till är just den abstrakta ”ekonomin”. Ekonominyheternas ökande BNP, som inte skiljer mellan fler stridsflygplan och bättre sjukvård. En villkorslös tillväxt, utan koppling till mänskliga behov eller naturens gränser. Att denna tomma tillväxt får vara alltings måttstock beror inte på girighet eller bristande kunskap. Det är inte ens ett systemfel. Den är systemet. För ”ekonomisk tillväxt” är bara en omskrivning av det Marx kallade kapitalackumulation, det opersonliga kapitalets ”enda drift, driften att förmera sitt värde”. Samma drift som en gång fick kapitalismen att erövra världen och ställa dittills otänkbara resurser till mänsklighetens förfogande hotar idag vår överlevnad. För den stora majoriteten, vi som lever av vårt arbete, är tillväxt varken bra eller dåligt i sig. Det avgörande är vad som växer och vilka konsekvenser det får för oss och vår livsmiljö.

För mänsklighetens bästa behöver mängder av materiell produktion växa till: nollenergihus, system för förnybar energi och klimatneutrala transporter för att ta några. I många länder står vattenpumpar, avloppssystem och skolor högt på dagordningen. Annan produktion behöver minskas eller ställas om som flyg- och bilindustrin, vapenproduktionen och stora delar av reklamindustrin. Och åter annan måste, för mänsklighetens bästa, avvecklas fortast möjligt, som industri knuten till utvinning och förbränning av fossilbränslen.

För kapitalet däremot är innehållet ointressant, bara det ger vinst. Och en kapitalism utan tillväxt är som en haj som slutar simma; den sjunker död till botten. Det såg vi nyss en glimt av när världen drogs in i en krisspiral innan det fria fallet hävdes av statliga ingripanden. Därför blir alla visioner om ”nolltillväxt” bara luftslott så länge vi hejdar oss vid denna tröskel och respekterar ramarna för det system som för sin överlevnad kräver expansion. Utan ackumulation – tillväxt – ingen kapitalism.

I sektorer som – åtminstone hittills – stått utanför marknaden finns en nyktrare syn på tillväxt. Ingen offentliganställd akutläkare vid sina sinnens fulla bruk skulle jubla över nya toppnoteringar i antal skallfrakturer. För ägarna av ett privatiserat sjukhus är däremot en seriekrock rena vinstlotten.
I teorin skulle tillväxt kunna ske genom decoupling, frikoppling, från resursutnyttjande och miljöbelastning och i en sådan söker många hopp om en grön kapitalism. Men allt tal om tjänstesamhälle till trots är detta inget som syns i den reellt existerande kapitalismen. Jacksons rapport avslöjar obarmhärtigt hur alla effektiviseringar snabbt omintetgörs av den ständiga expansionen. Mycket av den relativt sett minskade miljöbelastningen i de mest utvecklade industriländernas tillväxt (mindre utsläpp per krona i BNP) beror också på att energikrävande och nedsmutsande produktion flyttats till länder som Kina och Indien.

Om nu den blinda tillväxten är kapitalets arvssynd borde alternativ stå att finna i dess motpol: arbetarrörelsen. Men i den socialdemokrati som dominerar där hyllas samma tillväxt okritiskt, som när partiet nyligen prydde sin ros med devisen: ”Tillväxt sedan 1889”. (Lite märkligt för ett parti som halverats på tjugo år kan man tycka. Och det parti som 1889 formerades ”på klasskampens grund” hade knappast tänkt sig att det var som kapitalackumulationens främsta företrädare man skulle framställa sig själv 111 år senare.)

Tillväxt har inom arbetarrörelsen varit synonymt med jobb, vilket i sin tur betytt lön. Och för alla som lever på att sälja sin arbetskraft är det också så det är. Men som sagan om kung Midas lärt oss kan man inte äta guld. (Eller sedlar. Eller pensionsfonder.) Det vi lever av är nyttigheter, saker vi genom arbete skapar i samspel med naturen. Vore det inte då rimligt om vi i talet om sysselsättning, liksom med tillväxt, först ställde frågan: ”Sysselsättning med vad?” Det är för det mesta inte att vara på jobbet i sig vi är ute efter, utan den försörjning vi får, i sista hand de ting och tjänster vi producerar. Ju färre timmar vi kan göra det vi behöver på desto bättre, åtminstone om det kommer sig av teknisk utveckling och resurshushållning, inte av ökad hets och stress på arbetsplatserna. Men framför allt krävs att denna insparade tid kommer oss alla till godo och inte, som idag, koncentrerades till strukturell arbetslöshet å ena sidan och väldig kapitaltillväxt å den andra.

Det kräver förstås att vi har demokratiska maktmedel att välja vilken produktion som ska växa och vilken som kan dras ner och hur vi fördelar våra liv mellan arbete och fritid. När det gäller arbetstiden finns medlen, fackföreningar har från första början drivit krav på kortare arbetstid. Det svarar både mot den arbetslöshet som uppkommer med ökad produktivitet och omöjligheten av ständigt ökande resursförbrukning. Kravet borde därför stå i centrum för en facklig rörelse som tar dagens stora frågor på allvar.

Att få produktionen att fungera efter andra lagar är svårare men inte mindre viktigt. Många famlar efter möjligheter att tämja kapitalismen, att få den att passa in i de ramar naturen ger och skilja den från den tvångsmässiga tillväxtdriften. Men en kapitalism frikopplad från tillväxt är inte längre kapitalism och så länge den privata makten över produktionen lämnas orörd finns ingen möjlighet att få samhället att fungera på något annat sätt.

Den frikoppling som krävs är mellan samhällets ekonomi och kapitalets vinst. Först när ett sådant skifte sker kan en behovsstyrd, hållbar ekonomi upprättas. Vad vi väljer att kalla detta system är mindre viktigt, så länge det är ett samhälle där den blinda vinstjakten ersätts med demokratiska styrmedel.

Intressant?
Bloggat: Internationalens ledarblogg, Warlenius, Röda Malmö,
I media: Fria, Internationalen, SVD, Effekt, Tvärdrag1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Tillväxt, Miljökonferens, Hållbar tillväxt, Klimatkris, Tvärdrag, Effekt, Kapitalism, Vinst, Profit, Produktion, Produktivitet, Ekonomi, Politik, Fackligt