Men bortom den globala nöjesindustrins ”Stieg Larsson” finns den Stieg som levde och verkade bland antirasister och vänsteraktivister långt bortom rampljuset. Det senaste året speglad i ett antal böcker som (ännu?) inte nått den internationella storpubliken. Jan-Erik Petterssons Stieg Larsson – journalisten, författaren, idealisten var först ut i fjol med en politisk biografi som sökte placera in Stieg Larssons gärning och författarskap i dess vänsterhistoriska sammanhang. Eva Gabrielssons Millennium, Stieg & jag som utkom i början av detta år var en vibrerande personlig skildring från den kärleksrelation och gemensamma liv som efter trettio år avbröts av Stiegs plötsliga död 2004. Och så häromveckan utkom Expos En annan sida av Stieg Larsson med texter från Stiegs artiklar i den antirasistiska tidskriften Expo och böcker om högerextremism.

Att Stieg Larsson var antirasist och feminist bör därmed ha undgått få. Men att Stieg under en stor del av livet också var aktiv i Socialistiska partiet och dess föregångare samt flitigt medverkade i veckotidningen Internationalen är inte lika känt.

Håkan Blomqvist, som var chefredaktör under de år Stieg skrev för Internationalen, sammanfattar här några huvuddrag i Stieg Larssons socialistiska engagemang. Internationalen återpublicerar också en av de många artiklar Stieg skrev för tidningen under 1980-talet – ideellt utan betalning som de flesta av skribenterna.

Här är inte platsen att berätta om Stieg Larssons liv, från födelsen 1954, uppväxten hos morföräldrarna, Västerbotten, skolgången, mötet med Eva. Det har gjorts av andra – och jag kände aldrig Stieg på det personliga sättet. Vi möttes bara som partikamrater och i arbetet kring Internationalen. Många andra i vår rörelse hade mer nära relationer till Stieg och skulle säkert kunna ge mycket personligt stoff. Syftet här är bara att sammanfatta något av hans politiska engagemang kring Socialistiska partiet, vår veckotidning och världsrörelse Fjärde Internationalen.

Röd soldat

Stieg Larsson engagerade sig för den vietnamesiska befrielsekampen redan 1968 när han bara var 14 år gammal. I Umeås radikala vänstermiljöer kom han i början av 70-talet i kontakt med Socialistiska partiets föregångare KAF – Kommunistiska Arbetarförbundet – där hans blivande livskamrat Eva Gabrielsson var aktiv. KAF var den svenska sektionen av Fjärde Internationalen, den världsrörelse som hade bildats av Leo Trotskij på 1930-talet mot stalinismen i den kommunistiska rörelsen. I KAF var han med och spred förbundets soldattidning – Röd Soldat – vid det regemente, I 20, där han gjorde sin värnplikt.

Efter militärtjänstgöringen arbetade han en tid vid pappersbruket i Hörnefors, sparade ihop pengar och begav sig 1977, 22 år gammal, till Etiopien och Eritrea. Enligt uppgift var det för att överlämna pengar som samlats in genom Fjärde Internationalen till den marxistiskt orienterade EPLF-gerillan. Jag har inte kunnat få det bekräftat, men kanske någon av rörelsens veteraner i Paris känner till kontakterna. Under tiden hos gerillan hjälpte han till, berättade han själv, att träna kvinnliga gerillasoldater med granatkastare, ett vapen han lärt sig hantera under militärtjänstgöringen.

Tillbaka i Sverige flyttade han och hans livskamrat Eva Gabrielsson till Stockholm där han anslöt sig till KAF:s stockholmsavdelning. Han bedrev vanligt partiarbete, jobbade på posten men fick efter en tid anställning på TT med olika redaktionella uppgifter. Det blev emellertid som nyhetsgrafiker han under nära tjugo år kom att verka inom företaget. Mot slutet av 1970-talet började Stieg också skriva för KAF:s veckotidning Internationalen. Under det följande decenniet skrev han ett stort antal väl undersökta fördjupningsartiklar om USA-imperialismen, högerextremism och fascism. Han bidrog också med artiklar i kulturella och vetenskapliga frågor (hans första längre artikel handlade om Jules Verne).

Grenadas revolution

1982 reste han och Eva Gabrielsson till revolutionens Grenada – den lilla ön i Västindien där Maurice Bishop och The New Jewel Movement tagit makten i kölvattnet av sandinistrevolutionen i Nicaragua 1979. Han skrev om den relativt okända revolutionen i Internationalen. När den stalinistiska s k Coard-fraktionen genomförde sin statskupp 1983 och mördade Bishop slog USA omedelbart till mot revolutionen. Stieg och andra kamrater i vänskapsföreningen Sverige-Grenada intervjuade på telefon från Sverige kontakter på Grenada just när de amerikanska soldaterna invaderade. Det blev dramatiska ögonblicksreportage i Internationalen.

I början av 1980-talet hade rasistiska och fascistiska grupper börjat utmana den dominans som vänstern haft på gatorna i Sverige under 70-talet. KAF, som 1982 bytte namn till Socialistiska partiet, kom att ta initiativ till antirasistiska motmobiliseringar och var med och startade arbetsgruppen Stoppa Rasismen som 1985 utvecklades till en riksorganisation. Inspirationen kom från den brittiska Anti Nazi League – och Stieg var aktiv i SP:s antirasistiska grupp i Stoppa Rasismen.

Tillsammans med andra kamrater hade han utvecklat kontakter med den brittiska antifascistiska tidskriften Searchlight. Han bidrog kontinuerligt med artiklar till Internationalen, men jag tror att det var under dessa år han utvecklade idén om en svensk Searchlight – det framtida projektet med tidningen Expo som inleddes 1995.

90-talets högervåg

Åren 1989-91 innehöll omvälvande förändringar, internationellt och i det svenska samhället. ”Murens fall” tillsammans med upplösningen av Sovjetunionen och östblocket medförde ett dramatiskt skifte i det politiska och ideologiska klimatet. Valet 1991 ledde i Sverige till den första högersegern sedan 1928 och Carl Bildt blev statsminister. Dessutom kunde det populistiska och invandrarfientliga Ny Demokrati ta säte i riksdagen efter en omtumlande valskräll. I kölvattnet av högerframgångarna fick gaturasismen ett uppsving med den s k lasermannens härjningar som det mest skrämmande exemplet.

Lasermannens mord på invandrare 1991-92, högervindarna i politiken och upplösningen av de forna arbetarstaterna i öst fick många socialister att ompröva tidigare vägval. För Stieg, som länge hade varit inriktad mot att just bekämpa högerextremism och rasism – såväl i sina artiklar som i sin praktiska verksamhet – blev beslutet att koncentrera sig på den fråga där han trodde sig kunna göra skillnad. Under de första åren på 90-talet var han mycket aktiv tillsammans med andra i att skriva artiklar och även ett flertal böcker om högerextremism (en lista över hans författarskap finns på Expos hemsida).

Han lämnade egentligen aldrig formellt SP genom något högtidligt beslut utan hans medlemsavgifter betalades alltmer sällan under övergången från 1980- till 90-tal för att efter hand upphöra helt. Det var under dagar då vänstern och Socialistiska partiet tappade medlemmar och den partiförening i norra Stockholm Stieg tillhörde upplöstes. I det sammanhanget upphörde också Stiegs medlemskap.

Historieförvanskning

Det förekommer en falsk artikel på Wikipedia som hävdar att Stieg aktivt bröt med partiet 1987 för att han ”inte ville försvara utländska socialistiska regimer av tvivelaktig demokratisk halt.” Det är en löjlig historieförvanskning, både när det gäller kronologi och politiskt innehåll. Den svenska sektionen av Fjärde Internationalen hade förstås aldrig försvarat stalinistiska regimer utan tvärtom varit mycket aktiv i att stödja, även genom underjordiskt arbete, den demokratiska oppositionen och arbetarklassen i öst. Charta 77 i Tjeckoslovakien, KOR – Kommittén för arbetarnas försvar – i Polen, den fria fackföreningsrörelsen Solidaritet och underjordiska fackföreningar i Sovjetunionen var dem vi allierade oss med. Stiegs sista artikel för Internationalen 1989 uttryckte de starka förhoppningar och stöd för en demokratisk socialistisk utveckling i Sovjetunionen och internationellt vi alla delade. Rubriken var: ”Glasnost på Moskvas gator – som en varm vind.”

Stieg var under 1980-talet aktiv tillsammans med andra kamrater i Stoppa Rasismen. Men rörelsen, som var inriktad på fredliga, icke våldsinriktade massaktioner gick igenom splittringar och nedgång när en yngre generation under övergången till det hårdnande 90-talet valde direkt aktion och fysisk konfrontation med fascisterna. När Stoppa Rasismen i praktiken upphörde i mitten av 1990-talet var Stieg redan upptagen av projektet med Expo – den svenska Searchlight där antirasister av olika politiska ursprung och inriktning kunde samarbeta.

Socialistisk journalist

Vi möttes fortfarande då och då inom antirasismen, han bibehöll alltid kontakterna med kamraterna på Searchlight och de SP:are som var aktiva i den antirasistiska rörelsen. Ibland kontaktade han Internationalen för att utbyta information och åsikter, och vi kunde be honom om råd, förslag på källor med mera för artiklar vi planerade. En kort tid innan han dog bjöd han upp mig till Expo för en pratstund och utbyte av erfarenheter.

Stieg var i vissa avseenden en ”produkt” av vår socialistiska rörelse. Jag skriver inte detta för att på något sätt förminska hans subjektiva historia, utveckling och andra influenser när han formade sin egen livsbana. Hans morfar Severin – den gamle kommunisten som internerats under kriget och vars namn ofta blev Stiegs signatur i Internationalens och partidebattens spalter. Hans livskamrat Evas kritiska oppositionskraft. De politiska och personliga vännerna och erfarenheterna…

Men jag tror inte det är fel att säga att det var i den ideologiska fåra som Fjärde Internationalen representerade som Stieg lärde sig att förena ett socialistiskt perspektiv med demokrati, feminism, antirasism och internationalism. Han hade som ung deltagit i studiecirklarna kring den typen av revolutionär marxism där vi studerade Ernest Mandel, Trotskij, Lenin, Marx och Rosa Luxemburg. Inte för att plugga dogmer utan för att utveckla vår samhällskritik.

Jag hörde aldrig, från honom själv eller någon annan, att han övergav sina socialistiska ideal – men han hade heller aldrig varit någon ”marxistisk förkunnare” eller teoretiker (även om han flitigt deltog i Fjärde Internationalens interna debatter kring internationella frågor som Grenada och kriget på Falklandsöarna/Malvinas). Han var snarare en socialistiskt inriktad grävande journalist som kom att koncentrera sina ansträngningar på att avslöja högerextremism, imperialism, rasism och fascism.

Det var så vi i Socialistiska partiet kände honom – och minns honom.

Håkan Blomqvist

Läs artikeln i Internationalen och på engelska i Against the Current och Int. Viewpoint.

Läs en artikel av Stieg Larsson i Internationalen.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Jinge,
I media: Axess, FolkB, SVT, ArbB, SMP, DD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om Stieg Larsson, Millenium, Expo, Stoppa Rasismen, Högerextremism, Rasism, Antirasism, Feminism, Socialism, Internationalen, Socialistiska Partiet, KAF, Leo Trotskij, KAF, Eva Gabrielsson, EPLF, Eritrea, Gerilla, Västindien, Grenada, New Jewel Movement, Maurice Bishop, Searchlight, Severin, Högerextremism, Samhälle, Politik

1911 firades internationella kvinnodagen för första gången i flera länder. I de länder kampanjer hölls, restes kraven kvinnors rätt till arbete och rösträtt, kvinnors rätt att sitta i folkvalda institutioner och ett slut på diskriminering. I Sverige firades dagen första gången 1912. De viktigaste kraven som man samlades under var ”Med rösträtt skola vi främja socialismen” och ”Med socialism skola vi erövra världen”.

På 1970-talet gav FN internationella kvinnodagen officiell status och uppmanade världens regeringar att göra den till en högtidsdag. Sedan dess har den socialistiska prägeln på kvinnodagen blandats med ett liberalt synsätt.

Samtliga allianspartier i Sverige deltar regelbundet i olika aktiviteter den 8 mars. Centerpartiet delade 2008 ut tårtor och diplom till kvinnliga företagare, Kristdemokraterna håller tal mot kvinnovåldet. Moderaterna har satt ihop ett ”kampanjkit” med information om allt från hur man bäst jobbar mot mäns våld gentemot kvinnor till hur man uppnår jämställdhet i arbetslivet (bland annat genom att underlätta för kvinnor att starta eget inom vård och omsorg).

Samtidigt kan vi konstatera att de stora förlorarna på alliansens politik har varit arbetarklassens kvinnor. Just dem som internationella kvinnodagen ursprungligen var tänkt för.

Det är inget konstigt eller ovanligt i politikens historia att högern lägger beslag på vänsterns retorik och omformulerar dess politik; ”Nya Moderaternas” arbetarklassflirt under senaste valet är bara ett exempel. Det är ett effektivt sätt att ta över en politik som är viktig för många, men med en helt omstöpt agenda och innehåll.

Att även moderater och folkpartister tycker att det är viktigt att agera mot kvinnovåldet är väl i och för sig hedervärt. Problemet är dock att med den politik som alliansregeringen för så blir kvinnor mer sårbara för våld och annat förtryck. Som Internationalen visar i det här numret har flera av regeringens åtgärder drabbat kvinnor extra hårt. Det gäller den drastiska försämringen av a-kassan för deltidsanställda, åtstramningarna av sjukförsäkringen, försvagning av lönesättningslagarna, och nedskärningarna inom vård och omsorg.

Och, det står väl klart för alla, att ett urholkat välfärdssystem, sämre försörjningsmöjligheter och osäkrare anställningar för både män och kvinnor gör inte kvinnor tryggare eller mer oberoende av sina partners. Svagare fackföreningar och nedskurna kvinnojourer bidrar inte till organiserandet av kamp för allas lika värde. Genom att slå sönder den samhälleliga trygghet, som kvinnor kämpat sig till genom åratal av protester och konkreta krav, bidrar alliansregeringen till att göra deras liv farligare, osäkrare och svårare. ”Hyckleri” är ordet som dyker upp i samband med högerpartiernas vurm för internationella kvinnodagen.

Det är dags att vi tar tillbaka kvinnodagen! Att vi påminner om dess ursprungliga paroller och historik. Att vi erinrar oss själva och andra om denna dags grundläggande principer. Dessa principer handlar om jämställdhet, demokrati och medbestämmande.

Rent konkret saker som rätten till arbete, att öka de anställdas inflytande på sina arbetsplatser och över produktionen, att uppvärdera omvårdande yrken till samma nivå som varuproducerande, att införa nolltolerans mot sexuella trakasserier och kvinnofientliga uttryck på arbetsplatser, skolor och andra offentliga institutioner, att lansera sex timmars arbetsdag med bibehållen lön…

Listan över hur ett mer jämställt samhälle skulle kunna uppnås kan göras lång,

Vi måste konstatera: patriarkatet är en egen kraft, fristående av kapitalets härjningar. Därför behövs en kamp specifik för kvinnor, som bygger på kvinnors upplevelser och erfarenheter, som hävdar alla kvinnors rätt till trygghet och oberoende, som visar på att det existerar maktskillnader mellan män och kvinnor, oberoende av klassposition.

Men vi måste också slå fast att kvinnors chanser till jämställdhet, säkerhet och utveckling ökar med ekonomiskt oberoende, möjligheter att påverka fackliga organisationer, politiskt inflytande och personliga livsalternativ. Internationella kvinnodagen måste ta upp dessa frågor och driva dem med det rättfärdighetspatos som skapats genom hundra år av kvinnokamp med rötterna i en socialistisk tradition.

Glöm tårtor till kvinnliga företagare – kom ihåg att ”med socialism skola vi erövra världen”

Ursprungligen en ledare i Internationalen.

Läs också om pigavdraget: Uppkäftiga Uppsala, Svensson, Röda Lund, Röda Malmö, Kildén & Åsman,

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Clara Zetkin, Feminism, Kvinnokamp, Jämställdhet, Kvinnlig rösträtt, Kvinnodagen, 8 mars, Patriarkat, 6-timmarsdag, Samhälle, Politik

Några demonstrationer:

• Göteborg
• Uppsala
• Stockholm
• Lund och Malmö
• Malmö

Ett bra exempel är vårdnadsbidraget, som inte är avsett att förbättra jämlikheten, detta enligt jämställdhetsministern själv, Nyamko Sabuni. Däremot är det bra för valfriheten, sade hon i en intervju förra året.

Kommunerna får själva bestämma om de ska införa vårdnadsbidraget, 3 000 kronor per barn som inte utnyttjar kommunalt finansierad förskola ska en hemmavarande förälder få. Kritiken har varit hård, både från oppositionen och från borgerliga feminister. Till TT sade Birgitta Ohlsson från folkpartiet:
– Som feminist kan man inte se det som annat än en kvinnofälla.

Det kan betyda att de kommunala förskolorna krymper, att många barn inte går i förskolan, att många kvinnor hamnar utanför arbetslivet.

Jämo undersökte vad som hände i Finland och Norge som båda har infört vårdnadsbidrag. Av dem som valde bidraget var 95 procent kvinnor, och de flesta var lågutbildade.

Läs hela artikeln i Internationalen.

Demonstrera 8 mars.

Bloggat: Intisbloggen,
Intressant?
I media: SVD1, SVD2, SVD3, SDS, AB1, AB2, ETC1, ETC2
Andra bloggar om: Feminism, Kvinnokamp, Kvinnorörelse, Jämställdhet, Kvinnodagen, Internationella kvinnodagen, Politik, Samhälle, Regeringen