Seger igen!

Posted by on 2011-08-22 3 comments

Och vi som vant oss vid att aldrig få uppleva en seger! Nu är det 2011. Inte för första, inte för andra, utan för tredje gången detta år får vi se människor rusa ut på gatorna i extatiskt jubel, tända natthimlen med fyrverkerier, hamra på diktatorns porträtt, dansa in gryningen, förvånat se sig om i friheten och gråta ut sin glädje över att tyrannen har fallit efter alla dessa år. Nyp dig själv i armen: nu är det 2011 och folket på gatorna kan segra igen.

[…]

Nej, detta är inte Nato:s seger. Det är en seger för Libyens studenter och hemmafruar, ingenjörer och stålarbetare, taxichaufförer och advokater, för alla de som reste sig mot Gaddafi i februari och sedan dess har lärt sig, som enkla amatörer, att bygga om maskingevär och övermanna krypskyttar, säkra flanker och organisera offensiver, sända radio och ge ut tidningar, baka pizza till fronten och läsa poesi på Frihetstorget och hålla hemliga och öppna möten: det är de som nu befriar Tripoli.

Läs hela inlägget i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Svensson, K &Å1, 2, Röda Malmö, Annarkia, Röda Lidköping,
I media: SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, 4, 5, 6, GP1, 2, 3, 4, SR,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Värsta massmordet på arbetarrörelsen

Posted by on 2011-07-30 1 comment

Aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Det högerextrema massmordet på den norska socialdemokratins ungdomar kan vara den värsta massakern i fredstid på socialister i Europa sedan arbetarrörelsens uppkomst.

Under krig, inbördeskrig och revolutioner har militära och polisiära massakrer mot socialister, kommunister och anarkister historiskt varit vardagsmat. Junimassakern på det franska Parisproletariatet 1848, för att inte tala om massarkebuseringarna efter Pariskommunens fall 1871, lämnade över tiotusen döda. Den första ryska revolutionen 1905 följdes av fruktansvärda massakrer och avrättningar av socialister och upproriska. I revolutionerna och inbördesstriderna efter första världskriget begicks massmord på ”röda” i såväl det sönderfallande ryska imperiet som i Ungern och Bayern och på andra håll. För Nordens del var det i Finland som tusentals socialister och arbetare sköts efter de rödas nederlag i inbördeskriget 1918. I södra Europa massakrerades vänsteranhängare när Mussolinis kampgrupper krossade strejker, fabriksockupationer och vänstermöten under tidigt 1920-tal. I östra Europa och på Balkan massakrerades återkommande vänsteranhängare när auktoritära högerkrafter sökte befästa sin makt efter det tidiga 20-talets revolutionsvågor.

Från mord till massterror

Mellankrigstidens skakiga Weimardemokrati i Tyskland upprättades genom massakrer på kommunister och radikala arbetare när spartakistupproret 1919 slogs ned och de tyska arbetarråden krossades av militära frikårer. Under 1920-talet hemsöktes arbetarrörelsen återkommande av nazistiska och fascistiska mord. Även i det relativt fredliga Sverige avslöjades att Stockholms polismästare Gustaf Hårleman under 1920-talet låtit den s k Munckska kåren inhandla ett stort antal kulsprutepistoler och revolvrar att sättas in mot kommunistiska oroligheter. I Berlin dödades 1929 tjugosju kommunistiska Första majdemonstranter och ett hundratal skadades när stadens socialdemokratiska myndigheter förbjudit utomhusdemonstrationer och satte in polis.

Med nazismens och stalinismens maktövertagande i Tyskland och Sovjetunionen skulle terrorn bli ett mördande vapen mot oppositionella och nå nya proportioner. 1930-talets Stalinterror och utrensningar står här i särklass med över sexhundratusen arkebuserade – varav tusentals vänsteroppositionella s k ”trotskister” – under det värsta terroråret 1937. Terrorn i det nazistiska Tyskland hade ännu före kriget inte samma omfattning, men arbetarrörelsen krossades och dess medlemmar sveptes bort till koncentrationsläger, många mördades och avrättades.

Det spanska inbördeskriget både inleddes och avslutades med storskaligt mördande av anarkister, socialister och kommunister.

Under andra världskriget nådde förstås talen över massdödade anhängare av arbetarrörelsen och vänstern helt andra proportioner. Bland krigets bortåt sextio miljoner offer återfanns den europeiska och internationella arbetarrörelsens medlemsmassor. Inte minst den mäktiga judiska arbetarrörelsen av bundister och vänstersionister i östra Europa hörde till de utraderade.

Ockupationen av Norge

Men inte ens under den tyska ockupationen av Norge finner vi riktigt en motsvarande massaker av socialister som den på Utöya. När ockupationen hårdnade från 1941 avrättades vid olika tidpunkter infångade motståndsmän, men det värsta massmordet inträffade i det lilla samhället Telavåg i april 1942 när två officerare från Gestapo sköts till döds i samband med ett försök att gripa motståndsmän. De tyska repressalierna blev fruktansvärda. Alla samhällets byggnader brändes ned, fiskebåtarna sänktes, boskapen drevs iväg och alla män greps. Av de drygt sjuttio deporterade mördades ett trettiotal. Samtidigt avrättades 18 motståndsmän i ett interneringsläger på annat håll. Under hösten mördades också ett trettiotal motståndsmän i samband med undantagstillstånd i Trondheimsområdet. Även i Danmark sköts och mördades motståndsmän varav många tillhörde vänstern, ett drygt hundratal arkebuserades vid olika tillfällen och ytterligare hundratals dödades i koncentrationsläger eller i strid.

Paris och Nordirland

Under efterkrigstiden förekommer sovjetiska massakrer på vänsteranhängare (demokratiska socialister och andra) under upproren i Östberlin 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. I Grekland och Turkiet har vänsteranhängare vid flera tillfällen massakrerats efter kriget. I synnerhet förstås under det grekiska inbördeskriget 1946-49 men också i samband med militärkupper och under den turkiska militärens försök att undertrycka kurderna. Massmorden och de etniska rensningarna i krigets Jugoslavien hör förstås också här till de mörkaste kapitlen.

Men när det handlar om fredstid och i synnerhet i Västeuropa står dådet i Norge i absolut särklass. I oktober 1961 massakrerades hundratals anhängare av den algeriska befrielserörelsen FLN vid en demonstration i Paris av kravallpolis. På Nordirland sköts 26 demonstranter och åskådare ihjäl av brittisk militär under den ”Blodiga söndagen” 1972. Men aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2, Internationalen, Kildén & Åsman, Röda Malmö, Röda Lidköping,
I media: DN1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, SVD1, 2, 3, 4, 5, GP1, 2, 3, 4, 5, SVT1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Libyen: Skicka vapen till rebellerna

Posted by on 2011-07-4 No comments

Den 18 juni presenterade The Guardian ett sensationellt avslöjande om händelserna i Libyen. Tusentals dokument som rebeller beslagtagit i och runt Misrata visade svart på vitt hur Muammar Gaddafi beordrat krigsbrott mot civila. Regimens styrkor fick, för att bara ta ett exempel, i uppdrag att utplåna Misrata och ”göra det blå havet rött” av blodet från hamnstadens invånare (lika många som Göteborgs). Medan The Guardians reporter bläddrade genom dokumenten fortsatte mycket riktigt granaterna att regna över Misratas bostadsområden: fler än tusen invånare har dött under den fyra månader långa belägringen, den stora merparten av dem civila.

Läs hela artikeln.

Intressant?
Bloggat: Svensson, K & Å,
Borgarmedia: DN1, 2, SVD1, 2, GP1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Nya myter att spräcka om det grekiska folket

Posted by on 2011-06-29 No comments

I en liten undanskymd artikel skriver Ulrika Stahre i lördagens Aftonbladet under rubriken ”Den uppblåsta myten”. Hon tar fasta på Svenska Dagbladets påstående om att ”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn”, och avlivar punkt för punkt detta påstående som valsar runt i media efter media sedan den senaste grekiska krisen startade.

Sanningen är att delar av den offentliga sektorn har privatiserats. Tele-, olje- och energibolagen är delvis privatiserade. Utgifterna för sjukvården ligger långt under Sveriges. Den statliga skolan saknar en uppsjö av lärare. Den offentliga sektorns löner ligger långt under EU-snittet.

Nu är det Greklands offentliga sektor som ska ramponeras. Förra året handlade kampanjerna mot det grekiska folket om att sprida myter om den låga pensionsåldern och extra månadslöner.

Ulrika Stahre konstaterar med all rätt att ”i själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut den offentliga egendomen och sänkt skatter”.
”I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering”, skriver hon.

Hon behöver inte gå långt. Hon kan börja på Aftonbladets egen redaktion.
För i samma nummer finns en stort uppslagen artikel där en figur vid namn Peter Kadhammar skriver direkt från Aten.

”Två män sitter på de rangliga stolarna utanför Konstitutionstorget nedanför parlamentet.
De heter Dimitris och Nikos. Den förstnämnda har tältat här i 22 dagar. Nikos sover hemma hos sina föräldrar.

Övriga Europa skrattar, skakar på huvudet åt, eller är mest troligen förbannade på Dimitris, Nikos och deras landsmän. De fifflar med balanserna, ljuger om ekonomin, kräver hundratals miljarder euro i nödlån och kastar gatsten när långivarna vill ha garantier för sina pengar.
Ekonomerna har räknat ut att om grekerna betalade skatt som andra skulle de inte behöva tigga om bistånd och stå i klass med Pakistan i kreditvärdighet. Men skattesmitning är det enda system i Grekland som fungerar med hundraprocentig smidighet. Dimitris och Nikos är en del av det.”

Mer kommer längre fram i artikeln.
”Så hur ska Dimitris ta ansvar för sitt land?
De anser att de gör det genom att protestera på torget, där vanliga ungdomar, religiösa svärmare, gamla arbetare, herrar ur medelklassen, en hel del knarkare och fyllon förenas i raseri.”

När Kadhammar sagt vad han har på hjärtat är det på nästa uppslag dags för Wolfgang Hansson att ge sin syn på Grekland. Han presenteras som reporter och nyhetskrönikör:
”För mig framstår grekerna som en patient som av läkaren ställs inför valet att sluta röka eller dö i förtid. Och sedan går raka vägen från läkarmottagningen till tobakskiosken och köper ett paket cigg.”

De där apelsinerna Ulrika Stahre skrev att hon kände för att kasta på sina journalistkollegor borde kanske vara ruttna?

Tidigare publicerad i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Röda Malmö, K & Å, Rapporter, Henry Ascher, Vänsterekonomerna,
I media: AB1, 2, 3, GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Revolution och kontrarevolution i Egypten: Om vänsterns roll

Posted by on 2011-06-29 1 comment

Nya massdemonstrationer svepte genom Egypten i går, fredag: de politiskt viktigaste på länge. En ny konfliktlinje har dragits upp, mellan å ena sidan Muslimska Brödraskapet och salafiterna, som bojkottade demonstrationerna – vissa av deras talespersoner brännmärkte rentav organisatörerna som ateister och kättare – och å andra sidan samtliga fortsatt revolutionära grupper, d.v.s. liberaler, nationalister och socialister. I grunden gäller striden den egyptiska statens kommande karaktär. Brödraskapet och salafiterna är allt mer explicita med att de vill se en religiös stat, medan de sekulära krafterna förespråkar en dawla midaniya, en stat som är ”medborgerlig”.

Namnet på gårdagen – den arabiska revolutionen har konsekvent format sin egen kalender genom att döpa fredagarna efter olika teman – var ”den andra vredens dag”. Den första vredens dag var förstås den 25 januari, startdatumet för den egyptiska revolutionen, redan en mytologisk siffra; restauranger, bildekaler, reklam, en oändlig mängd krimskrams som saluförs på Kairos gator använder ”25” som säljande kod för Egyptens befrielse. I går var första gången sedan den dagen som de sekulära krafterna kallat till fredagsdemonstrationer utan Brödraskapets medverkan – tvärtom gjorde denna den mäktigaste och mest etablerade oppositionsrörelsen, med snart ett sekel på nacken, allt för att hålla folk hemma. Därmed blev det hela ett test på de sekulära krafternas förmåga att mobilisera på egen hand.

Läs hela artikeln.

Intressant?
Borgarmedia: SVD, DN, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Göteborg 2001: Domarna och straffen

Posted by on 2011-06-14 2 comments

Vilka var det som dömdes för Göteborgskravallerna 2001, och till vilka straff dömdes de? Var det yrkeshuliganer, professionella bråkmakare, återfallsbrottslingar eller helt oskyldiga unga människor? Vi kan börja med att säga att det inte handlade om oskyldiga människor, om vi med det menar naiva och oskuldsfulla. Inte alls. Men i betydelsen att de inte tidigare var straffade kan man nog hävda att de flesta var oskyldiga. Dessutom var de unga.

Totalt dömdes 59 personer i Sverige för upploppsrelaterade brott. 41 av de dömda var förstagångsförbrytare. Av de 18 som dömts tidigare var 6 personer dömda för rån, stöld eller ringa narkotikabrott. Det rör sig i de fallen om förortsungdomar. 2 personer hade dömts för skadegörelse (det handlar om klotter), 6 stycken var tidigare dömda för våld mot tjänsteman eller våldsamt upplopp i samband med husockupationer och 4 var dömda för ohörsamhet eller ordningsstörande i samband med ickevåldsaktioner. Mindre än en tredjedel hade begått brott innan Göteborg 2001.

Medelåldern på de dömda var 21 år, det vill säga de var mycket unga. 8 var kvinnor, 11 utländska medborgare (7 danskar, 2 tyskar, 1 engelsman och en norsk-italienare). 11 var minderåriga vid tiden för toppmötet, 6 sjuttonåringar och 5 16-åringar. De flesta var barn ur arbetarklass eller lägre medelklass och några från lite bättre medelklass. Ingen var överklassbarn. Ingen hade råd med en egen advokat. Alla använde offentlig försvarare.

De flesta dömdes för saker som inträffade på torsdagen under EU-toppmötet då polisen omringade Hvitfeldtska gymnasiet, dagen innan Avenyn förstördes. Endast en person fälldes för skadegörelsen på Avenyn. På Hvitfeldtska greps eller omhändertogs 459 personer. 4 personer dömdes för brott på Hvitfeldtska medan 9 personer dömdes för upploppsbrott på annat håll under torsdagen.

Skälen till husrannsakan och omringning till Hvitfeldtska skulle bland annat ha varit att där fanns vapen. Inget av de skäl som polisen angav för insatsen mot Hvitfeldtska har kunnat föras i bevis. Insatsen fick enligt den statliga utredningen om Göteborgshändelserna (SOU 2002:122) som resultat att flera hundra nya stenkastare skapades av polisen. Fler kom alltså att delta i upplopp på grund av polisens agerande än vad som annars skulle ha varit fallet.

Straffen för de dömda var i genomsnitt 9 månaders fängelse vilket är 20 gånger så långt som straffet för våldsamt upplopp var under 1990-talet. Då var det genomsnittliga straffet för våldsamt upplopp 3 veckor. De fall som gick till hovrätten och HD medförde lägre straff. Med fler jurister, kanske mindre påverkade av den opinion som media och politiker tillsammans piskat upp, så blev straffen mildare. Men ändå inte i nivå med det som varit normalt för våldsamt upplopp såväl före som efter Göteborg 2001.

Ett typexempel är rättegången mot de 8 personer som arbetade i den så kallade sambandscentralen med att sprida information om polisens rörelser, göranden och låtanden. Dessa 8 (7 tidigare ostraffade) dömdes i tingsrätten till mellan 3 och 4 års fängelse för anstiftan till våldsamt upplopp. I hovrätten halverades straffen. I HD sänktes straffen ytterligare till mellan 1 år och 1 år och 9 månader.

En anledning till de hårda straffen som förts fram är att det var motiverat då det hela handlade om ett angrepp på demokratin. Då handlar det alltså om att demonstranter skulle ha hotat EU-toppmötet som pågick på Svenska Mässan vid Korsvägen torsdag till lördag. Men ingen kravall utspelade sig ens i närheten av toppmötesområdet vid Svenska Mässan. Inget upplopp utlöstes av något angrepp på EU-toppmötet. Inget angrepp på EU-toppmötet förekom. Det var knappast ett angrepp på demokratin.

Däremot kan man tala om att polisen angrep demokratin då de omringade Hvitfeldtska helt utan anledning och då förhindrade att närmare 500 personer kunde använda sin demokratiska rättighet att demonstrera. Vidare inskränkte polisen mötesfriheten och demokratin genom insatsen som stoppade den alternativkonferens som skulle ha genomförts på Hvitfeldtska.

Rättegångarna kan i sig själva också anses vara ett angrepp på demokratin. I flera fall dömdes helt oskyldiga personer helt utan fysiska bevis eller bilder, utan enbart på bristfälliga polisutpekanden. Detta gäller exempelvis en rättegång mot 7 danskar. De dömdes helt på vittnesmålet från en enda polis. Samma polisvittnesmål underkändes senare i en tysk rätt i samband med en rättegång mot en tysk aktivist då man menade att polisen inte var trovärdig. Tysken frikändes i brist på bevis. Men hans fall prövade alltså i tysk domstol, inte i svensk.

Anders Svensson

Mer om rättegångarna och domarna finns att läsa i tre böcker: Erik Wijk, Orätt, Ordfront 2004 och Erik Wijk, Göteborgskravallerna och processerna, Manifest 2002; Stig Centerwall, O 2954, 2006.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, 2,
I media: Internationalen, AB1, 2, 3, Fria1, 2, GP, GP1, 2, 3, DN1, 2, 3, 4, SVD1, 2, 3, 4, 5, 6, 7,
Läs även andra bloggares åsikter om  ,  ,  ,  ,  ,  ,  , , , , , , , ,  ,  ,  ,  , , 

Trotskij – trots allt

Posted by on 2011-06-14 3 comments

Plötsligt dimper han bara ner med smällen hos en tusensidig tegelsten rakt genom rutan till vårt nya årtusende. Leo Trotskij, den evige revolutionären, landsförvisad, jagad och mördad – utan att någonsin riktigt ha stampats ut.

För många i min egen vänstergeneration var han ett andningshål i ett 1970-tal med maoism och betongsossar, Brezjnev och Nixon. ”De objektiva förutsättningarna för den proletära revolutionen är inte bara mogna – de har till och med börjat ruttna!” ”Inga nya värden kan skapas där fria och motstridiga idéer är omöjliga.” De flammande blossen mot både kapitalism och stalinism sprakade ännu flera årtionden efter hans död.

I den officiella sovjetiska och kommunistiska historieskrivningen var Trotskij avfällingen, förrädaren, fascistagenten – för att mot Sovjetunionens slut bli till en fotnot, en bifigur som aldrig återupprättades. Alltmedan Stalin numera tycks göra comeback hos storrysk nationalism

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rapport från Egypten: Från bröder till fiender

Posted by on 2011-05-20 No comments

Andreas Malm i revolutionens Egypten: Nu växer skräcken för islamisterna

Kairo, egypten. Hundra dagar har gått sedan startskottet till den egyptiska revolutionen, då tiotusentals Kairobor för första gången slet sig loss från polisstaten och rusade in på Tahrir. Och torget fylls igen.

Men den nation som göts samman på Tahrir genomkorsas nu av en blödande gräns. Den koptiska minoriteten har ställts mot sina islamistiska fiender. Följaktligen har demonstrationen denna fredag utlysts som ”den nationella enighetens dag”, i ett desperat försök att skyla över gränsen och slå fast att ”vi är alla egyptier, kristna som muslimer”. Det vimlar av hemmagjorda plakat med korset och halvmånen i harmoni.

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: K&Å,
I media: SVD1, 2, DN1, 2, 3, GP,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Stieg Larsson – den grävande socialisten

Posted by on 2011-05-4 2 comments

Femtio miljoner sålda böcker, succéfilmer och lyxkryssningar till ”Stieg Larssons Stockholm”… Industrin kring Stieg Larssons Millenniumtrilogi når alltmer svindlande höjder när premiärerna på Hollywoodversionerna närmar sig mot slutet av året. Och mystiken kring det svenska deckarundret och författaren som aldrig hann uppleva genombrottet tycks oemotståndlig.

Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Marx lever

Posted by on 2011-04-26 3 comments

När jag åkte tåg genom Europa sommaren 2009 behövde jag aldrig gå längre än ett stenkast från centralstationerna innan jag stötte på Karl Marx. I Paris: en pocket med hans kristeorier, i Milano och Madrid: glansiga magasin som rehabiliterade den bannlyste profeten, i Berlin: en nyutgåva av Kapitalet och ett samlingsverk med Marx så som han uppträtt i serie- och bildkonst. I den sistnämnda klenoden, Grüß Gott! Da bin ich wieder!: Karl Marx in der Karikatur, får läsaren möta Marx i alla tänkbara skepnader, mest intagande i rollen som fryntlig familjefar som trippar på tårna förbi sina sovande döttrar eller breder ut picknickfilten i gröngräset på Hampstead Heath.

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Intressant?
Bloggat: Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,