Eliten försöker dels rädda sig själva, och dels hämnas på befolkningen, som gång på gång satt käppar i hjulet för nyliberala reformer, säger Panagiotis Sifogiorgakis från den revolutionära socialistiska organisationen OKDE.

Onsdagen den 24:e februari deltog tre miljoner människor i en generalstrejk som reaktion på regeringens annonserade treåriga ”hästkur” för att få landets ekonomi stabiliserad. Nyhetsbyrån Ritzau meddelade att 55 procent av befolkningen, trots strejken, anser att hästkuren är nödvändig. Men det är inte hela bilden, menar Panagiotis Sifogiorgakis:

-    Om du frågar folk om de anser att det är nödvändigt att använda sig av drastiska metoder för att hantera krisen, så säger de naturligtvis ”ja”. Men om du frågar dem om de anser att majoriteten av befolkningen ska lida för att rädda de rika, så är svaret nej. Och det är precis detta treårsplanen, som den socialdemokratiska PASOK-regeringen lagt fram, handlar om.

EU:s svaga länk

De borgerliga medierna i Europa har de senaste månaderna varit fyllda med ”analyser” av den grekiska krisen, som förklarar den med ”låg produktivitet” och ”lättja” bland det grekiska folket.

Detta håller föga förvånande Sifogiorgakis inte med om.
-   För det första avspeglar krisen strukturella svagheter i den grekiska kapitalismen. Grekland är, som det brukar sägas, den svaga länken i eurozonen. Vår ekonomi har de senaste årtiondena framförallt varit baserad på byggande, service, och kommersiell handelsflotta. Vi har i stort sett ingen produktiv industri längre, säger han och fortsätter:

-   Dessutom har vi ett underskott i handelsbalansen, som hänger ihop med integreringen i EU och den globala marknaden. De senaste åren har vår konkurrenskraft sjunkit, och i kombination med ökade offentliga skulder har detta gjort den grekiska ekonomin extremt sårbar.

Stabilitetspaktens järngrepp

Den andra faktorn, enligt Sifogiorgakis, är de långt gående nyliberala reformerna som pågår i hela EU, och som den grekiska regeringen varit snabb med att driva igenom.

Att den grekiska kapitalistklassen haft så bråttom med att genomföra de nyliberala reformerna hänger samman med EU:s stabilitetspakt. Med hänvisningar till krav från EU har den grekiska regeringen skurit i de sociala systemen, privatiserat, och sänkt skatten för de rikaste. Denna ondskefulla spiral av offentlig skuldsättning och nyliberala reformer har medfört drastiska försämringar för arbetarklassen de senaste åren. Regeringen har hela tiden kunnat gömma sig bakom EU, med orden: ”Vi kan inte hjälpa det, det är stabilitetspaktens ramar som bestämmer”.

Grekland har med det senaste sparpaketet lovat EU att sänka landets budgetunderskott från 12,7 procent av BNP 2009, till 3 procent 2012. Den samlade grekiska skulden är på närmare 3 000 miljarder kronor, vilket är mer än landets BNP.

Medan de grekiska arbetarna strejkar, träffar regeringsrepresentanter representanter för EU-kommissionen, den europeiska centralbanken och IMF för att diskutera ytterliggare tilltag för att reducera statsskulden.

Spekulationsspel

Som tredje anledning till krisens omfattning pekar Sifogiorgakis på den förra regeringens gigantiska lån till de privata bankerna.

Då den tidigare regeringen i september insåg att det inte längre kunde få ordning på ekonomin, utan var tvungna att genomföra massiva fientliga reformer på arbetarklassens bekostnad, vågade de inte detta med bakgrund av de sociala strider som ägt rum i landet. Därför utlyste man nyval, och när PASOK tog över i oktober, uppdagades det att den förra regeringen hade fuskat med redovisningen av statskulden. Den var betydligt större än vad man velat visa.

Sifogiorgakis menar att ett ”spekulationsspel” pågår med den grekiska ekonomin.

De är i full gång med att spela med den grekiska befolkningen som insats. När den grekiska bad om hjälp från den europeiska centralbanken fick de privata bankerna tre gånger så mycket som de begärt, och till en ränta av endast en procent. Varför ge tre gånger så mycket man begärt, och varför till de privata bankerna, och inte till staten? Pengarna används till att spekulera med, och är inte till för att rädda den grekiska ekonomin, utan för att spela med den.

Nu ska ni få igen!

Regeringen har de senaste månaderna annonserat frysning av lönerna, bonussänkningar och skatte- och pensionsreformer. Denna nya hästkurs fulla innehåll kommer man offentliggöra nästa vecka. Enligt New York Times förväntas den innehålla höjda bränslepriser, indragningar av två månadslöner i den privata och offentliga sektorn. Detta i ett land som har en av de lägsta lönenivåerna i hela EU.

Metoderna är dels en fråga om att kapitalistklassen vill rädda sig själva, men det handlar också om ren hämnd, säger Sifogiorgakis.

Man skulle kunna kalla det en slags social revanschism. Den grekiska arbetarklassen har flera gånger de senaste åren mobiliserat omfattande protester mot de nyliberala reformerna, med upproret i december 2008 som det mest spektakulära exemplet. Nu är tiden inne för eliten att hämnas. Allt det de inte kunde driva igenom tidigare, eller inte genomföra fullt ut på grund av motståndet, ska vi nu få äta upp

Rädsla för fascism

Sifogiorgakis pekar på den grå himlen utanför världskongressens möteslokaler, och säger:

Så ser situationen ut just nu. Det finns ingen anledning till optimism, men inte heller uppgivenhet. Den grekiska befolkningen är nere för räkning, och demoraliserad och rädd för framtiden. De blir bombarderade av propaganda från PASOK-regeringen, vilken ska få dem att känna sig osäkra och nedslagna inför det patetiska tillstånd landets ekonomi befinner sig i.

Just nu koncentrerar sig OKDE och deras kamrater i och kring organisationerna Kokkino och det breda vänsterpartiet Syriza på att bygga upp strejkrörelsen. Men vi måste kämpa på alla fronter, säger han.

Problemet är att också vi befinner oss i ett förvirrat tillstånd. Vi kan inte bara dra fram en lösning på kapitalismens kris ur våra fickor. Så enkelt är det inte. Kommunistpartiet KKE väntar bara på att folk ska rösta på dem, så att de kan få fler platser i parlamentet. Synapsimos (ett brett reformistiskt vänsterparti) försöker hitta lösningar inom de ramar EU satt upp. Så vi är ganska ensamma om att arbeta med ett svar som bryter med kapitalismens egen logik.

Sifogiorgakis menar att det finns ett ”politiskt vakuum” som den antikapitalistiska vänstern ännu inte lyckats fylla, men förutom den strejkerna pekar Sifogiorgakis på ett annat viktigt kampområde:

- Kampen mot rasism är extremt viktig i ljuset av den explosiva situation som krisen skapat. Vi arbetar bland annat intensivt med att organisera och legalisera de många papperslösa invandrare som arbetar i Grekland. Det kaos och den fruktan krisen har fört med sig, har verkligen gett fascistiska strömningar luft under vingarna, så antifascistiskt arbete måste vara en integrerad del av vår strategi.

Nina Trige Andersen
Översatt av Ulf Östman från
“Eliten er i gang med at hævne sig på befolkningen”

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman1, 2,
I media: DN1, 2, 3, SVD1, 2, GP1, 2, SDS1, 2, 3, 4,
Läs även andra bloggares åsikter om Grekland, EU, Ekonomi, Nyliberalism, Euro, Europa, Samhälle, Politik

– Ny Dag som utgör en daglig provokation mot all sanning, anständighet och folksolidaritet, frossar som en schakal på den sorgliga tilldragelsen och söker till det yttersta slå politiskt mynt av densamma. Utan att man ännu har det ringaste belägg på att en förbrytelse verkligen föreligger, skriker tidningen om ”attentat”, ”femdubbelt mord” och ”mordbrand”.

Tidningen Social-Demokratens chefredaktör Zeth Höglund hittade knappt orden i sitt raseri över det svenska kommunistpartiets och dess språkrör Ny Dags ”vämjeliga humbug”. Högertidningen Nya Dagligt Allehanda fyllde i:

– Hur äro de människor beskaffade som icke akta för rov att slå politiskt nödmynt av den beklagliga händelsen? Ny Dag firar fullkomliga orgier i omständigheterna kring branden. Det kommunistiska partiets främsta representanter voro bildligt talat de första hyenorna på platsen och komma att fortsätta med att rota i eländet, så länge de se någon levandes möjlighet därtill.

”Eländet” och ”humbugen” var Sveriges värsta terrordåd i modern tid. Natten till söndagen den 3 mars 1940 exploderade en kraftig sprängladdning i den kommunistiska tidningen Norrskensflammans redaktionslokaler i Luleå, och på ett ögonblick var byggnaden övertänd.

- Jag vaknade vid ett fruktansvärt oväsen. Fönsterrutorna splittrades och det lät som om hela huset skulle gå i kras. Samtidigt hörde jag några hemska skrik från våningen inunder – det var Alice. Hon tystnade dock omedelbart.

Vivian Åström bodde på översta våningen i den trevåningsbyggnad som på bottenplanet hyste tidningens redaktionslokaler och partiexpeditionen. De övre våningarna var bostäder för de anställda.

- Jag rusade ut, men då steg rök och eld i rasande fart uppför trapporna. Jag vände och rusade in i Filip Forsbergs rum. Han var i färd med att knyta ihop lakan. Med hjälp av dessa hjälpte han först mig och mina pojkar ut genom fönstret.

”Nazikommunister”

Forsberg, ”röde Filip” från ett gruvarbetarhem i Kiruna, var ordförande i kommunistiska ungdomsförbundet och chefredaktör för Norrskensflamman. Trettio år gammal var han en redan ärrad veteran från depressionsårens hårda klasstrider i början av 1930-talet. Det kunde behövas på en kommunistisk dagstidning vintern 1939-40. Den 30 november hade Sovjetunionen anfallit Finland efter att under sommaren ingått pakt med Hitlertyskland och delat på Polen. Stalin och Hitler hand i hand väckte avsky inte bara i borgerliga kretsar utan i än högre grad i stora delar av arbetarrörelsen som sett sina organisationer krossas i Hitlertyskland och Lenins revolutionskamrater arkebuseras under Stalinterrorn.

”Nazikommunister” blev skällsordet från såväl socialdemokrater som syndikalister och vänstersocialister när kommunisterna i SKP – Sveriges Kommunistiska parti – som ännu såg upp till Moskva rensades ut ur fackföreningar och arbetarorganisationer. Med det sovjetiska angreppet och det officiella Sveriges mobilisering bakom ”Finlands sak” blåste den antikommunistiska stormen upp till orkan.

Att SKP gav sitt stöd till den sovjetiska sidan i kriget betraktades inte oväntat som landsförräderi eller klassförräderi beroende av politisk hemvist. Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen Allan Vougt uttryckte den hetsstämning som piskades upp mot kommunisterna: ”Underligt vore om demokratien icke skulle utspy dem ur sin mun, gripen av äckel över en människotyp så förnedrad till de oskäligaste kräkens nivå, en sådan mänsklig varietet av slemdjuren som världen aldrig skådat.”

I december 1939 inrättades det första arbetslägret för kommunister i ödemarksbyn Storsien vid polcirkeln. En av dem som fördes dit var Valdemar Granberg som arbetade på Norrskensflamman. Kvar i Luleå var hustrun Svea Granberg, kassör i ungdomsdistriktet, och deras tolvårige son Torgny.

Från ord till handling

Den 10 februari 1940 slog repressionen till med full kraft. Tretusen polismän genomförde en nationellt samordnad razzia mot kommunistiska partilokaler och nära tusen partimedlemmar landet runt. Något dussin ledande kommunister, inklusive Ny Dags chefredaktör, greps men utan att komprometterande material om samarbete med främmande makt och spionutrustningar påträffades.

Samtidigt debatterade riksdagen förslag om att införa partiförbud mot SKP och stoppa partiets tidningar. Att ens behöva debattera frågan och låta kommunister yttra sig i riksdagen var, menade högerpressen, uttryck för ”Sveriges riksdags nuvarande förnedringstillstånd”.

I det politiska klimatet beslutade sig en grupp sammansvurna att gå från ord till handling. Det handlade om medarbetare på högertidningen Norrbottens-Kuriren, några militära officerare och Luleås polischef som med ekonomiskt stöd från en ledande folkpartist i Stockholm skred till verket. Med hjälp av en nyckel som beslagtagits under polisrazzian tog sig attentatsmännen under natten in i Norrskensflammans redaktionslokaler, apterade sprängladdningar av trotyl vid brandfarliga vätskor och tände på.

Och byggnaden formligen exploderade. De boende i våningen ovanför hade inte en chans. Ordföranden i Norrbottens kommunistiska partidistrikt Arthur Hellberg med hustrun Alice och deras åttaåriga dotter Maj fångades i eldhavet. Och Valdemar Granberg skulle snart nås av budskapet på sin brits i arbetslägret att hustrun Svea och sonen Torgny förvandlats till förkolnade lik.

Både brandkåren och den första polisundersökningen konstaterade snabbt att detta inte var något vanligt brandförlopp. ”Ett lömskt och avskyvärt dåd. Genom mordbrand har fem personer lönnmördats under sömnen. De fann döden i lågor som tänts av en bestialisk reaktion och dess lejda redskap. Ett resultat av mordhetsen mot kommunisterna!”, anklagade SKP efter terrordådet. Men möttes av en mur av förnekelse och motanklagelser, från (S)-pressen till högertidningarna.

Fredlösa och ensamma

”Osmaklig kommunistpropaganda”, menade högertidningen Nya Dagligt Allehanda som misstänkte att kommunisterna själva tänt på. ”Terrororganet Ny Dag spelar upp sig till moralisk oskuld”, ansåg Social-Demokraten. ”Ingenting ger stöd åt misstankarna om attentat”, det handlar bara om ”bizarra rykten”, skrev Norrbottens-Kuriren som såg fram emot att kommunistpressens ”landsförrädiska propaganda” skulle förbjudas.

Samtidigt var dess egna medarbetare i full färd med att dölja sin medverkan i attentatet som de till och med övat i sina egna redaktionslokaler. Inte ens från den antifascistiska Trots Allt! eller syndikalistpressen Arbetaren och Storm höjdes några ramaskrin mot dådet. Pressen vägrade ta in dödsannonser.

Begravningståget genom Luleå stoppades av polis. Norrbottens-Kuriren kallade begravningsceremonin ”en hatmässa” och ”propagandatillställning med kistorna som huvudargument”. Kommunisterna var fredlösa – och ensamma, fjättrade till den sovjetiska maktpolitik som veckan efter dådet slutligen bröt igenom det finska motståndet.

Efter hand sipprade dock sanningen fram och förövarna ställdes inför rätta, inte för mord utan för anstiftan till brand, innehav av sprängmedel och grov skadegörelse på annans egendom. Straffen skärptes av hovrätten året därpå till som längst sju års fängelse för den kapten och den journalist som ansågs ha utfört själva sprängningen, samt sex och två år för de övriga fyra dömda.

Polischefen som förklarats sinnessjuk avled strax efteråt. Samlingsregeringen benådade de dömda 1944. Det året avled också Filip Forsberg bara 39 år gammal. Kanske gjorde sviterna efter skadorna från branden sitt. Valdemar Granberg, som förlorade hustru och barn i branden, repade sig aldrig efter frigivningen från Storsien, fick alkoholproblem, lämnade Flamman och tog senare sitt liv. Den mördade distriktsordföranden Arthur Hellbergs mor ansökte om skadestånd efter förlusten av sonen och dennes familj, men nekades.

Det moderna Sveriges värsta terrordåd förpassades till glömskan. Det utfördes inte av några vänsteranarkister eller utländska terrorister – utan av en grupp ur militär, polis och högeranhängare i antikommunismens tecken. En lärdom det vore oklokt att förringa.

Intressant?
Läs mer: Flamman,
I media: SVD, DN1, 2,
Det finns andra typer av terrorism också: SVD1, 2, DN1, 2, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om Norrskensflamman, Terrorism, Mordbrand, Journalist, Militär, Polis, Högerextremister, Norrbottens-Kuriren, Zeth Höglund, Filip Forsberg, Vivian Åström, Storsien, Kommunister, Hets, Samhälle, Politik

Vintervädret har orsakat kaos för järnvägsnätet. Bakgrunden till detta är enligt Seko – Facket för service och kommunikation – för lite personal, ingen reservkapacitet och sänkt underhållsnivå.

Några siffror ger vid handen att 1970 transporterade järnvägen 6,2 miljarder personkilometer. 2008 var motsvarande siffra 11 miljarder. Även godstrafiken har ökat. 1970 transporterade järnvägen 17,3 miljarder tonkilometer. 2008 var det 23,1 miljarder.

SJ delades 1998 i två delar. SJ fick ansvaret för transporterna och Banverket för infrastrukturen. Omfattande nedskärningar började. 1989 arbetade 7 257 med banarbete. 2008 var antalet nere i 5 816. Samma sak när det gällde trafiken. 1989 arbetade 26 240 inom trafiksektorn. 2008 var det 10 788.
Det övergripande målet för både SJ och Banverket blev att tjäna pengar.

”Kolossalt fiasko”

Seko och dess ordförande Janne Rudén anger också andra orsaker till vad som mer eller mindre kan kallas för ett sammanbrott för järnvägstrafiken.

– Upphandlingar av underhållet har skötts alldeles för dåligt. Antalet personer som arbetar med underhåll på spåren har minskat med 1 500 personer. I stället har de som arbetar med att ta förfrågningar, analysera anbud och skriva kontrakt med andra utövare mångdubblats, säger Janne Rudén i ett pressmeddelande.

– Ekonomer klarar inte att bygga ett samhälle som är beroende av tekniska lösningar och en fungerande infrastruktur. Vi kan bara konstatera att avregleringen av järnvägen är ett ideologiskt marknadsexperiment som blivit ett fiasko av kolossala mått. Nu är det dags för teknikerna att ta över och ge oss en fungerande järnvägsinfrastruktur och järnvägstrafik. För samhället, resenärernas och våra medlemmars bästa, säger Janne Rudén.

Läs mer: Mer kaos för att lösa kaos, Misskötseln av järnvägssystemen kan få allvarliga följder, Järnvägstrafik och marknad fungerar inte, Avprivatisera välfärden

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Järnväg, Seko, Janne Rudén, Trafikkaos, Jätnvägstrafik, Upphandling, Privatisering, Kaos, Tågkaos, Politik, Ekonomi

Erbjudandet är ensidigt från (v):s sida. Det är inte Socialistiska Partiet som erbjudits ett politiskt samarbete, utan endast en av våra medlemmar som erbjudits plats på kommunlvalslistan.

Kommunalvalet 2010 innebär alltså inget organiserat politiskt samarbete mellan Socialistiska Partiet och (v). Det innebär i sin tur att Socialistiska Partiet i Umeå inte har några åtaganden gentemot (v). Socialistiska Partiet kommer fortsättningsvis att kunna vara kritiskt till den politik som (v) står för, nu framförallt i samarbetet med (s) och (mp) inför riksdagsvalet 2010 och en långtgående anpassningen gentemot många gånger rent borgerliga förslag.

Socialistiska Partiet i Umeå kommer inte att sänka sin politiska profil med anledning av att en av våra medlemmar erbjuds plats på ett annat partis lista. Vi vill fortsätta vara de skarpaste kritikerna av högerregeringen och dess nyliberala klasspolitik för de rika: privatiseringar, utförsäljning och nedskärningar och ökade klyftor. Vi i Socialistiska Partiet Umeå tror inte att en rödgrön regering kommer att ta avgörande steg bort från den borgerliga politiken.

Trots vår kritiska grundinställning så ser vi i Socialistiska Partiet Umeå hellre att (v) öppnar dörren åt vänster mot människor som företräder ett socialistiskt perspektiv. Socialistiska Partiet Umeå kommer därför i lokalvalet att uppmana till att rösta på SP-medlemmen Jan-Olov Carlsson, en person som uppfattas som en företrädare för arbetarintressena.

Socialistiska Partiet Umeå

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Kommunval, Umeå, Socialistiska Partiet, Vänsterpartiet, Jan-Olov Carlsson, Politik, Samhälle

1911 firades internationella kvinnodagen för första gången i flera länder. I de länder kampanjer hölls, restes kraven kvinnors rätt till arbete och rösträtt, kvinnors rätt att sitta i folkvalda institutioner och ett slut på diskriminering. I Sverige firades dagen första gången 1912. De viktigaste kraven som man samlades under var ”Med rösträtt skola vi främja socialismen” och ”Med socialism skola vi erövra världen”.

På 1970-talet gav FN internationella kvinnodagen officiell status och uppmanade världens regeringar att göra den till en högtidsdag. Sedan dess har den socialistiska prägeln på kvinnodagen blandats med ett liberalt synsätt.

Samtliga allianspartier i Sverige deltar regelbundet i olika aktiviteter den 8 mars. Centerpartiet delade 2008 ut tårtor och diplom till kvinnliga företagare, Kristdemokraterna håller tal mot kvinnovåldet. Moderaterna har satt ihop ett ”kampanjkit” med information om allt från hur man bäst jobbar mot mäns våld gentemot kvinnor till hur man uppnår jämställdhet i arbetslivet (bland annat genom att underlätta för kvinnor att starta eget inom vård och omsorg).

Samtidigt kan vi konstatera att de stora förlorarna på alliansens politik har varit arbetarklassens kvinnor. Just dem som internationella kvinnodagen ursprungligen var tänkt för.

Det är inget konstigt eller ovanligt i politikens historia att högern lägger beslag på vänsterns retorik och omformulerar dess politik; ”Nya Moderaternas” arbetarklassflirt under senaste valet är bara ett exempel. Det är ett effektivt sätt att ta över en politik som är viktig för många, men med en helt omstöpt agenda och innehåll.

Att även moderater och folkpartister tycker att det är viktigt att agera mot kvinnovåldet är väl i och för sig hedervärt. Problemet är dock att med den politik som alliansregeringen för så blir kvinnor mer sårbara för våld och annat förtryck. Som Internationalen visar i det här numret har flera av regeringens åtgärder drabbat kvinnor extra hårt. Det gäller den drastiska försämringen av a-kassan för deltidsanställda, åtstramningarna av sjukförsäkringen, försvagning av lönesättningslagarna, och nedskärningarna inom vård och omsorg.

Och, det står väl klart för alla, att ett urholkat välfärdssystem, sämre försörjningsmöjligheter och osäkrare anställningar för både män och kvinnor gör inte kvinnor tryggare eller mer oberoende av sina partners. Svagare fackföreningar och nedskurna kvinnojourer bidrar inte till organiserandet av kamp för allas lika värde. Genom att slå sönder den samhälleliga trygghet, som kvinnor kämpat sig till genom åratal av protester och konkreta krav, bidrar alliansregeringen till att göra deras liv farligare, osäkrare och svårare. ”Hyckleri” är ordet som dyker upp i samband med högerpartiernas vurm för internationella kvinnodagen.

Det är dags att vi tar tillbaka kvinnodagen! Att vi påminner om dess ursprungliga paroller och historik. Att vi erinrar oss själva och andra om denna dags grundläggande principer. Dessa principer handlar om jämställdhet, demokrati och medbestämmande.

Rent konkret saker som rätten till arbete, att öka de anställdas inflytande på sina arbetsplatser och över produktionen, att uppvärdera omvårdande yrken till samma nivå som varuproducerande, att införa nolltolerans mot sexuella trakasserier och kvinnofientliga uttryck på arbetsplatser, skolor och andra offentliga institutioner, att lansera sex timmars arbetsdag med bibehållen lön…

Listan över hur ett mer jämställt samhälle skulle kunna uppnås kan göras lång,

Vi måste konstatera: patriarkatet är en egen kraft, fristående av kapitalets härjningar. Därför behövs en kamp specifik för kvinnor, som bygger på kvinnors upplevelser och erfarenheter, som hävdar alla kvinnors rätt till trygghet och oberoende, som visar på att det existerar maktskillnader mellan män och kvinnor, oberoende av klassposition.

Men vi måste också slå fast att kvinnors chanser till jämställdhet, säkerhet och utveckling ökar med ekonomiskt oberoende, möjligheter att påverka fackliga organisationer, politiskt inflytande och personliga livsalternativ. Internationella kvinnodagen måste ta upp dessa frågor och driva dem med det rättfärdighetspatos som skapats genom hundra år av kvinnokamp med rötterna i en socialistisk tradition.

Glöm tårtor till kvinnliga företagare – kom ihåg att ”med socialism skola vi erövra världen”

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Läs också om pigavdraget: Uppkäftiga Uppsala, Svensson, Röda Lund, Röda Malmö, Kildén & Åsman,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Clara Zetkin, Feminism, Kvinnokamp, Jämställdhet, Kvinnlig rösträtt, Kvinnodagen, 8 mars, Patriarkat, 6-timmarsdag, Samhälle, Politik

Några demonstrationer:

• Göteborg
• Uppsala
• Stockholm
• Lund och Malmö
• Malmö

Idag pågår tre slag om anställningstryggheten

1. Ja till fasta jobb – nej till bemanningsföretag
Abu Garcia, Marabou, Lagena, Urban Outfitters, Ålö, EuroMaint…… Listan kan göras lång på arbetsplatser där den fasta personalen bytts ut mot bemanningsföretag. Sakta men säker pågår det omfördelning från fasta arbeten till osäkrare bemanningsjobb, där sysselsättningsgrad, lön och arbetstider är omöjliga att förutsäga från en dag till en annan. Bemanningsbranschen prisas för att den skapat 60 000 ”nya” jobb. Men inga nya jobb har skapats. Det är 60 000 jobb som annars skulle ha varit kvar i de företag som nu hyr in istället.

2. Ja till fasta jobb – nej till daglöneri
Över 700 000 är idag visstidsanställda. Detta är ett gissel för många kvinnor inom kommun och landsting och en bromskloss för ungdomar som vill etablera sig i yrkeslivet.
Var tredje anställd i omsorgen går på tidsbestämda anställningskontrakt och 60 % av alla unga arbetare, mellan 16-24 år, står utan de grundläggande rättigheter som en fast anställning innebär. 2003 gick för första gången visstidsanställningar om fasta anställningar som den vanligaste anställningsformen för unga arbetare. Sakta men säkert sker en förskjutning från fasta arbeten till tidsbegränsade påhugg.

3. Ja till fasta jobb – på heltid
Att kunna leva på sin anställning är ofta förknippat med möjligheten att kunna arbeta heltid. Ofrivillig deltid förkrymper människors förmåga att försörja sig själva. I värsta fall blir man beroende av föräldrar, partner eller försörjningsstöd. Särskilt hårt slår deltidsanställningarna mot kvinnliga arbetare, varav hela 45 % har en anställning som underskrider heltidsmåttet. Ungefär 200 000 arbetstagare arbetar idag ofrivillig deltid. Av dessa är 150 000 kvinnor. Heltid ska vara en rättighet – deltid en möjlighet.

Det är heller inte ovanligt att de som idag har svagast ställning på arbetsmarknaden är visstidsanställda på deltid i ett bemanningsföretag. Särskilt utnyttjas papperslösa flyktingar som helt saknar rättigheter.

Motståndet mot denna utveckling växer. I december 2009 gjorde LO-förbunden SEKO, Byggnads, Fastighets, Elektrikerna, Transport och Målarna en opinionsundersökning där 8 av 10 LO-medlemmar ville att förbunden skulle ta konflikt för att förhindra att företag säger upp personal och tar in arbetskraft via bemanningsföretag istället.

I en ännu aktuell essä från 1946 manar George Orwell till försvar för språket som ”ett redskap för att uttrycka och inte för att dölja eller förhindra tankar”. Han går hårt åt den slapphet som, särskilt i det politiska språket, leder till och förstärks av trötta liknelser och ogenomtänkta formuleringar. Sådant som förskönar det obehagliga och döljer det som borde avslöjas.

Läs hela krönikan i GP.

Intressant?
Bloggat om klass och klassklyftor: Svensson, Röda Lund, Kildén & Åsman,
Läs även andra bloggares åsikter om Ord, Begrepp, Språk, Utanförskap, George Orwell, PR, Reklam, Kultur, Politik

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialism, Vänsterpartiet, Håkan Blomqvist

Intressant?
Bloggat: Röda Lund, Röda Lidköping, Röda Malmö, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Socialism, Vänsterpartiet, America Vera-Zavala

Socialistiska Partiet ansluter sig till solidaritetsarbetet med Haitis folk som kämpar för överlevnad i spillrorna efter jordbävningen som drabbat landet och ger stöd till den insamlingskampanj som Latinamerikagrupperna startat till förmån för Via Campesina.

Som så många gånger tidigare är det de fattigaste som drabbas hårdast vid naturkatastrofer. Haiti var redan innan jordbävningen ett av världens fattigaste länder, och det vilar ett tungt moraliskt ansvar på alla världens länder att bidra till katastrofhjälp och återuppbyggnad av landet. En avskrivning av Haitis skulder till IMF, Världsbanken och andra stater borde vara självklart.

Haitis folk har en stolt historia, det var den första nationen i Amerika som frigjorde sig från kolonialismen, den första post-koloniala nationen ledda av svarta i världen och den enda nation vars självständighet uppnåtts genom ett framgångsrikt slavuppror.

Latinamerikagrupperna har idag inget samarbete med någon organisation på Haiti och vi har därför ingen möjlighet att själva förmedla stöd till de drabbade. Istället har vi beslutat att öppna vårt 90-konto för stöd till den internationella småbrukarrörelsen Via Campesinas insamling.

Stödet förmedlas via tre olika haitiska folkrörelser, Tet Kole ti Peyizan Ayisyen – TK, Mouvement Paysan de Papaye (MPP) samt Mouvman Peyizan Nasyonal Kongre Papay (MPNKP). De är alla rörelser för småbrukares rättigheter. Detta är ett stöd till katastrofhjälp, likväl som ett stöd till folkrörelsernas aktiva deltagande i återuppbyggandet av Haiti.

Ge din gåva på pg 90 10 17-4 – skriv “Haiti”

För att läsa mer om insamlingen hänvisar vi till Via Campesinas hemsida.

Mer lästips:

Nästa nummer av tidskriften Latinamerika, som kommer i början av mars, innehåller ett längre reportage från Haiti.  Följ också rapportering på http://www.latinamerika.nu/

Latinamerikagruppernas ordförande Francisco Contreras har skrivit om Haiti på sin blogg.

Läs även Forum Syds krav på avskrivning av Haitis skulder i debattartikel i Aftonbladet.

Intressant?
I media om Haiti: SVD1, 2, 3, DN1, 2, 3, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Haiti, Skuldavskrivning, Insamling, Via Campesina, Återuppbyggnad, Samhälle, Politik