Nu på äldre dar undrar man vad som hänt med partiet. OK, arbetarklassen i traditionell bemärkelse har blivit en minoritet. Men som jag ser det så är majoriteten av Sveriges befolkning fortfarande arbetare, lönearbetare. Tvungna att sälja sin dag mot en liten lön och med inget eller mycket litet inflytande över sitt arbete.

Jag gick med i SSU 1961 när jag var 17 år. Trots att jag var arbetare så gick jag med i gymnasieungdomarnas SSU, SSU Liberte i Kalmar. Såsom radikal arbetare med klasshatet i mig, mötte jag snart motstånd inom delar av SSU. Det fanns en vänster och höger redan på min tid inom SSU. Jag tillhörde vänstern. För en del av medelklassungdomarna inom SSU tycktes klasskampen och socialismen vara en intellektuell lek. De hade ju ingen erfarenhet av arbetarklassens villkor.

De borgerliga värderingarna började äta sig in i SSU och socialdemokratin. Från att ha letts av arbetarklassledare med sex-sju års skolgång precis som jag, så fick vi se intellektuella borgarbarn ta över allt mer och mer inom SSU och det socialdemokratiska partiet. Socialdemokratin var på väg att förlora sin själ. Självklart så finns det många intellektuella borgare (till exempel Marx, Olof Palme) som slåss för socialismen och deltar i klasskampen, och det finns reaktionära arbetare som solidariserar sig med borgarklassen och fascismen.

Denna utveckling från 1970-talet och årtionden framåt har gjort att många av arbetarna inte längre känner igen sig i Socialdemokratiska partiet. Det blev inte längre en självklarhet att rösta på Socialdemokraterna.

Om vi ser till Europa efter andra världskriget så har Socialdemokraterna i mycket få länder lyckats nå upp till 40-45 procent. Jag har sedan 10-15 år tillbaka väntat på denna för Socialdemokraterna så negativa trend. I takt med att arbetarrörelsen har förlorat/övergivit sina tidningar har de borgerliga värderingarna långsamt ätit sig in i arbetarklassen.

Jag tror inte att framtidens socialdemokratiska partier i Europa kan räkna med ett stöd över 25-30 procent.
Andra partier har vuxit fram på vänsterkanten och tävlar om utrymmet. Vi kan se det i Sverige med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Kampen mellan vänstern och högern inom socialdemokratin accentuerades genom valet av Håkan Juholt som partiledare. Jag tror att de intellektuellt borgerliga inom socialdemokratin såg Juholt, med en mer ideologiskt arbetarinriktad politik, som ett hot från vänsterkanten. Vänsterpartiet har fått en ny ung dynamisk ledare i Jonas Sjöstedt med rötter inom industrin.

Var finns denna ledande person inom socialdemokratin?
Var finns arbetarklassens ledare i socialdemokratiska partistyrelsen och verkställande utskottet? Eller är det medelklassen som skall styra partiet i framtiden?

Lennart Wallster som minns järnspis och kallvatten från barndomen, och undrar vad som hänt med arbetarnas SAP.

Tidigare publicerad i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om SAP, Scoaildemokraterna, Håkan Juholt, Stefan Löfvén, Klass, Arbetarklass, Jonas Sjöstedt, Politik, Samhälle

Jag minns från tredje klass att jag aldrig behövde klippa mig. Lärarinnan tog tag i håret och lyfte mig (oss) upp och slängde mig sen på klasskamraten intill och skrek: kan ni inte sitta still. En gång fick vi order att inte ta upp några pennor. Jag tog upp en från bänkfacket. Jag fick komma fram och sen tog hon en linjal och slog mig med den i ryggen tills den gick av och blev sen förbannad för att den hade gått av. Jag var nio år.

Precis som Zlatans föräldrar, så reagerade inte mina. Fick jag stryk så hade jag väl förtjänat det. Detta var mitt liv. Detta var Zlatans liv. Boken är skriven väldigt rakt, ärligt, direkt och är mycket lättläst. Han förskönar inte, väjer inte för att berätta om eländet som det var och sina egna brister.

Kärleken från föräldrarna fanns där, men som i mitt fall syntes den inte. Han fick stryk av sin mor och tyckte att det var väl inget med det. Kärleken fanns där bakom skriver han. Det var en hård miljö. ”Ingen vuxen hjälpte till med läxor eller undrade om du har några problem. Du fick klara dig själv och det var inte läge att gnälla om någon varit taskig. Du fick bita ihop, och det var kaos och bråk och en del slag och smällar… En dag föll jag från ett tak på dagis. Jag fick en blåtira och sprang gråtande hem och förväntade mig en klapp på huvudet eller åtminstone några snälla ord. Jag fick en örfil. ’Vad hade du på taket att göra?’”

Modern födde fem barn och arbetade som städerska 14 timmar om dygnet. Zlatan skriver: inte undra på att hon inte orkade med det hela ibland. Jag minns själv hur vi som barn fick sitta i köket på sex kvadratmeter och snoppa (ta av ändarna på) bönor på kvällarna för att få ihop till brödfödan. Hela köket var fullt med säckar. Zlatan berättar hur det ofta var tomt i kylskåpet. Vi hade inget kylskåp och fick nästan alltid handla på kredit, det vill säga avbetalning.

De resterande 300 sidorna handlar om hans liv som fotbollsspelare.

Man kan se hur uppväxten i Rosengård, det hårda klimatet, är något som han bär med sig även under fotbollslivet. Det är därför han drar sig till spelare som Cassano, the bad boy, uppvuxen på gatan i Napoli. Zlatan skriver: du gnäller inte, du biter ihop och går vidare.

När Zlatan berättar hur han kom in som frälsaren i Ajax, Juventus, Inter och Milan och avgjorde viktiga matcher, så får man en känsla av hybris, övermod. Han skriver: jag bar hela Milan på mina axlar. Men han skriver också att i fotbollen kan du vara gud ena dagen och inte värd ett skit den nästa. Hybris eller inte, det var sant.

Efter att ha läst boken förstår jag Zlatans agerande på fotbollsplanen mycket bättre. Det är inte primadonnornas värld. Det är en hård och ful värld. Det gäller att kunna ge och ta. Antingen sätter du dig i respekt hos motståndarna eller så åker du på stryk, precis som på gatan.

Med Zlatans ord i slutet av boken: ”Det är en saga alltihop. Det är en resa från förorten till en dröm.” Vi fick båda slåss mot dem som ville hålla oss nere, tyckte att vi inte var värda någonting.

Jag gick ut i arbetslivet som 14-åring efter sju års folkskola. Zlatans högstadieliv var inte särskilt lyckat. Men vi fick båda det vi ville ha. Jag böckernas värld, och, trots att de militära inskrivningsmyndigheterna ansåg att jag inte skulle kunna klara en examen på gymnasienivå, lyckades jag genomföra sex års universitetsstudier. Zlatan fick sin dröm uppfylld och blev proffs i Italien.

Jag tror att dagens ungdomar som känner sig, såsom vi gjorde, totalt misslyckade har mycket att lära av Zlatans bok.

Lennart Wallster

Tidigare publicerad  i Internationalen

Intressant?
I media: SVD1, 2, DN, EX1, 2, AB, Resumé, SMP,
Läs även andra bloggares åsikter om Zlatan Ibrahimovic, Arbetarklass, Fattigdom, Rosengård, Fotboll, Bok, Politik, Kultur

Att partiet sedan 1980-talet drivits kraftigt åt höger är inte ett resultat av ett tryck underifrån. 1980-talets avregleringar och marknadsorientering, 1990-talets europaorientering eller sociala nedskärningar eller det senaste årtiondets stöd till privatiseringar, utförsäljningar och vinster i välfärden har genomförts som väl regisserade projekt uppifrån, men inte utan motstånd.

Rosornas krig på 1980-talet, motståndet mot pensionsreformen på 1990-talet eller medlemmarnas klara nej till EMU på 2000-talet är klara indikationer på dessa klyftor. Stefan Svallfors undersökningar visar på ett djupt cementerat stöd bland socialdemokrater för de kollektivt ägda och drivna välfärdssystem som socialdemokratiska och borgerliga regeringar och kommunpolitiker, om än med olika intensitet, gemensamt bidragit till att luckra upp.

Motsättningarna accentuerades när kretsen kring Mona Sahlin tog över. Sahlin använde sin första, och enda, partikongress som partiordförande till att kodifiera partiets högervridning med att driva igenom beslut som en gång för alla skulle slå fast att socialdemokratin bejakade vinster inom välfärden, ge fritt fram åt friskolor, att inflationsbekämpningen skulle överordnas kampen mot arbetslösheten, att inte återinföra 90 procentsnivån inom a-kassan och att karensdagarna skulle bibehållas. Dessutom skulle Sverige fortsätta sitt krig under Natos ledning i Afghanistan. Det är uppenbart att detta inte stod i samklang med den debatt som förts ute i arbetarkommuner och fackföreningar.

Valförlusten 2010 innebar upp-enbart att väljarna underkände socialdemokratins försök att vinna medelklassen tillbaka genom en Reinfeldt-light-politik. Det innebar också att partiets högerlinje utsattes för en mer samlad kritik än på länge. Grupper inom Studentförbundet och SSU, bland annat kring tidskriften Tvärdrag, utgjorde en viktig bas, Lena Sommestad, som profilerat sig som en utpräglad vänsterröst, valdes till Kvinnoförbundets ordförande. Klarast artikulerad var kanske ändå kritiken i partiets egen kriskommission som på centrala punkter underkände partiets marknadsanpassade politik.

Valet av Håkan Juholt som partiledare kan bara förstås i detta perspektiv. Det var ett resultat av den stora sprickan mellan ledningens högervridning och försvaret av den traditionella välfärdsstatens fundamenta bland partiets basmedlemmar.

Den Stockholmsbaserade partihöger som i decennier dominerat partiledningen kunde inte presentera en trovärdig kandidat. Problemet var att det kunde inte den kritiska delen av partiet heller. När Håkan Juholt valdes tillskrevs han egenskaper han aldrig haft. Han var tryggt förankrad i partiets mittfåra och hade aldrig protesterat mot partiets utveckling.

De radikala tongångar som kunde höras i samband med Juholts installationstal klingade snart bort och Göran Greider talade besviket om världshistoriens kortaste vänstervåg.

Det hindrade inte att såväl det gamla ledarskapet som borgerligheten kände djup olust inför en partiledare som inför trycket från vänster faktiskt kunde säga att pensionsöverenskommelsen borde omförhandlas, att Sverige borde lämna Afghanistan eller att vinster i vården var orättfärdiga; må vara att han sa tvärtom dan därpå. Det interna krypskyttet och det välorkestrerade borgerliga mediedrevet satte snart in, baserat på en oro att socialdemokratin var på väg att lämna det stora samförstånd som rått om huvudinriktningen av svensk politik under de senaste decennierna.

Allt tyder nu på att makten i partiet flyttar tillbaka dit den så länge befunnit sig: till de marknadsglada avreglerarna och vinstbejakande friskoleanhängarna, eller snarare, till de av dem som ännu inte hunnit ta sig över till lobbyorganisationerna, konsultföretagen och de wallenbergska riskkapitalbolagen.

Hur partivänstern behandlar den besvikelsen är nog den intressantaste aspekten av socialdemokratins kris just nu.

Kjell Östberg 

Tidigare publicerat i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö, Röda Lidköping, Svensson,
I media: Dagens Arena1, 2, SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Håkan Juholt, Stefan Löfven, Socialdemokratin, Socialdemokaterna, Högervridning, Mona Sahlin, Lena Sommestad, Tvärdrag, Politik

Egentligen det enda riktigt demokratiska området, på sätt och vis. Säger en majoritet av befolkningen ”jag är större än dig”, istället för ”större än du” som det skulle heta förr, på det ”grammatikaliskt korrekta” sättet, ja, då heter det ”jag är större än dig”.

Det finns helt enkelt ingen högre makt som kan ändra på det.

Men de ord som används i det offentliga samtalet, de ord som simmar så diskret i strömmen och påverkar vår världsbild, varifrån kommer de?

Jag plockar upp ett. Ledarskap. Så vanligt, så självklart, så präktigt. Ledarskap är viktigt överallt. Se bara på de hysteriska ordförandebytena inom partierna den senaste tiden. Visst måste det vara viktigt med ledarskap?
Den rent vidskepliga övertron på ledarskapets frälsande förmåga börjar nästan bli lite kuslig. Ledarskapskurser, ledarskapskarriärer. Inte bara tjatigt och indoktrinerande, det börjar bli lite farligt. Det behövs bara att någon säger att vi kräver en stark ledare – hallå!

Andra ord har fått giftstämpel i det offentliga samtalet… kollektivt till exempel. Ledarskap är fint, allt kollektivt är fult. Passar ihop som hand i handske i den borgerliga världsbilden.

”Särintressen” är ett annat ord som används som varningsflagga från högern. Särintressen är fult utom när det gäller banker och storföretag, för deras särintressen är inga särintressen. ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige” hette en välkänd paroll. Bra PR-folk har dom alltid haft. Fackliga krav är särintressen som är fula och samhällsskadliga.

Får det vara en kvalitetssäkring? Hör vi ordet ”kvalitetssäkring” bör vi nog se oss om efter en nödutgång. Ett ord som studsar fram så fort någonting är under all kritik, kanske livsfarligt. Det flygbolag som lovar att de ska ”se över sina rutiner” och ”kvalitetssäkra” maskiner skulle jag bli mycket misstänksam mot.

Vi plockar upp ordet ”förebild” ett av de vanligaste i svenska språket skulle jag gissa. Lika halt och knepigt som ”ledarskap” – vem har inte hört någon ung artist lyckligt hävda att hon är en ”förebild” för andra unga kvinnor? Behöver vi förebilder? Och i så fall vilka? Ett ord att fundera över.

”Utmaning” är ett annat av mina favoritord. Att få ett nytt jobb är en utmaning. Att bli arbetslös är en utmaning. Att sätta igång och skära ner i offentliga utgifter är numera modigt – och förstås en utmaning. Jämrans ogräs i språket som luddar till tankarna.

Men verkligheten tränger sig på.

Det finns gott om folk som tycker att solidaritet och kollektivt är bra ord, kanske bättre än ”ledarskap”, att samarbeta är ett bättre ord än konkurrens, att ”skattetryck” är ett löjligt ord och att ”gemensam sektor” är ett bra uttryck för vad de flesta vill ha för sina pengar.

Och så sätter sig husbyborna i Stockholmsförorten ner och ockuperar sitt kulturhus, strax innan de ska slängas ut.
”Ockupera” och ”revolution” har för övrigt fått en yrvaken renässans det senaste året, och riktigt bra press när man tänker efter. Samtidigt som ”riskkapitalbolag” har fått betydligt sänkt status, inte av någon Standard and Poor-bedömare utan av den obehagliga verkligheten.

Hör jag ordet ledarskap en gång till trevar jag efter en spypåse. Eller förebild. Eller utmaning. Eller affärsidé. Eller utanförskap. Eller ”entreprenöriellt” (något som ska införas i skolans läroplan). Eller valfrihet. Eller utmaning. Eller projekt.

Stopp nu, annars tar det aldrig slut.

Gunvor Karlström

Tidigare publicerat i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Utmaning, Förebild, Ledarskap, Språk, Särintressen, Ord, Kultur; Riskkapitalbolag, Politik, Ockupation

Attacken är ytterligare ett bevis för vad som händer när den främlingsfientliga propagandan nästlar sig in i samhällets finrum. Oavsett om den sker genom Sverigedemokratiska lokalpolitiker eller krönikörer på någon av det här landets största dagstidningar. Debatten förskjuts. Klassamhällets råa verklighet förtigs eller bortförklaras. Istället är det invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet som ges som förklaring till ökade klassklyftor, arbetslöshet och en nedrustad välfärd. Talet om en muslimsk sammansvärjning hörs från allt fler och mitt i allt detta går vissa från ord till handling.

Vi i Socialistiska Partiet sänder vår solidaritet till alla aktiva antirasister i Ludvika och en förhoppning om att så många som möjligt nu inser allvaret och sluter upp i Ludvikabor mot rasism.

Socialistiska Partiet
Verkställande utskottet
30 januari 2012

Intressant?
Bloggat: Svensson,
I media: Expo, SR1, 2, 3, SVT, EX, SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Daniel Riazat, SMR, Svenska Motståndsrörelsen, Nazister, Våldsverkare, Ludvikabor mot rasism, Brott, Våld, Nazism, Ludvika, Vänsterpartiet, Samhälle, Politik

Härmed vågar jag ta bladet från munnen och sticka ut hakan. Låter det osagda vara sagt, ställer allt på sin spets, riktar ett hårt slag mot PK-etablissemanget och säger det alla tänker men ingen vågar säga: Det var bättre förr. Jag vet, för jag var nämligen med. Förr. Innan det blev dåligt.

Självklart finns det undantag. Det finns det ju alltid. Som att det nuförtiden går att köpa värktabletter på Konsum och… ja, det är väl typ det. Har man ont i huvudet en söndagskväll kan du och jag nuförtiden traska ner till vår lokala Konsumbutik och få lindring. Det kunde vi inte tidigare. Det var inte bra.

Så vad har då blivit sämre? Allting, förstås, men låt mig ta några exempel: Det finns inga idrottare med hammaren och skäran på bröstet. Det går inte att höra vad Bob Dylan sjunger. Ingen vet längre vad en platta heter eller hur ett skivomslag ser ut. Clarence ”Big Man” Clemons är död. Hip-hopen är död. Thatcher lever. Reform betyder försämring. Antifascism likställs med fascism. Ingen vet vem som är världsmästare i boxning.

Björklöven lirar i division 1. Twilight-trilogin har ersatt Star Wars-trilogin. Black Sabbath och Judas Priest har ersatts av nåt skit jag inte ens vet namnet på, men det låter för jävligt och ser för jävligt ut.

Ingen under tretti har en aning om vem Ivan Lendl eller Martina Navratilova var. Konst är att bajsa på en trottoar. Hjältemod är att sänka skatterna. Intellektuell hederlighet är att inleda en debattartikel med orden ”Jag är inte rasist, men…”. Det är okontroversiellt att vara snut.

Nu kanske ni tror att jag är en sån där gammal surgubbe som hytter med käppen när en snorvalp loskar i busskuren eller i alldeles för hög fart susar förbi på rullbräda. Men då misstar ni er. Det här är ord skrivna av en nyligen pappaledig 33-åring som helt enkelt skådat ljuset. Att det var bättre förr är helt enkelt varken mitt fel eller min förtjänst – det bara är så.

Minns hur man förr rockade röven av högern. Man lyssnade på Björn Afzelius och prenumererade på Arbetet. Amerikanska biosuccéer kunde lika gärna handla om en klasskämpande textilarbeterska, som en arbetargrabb som lär sig karate och spöar de välsituerade mobbarna på skolan. Det var inte pedofili att fotografera lekande barn på stranden och när Stenmark åkte var det inte först paus för reklam. Ingen hade hört orden ”tappanyakihäll” eller ”musarm”. Man läste böcker som man lånade på bibliotek och när man hade läst dem så tipsade bibliotekarien om nya. Därför förknippade man ”Big brother” med något fascistiskt från en roman vid namn 1984. Robinson hette Kruse i efternamn och var även han känd från en roman.

I skolan diskuterade man på fullaste allvar huruvida plan- eller marknadsekonomi var det bästa ekonomiska systemet. Det var fint att ta från de rika och ge till de fattiga. Carl Bildt var känd som Calle Stropp och MUF var lika coola som Bohman var snygg. Högern hade moralpanik och vänstern stod för visionerna. När saker gick sönder lagade man dom. Alla tonåringar gjorde mixtapes. Ingen sökte till Idol. Så var det. Förr. Innan allt bara klev kasst.
Det bästa av allt var dock att förr var man inte så förbannat bitter.

Ulf Östman 

Tidigare publicerat i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Det var bättre förr, Konsum, Värktabletter, Bob Dylan, Black Sabbath, 1984, Robinson Kruse, Twilight, Star Wars, Ivan Lendl, Martina Navratilova, Björn Afzelius, Bibliotek, Böcker, Kultur, Politik, Musik

Någon läsare kanske ryggar lite lätt och återkallar minnen av fuktskadad fattigdom och rentav uppsvullet skrikande barnmagar. Men egentligen, tänk efter: hur glädjande är det inte då att kunna förfina traditionen och glömma det forna eländet (svältobehaget ligger ju gudskelov långt tillbaka, så att säga). Ett förfulat rykte kan ju förgyllas. Här spanar vi i själva verket in vad som spås bli nästa ekobaktrend.

Redan tidigare har ju inte minst det nu uppiffade Södermalm i Stockholm med sin påpassliga konsumentkrets utvecklat denna trend. Den gamla fina surdegstraditionen har tack vare innovativa söderentreprenörer till och med avsatt nya tillskott i den fria marknadens näringsverksamhet; numera kan man lämna in sina surdegstelningar på dagis. Surdegsdagis, helt enkelt (ja, i själva verket är det som ett litet hotell). De värdefulla jäskultur-klimparna garanteras ett omsorgsfullt omhändertagande på Urban Deli medan mamsen eller pappsen stretar på i livspusslet eller sliter hårt på krävande semestrar. Och så nu alltså, som (ursäkta uttrycket…) grädde på moset: barkbröd till lattefikat! En i sanning värdig trenduppföljare – och tillika näringsrik. För att inte tala om värdefull. Tusen kronor kilot för det återfödda svältmjölet, informerar Svenska Dagbladet. Det får ju ses både som mervärde (en tiondel barkmjöl i rågsikten) och nyttigt kosttillskott. Optimism råder i barkbrödsbranschen. Varför skulle man ens utesluta möjligheterna till export? Här finns ett arv att förädla; folkhemmet föder framgång.

Visst är det både befriande och tursamt att tiderna ändras. Från det som förr i tiden måhända var en något desperat kostingrediens (låt vara kanske den enda…) till nu, vad ska vi kalla det… en liten extra gastronomisk guldkant. Så skönt, så skönt att fattigdom och elände (i sanning obehagliga ord, det där) är utrotade fenomen. Nu gäller det verkligen att bara titta framåt.

Visserligen tycks – förunderligt nog – vissa krafter i samhället (månne drivs de av den svenska avundsjukan…) vilja hålla fast i eländeshistorien med närmast rigid ihärdighet. Vad ska man annars säga om de ”soppkök” som nu börjar arrangeras av frivilligorganisationer och församlingar här och var? Är de inte synnerligen ideologiskt förfelade; vi är väl numera alla en gemensam, mätt och belåten… medelklass, tänker jag.

Men kanske kunde man även på det området vara lite innovativ och piffa upp det hela? Ge även denna kantstötta tradition (med sina närmast pöbelanfrätta associationer) en lite mer flärdfull inramning? Varför inte servera ett vällagat – ja, kanske rentav lite påkostat – soppkök på Café Opera? Vore inte det nåt som passar i tiden? På nåt lite värmande sätt är det väl ändå väldigt positivt att fult kan bli fint, elände bli framtid. Barkbrödet ger mig hopp.

Björn Rönnblad
Först förortsbarn i Stockholm, nu medelålders förortsromantiker i Göteborgs innerstad

Tidigare publicerad i Internationalen.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Barkbröd, Surdeg, Mat, Medelklass, Södermalm, Innerstad, Förort, Urban Deli, Politik, Kultur, Samhälle, Klass

Internt hyllas nu denne rejäle, facklige sosse redan som frälsare, om än något ansträngt från fackföreningar som Kommunal som han stötte sig rejält med i frågan om kvinnopotter i senaste avtalsrörelsen. Men Löfven är mycket långt från någon klasskampsinriktad fackföreningsaktivist. Hans toppstyrda ledarskap inom IF Metall har som främsta ledstjärna haft tanken att det som är bra för storföretagen är bra för löntagarna. Det svenska kapitalets vinster (under kodordet “konkurrenskraft”) har varit det lösenord som löner, arbetsvillkor, miljö och internationell solidaritet underordnats.

När Mona Sahlin i sitt avskedstal ville öppna den socialdemokratiska dörren på ännu vidare gavel för borgerlig politik visste Löfvens entusiasm inga gränser, inte ens i en facklig grundbultsfråga som A-kassan: “Det var ett väldigt bra tal. Hennes stora styrka var att hon vågade ta upp frågor där vi behöver en förändring, som A-kassan. Hon tog upp betydelsen av att se A-kassan som en omställningsförsäkring.” Och det var ingen tillfällighet. För, som partisekreterare Jämtin helt riktigt sa när Löfven presenterades som ny partiordförande, innebär valet av honom inte någon politisk förändring.

Det är heller knappast någon slump att SAP samma dag som VU utropat Löfven till partiordförande godkände regeringen Reinfeldts uppslutning bakom EU:s nyliberala “stabilitetspakt”. Löfven var som ordförande i “Fackliga röster för Europa” en av Ja-sidans mest okritiska kampanjmakare, känd för bevingade uttalanden som att “EMU ökar det politiska inflytandet på marknadens bekostnad.”

Socialdemokraternas kris har aldrig handlat om fel partiordförande.Den är mycket djupare än så och beror på partiets långsiktiga anpassning till den nyliberala politiken och den egna organisationens omvandling från folkrörelse till reklambyråanpassad yrkespolitik.

Nej, valet av Stefan Löfven till ny S-ordförande kommer sannerligen inte att innebära den politiska förändring som svensk arbetarrörelse är i så stort behov av. Men så kommer en sådan förändring heller inte att starta i det socialdemokratiska partiets verkställande utskott. Den kan bara växa fram underifrån bland aktivister i fackföreningar och andra folkrörelser, i hård motsättning mot dem som idag lever gott på att företräda en borgerlig politik inom arbetarrörelsen.

Socialistiska Partiets VU
26 januari 2012  

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Kildén & Åsman, Internationalen, Röda Umeå, Röda Malmö, Röda Lund, SP,
I media: SVT1, 2, 3, SR1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Stefan Löfven, Högerpolitik, Privatiseringar, Jämställdhet, Miljöpolitik, IF Metall, Jobb, Socialdemokraterna, Ojämlikhet, Klyftor, Samhälle, Politik

Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) har från sin födelse varit ett arbetarparti. Inte bara genom att stora delar av arbetarklassen röstat på partiet – det skulle dröja 30 år efter dess grundande 1889 innan hela arbetarklassen över huvud taget fick rösträtt. Även exempelvis det Demokratiska partiet i USA har en stor del arbetarväljare och dess kandidater stöds ofta av åtskilliga fackföreningar men det är ändå inget arbetarparti. Socialdemokraterna är ett arbetarparti i en mycket djupare bemärkelse – i sitt grundläggande materiella förhållande till arbetarklassen – framför allt genom sina band till de primära klassorganisationerna, fackföreningarna. Där Demokraternas relation till facken ofta består av ett närmast affärsmässigt byte av stöd mot politiska tjänster, eller löften om sådana, har SAP alltid haft ett levande och direkt förhållande till LO-facken. Rörelsen har stått för rekrytering av en kader, som byggt upp sitt förtroende i vardagligt fackligt arbete med alltifrån försäkringsrådgivning till ackordstvister, ett förtroende som det varit möjligt att växla in i röster för det parti som förknippats med fackföreningen. Stödet har även gått åt andra hållet, om partiets positioner på arbetsplatserna hotats av strömningar som företräder en annan facklig linje har de socialdemokratiska representanterna kunnat påräkna stöd från högre ort.

I de högre fackliga kretsarna råder därför en närmast total personalunion med SAP, att vara med i en förbundsstyrelse inom LO utan att ha partibok är ytterst ovanligt och sammansmältningen sträcker sig långt ner i organisationen. Detta finmaskiga nät av fackligt aktiva socialdemokrater har också kunnat förmedla krav och stämningar underifrån genom att de stått i direktkontakt med arbetskamraterna och ibland under tryck från dem.

Samtidigt har SAP mycket länge fört en borgerlig politik och blivit djupt integrerat i det kapitalistiska samhället. Ett parti som samtidigt är borgerligt som det baserar sig på den organiserade arbetarklassen borde vara som att blanda vatten och olja – en omöjlighet. Men det som både förorsakat och hållit samman denna motstridiga mix är arbetarrörelsens byråkrati, det ledande skiktet som på en och samma gång är beroende av arbetarorganisationernas och det kapitalistiska samhällets fortbestånd. Därför är det rimligt att definiera socialdemokratin som ett borgerligt arbetarparti.

Ett sådant parti är känsligt för stämningar och reaktioner i arbetarklassen, dels genom sina många känselspröt, framför allt på arbetsplatserna, men också för att det är tvunget att bibehålla detta stöd för sin egen överlevnad.

Trots SAP:s byråkratisering och borgerliga politik har det varit av stor betydelse att arbetarklassen haft en självständig politisk organisering. Bara existensen av ett parti som åberopar sig på arbetarklassen (om än i allt mer utspädda formuleringar) har påverkat samhällsklimatet och arbetarklassens självbild.

Under lång tid har det politiska systemet sakta men säkert förändrats i Sverige. 1965 fanns det 25 förtroendevalda per 1000 invånare, 1990 knappt fem per 1000. Denna process fortgår mandatperiod efter mandatperiod. År 2007 uppgick exempelvis det totala antalet förtroendevalda i kommunerna till drygt 39 000 personer, en minskning med 3 000 personer sedan 2003. Det har förändrat alla invånares förhållande till politiken. Om det på 1950-talet var vanligt att man hade en politiskt vald person på armlängds avstånd, är det idag få som känner någon politiker. En effekt av denna utveckling är en ökad professionalisering, som allt mer förvandlat politikerrollen till ett karriäryrke med andra livsvillkor och prioriteringar än väljarbasens.

För partier som inte har något annat syfte än att företräda kapitalintressena är detta inget problem, snarare tvärtom, ju längre från folklig påverkan och ju närmare sina herrar man själv befinner sig desto bättre. För ett parti som socialt baserar sig på arbetarklassen är det en väldig skillnad, som succesivt ytterligare har försvagat partiets folkrörelseposition – ännu några sågtag på den gren man sitter.

Även utvecklingen i de fackliga organisationerna har bidragit till SAP:s försvagning, för dessa kan bara var ett stöd så länge de arbetande upplever dem som värda att stödja. De senaste årtiondena har en rad fackliga ställningstaganden försvagat förbundens ställning gentemot medlemmarna:

• De ynkliga pip som LO gav ifrån sig när ATP skrotades, denna pensionsreform som varit så viktig, både för den socialdemokratiska efterkrigspolitiken och partiets självbild.

• Frånvaron av protester när 30-talets förbud mot privata arbetsförmedlingar revs upp, vilka 1991 utgjorde startsignalen till bemanningsföretagens invasion av de svenska arbetsplatserna.

• Det faktum att flera tunga fack lade sin prestige i vågskålen för EU-inträde och EMU-anslutning liksom att Kommunal accepterat privatiseringar – för att nu bara nämna några av alla brott med tidigare politisk praktik.

Även om många av LO:s medlemmar inte har vartenda av dessa brott med det förflutna klart för sig har de sammantagna under de senaste 20-30 åren malt ner mycket av det förtroende som fackföreningarna haft och som i val har kunnat omsättas i socialdemokratiska röster.

Jag har själv sett mycket av detta i min egen vardag på Volvo i Göteborg. EU-omröstningen, där socialdemokratin, de borgerliga och kapitalet bildade en maktens koalition, frestade till exempel hårt på lojalitetsbanden. Inför EMU-omröstningen 2003 hade dessa slitits av högt över basnivån. I Göteborg gjorde Socialdemokraterna Olle Ludvigsson, då klubbordförande på Volvo och numer EU-parlamentariker, till galjonsfigur för Ja-sidan. Ändå fick de helt enkelt inte igång apparaten på Volvo, inte ens bland dem som arbetar heltid fackligt. Där Nej-sidans flygblad delades ut av Volvoarbetare fick Ja-sidan lita till ungdomar, samma sorts inhyrda handelshögskoleelever som spred valpropaganda i centrala staden. Att Ja-sidan förlo rade folkomröstningen var, oavsett vad man tycker i sakfrågan, ett historiskt nederlag för partiet, för första gången misslyckades SAP-ledningen att få med sig majoriteten av arbetarklassen.

Ska det fackliga förtroendet kunna omsättas politiskt krävs givetvis att detta förtroende byggs upp och vidmakthålls på alla nivåer, men framför allt på den mest grundläggande nivån, att hävda de arbetandes intressen när det gäller löner och arbetsvillkor.

Högerregeringen har avstått från frontalangrepp på fackföreningarna, istället har de på ett mycket taktiskt smart sätt undergrävt dem. Höjningen av a-kasseavgiften har gjort den individuellt kalkylerade nyttan med fackföreningen mindre och vinsten med att gå ur större. Åtminstone om man ser a-kassan som en rent personlig inkomstförsäkring, och inte som det ena bärande balken – där den andra är strejkkassan – som gör det möjligt att vägra att sälja sin arbetskraft under ett visst pris, själva grunden för en fackförening.

De senaste årens skattesänkningar har också givit mer i plånboken för de flesta LO-medlemmar än vad avtalsökningarna gjort. Genom att ersätta lönekrav med sänkt skatt omvandlas nedskärningarna i den offentliga välfärden till vinster i de privata företagen och på köpet försvagas såväl klassmedvetande som fackföreningens existensberättigande. När förbund och klubbar även omfamnar individuella lönesystem har de gått företagen till mötes och bidragit till att gröpa ur det mest grundläggande i det som formar det fackliga medvetandet; de kollektiva löneförhandlingarna.

Den fackliga organisationsgraden i Sverige har minskat kraftigt. Under 1990-talskrisen var den 85 procent medan den under 00-talet har sjunkit med tio procentenheter, varav med sju bara mellan 2006 och 2008. I den privata sektorn minskade under denna tidsperiod andelen organiserade från 71 procent till 65 procent, främst bland tjänstesektorns lågavlönade med osäkra anställningsvillkor. Även om organisationsgraden på arbetsmarknaden i sin helhet ännu är på den globala rekordnivån 71 procent finns det inga garantier för att botten är nådd.¹

Bakom denna försvagning finns det många faktorer, förutom a-kasseförändringarna: den mer osäkra anknytningen till arbetsmarknaden för alla dem som jobbar i bemanningsföretag eller ha andra osäkra anställningar, ökade möjligheter att visstidsanställa, arbetslösheten i sig och så vidare. Man får dock vara mycket högt placerad i LO-byråkratin för att undvika att se samspelet mellan medlemstappet och den egna praktiken. Desperata erbjudanden om ”mervärde i medlemskapet” i form av försäkringar och andra förmåner kan inte kompensera de eftergifter gentemot och den anpassning till kapitalets offensiv som präglat de centrala facken de senaste decennierna.

Samtidigt har arbetarklassen tryckts tillbaka på arbetsplatserna genom att massarbetslösheten permanentats. En direkt effekt är att de vilda strejkerna i princip upphört sedan 1990-talet. Åren 2003 och 2008 var de första åren sedan 1965 som Medlingsinstitutet inte redovisade en enda olovlig strejk. De fackliga representanter som var med om trycket från 70-talets vilda strejker och med stolthet såg arbetsmarknadsreformerna införas håller på att ersättas av en generation som vuxit upp med ord som ansvarstagande, inflationsbekämpning och konkurrenskraft ringande i öronen, en generation för vilka strejker och medlemsrevolter är mytiska hörsägner ur det förflutna. Utan tryck underifrån blir fackligt arbete mer medlemsservice och administrativt förhandlande, en slags partners till personalavdelningen.

Hårdvara

År 2004 inledde de sex LO-förbunden Byggnads, Elektrikerna, Målarna, Fastighets, GS och SEKO ett särskilt samarbete under namnet Fackliga Samhällsbyggarna. Långtifrån att vara något brott med socialdemokratin – den ombudsman som anställts för att samordna verksamheten sattes på SAP:s kansli – är det ett tecken på en växande oro i ledningarna för några av de fack som drabbats först och hårdast av avreglering, privatiseringar och den nyliberala politik som drivs genom EU.

Även om LO och dess förbund är odemokratiska och byråkratiska pyser missnöjet ibland upp genom betongen. Stick i stäv med ledningens linje röstade förra LO-kongressen 2008 exempelvis för ett krav om att höja a-kassan till 90 procent. Det föranledde Wanja Lundby-Wedin att ingripa och lyfta ut frågan till redaktionskommittén – med henne själv som ordförande – för desarmering. Liksom på Metalls kongress strax innan var det nämligen av största vikt att kräva precis det som socialdemokraterna lovat, och inte ett öre mer. Och 80 procent a-kassa var i stort sett det enda Sahlins SAP lovat. Även i frågan om sjukförsäkringen förlorade ledningen; med 238 röster mot 143 blev kravet 90 procentig ersättning och avskaffad karensdag. Typiskt nog fick inget av detta något genomslag i SAP:s politik eller den gemensamma valplattformen med V och MP.

Alla länkar i kedjan klass-fackförening-parti, det som gjort SAP till ett arbetarparti, har alltså försvagats. Färre är med i facket, de förtroendevaldas förtroende minskar inom de fackligt organisationer, politiken flyttas längre bort, SAP har, liksom alla andra partier, krympt och befolkas i allt högre utsträckning av karriärpolitiker utan levande förankring i och beroende av fackföreningarna. Dessutom  – inte minst – genom att i allt väsentligt föra en nyliberal politik i regeringsställning har SAP minskat sitt stöd i arbetarklassen. Det okritiska försvaret av partiet har blivit en börda för de fackligt förtroendevalda, en politik att försöka försvara gentemot medlemmarna snarare än att vara stolt över och få kredit för.

Alla faktorer pekar i samma riktning, även om SAP fortfarande är ett parti med unika band till arbetarklassen är dessa band hårt uttänjda. Att så är fallet råder det ingen tvekan om, frågan är hur mycket och vad det leder till. Hur långt kan dessa band töjas utan att helt eller delvis brista? Var går gränsen när SAP upphör att vara ett arbetarparti? Och vad skulle det i så fall innebära?

Mycket finns skrivet om socialdemokratins kris på den ”synliga” nivån – såsom valresultat, debatter, politisk kurs och så vidare. För att förstå utvecklingen skulle det behövas en grundlig genomlysning av  förändringar i ”hårdvaran”, partiets materiella förhållande till arbetarklassen. En hel del kan samlas genom beskrivningar av utvecklingen på olika arbetsplatser men det behövs heltäckande analyser av basfakta som medlemsutveckling, social sammansättning på olika nivåer i partiet, relation mellan yrkespolitiker och basmedlemmar, facklig tillhörighet och uppdrag, partiets organisering och utveckling på arbetsplatser och i fackföreningarna, hur de fackliga utbildningarna förändrats och så vidare.

Arbetarklassen i Sverige är idag svagare än på länge och detsamma gäller det parti som i över ett sekel dominerat dess organisationer. Att förstå vart SAP är på väg, bland annat genom att söka svara på de frågor som skisserats i denna artikel, är därför inte någon akademisk övning utan väsentligt för alla som ställer sig målsättningar som handlar om att återupprätta och utveckla klassens styrka.

NOT

Anders Kjellberg: Det fackliga medlemsraset i Sverige under 2007 och 2008 ur Arbetsmarknad & Arbetsliv nr 2 2009

En artikel av Lars Henriksson

Artikelförfattaren är fackligt oppositionell metallarbetare  på Volvo  Personvagnar i Göteborg. I början på 2011 utkommer hans bok Slutkört som handlar om bilindustrin, alternativ  produktion, klimat och klasskamp på Ordfront förlag

Ursprungligen är inlägget publicerat i tidskriften Röda Rummet.

Intressant?
Läs mer: Bilpolitik, Internationalen, Röda Malmö, Kildén & Åsman, Svensson,
I media: SVT1, 2, 3, 4, SR1, 2, 3, HD1, 2, 3, 4, Skanskan1, 2, 3, 4, 5, DB, EX1, 2, 3, 4, 5,
Läs även andra bloggares åsikter om Socialdemokratin, Socialdemokratins kris, Fackets kris, Partiledare, Partiledarebyte, Borgerlig politik, Politiskt alternativ, Socialdemokraterna, Facket, Nyliberalism, Privatiseringar, Samhälle, Politik