Bemanningsföretag var fram till 1991 förbjudna i svensk lag. Det räknades som privat arbetsförmedling och profitering på annans arbetslöshet. När detta ändrades var vi flera inom fackföreningsrörelsen som varnade. Den socialdemokratiskt dominerade fackföreningsrörelsen accepterade dock med förhoppningen att det skulle kunna gå att hantera. Det gick uppenbarligen inte.

Tidsbegränsade provanställningar fanns också förr i tiden men användes sparsamt och i speciella fall. I dag visstidsanställs som rutin. Till exempel får de före detta fast anställda inom industrin som sades upp i finanskraschens spår bara visstidsanställning nu när de återkommer. Företagen kan ju inte gärna hävda att de behöver en prövotid. Den anställde hade ju tidigare fast anställning i kanske upp till 5 år eller mer!

Företagens politik att systematiskt använda bemanningsföretag och visstidsanställningar handlar om att kraftigt förskjuta styrkeförhållandena på arbetsmarknaden. Och man har i Maud Olofssons förlovade land alltså lyckats över förväntan.

Arbetarrörelsen måste nu ta kamp för att åter förbjuda profitering på arbetslöshet och därmed förbjuda bemanningsföretag. Alla bemanningsföretag beter sig inte som Student Consulting men själva anställningsformen öppnar för ett sånt beteende. Speciellt i kombination med de liberaliserade visstidsanställningslagarna. Arbetarrörelsen måste därför också ta kamp för mycket striktare regler för när visstidsanställning ska kunna komma ifråga.

Centerns ungdomsförbund driver en kampanj mot LAS och facklig organisering överhuvudtaget. Än har de inte nått slutmålet men den borgerliga regeringen och de kapitalistiska företagen är på god väg. Dags att vi arbetare sätter ner foten och går till motoffensiv!

Peter Widén, metallarbetare och kandidat för Socialistiska Partiet i kommunalvalet i Eskilstuna

Intressant?
Bloggat: Svensson, Arbetarperspektiv,
I media: Folket1, 2, EK1, 2, 3, 4, SVD1, 2, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om emanningsföretag, Student Consulting, Eskilstuna, Arbete, Fackligt, Kapitalism, Alliansen, Samhälle, Politik

Tyvärr är det inte ovanligt i skolan idag. Men det ska inte behöva vara så. Människor är som blommor. Barnen dess knoppar. I rätt jord kan knopparna slå ut i blom! Men olika blommor behöver olika sorters jord och näring.

Barn och barnfamiljer med särskilda behov (diagnos eller inte spelar ingen roll) måste få kosta mer pengar. Förutom att det borde vara en mänsklig rättighet så är det en framtida investering för oss alla. En kommunal skola ska kunna anpassas för att möta alla barn. Pengar, profit eller i vilken kommun skolan ligger ska inte kunna påverka vilken hjälp enskilda barn kan få.

Styrande partier i båda blocken misslyckas med skolpolitiken gång på gång, just på grund av detta.

• Skolan bör ha mer resurser istället för mindre!
• Fler lärare och mindre klasser där det behövs.
• Lärare ska vid behov kunna ta in stödpersonal till hela klasser eller enskilda elever
• Små grupper till dom som behöver det.
• Enskild undervisning i skolan eller hemma när det krävs för elevens bästa.
• Samarbetet mellan skola, föräldrar och andra myndigheter måste förbättras.
• Behåll mindre skolor också utanför stan.
• Lyssna på Barnen, Föräldrarna och Lärarna!

Så vill Socialistiska Partiet driva den kommunala skolan i Eskilstuna.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
I media: Folket1, 2, 3, 4, 5, 6, EK1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om Skola, Skolpolitik, Eskilstuna, Vinstintressen, Välfärd, Barn, Samhälle, Politik

Tyvärr har de rödgröna i grunden ingen annan politik att erbjuda. Det är bra att de lovar att förbättra för arbetslösa och sjuka, men någon kursändring blir det inte.

Socialdemokratins högervridning har mötts av besvikelse från många väljare och inom Vänsterpartiet finns kritik mot partiledningen, inte minst i Skåne. Tyvärr slår partiledningarna dövörat till för den kritik som finns, Mona Sahlin söker sig mot ”mitten” och Lars Ohly anpassar sig för att få sitta i en kommande regering.

Det vill till något annat för att bryta decennier av högerpolitik och arbetarrörelsens försvagning. Uppgiften är att reorganisera arbetarrörelsen.

Nya anti-kapitalistiska vänsterpartier växer fram uti i Europa jämsides med sociala protester; NPA, Nya anti-kapitalistiska partiet i Frankrike, Polska Arbetarpartiet, Vänsterblocket i Portugal, m.fl. Världsrörelsen Fjärde Internationalen, som Socialistiska Partiet tillhör, spelar en framträdande roll i dessa strävanden.

Socialistiska Partiet behövs för ett marxistiskt perspektiv och för en demokratisk och revolutionär socialism för 2000-talet.

Rösta bort Reinfeldt!
“RÖSTA PÅ S ELLER V – GÅ MED I SP!”

Intressant?
Bloggat: Svensson, Internationalens ledarblogg, Röda Malmö, Röda Lund
Media: SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om Mona Sahlin, Socialdemokraterna, Fredrik Reinfeldt, Moderaterna, Alliansen, Oppositionen, Lars Ohly, Vänsterpartiet, Marxism, Socialistiska Partiet, Socialism, Samhälle, Politik

Få begrepp är så centrala i den politiska debatten som ”tillväxt”, en överideologi sällan ifrågasatt i politikens allt grundare mittfåra.

Ändå är begreppet sedan länge omstritt. Under omprövningarnas 60-tal växte en ny miljörörelse fram kring behovet att försvara människans livsmiljö snarare än att bara värna orörd natur. Där utvecklades en radikal kritik av ett samhälle byggt på ständigt växande förbrukning av ändliga resurser. Även i framsynta styrande kretsar ökade oron för att systemet höll på att underminera sin egen bas. Samma år som FN:s miljökonferens i Stockholm, 1972, lade den borgerliga tankesmedjan Romklubben fram sin omtalade rapport Tillväxtens gränser som främst poängterade befolkningsfrågan. Bruntlandrapporten 1987 planterade begreppet ”hållbar utveckling” i debatten, som snabbt muterades till tulipanarosen ”hållbar tillväxt”.

Med klimat- och resurs- och ekonomiska kriser börjar denna diskussion åter ta fart efter att i årtionden hukat under den triumferande marknadsliberalismen. Knappast en slump i en tid då konkurrensen om råvaror skärps från Kiruna till Kapstaden.

I rapporten Prosperity Without Growth, skriven 2009 för den brittiska regeringens räkning, argumenterar Tim Jackson för att ta den ekonomiska krisen som startpunkt för att ställa om till en ickeväxande ekonomi. Mycket rimligt menar han att business as usual, en 80 gånger så stor världsekonomi år 2100, helt enkelt inte är ett alternativ. Tankarna hyllades från Brown till Sarkozy som tillsammans med övriga världsledare snabbt tog itu med… business as usual.

Även om tidskrifter som Tvärdrag och Effekt i vår ägnat temanummer åt frågan syns den knappt i svensk debatt. Tillväxten sitter på ohotad hedersplats i båda regeringsalternativens kommunikéer. Skatter, utbildning, kommunikationer, välfärd, allt ska utformas för tillväxt om än garderat med brasklapparna ”hållbar” och ”uthållig”. Och miljön? Gärna det, men först en rejäl tillväxt…

När tillväxten någon gång debatteras blir det ofta ganska absurt: ”Mot eller för?” Däremot sällan: ”Tillväxt av vad?” Potatis? Cancerceller? Brandbomber?
– Dumsnut! Det gäller såklart ekonomisk tillväxt, hör jag genast.

Och här är den tröskel den goda viljan snubblar på. För det som ska växa till är just den abstrakta ”ekonomin”. Ekonominyheternas ökande BNP, som inte skiljer mellan fler stridsflygplan och bättre sjukvård. En villkorslös tillväxt, utan koppling till mänskliga behov eller naturens gränser. Att denna tomma tillväxt får vara alltings måttstock beror inte på girighet eller bristande kunskap. Det är inte ens ett systemfel. Den är systemet. För ”ekonomisk tillväxt” är bara en omskrivning av det Marx kallade kapitalackumulation, det opersonliga kapitalets ”enda drift, driften att förmera sitt värde”. Samma drift som en gång fick kapitalismen att erövra världen och ställa dittills otänkbara resurser till mänsklighetens förfogande hotar idag vår överlevnad. För den stora majoriteten, vi som lever av vårt arbete, är tillväxt varken bra eller dåligt i sig. Det avgörande är vad som växer och vilka konsekvenser det får för oss och vår livsmiljö.

För mänsklighetens bästa behöver mängder av materiell produktion växa till: nollenergihus, system för förnybar energi och klimatneutrala transporter för att ta några. I många länder står vattenpumpar, avloppssystem och skolor högt på dagordningen. Annan produktion behöver minskas eller ställas om som flyg- och bilindustrin, vapenproduktionen och stora delar av reklamindustrin. Och åter annan måste, för mänsklighetens bästa, avvecklas fortast möjligt, som industri knuten till utvinning och förbränning av fossilbränslen.

För kapitalet däremot är innehållet ointressant, bara det ger vinst. Och en kapitalism utan tillväxt är som en haj som slutar simma; den sjunker död till botten. Det såg vi nyss en glimt av när världen drogs in i en krisspiral innan det fria fallet hävdes av statliga ingripanden. Därför blir alla visioner om ”nolltillväxt” bara luftslott så länge vi hejdar oss vid denna tröskel och respekterar ramarna för det system som för sin överlevnad kräver expansion. Utan ackumulation – tillväxt – ingen kapitalism.

I sektorer som – åtminstone hittills – stått utanför marknaden finns en nyktrare syn på tillväxt. Ingen offentliganställd akutläkare vid sina sinnens fulla bruk skulle jubla över nya toppnoteringar i antal skallfrakturer. För ägarna av ett privatiserat sjukhus är däremot en seriekrock rena vinstlotten.
I teorin skulle tillväxt kunna ske genom decoupling, frikoppling, från resursutnyttjande och miljöbelastning och i en sådan söker många hopp om en grön kapitalism. Men allt tal om tjänstesamhälle till trots är detta inget som syns i den reellt existerande kapitalismen. Jacksons rapport avslöjar obarmhärtigt hur alla effektiviseringar snabbt omintetgörs av den ständiga expansionen. Mycket av den relativt sett minskade miljöbelastningen i de mest utvecklade industriländernas tillväxt (mindre utsläpp per krona i BNP) beror också på att energikrävande och nedsmutsande produktion flyttats till länder som Kina och Indien.

Om nu den blinda tillväxten är kapitalets arvssynd borde alternativ stå att finna i dess motpol: arbetarrörelsen. Men i den socialdemokrati som dominerar där hyllas samma tillväxt okritiskt, som när partiet nyligen prydde sin ros med devisen: ”Tillväxt sedan 1889”. (Lite märkligt för ett parti som halverats på tjugo år kan man tycka. Och det parti som 1889 formerades ”på klasskampens grund” hade knappast tänkt sig att det var som kapitalackumulationens främsta företrädare man skulle framställa sig själv 111 år senare.)

Tillväxt har inom arbetarrörelsen varit synonymt med jobb, vilket i sin tur betytt lön. Och för alla som lever på att sälja sin arbetskraft är det också så det är. Men som sagan om kung Midas lärt oss kan man inte äta guld. (Eller sedlar. Eller pensionsfonder.) Det vi lever av är nyttigheter, saker vi genom arbete skapar i samspel med naturen. Vore det inte då rimligt om vi i talet om sysselsättning, liksom med tillväxt, först ställde frågan: ”Sysselsättning med vad?” Det är för det mesta inte att vara på jobbet i sig vi är ute efter, utan den försörjning vi får, i sista hand de ting och tjänster vi producerar. Ju färre timmar vi kan göra det vi behöver på desto bättre, åtminstone om det kommer sig av teknisk utveckling och resurshushållning, inte av ökad hets och stress på arbetsplatserna. Men framför allt krävs att denna insparade tid kommer oss alla till godo och inte, som idag, koncentrerades till strukturell arbetslöshet å ena sidan och väldig kapitaltillväxt å den andra.

Det kräver förstås att vi har demokratiska maktmedel att välja vilken produktion som ska växa och vilken som kan dras ner och hur vi fördelar våra liv mellan arbete och fritid. När det gäller arbetstiden finns medlen, fackföreningar har från första början drivit krav på kortare arbetstid. Det svarar både mot den arbetslöshet som uppkommer med ökad produktivitet och omöjligheten av ständigt ökande resursförbrukning. Kravet borde därför stå i centrum för en facklig rörelse som tar dagens stora frågor på allvar.

Att få produktionen att fungera efter andra lagar är svårare men inte mindre viktigt. Många famlar efter möjligheter att tämja kapitalismen, att få den att passa in i de ramar naturen ger och skilja den från den tvångsmässiga tillväxtdriften. Men en kapitalism frikopplad från tillväxt är inte längre kapitalism och så länge den privata makten över produktionen lämnas orörd finns ingen möjlighet att få samhället att fungera på något annat sätt.

Den frikoppling som krävs är mellan samhällets ekonomi och kapitalets vinst. Först när ett sådant skifte sker kan en behovsstyrd, hållbar ekonomi upprättas. Vad vi väljer att kalla detta system är mindre viktigt, så länge det är ett samhälle där den blinda vinstjakten ersätts med demokratiska styrmedel.

Intressant?
Bloggat: Internationalens ledarblogg, Warlenius, Röda Malmö,
I media: Fria, Internationalen, SVD, Effekt, Tvärdrag1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Tillväxt, Miljökonferens, Hållbar tillväxt, Klimatkris, Tvärdrag, Effekt, Kapitalism, Vinst, Profit, Produktion, Produktivitet, Ekonomi, Politik, Fackligt

Vi har vetat det länge. Östra Syrien blir rött som en upphettad spisplatta i alla klimatmodeller för det tjugoförsta århundradet. Men det sker redan nu, och allt fler invånare måste rycka bort sina händer: omkring en miljon människor har under det senaste året gett upp, flyttat – flytt – till Damaskus och Aleppo. Utöver palestinska och irakiska flyktingar måste nu de syriska storstäderna göra rum åt en ny kategori: klimatflyktingar.

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Intressant?
Läs mer: Röda Lund, Röda Lidköping, Röda Malmö, Roger Jönsson, Hådén, Effekt,
Läs även andra bloggares åsikter om Klimatkatastrof, Syrien, Klimat, Niger, Bangladesh, Dhaka, Beijing, Nepal, Samhälle, Politik, Ekonomi, Miljö

Förutom fotboll, bio, bad och bastu så kommer följande events äga rum:

Andreas Malm: Det ligger klasskamp i luften – Arbete, kapital och fossila bränslen 1825-2010
Kajsa Ekis Ekman: Varat och varan – Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan
Lars Henriksson: Klimatomställning av produktionen
Agnes Callewaert: Fjärde internationalen och våra uppgifter
Shora Esmailian: Demokrati- och arbetarrörelsen i Iran
Margareta Svensson & Manne Frisk: Proletarisering och KAF:s strategier på 70- och 80-talen
Erik Svensson & Pia Gustafsson: Homo socialismus?
Paneldiskussion med aktivister från olika kamper: Hur bygger vi rörelser?
Daniel Suhonen: Fyra år med Reinfeldt
DJ Skiderøv fixar fedefesten: Från ZZ Top till Lady Gaga all night long

Håll utkik för mer info, eller gå med i Facebookgruppen! Anmälan och frågor till: sodra(at)socialistiskapartiet.se

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Agnes Callewaert, Andreas Malm, Daniel Suhonen, Erik Svensson, Höör, Kajsa Ekis Ekman, Lars Henriksson, Manne Frisk, Shora Esmailian, Sommarläger, Socialistiska Partiet

Protester sker och motståndsrörelser utvecklas i hela Europa för att utmana denna politik. Det är angeläget att på lång sikt bygga en gemensam kamp i Europa, som samlar sociala rörelser, fackföreningar, föreningar, organisationer och sociala nätverk. Detta är anledningen till att vi utfärdar en inbjudan som ett första steg på vägen att utveckla protester i hela Europa den 29 september och kringliggande dagar.

Vi måstefå till stånd en alternativ politik, som gör det möjligt att förverkliga sociala, behov och ekologiska krav.

Alla sociala rörelser kräver ett europeiskt möte den 23-24 oktober (eller 13-14 november) i Paris för att ytterligare stärka protesterna och samordningen av våra rörelser samt för att utvärdera och diskutera framtiden för ESF.

Läs mer: Europeisk aktionsdag

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om ESF, European Social Forum, ETUC, 29 september, Kris, Skulder, Samhälle, Politik, Miljö, Ekonomi, Kapitalism, Facket, Fackligt

Temat var effekterna av avregleringen och järnvägstrafiken i Storbritannien som genomfördes i mitten av nittiotalet. En avregleringspolitik som EU driver idag.

Då fick det börsnoterade Railtrack ansvaret för infrastrukturen.
– Innan privatiseringarna fanns det 40 000 spårarbetare. Idag har hälften försvunnit. De nationella löneförhandlingarna har ersatts av företagsvisa. Det har gjort att lönespridningen ökat. Många järnvägsarbetare har idag mindre i plånboken än förut, sa Alex Gordon.

Alex Gordon konstaterade att den brittiska staten idag pumpar in fem gånger så stora belopp i den privata tågtrafiken mot vad den tidigare gjorde i den offentliga. För den skull har det inte blivit billigare att åka tåg.

– Staten står för en viss miniminivå. I övrigt är prissättningen nästan helt oreglerad. Ändå har 15 år av liberalisering gett oss de dyraste tågresorna i Europa. Nu för tiden är det bara de rikaste som har råd att åka tåg, konstaterade Alex Gordon.

RMT vill se offentligt ägd och finansierad tågtrafik under demokratisk kontroll. Järnvägsfacket uppger att de vill gå i spetsen för en bred folkrörelse för att uppnå detta mål.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: ETC, SVD1, 2, 3, 4, Fokus, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om RMT, Railtrack, Storbritannien, Privatisering, Nyliberalism, Internationellt, Politik, Ekonomi, Samhälle

Inte för ett ögonblick övervägde jag att han hade anledning att få mig att välja en dyrare behandling än nödvändigt. I offentlig sjukvård vore det en absurd idé. I vinstdrivna vård­företag däremot ska läkaren sälja vård, på samma sätt som en mekaniker i en bilverkstad. Vinsten blir där en ny drivkraft, i konkurrens med och överordnad medicinska bedömningar. Och om man kan känna sig utlämnad inför bilmekanikerns förslag till åtgärder är det ytterst få som skulle ifrågasätta sin läkare.

Läs hela krönikan i GP.

Läs också: Göran Dahlgren, Vård på lika villkor, SMT 1 /2010

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Göran Dahlgren, Vård på lika villkor, SJukvård, Privat sjukvård, Privatisering, Lars Henriksson, Social välfärd, Gemensam välfärd, Samhälle, Politik

Den israeliske författaren David Grossmans ord fångar det tilltagande vanvett och moraliska förfall som alltmer präglar den israeliska statsledningen. Likt Bagdad Bob utan verklighetskontakt fabulerar israeliska talesmän om armadan av hatfyllda jihadister i attack mot fredliga israeliska soldater.

Vad som för en värld så självklart utgör ett piratdåd på internationellt vatten mot en humanitär konvoj, med massaker på aktivister, kidnappning och fängslanden av hjälparbetare i ett blodigt övergrepp på internationell och humanitär rätt – är för Liebermans och Baraks kumpaner högst legitima åtgärder.

Därmed blottas inte bara regimens klaustrofobiska verklighetsuppfattning utan även vad den är i stånd till. Massakrerna på Gazas befolkning under kriget och strupgreppet på ett utblottat samhälle har den betraktat som lika normalt och rimligt.

Det handlar om en högerextrem regim i tilltagande politisk psykos inför den mördande logiken av sitt eget förtryck. Gentemot växande internationella protester och isolering kan den på närmast nordkoreanskt vis endast skärpa retoriken och våldsanvändningen. Att den till sitt förfogande har världens femte krigsmakt, dollarmiljarder från USA och kärnvapen gör den skrämmande spiralen än mer olycksbådande.

Våldet, lögnerna och förnekelsen uttrycker emellertid inte bara regimens egen ”förruttnelseprocess” utan representerar även ett samhälleligt förfall och demoralisering som så ofrånkomligt äter sig in där förtryck och övergrepp förnekas.

Drömmen om den demokratiska och socialt progressiva staten från förra seklet har för så länge sedan lösts upp – och fortlever endast bland skaror av israeliska fredsaktivister och vänstersinnade. Den israeliska högern har numera starkt stöd inte bara från extremistiska sionister utan även från många som fångats i krigets logik. Den israeliska högerextremismen och islamistiska jihadismen är på så sätt produkter av samma process – men från helt olika positioner; ockupationsmaktens och de ockuperades.

Så länge det förhållandet består kommer förruttnelsen av den israeliska regimen att fortgå och dårskapen stegras – liksom motsättningarna att skärpas, även globalt. Hur dogmatiska så kallade ”israelvänner” även på svenskt håll dragits allt djupare ner i samma process demonstrerades i veckan när Moderata ungdomsförbundets ordförande Niklas Wykman ansåg det vara ”en seger” att Ship to Gaza stoppades. Konvojen var ett ”äckligt utnyttjande av Gazaborna” och bestod, enligt Wykman, av ”nyttiga idioter, terrorister och ideologiskt drivna israelutrotare.”

Att Wykman senare sade sig vara ”besviken på Israels agerande”, kunde inte dölja att delar av svensk borgerlighet befinner sig inom den israeliska högerextremismens kraftfällt. Gunnar Hökmark, moderat EU-parlamentariker, och företrädare för Svensk Israel-Information, anklagade aktivisterna för att ”hoppas på att bli bemötta med våld” när de seglade mot Gaza ”för att avbryta en blockad som inte finns.”

Hur etablerade högerpolitiker och liberaler genom sitt okritiska Israelstöd dras in i en högerextremistisk dagordning illustreras av närheten till Sverigedemokraternas hållning där partiets internationella sekreterare Kenth Ekeroth gör sig till hundraprocentig tolk för den israeliska versionen.

Attacken mot Ship to Gaza kan komma att fälla ut en ny gemenskap på den israeliska högerregimens sida – medan andra israelvänner kan uppleva att detta var att gå för långt och distansera sig en smula.

För den väldiga folkopinion som emellertid anser att förtrycket av palestinierna och blockaden mot Gaza måste få ett slut – liksom att piratattacken mot hjälpkonvojen inte kan förbli ostraffad – handlar det nu om att stå emot den statliga lögnfabriken och knyta banden över gränserna. Inte minst till den israeliska fredsrörelse som kämpar så tappert mot alla odds tillsammans med palestinska vänner.

Det handlar inte om judar mot araber och muslimer, eller ens om palestinier mot israeler. Det handlar om vänster mot höger, humanitet mot förtryck. Om ömsesidig mänsklig gemenskap och solidaritet – för att bryta ned murarna och vädra ut högerextremisternas dårhusluft.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Kildén & Åsman, Jinge, Röda Malmö, Röda Lund, Motbilder, Annarkia, B&P, Röda Göinge,
I media: SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, 5, EX1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Ship to Gaza, Gaza, Israel, Palestina, David Grossman, USA, Niklas Wykman, Samhälle, Politik