Till minne av kristallnattens offer– Mot rasism, nazism, antisemitism och islamofobi.

Samling på Götaplatsen kl.18.00

Fackeltåget går från Götaplatsen till Gustav Adolfs Torg där det blir tal av:

Jesper Odelberg, artist och aktivist i den antirasistiska rörelsen
Hinda Talal från Svenska muslimer för fred och rättvisa
Henry Ascher, aktiv i flyktingrörelsen och medlem i JIPF

Musik från Wordsilah och L´chaim.

Fackeltåg till minne av offren för kristallnatten 1938 då Hitlers nazister gick till angrepp på judar över hela Tyskland. I år är demonstrationen särskilt viktig då SD:s intåg i riksdagen visar att det nu är viktigare än någonsin med en stor och bred rörelse mot rasism och nazism.

Arr: Göteborg mot rasism, JIPF Göteborg (Judar för israelisk palestinsk fred), Ingen människa är illegal, Svenska muslimer för fred och rättvisa, RFSL Göteborg, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Feministiskt initiativ, Islamiska förbundet, Islamiska informationsföreningen, Immigrantinstitutet, Immigranternas riksförbund, Ung Vänster, Socialistiska partiet, Kommunistiska partiet

Intressant?
Bloggat: Röda Göteborg, Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Kristallnatten, Fackeltåg, Demonstration, Henry Ascher, Jesper Odelberg, Hinda Talal, Rasism, Antirasism, JIPF, Antisemitism, Islamofobi, Nazism, Göteborg, Socialistiska Partiet

Demonstration i Lidköping också. Klockan 19:30 Stadsträdgården.

Knappast någon gång tidigare har det demonstrerats så tydligt vad det otyglade barbariet kan åstadkomma och vad en härskande klass är beredd att se mellan fingrarna med – eller ännu värre – ge sitt stöd åt, bara för att behålla sitt klassherravälde.

Kejsardömets nederlag

När den tyska armén i november 1918 – efter fyra års krig – tvingades begära vapenstillestånd, stod Tyskland på randen till revolution. Kejsaren tvingades abdikera och lämnade landet för att bosätta sig i Holland, med en sista hälsning att det var arbetarklassens svek och judarna som bar skulden till nederlaget.

I det lågskaliga inbördeskrig som härjade under de följande åren, ankom det först och främst på de tyska socialdemokraterna att – med Gustaf Noskes egna ord – agera ”blodhund” mot den revolutionära arbetarklassen. De styrkor som Noske hade till sitt förfogande var spillrorna av den forna kejserliga armén, de mest reaktionära delarna av den gamla officerskåren och demobiliserade soldater som varken kunde, eller ville, anpassa sig till den nya tid som följde på nederlaget.

Antisemitismen

I Tyskland fanns sedan gammalt en antisemitisk strömning, inte minst bland de gamla furstehusen och den katolska högern. Men landet skilde sig inte på något påtagligt sätt från till exempel Frankrike vars officiella antisemitism blivit ökänd genom Dreyfus-affären och den låg långt ifrån den mördande antisemitism som härskade i Tsarryssland före revolutionen 1917, eller för den delen i Österrike-Ungern.

Det var också där, i huvudstaden Wien, som den unge Adolf Hitler grundlade sitt eget hat mot ”judar och marxister”. Det var inga originella idéer, utan ett direkt arv av den politik som Wiens ärkereaktionära borgmästare Karl Luger torgförde.
Men antisemitismen var en del i den häxbrygd som det nazistiska partiet NSDAP byggde på.

Arbetarledarna till koncentrationsläger

Det är sant att de tyska nazisterna efter maktövertagandet 1933 först och främst vände sig mot den organiserade arbetarrörelsen. Arbetarpartierna förbjöds, många ledare arresterades och sattes i koncentrationsläger, andra tvingades i exil. Men även om man beräknar att upp emot en miljon tyskar satt kortare eller längre tid i läger under nazitiden och att tiotusentals mördades, så är det lika sant att de flesta klarade sig, om än inte oskadda.

För den judiska befolkningen var det annorlunda. Den sorts antisemitism som Hitler stod för hade judarnas fullständiga förintande som målsättning. För att vänja den tyska befolkningen i stort vid vad som komma skulle, var det nödvändigt att fullständigt utesluta judarna från det ”tyska” samhället.

Judar kunde inte ha vissa arbeten, judar fick betala extra skatter, judar måste bära särskilda kännetecken, judar fick inte beblanda sig med ”arier”, etc.

Kristallnatten

Den första öppna och officiella pogromen mot judarna i Tyskland drogs igång på kvällen den 9 november 1938 då nazister attackerade judar och judisk egendom runt om i Tyskland. Förevändningen var mordet på en tysk diplomat i Paris, som genomfördes av en ung tysk-judisk flykting. Tusentals judiska butiker plundrades, människor misshandlades och mördades, synagogor sattes i brand och den antijudiska propagandan nådde nya höjdpunkter.

De summor som den tyska staten tvingade ut av den judiska befolkningen i form av extra skatter och avgifter, var så omfattande att de blev ett betydande inslag i statsbudgeten!

Efter Kristallnatten hade judarna och alla andra tyskar – om man inte gjort det tidigare – förstått att ingen gick säker för den statligt dirigerade nazistiska mobben. Vem som helst kunde misshandlas, dödas eller försvinna i ett koncentrationsläger.

Operation T4

1939 gav Hitler order om Operation T4, som innebar att tiotusentals människor, främst mentalsjuka, handikappade och andra ”mindervärdiga” mördades. Det var nu mordmaskinen förfinades. Olika metoder för avlivning testades och – inte minst – olika sätt att kamouflera vad man sysslade med, inklusive förfalskade vykort och förfalskade dödsattester.

Man beräknar att uppemot 200 000 människor, främst barn, föll offer för bödlarna.

Massmord på judar i Polen

När den tyska armén anföll Polen i september 1939 följde SS och särskilda polisenheter efter de segerrika tyska arméerna, och började omedelbart mörda judar och andra i de ockuperade områdena. Polen, med Europas största judiska befolkning, blev huvudarenan för den planerade utrotningen av judarna.

Men även om tusentals judar mördades, föstes ihop i stora getton, som dem i Warszawa och Lodz, så var det i och med anfallet på Sovjetunionen i juni 1941, som utrotningen tog fart på allvar. Kriget mot ”judebolsjevismen” innebar ett oinskränkt mördande. Miljontals av de sovjetiska krigsfångar som togs under fälttågets första månader, lämnades att svälta och frysa ihjäl i fångläger. Man beräknar att över tre miljoner ryska krigsfångar dog på det sättet.

Efter den så kallade Wannsee-konferensen 1942 beslöts att bygga de utrotningsläger som var nazisternas ”slutgiltiga lösning på judefrågan”. Under de kommande dryga två åren mördades Europas judar systematiskt i de läger vars namn blivit synonymt med de värsta brotten i historien; Auschwitz, Chelmno, Treblinka…

”Lebensraum”

Nazisternas egen förklaring till massmorden var att Tyskland behövde ”Lebensraum”, i praktiken kolonier i Östeuropa, där miljoner människor skulle arbeta som slavar under det tyska ”herrefolket” och där ”främmande raselement”, som judar och romer, helt enkelt skulle utrotas. Miljoner ryssar, polacker och ukrainare (som var ”överflödiga” enligt nazisternas planering), skulle också lämnas att svälta ihjäl, en politik som påbörjades redan under kriget.

I sammanhanget är det värt att påminna om den tyska arméns direkta medverkan i nazisternas politik. Det har många gånger gjorts försök att hävda att de gräsligheter som utfördes, gjordes av SS och inte av armén. Det är sant att SS stod för administrationen av dödandet och kontrollerade utrotningslägren, men armén ansvarade för krigsfånglägren och ingrep heller inte för att förhindra mördandet annat än i extrema undantagsfall och som ett resultat av enskilda officerares eller soldaters initiativ.

Ingen rationell förklaring

Det finns egentligen ingen rationell förklaring till judeutrotningen, annat än den grumliga ideologi som de ledande nazisterna kokat ihop. Traditionell antisemitism inom delar av befolkningen räcker inte som förklaring. Mördandet tog så stor plats och så mycket resurser att de direkt motverkade krigsansträngningarna. Det mest slående exemplet är mördandet av de ungerska judarna under andra halvan av 1944, då det var uppenbart att kriget var förlorat, när sovjetarméerna återtagit hela sitt territorium och redan var på väg mot Tyskland.

Ändå krävde – och fick – transporter med judar från Ungern till Auschwitz, företräde framför krigsförnödenheter.

Folkmordets rötter

Judeutrotningen var inte det första folkmordet i historien, men det var det första som utfördes av en avancerad industrination enligt industriella principer. De koloniala erövringskrigen i Amerika, Afrika och Asien sedan 1500-talet hade sett många folkmord.
Tyskland själv var involverat i ett av dem, i Namibia, där hererofolket mördades under de första åren av 1900-talet och där den ledande nazisten Hermann Görings far var den första tyska generalguvernören.

Folkmordet på armenier i det osmanska riket 1915 genomfördes med tyska officerare på första parkett eftersom Tyskland och Turkiet var allierade under första världskriget. Hitler har själv hänvisat till just erfarenheterna från detta folkmord med orden ”vem pratar nu om armenierna?”.

Den engelska och franska imperialismens folkmord i Afrika var naturligtvis välkända, liksom den amerikanska imperialismens kuvande av Filippinerna efter det spansk-amerikanska kriget 1899.

De vitas mördande av judar i Ukraina och Ryssland

De värsta judeförföljelserna, före nazisterna, hade bedrivits av de olika vita, tsartrogna, arméerna under inbördeskriget som följde på den ryska revolutionen i november 1917. Man beräknar att mellan 100 000 och 200 000 judar dödades, främst i Ukraina. Alfred Rosenberg, efter Hitler nazisternas ledande rasteoretiker och ”ideologen” bakom judeutrotningen, var av balttyskt ursprung, född och uppväxt i Tallinn i dåvarande tsarryssland, tjänade som direkt förbindelselänk mellan landsflyktiga ryska officerare med erfarenhet av judemord och den spirande nazistiska rörelsen i Tyskland.

Det är fullt rimligt att tro att dessa erfarenheter var inspirationskällor till det som komma skulle. Men det hade inte varit möjligt att genomföra utan den byråkratiska maskin som stod att finna i statsapparaten och inom industrin. Allt från lägerbaracker till krematorieungnar och gas köptes på ”marknaden” av tyska industriföretag.
Hundratusentals – om inte miljoner – människor var direkt eller indirekt inblandade i eller drog fördel – medvetet eller omedvetet – av folkmordet.

Är Shoa – folkmordet på Europas judar – unikt?

Offer skall aldrig ställas mot offer. Den enes död är inte nödvändigtvis värre än den andres. Men omfattningen av judeutrotningen och det industriella sätt det genomfördes på gör att Shoa har en unik ställning. Trots nazisternas förakt för och rasistiska syn på till exempel ryssar, så gavs ryska krigsfångar möjlighet att strida på tyskarnas sida, även om det skedde först 1944, när de tyska arméerna befann sig på reträtt. Den möjligheten gavs aldrig till en jude. Inte ens judiska fascister gavs någon möjlighet att överleva.

Israels bombardemang av Gaza i december 2008 och januari 2009 var barbariskt, och de ledande militärerna och politikerna borde ställas inför domstol för krigsförbrytelser, men att säga att de är ”likadana” eller ”värre” än nazisterna, får samma innebörd som när Israels regering eller ledarskribenter på Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter anklagar varje kritiker av Israels ockupationspolitik och institutionella rasism för att vara ”antisemit”, Shoa förvandlas till ett politiskt slagträ.

Minnet av Shoa skall hållas levande därför att det är varje människas plikt att se till att de mördade aldrig glöms bort och för att den ideologi som gjorde den möjlig aldrig skall få fäste igen.

Göran Kärrman

Intressant?
Bloggat: Björnbrum,
I media: GP, DN1, 2, 3, 4, 5, SVD1, 2, 3,
Läs även andra bloggares åsikter om Antisemitism, Judeutrotning, Holocaust, Shoa, Kristallnatten, judendom, Judar, Nazism, Andra världskriget, Adolf Hitler, Tyskland, Chelmno, Auschwitz, Treblinka, Majdanek, Folkmord, Rasism, Armenier, Turkiet, Synagogor, Samhälle, Politik, Antirasism

Utspelet från poeten och islamisten Mohamed Omar i dagarna har väckt uppseende. Och helt riktigt uppfattats som ett försök att samla antisemitiska krafter av skilda ursprung till en ny politisk strömning i Sverige.

Det är i kölvattnet på den kaotiska demonstrationen vid den så kallade al-Qudsdagen den 20 september i Stockholm som Mohamed Omar hoppas på en ny politisk konstellation. Den islamistiska demonstrationen för Palestina som även välkomnade svenska högerextremister möttes av en proteststorm från exiliranska och svenska vänstergrupper. Men också bland motdemonstranterna spreds förvirring när iranska rojalister och Israelanhängare blandade sig i. Till och med Sverigedemokraterna manade internt till uppslutning i motdemonstrationen.

För Omar och hans kamrater, med den forne FiB/K-medarbetaren Lasse Wilhemsson som framträdande namn, utgör ”sionismen” långt ifrån bara en judisk politisk riktning. Den beskrivs som en världsomspännande styrande och demonisk kraft – på just det sätt nazismen under 1930-talet talade om den ”judiska världskonspirationen”.

Bland dessa ”sionister” brännmärker Mohamed Omar ”sionisten och Bonnierjournalisten Andreas Malm”, det ”sionistiska” Judar för Israelisk-Palestinsk fred och vänsterns ”strupgrepp” på den svenska Palestinarörelsen. Wilhemsson å sin sida återupprättar mellankrigstidens antisemitiska föreställningsvärld där förstås ”trotskismen” ingick i den judiska komplotten, men också kommunismen i sig var en judisk skapelse – och marxismen och sionismen var två grenar på samma träd. Marx’ kamrat Moses Hess – som istället för klasskamp valde nationalismen – var ju den som lade den ideologiska grunden för sionismen…

Gemensamt mot vänster

Nu har Omar och Wilhemsson tydligen också funnit den ökände Ahmed Rami vars Radio Islam redan i slutet på 1980-talet propagerade sitt antisemitiska budskap. Rami har inte behövt Omars och Wilhemssons term ”sionism” för att säga vad han menar. Och har länge fördömt den svenska vänstern och Palestinarörelsen för att vara styrda av judar och ingå i den globala sammansvärjningen.

För den svenska vänstern och Palestinarörelsen är det nu av största vikt att inte låta Palestinasolidariteten stjälas av rasistiska, fundamentalistiska och antisemitiska högerkrafter. För Mohamed Omar handlar kampen förstås inte bara om Palestina utan om att återupprätta de djupt konservativa värden han ansluter sig till, när det gäller religion, nation, familj och traditioner. ”Jag ser mig som en stolt homofob”, citerar han gillande en kritiker av homosexuellas rättigheter. Och han för ut sitt budskap inte bara genom bloggvärlden, Facebook och web-TV utan också genom forum som ”Uppsalamoskéns vänner”.

Det är inget oskyldigt upptåg, utan ett skamlöst försök att utnyttja det nödlidande palestinska folkets kamp för djupt reaktionära syften.

Intressant?
Läs mer: Svensson, Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om Mohamed Omar, Lasse Wilhelmsson, Antisemitism, Israel, Palestina, Samhälle, Politik

Det var under de kaotiska demonstrationerna på Sergels torg i Stockholm förrförra lördagen som ett nytt ideologiskt landskap visade upp sig.

Den s k ”Al Qudskommittén”, vars förebild är den islamiska diktaturen i Iran, samlade en brokig skara av radikala islamister och svenska högernationalister. Huvudtalare var författaren Mohamed Omar och den tidigare FiB/K-medarbetaren Lasse Wilhemsson.

Både Omar och Wilhemsson har nyligen låtit sig intervjuas stort i nationaldemokraternas tidning Nationell Idag. Flera så kallade ”svenska nationalister” med bakgrund i Nationaldemokratisk ungdom deltog för att bekämpa, vad man kallade, ”judars inflytande i världen.”

Omar, vars anförande riktade sig mot sionismen och ”judaiseringen av den heliga staden Jerusalem”, lyfte fram Esaias Tegnérs gamla patriotiska dikt ”Svea” från 1811 och Folke Bernadotte som svensk martyr mot sionismen.

Wilhemssons mer traditionella antiimperialistiska tal vände sig mot en tvåstatslösning och förespråkade ett förenat demokratiskt Palestina. Samtidigt har han under senare år, likt många radikala islamister, vidgat definitionen av ”sionism” och ”sionister” till att i praktiken omfatta judendomen som sådan och vad han ser som en internationell sammansvärjning av internationella judar, från ”trotskisterna” till Wall Street.

Ideologiskt kaos

En politisk antiimperialistisk men konservativ islamism, en antisionism som vidgas till antijudiskhet plus en svensk nationalism från högerkanten riskerar att formeras till en slags ideologisk pol riktad mot både borgerlig liberalism och radikala socialistiska vänsterkrafter.

Att den utvecklingen skapar visst kaos bland svenska högernationalister och fascister är givet. Många fördömer de nationalister som demonstrerade med ”rasfrämlingen” Omar och ”kommunisten” Wilhemsson. Men andra, vanligtvis lika islamofobiska, ser en poäng i att förenas mot ”världssionismen” och ”judelobbyn” med målet att muslimerna en dag ska ”repatrieras” när Israel är utraderat.

Ett ideologiskt kaos rådde emellertid också bland motdemonstranterna där iranska kommunister och svenska socialister, reaktionära och antipalestinska iranska rojalister tillsammans med tillskyndande anhängare av Israels politik bildade en ohelig allians. Även islamofobiska Sverigedemokraterna, som numera tillhör Israels mest aktiva supportrar, manade internt till uppslutning i motdemonstrationen.

För att inte släppa fram den nya ideologiska kombinationen är det nödvändigt att alla vänsterkrafter går i spetsen för en antiimperialistisk och internationalistisk solidaritet med Palestina som håller rent mot antisemitism, rasism och högernationalism. Det är i den rörelsen radikala och antiimperialistiska muslimer hör hemma. Hos Omar, Wilhemsson och svenska antisemiter väntar bara nationalistiskt folkhat och svek mot de förtryckta människornas frihetskamp.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Björnbrum1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Al Quds, Antisemitism, Israel, Lasse Wilhelmsson, Muhammed Omar, Nazister, Palestina, Sverigedemokrater, Politik, Samhälle

Antisemitism och sionism – i vänsterperspektiv

Israel-Palestinakonflikten utgör en skärningslinje i världspolitiken och avtvingar alla politiska krafter ställningstaganden. Striden om palestiniernas rättigheter och den judiska staten ställer frågor om gränser; mellan människor, mellan rättfärdigt och orättfärdigt, legitimt statsintresse och övergrepp, motstånd och terrorism – men också mellan politisk opposition, rasism och antisemitism. Tidsignal låter i föreliggande nummer ett antal olika vänsterröster uttrycka sig kring antisemitism, sionism och Israel-Palestinakonflikten.

-Man kan inte vara hård nog mot dom där. Om bara Hitler hade fått hållas litet till hade vi sluppet eländet nu.
Jag tappade förvirrat hakan – oförberedd, svarslös. Det är länge sedan nu. Jag arbetade som vaktmästare på ett storsjukhus i Stockholm, första jobbet efter skolan, och hade tagit mod till mig. Flygbladet från den lilla vänstergrupp jag gått med i under 68-vågen fördömde massakern på palestinier i Jordanien under den s k svarta september 1970. “Feodalfascisten Hussein har axlat Dayans blodiga mantel”, minns jag än de första raderna som anspelade på Jordaniens kung och Israels överbefälhavare. Några av gubbarna på vaktmästeriet, eller “utearbetet”, verkade politiskt intresserade så harklande överräckte jag mitt blad med ett “det kanske är lite hårt skrivet, men…”

Israels ställning i den svenska opinionen var på den tiden mycket stark, något palestinskt folk fanns aldrig med i bilden under mina skolår. Även inom stora delar av vänstern i bred mening var stödet för Israel närmast självklart. Inom socialdemokratin förstås, vars israeliska broderparti länge satt vid regeringsmakten och som gärna framhöll Israel som exempel på demokratisk socialism. Det var den israeliska fackföreningsrörelsens, Histadruts, starka ställning med arbetarinflytande och fackföreningsägda företag, det var kollektivistiska jordbrukskibbutzer. Att resa på kibbutz kunde för ungdomar i väst vara ett sätt att se världen och praktisera internationell solidaritet i någon form av socialistiskt perspektiv, inte olikt att senare resa som brigadist till Kuba eller Nicaragua. Syndikalisterna och deras tidning Arbetaren var tidtals närmast kampanjorgan för Israelsolidaritet och den arabiska nationalism som riktades mot Israel betraktades som reaktionär eller närmast feodal. Sexdagarskriget 1967 inledde en uppluckring av sympatin liksom bildandet av palestinska PLO och de olika palestinska gruppernas anslutning till vänstervågens sätt att betrakta imperialism och nationell befrielsekamp utifrån sekulära vänsterperspektiv. Naturligtvis hade även Sovjetunionens och Kinas ställningstaganden betydelse. Aret 1970 hade den radikala “68-vänstern” sedan länge identifierat sina internationella strävanden med nationella befrielserörelser i tredje världen och räknade även palestinierna dit. Men ännu var den etablerade opinionen proisraelisk och hade svårt att ens erkänna “palestinaproblemets” existens. Att fördöma massakrer på palestinier krävde hårda ord för att höras. Positivt mottagande av ett rasande flygblad till stöd för palestinierna var oväntat. Men kommentaren chockerande.

I Henrik Bachners idéhistoriska avhandling Återkomsten söker författaren leda i bevis att det var vänstervågen på 60- och 70-talet som genom ovarsam israelkritik öppnade dörren för återkomsten av antisemitiska teman i den offentliga debatten.’ Det är ett vanskligt företag. Sammanflätningen av enskilda formuleringar och exempel till en sammanhängande antisemitisk diskurs lider av klassiska svagheter. Representativitet, intensitet och avsikt kommer i skymundan. Forskaren tenderar att konstruera ett eget mönster och samband som knappast var synliga eller levande för aktörerna själva. Formuleringar laddas med eftervärldens betydelser. Ändå finns flera viktiga observationer — och reflektioner, i synnerhet kring avsaknaden av minne eller den bristande beredskapen.

Erfarenheten av antisemitismen och förintelsen hade under de första efterkrigsdecennierna i både väst och öst knutits tätt och unikt till nazismen. Antisemitism och nazism var en och samma sak. Över den brett accepterade och lösare europeiska antisemitism som under mellankrigstiden närvarat i många politiska och kulturella läger hade en slöja av glömska dragits. Auschwitz gjorde även konventionella rasbiologiska betraktelser, religiösa förkunnelser och vardagsuttryck kring “penningjudar” och “schackrare” misskrediterade. I stället för en djupgående uppgörelse med ett betydelsefullt europeiskt arv trädde den politiska lojaliteten med den nybildade staten Israel. Antisemitismen skyfflades undan med Tredje Rikets bråte.

För den generation som drogs med i 60- och 70-talets vänsterpolitik fanns inga starka egna minnen från en tid då skolläraren talade rasegenskaper, prästen judarnas skuld och butiksföreståndaren om “schackerjudar.” Ibland kunde en gammal farmor undslippa sig ord eller en uppslagsbok lägga ut texten som rostiga lämningar från en annan tid. På skolgården kunde någon vara “kuljude” — men vare sig judar eller antisemitism närvarade i de flesta icke-judars vardag. 68-generationen kände sällan till antisemitismens bredare kodspråk. Antisemitism förstods genom nazismen.

Det var på gott och ont. Uttalad antijudiskhet och förföljelser av judar betraktades som höger och reaktionärt och något att bekämpa. Men det bidrog också till bristande beredskap inför antisemitismens andra ansikten – och till häpenheten. Som inför den gamle vaktmästaren på “utearbetet”. Va, var karln nazist? Nej, han talade med nostalgi i rösten om Stalin och ogillade kapitalismen. Eller som inför de härliga killarna med “mellanösternbakgrund” i centralköket som skänkte av sina sista ören till palestinainsamlingen, men tillade “ner med judarna!” Vi försökte övertyga oss att de menade Israel och sionisterna, att det var en språkfråga… Och visst, de hörde till undantagen. I allmänhet var vänsterfolk och palestinavänner, även från Mellanöstern, noga. Motståndet gällde sionismen, imperialismen och den israeliska statens förtryck, inte judarna. Ja, många av de mest aktiva var sj älva judar. Flygbladet om svarta september hade skrivits av Marcel Cohen, tysk judisk trotskist i svensk landsflykt sedan 30-talet och en av eldsjälarna både i vänstern och i kritiken av sionismen.(2) Därför var det också med förvirrat obehag vår egen grupp, “trotskisterna”, tvingades erfara hur just Marcel och andra kamrater vid några tillfällen angreps av politiska vänsterrivaler för sin judiskhet. Eller snarare för sin “kosmopolitism” och “utländskhet” som knöts till deras judiska namn. Det var inte allmänt, inte det centrala, men kunde formuleras som en sarkasm eller politisk gliring mot vad som ansågs vara deras överdrivna internationalism. “Mar-cäll Ko-äng”, “Rä-ne Köck-äl-bärs” eller “Känn Lo-is” var “importprodukter” som på så sätt skulle betraktas som främmande fåglar och osvenska inslag man inte behövde ta på riktigt allvar — eller i värsta fall som utländska agenter för främmande intressen.(3) Återigen, det var inget överordnat tema i vänsterns strider, men förekom – och fick flera i vår egen strömning att söka ökad kunskap om antisemitismen och höja garden. För några, bland andra Marcel själv, bidrog erfarenheten till att slutligen — när vänsteruppsvinget bedarrade och alternativen upplöstes — söka sig till sionismen som en slags sista judisk försvarslinje inför det han erfarit i ett liv.

Konflikten Palestina-Israel utgör en skärningslinje i världspolitiken, där det israeliska statsintresset understöds av världens starkaste militära och politiska makt, USA, medan de fördrivna palestinierna möter stark sympati från människor, inte minst i tredje världen, som vänder sig mot imperialism, kolonialism och rasism. Frågor kring antisionism och antisemitism kommer därmed ofrånkomligen att tvingas hantera ställningstaganden kring Palestina-Israel konflikten. Samtidigt utgör antisemitismen ett europeiskt arv och en europeisk idéstruktur med djupa rötter. Det är i spänningsfältet mellan dessa faktorer föreliggande nummer av Tidsignal formulerats i ett försök att från vänster närma sig frågor kring antisemitism och antisionism, ur både dagsaktuellt och historiskt perspektiv. I en inledande historisk betraktelse visar Håkan Blomqvist att antisemitism och vänsterkrafter inte alltid varit som eld och vatten. Både i reformistiska och mer revolutionära socialistiska sammanhang har historiskt förekommit uttalat antisemitiska företrädare och uttryck. Något som också bör finnas med i vårt kollektiva minne inför dagens problematik. Och som en högst aktuell påminnelse om vad som kan ske när ett vänsterinriktat antiimperialistiskt tänkande “vittrar sönder”, varnar Staffan Beckman, en av den svenska palestinarörelsens pionjärer på 60-talet, mot antisemitiska konspirationsteorier som nu sprids av reaktionära arabiska och andra krafter kring Palestinafrågan. Samma typ av frågor som diskuterades i början av 70-talet har åter fått brännande aktualitet, både genom denna reaktionära agitation och Sharonregimens hållning: Kan man bekämpa den israeliska statens och sionismens politik utan att ge uttryck för antisemitism?

Samtliga författare som berör saken tar på ett eller annat sätt ställning för palestinska rättigheter och befinner sig i opposition till den israeliska politiken. Däremot har de olika synsätt på sionismen, från Enzo Traverso som inte vill “ifrågasätta dess historiska legitimitet som judisk nationell rörelse” till Lennart Grosin som vill beteckna även arbetarsionismen som en högerriktning besläktad med nationalsocialism. Här finns Judith Butler som “investerat känslomässigt i staten Israel” men är kritisk mot dess nuvarande uttryck och vill ha en grundläggande förändring av den israeliska staten, just för att hon har “dessa starka känslor”. Medan Grosin lyfter fram just icke-nationella strömningar inom judendomen.

Likt Michael Warschawski, israelisk fredsaktivist, vänder de sig mot att anklagelser om antisemitism riktas mot kritik av Israel och stöd åt palestinska krav — men oroas även i olika grad av reell antisemitism, i arabvärlden och Europa. Att, av rädsla för denna antisemitism, trappa ner protester mot den israeliska ockupationspolitiken vore emellertid, hävdar de, en ogärning som skulle ge antisemitismen kort på hand. “Inte i mitt namn”, har istället blivit lösenordet för judiska kritiker som vänder sig mot Israels politik. Endast genom att bekämpa all rasism och allt förtryck – antiislamism som antisemitism, förtryck av palestinier och förföljelser av judar – kan, framhåller Traverso och Warschawski, vänstern bana väg för en annan utveckling.

I polemik mot dem som, av kritik eller stöd, gör judiskhet och sionism till en ofrånkomlig kombination, framhåller Lennart Grosin andra strömningar inom judendomen, både religiösa och sekulära. Till uttryck för “reformjudendom” räknar han även den judiska socialiströrelsen Bund som fram till andra världskriget organiserade betydande judiska massor i Polen och det forna ryska imperiet. Jiddischkulturen, vars radikala uttryck utvecklades bland annat kring Bund, berörs av musikern Dror Feiler, ordförande i European Jews for a Just Peace. I en personligt hållen intervju berättar han om sitt förhållande till jiddischkeit och den brokiga östjudiska kultur som ofta präglades av radikalism och rebelliska vänstertraditioner. Hur dessa vänstertraditioner attackerades av mellankrigstidens antisemitism och framställdes som uttryck för en judisk världskonspiration. skildrar Håkan Blomqvist i en glimt från en kommande bok. Föreställningen om bolsjevikrevolutionen 1917 som uttryck för ett judiskt maktövertagande utgjorde en vanlig hotbild under de första mellankrigsåren som även återspeglades i svensk offentlighet. När antisemitiska röster, från nynazister till islamister och nationalister av Radio Islams typ, idag sprider myter om l judiska konspirationer bakom ii september och västmedias lojaliteter, går de i gamla hjulspår. Nyss var det kommunismen som, i antisemitens ögon, var judarnas verk.

Den tyske historikern Mario Kessler, specialist på arbetarrörelsens förhållande till antisemitismen, granskar kritiskt den tyska arbetarrörelsens svagheter i bemötandet av de antisemitiska rörelser som till sist besegrade den. Bidraget påminner om att vänster och socialism ingalunda utgjorde några automatiska ideologiska garantier i detta sammanhang. En påminnelse som hade varit till min egen hjälp för trettio år sedan och bör ha sin plats även bland dagens aktivister. “Den verkliga vänstern, som är antirasistisk och antikolonialistisk, behöver inte bevisa sitt engagemang i kampen mot den antisemitiska pesten”, skriver Warschawski i en stridslysten formulering. Kesslers bidrag rubbar möjligen den historiska tillförsikten i det påståendet.

Anne Hedéns betraktelse över hur förintelsen skildrats genom filmen pekar här på en omständighet värd att reflektera över, som går långt utöver filmens värld. Från att i äldre produktioner ha fått symbolisera något annat och bredare — imperialismens konsekvenser eller antikommunismens hänsynslöshet — har folkmordet på judarna i senare filmiska berättelser koncentrerat sig till det judiska lidandet självt. Den observationen fick mig att minnas ett störande samtal med Lena Einhorn på hemväg efter en gemensam bokpresentation för några år sedan. “Jovisst, har vänstern uppmärksammat förintelsen och judeförföljelser, men alltid för att peka på något annat! Aldrig för att uppmärksamma det judiska lidandet i dess egen rätt.” Något i den stilen. Jag tyckte det var orättvist och kunde vid hemkomsten påminna mig flera historiska exempel.

Ändå finns här en reell problematik som inte heller detta tidskriftsnummer annat än snuddande berör – eller rentav återspeglar, genom sitt val av utgångspunkter Det var när den tyska arbetarrörelsen sj älv attackerades och hotades av den organiserade antisemitismen som den uppmärksammade antisemitismen och började gå till motangrepp. Det var, som den uppmärksamme läsaren redan noterat, närvar egen lilla gruppering angreps, flera av oss började ta frågan på större allvar. Och det är när palestinasolidariteten och vänstern kritiseras för antisemitism, vi publicerar ett tidskriftsnummer i frågan. Det var ju också den judiska socialismen själv, i form av framväxten av Bund och andra, som fick ta itu med att organisera sitt självförsvar och efter hand väckte den internationella arbetarrörelsens intresse och sympati. Men den mekanismen gällde inte enbart judarna. Först när förtryckta grupper själva gjorde sig synliga och sökte hävda sig kunde deras “egen rätt” också börja inkluderas av andra. Universalistiska budskap, som de från vänster, bärs alltid fram ur begränsade omständigheter och får sin räckvidd bestämd genom dessa. Vidden utökas vid mötet med andra som förenar budskapet med sitt eget. Kring förra sekelskiftet var det judarna i centrala och östra Europa, på 1960-talet de fördrivna palestinierna. Inte minst judiska radikaler och internationalister som bar upp universella program om demokrati och mänskliga rättigheter vidgade cirkeln. Och till paradoxen i sammanhanget kan läggas att det ofta varit just radikaler av judiskt ursprung som inom socialismen representerat det universella och sökt motstå rekylerna mot återgång till isolerande gruppidentitet och rivalitet. Ja, att transformera det judiska lidandet till en mänsklighetsfråga, att söka förstå det i vidare sammanhang och låta det bränna som påminnelse om oförrätter och misshandel av andra förtryckta har tillhört det rikaste i judisk tradition. “Älska din nästa såsom dig själv – ty han är som du”. påminner Grosin om en tolkning av torans huvudprincip. Betyder det att författarna i detta häfte glömt det judiska “självet” eller tvärtom — att de uttrycker något i dess kärna?

Håkan Blomqvist

1. Henrik Bachner Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945 Stockholm 1999.
2. För en liten biografisk hågkomst om Marcel Cohen se “Marcel Cohen är död” i Håkan Blomqvist Socialismens sista sommar. Essäer om 1900-talets förhoppningar och sorger Stockholm 2002.
3. De raljanta fonetiska omskrivningarna för Marcel Cohen, René Coeckelberghs och K Lewis är från Lars Gustafsson, Kurt Wickman Marxism eller trotskism. Oktobers förl. Uppsala 1972, s 246.

Intressant?
Bloggat: Svensson1, Lasse, Claes Krantz, Intisbloggen, Motbilder, GPF, Svensson2, Jinge,
I media: SDS, SVD1, SVD2, Axess, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Henrik Bachner, Enzo Traverso, Michael Warschawski, Judith Butler, Antisemitism, Vänstern, Israel, Palestina, Politik, Samhälle

Våldsamma anklagelser på en mejllista mot Rättvisepartiet Socialisterna, RS, och deras insamling med rubriken ”Gaza” under de gångna veckornas protester mot Israels krig.

- Maken till fräckhet, till politisk bluff, får vi leta efter. Det handlar om ett cyniskt medvetet försök att utnyttja de i Gaza inspärrade och mördade palestinierna för att samla pengar till ett litet trotskistiskt parti i Israel, skriver Proletären. Per-Åke Westerlund, ordförande i RS, svarar tidningen:
- Vi förklarar noga för alla de som skänker pengar att det går till vår politiska systerorganisation. På bössorna står att pengarna går till Mavaak Sozialisti och där finns partinamnet också på arabiska.

Här måste både falskhet och lögn bemötas.

Falskhet och smutskastning

Det är inte bara Proletären som reagerat mot RS’ sätt att samla in pengar under beteckningen ”Gaza”. Även till Internationalen har människor uttryckt sin upprördhet över vad de uppfattar som falskhet i insamlingsarbetet. I vimlet med tusentals demonstranter är det inte alla som hinner uppfatta att insamlingsbössorna inte alls representerar den gemensamma protesten. Och långtifrån alla som skänker pengar förstår att deras slantar i verkligheten går till en israelisk vänstergrupp. Härigenom skapas inte bara en känsla av att vara lurad och utnyttjad. Agerandet misskrediterar förstås RS men även de israeliska socialister som öppet bekämpar Israels krig under svåra villkor smutskastas.

Att Mavaak Sozialisti skulle vara ”sionister” är lögnaktigt förtal – eller ett, tyvärr inte längre helt ovanligt, sätt att likställa judar med sionister. Mavaak Sozialisti är en israelisk vänstergrupp som tagit klart ställning mot Israels ockupationspolitik och som försöker förena judar och araber inte bara till gemensamt motstånd. Gruppens målsättningar är också att på klassiskt socialistiskt vis försöka förena arbetare och undertryckta oavsett nationalitet för gemensamma socialistiska lösningar.

Man behöver inte vara överens med den israeliska gruppens alla ståndpunkter, den tillhör samma internationella organisation som RS. Men för Proletären tycks dess ”dubiösa politiska linje i Palestinafrågan” höra till den ”trotskistiska” idén om att situationen i Mellanöstern ska lösas genom en socialistisk revolution ”där segern till sist kräver en gemensam kamp bland de judiska och arabiska massorna.”

Det är kanhända en motbjudande ståndpunkt för dem som inte bekymrar sig över nationalistiskt hat mellan folken. Men för oss andra är det ett elände att bedrägliga insamlingsmetoder spelar dessa krafter i händerna.

Stöd Palestina!
Bojkotta Israel!

Intressant?
Bloggat: Kildén & Åsman, Svensson,
I media: ETC, DN1, DN2, SVD1, SVD2, SVT, SVD3,
Läs även andra bloggares åsikter om Israel, Palestina, Gaza, Insamling, Sionism, Antisemitism, Nationalism, Politik, Mavaak Sozialisti, Rättvisepartiet Socialisterna, Kommunistiska Partiet