Debatten om Forum för levande historia och statlig historieskrivning har tagit fart igen. Förra året visade 453 undertecknare av historieuppropet att Levande historia saknade all legitimitet i forskarvärlden. ”En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen … Risken är överhängande att historiska exempel på ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle”, hette det.

Ett slående exempel på detta – och att Levande historia inget lärt – är kritiken mot den pågående utställningen Middag med Pol Pot.

Folken i Indokina har i modern tid blivit utsatta för omfattande övergrepp från tre olika regimer.
Den senaste är Pol Pots skräckvälde i Kambodja, iscensatt av en regim kontrollerad av det kambodjanska kommunistpartiet. Drygt 1,5 miljoner människor tros ha dött som en följd av regeringens politik.

Den första, mest långvariga och för områdets utveckling mest förödande var den franska kolonialismen. Med våld annekterade fransmännen de områden som idag utgör Vietnam, Laos och Kambodja.

Sedan fördes en klassisk kolonial utrotningspolitik. De områden som inte underkastade sig den franska piskan straffades hårt ”Kanske hälften av byarna i det bördiga Tonkin har satts i brand… Vi dödar alla, män, kvinnor och barn, med gevärskolven och bajonetten, det är en ren massaker”, berättade ögonvittnen.

Trots att det störtade vietnamesiska kejsardömet hade en historia på över tusen år var det fransmännens självklara uppfattning att ”de infödda är oförmögna att styra sig själva”. De gamla strukturerna slogs sönder för att passa fransmännens ekonomiska exploatering, de nya som byggdes upp baserades uppifrån och ner på ren, naken rasism. Jord konfiskerades, befolkningar tvångsförflyttades och tvingades till tvångsarbete. ”Skelett i tusental göder gummiträden”, hette det i de folkliga sorgevisorna.

Direkt efter andra världskriget kastade fransmännen in sina arméer i nya krig som inte slutade förrän det förödmjukande nederlaget i Dien Bien Phu 1954.

Ockupationen genomfördes och administrerades ända fram till dess av den demokratiska franska republiken, byggd på den franska revolutionens ideal Frihet, Jämlikhet och Broderskap.

Den franska kolonialismen följdes av 20 år av omfattande övergrepp från USA, som vägrade att genomföra det beslut om demokratiska val i hela Vietnam som man kommit överens om i Genève1954. Man visste att de egna marionetterna i Saigon skulle förlora. Under femton år bedrevs ett blodigt krig riktat mot de nationella befrielserörelserna i Indokina. Rapporterna om krigsbrott blev legio. Song My lades till raden av omänskliga övergrepp.

USA kränkte systematiskt Kambodjas självständighet, genomförde omfattande bombräder och bidrog till den statskupp som 1970 förde den USA-vänlige Lon Nol till makten. Sammanlagt beräknas mellan fyra och fem miljoner människor ha dött under krigen i Indokina.

Än idag lider två miljoner vietnameser av sviterna av USA:s kemiska krigsföring, och tusentals barn föds med grava missbildningar från Agent Orange. Ansvaret för detta folkmord faller entydigt på USA, ”världens mest löftesrika demokrati” som det hette under denna tid.

Men om detta må inte Levande historia fritt berätta. Deras uppgift är att se världen med Jan Björklunds glasögon. Vi har förintelsen på högersidan och kommunismens brott på vänstersidan, säger Levande historias chef Eskil Frank.

Därför raderas den franska kolonialismen bort. Därför nämns inte FNL:s befrielsekamp. Därför blir den generation unga människor som byggde solidariteten med FNL framför allt medlöpare till Pol Pot. Därför nämns inte de borgerliga politiker med moderaten Staffan Burenstam Linder i spetsen som mitt under USA:s bombningar av Kambodja drack whisky med amerikanska ambassadören och diskuterade hur man skulle kunna bekämpa den svenska Vietnamopinionen.

Att diktaturer ofta legat bakom folkmord är väl känt och ska uppmärksammas. Men för att förstå mekanismerna, vore det inte en ännu större utmaning att diskutera de brott mot mänskligheten som skett i demokratins namn?

Intressant?
Bloggat: B&P1, 2, 3, Utsikt från ett tak, Jinge, Lasse, LOKE1, 2, Svensson,
I media: AB1, 2, 3, 4, 5, 6, DN1, 2, 3, NM1, 2, 3, SVD1, 2,
Läs även andra bloggares åsikter om Forum för levande historia, Liberalismens brott, Realliberalismen, Liberalism, Suharto, Indonesien, Samhälle, Politik, Kapitalism, Imperialism

”Detta är storljug”, svarar Åsa Linderborg, en av undertecknarna.

Det upprop mot statlig historiestyrning som publicerades på Dagens Nyheters debattsida den 2 april, och som återgavs i förra numret av Internationalen, får mer och mer kritik.

De vanligaste argumenten är att uppropet inte är legitimt, eftersom flera av de som skrivit under har en tydlig vänsterprofil. Signatärerna anklagas också för inkonsekvens då de inte gick emot Forum för Levande Historias kampanjmaterial om nazismen, …om detta må ni berätta…

”[Jan Björklund] pekar också på det underliga i att flera undertecknare är aktiva kommunister och att de inte tidigare krävt stopp för upplysningen om nazismen. Ja, visst är det underligt?” skrev Svenska Dagbladets ledarsida 3 april. ”Varför är upplysning om kommunismens illdåd så mycket mer provocerande för forskarsamhället än upplysning om nazismens förbrytelser?” frågar Göteborgs-Posten. Claes Arvidsson, ledarskribent på SvD, skriver att ”eftersom uppropet inte omfattar upplysningen om nazismens brott mot mänskligheten gränsar uppropets trovärdighet till noll”.

– Claes Arvidsson har formellt rätt, det står ingenting om Förintelsekampanjen i uppropet, säger Kjell Östberg, professor på Södertörns högskola och en av signatärerna.
– Men protester mot Forumet har bedrivits på många sätt, det första man tänker på är ju inte en namninsamling. När man protesterar använder man sig av olika forum. När det första inte fungerade, tog vi nästa steg.

Till exempel framfördes kritik mot Forumet när förslaget om att skapa myndigheten under Göran Perssons regering skickades ut på remiss. De flesta remissinstanser var kritiska: ”Man insåg nämligen faran med att historieämnet politiserades och underkastades regeringens nycker”, kommenterar Åsa Linderborg i Aftonbladet.

Södertörns högskola anordnade 2002 en stor internationell konferens med titeln The public use of history (ungefär Den offentliga användningen av historia), där en av huvudpunkterna var ett kritiskt inlägg mot Forum för Levande Historia, berättar Kjell Östberg.

Tillsammans med Martin Linde, en annan som skrivit under uppropet, och Daniel Brandell menade Åsa Linderborg i Ordfront Magasin redan 2003 att Forumet är som ”upplagt för politisk styrning”, och att dess innehåll utmärks av ”en påfallande skev och vinklad historieskrivning”.

Vad handlar den här hätska debatten egentligen om?

– Man bedriver en form av anti-kommunistisk propaganda, säger Kjell Östberg.
– Huvudsyftet är att stämpla Historieuppropet som kommunistiskt och säga att har man kommunistiska åsikter ska man inte få delta i debatten.
– Det viktiga är ju ändå den principiella kritiken vi framför i Historieuppropet. Vi är emot statlig historiestyrning oavsett hur den används.

“Upproret inte berättigat”

Mats Deland, fil dr i ekonomisk historia, tycker däremot att Historieuppropets principiella ställningstagande inte är berättigat, och därför har han inte skrivit under.
– Det finns ingen fri forskning. Universitet är myndigheter på samma villkor som alla andra statliga myndigheter. Det är identitetshäftande från både journalister och forskarkår att man försöker framhäva sig som något man inte är – fri, säger han.

Det stora problemet med Forumets material om kommunismen är att det till skillnad mot materialet om Förintelsen är dåligt, tycker Mats Deland.
– Det motsvarar inte på något sätt den forskning som finns idag. Det är dåligt, ogenomtänkt och den ser ut som en färgglad reklamskrift, det är lite smaklöst – det är ju ändå folkmord man talar om.
I Aftonbladet föreslog Mats Deland att Forum för Levande Historia skulle integreras i Uppsala universitet, för att ”förankras i forskarvärlden” och därmed kunna producera bra material.

“Pajkastning på låg nivå”

Men just detta förslag har ingen ännu svarat på. Debatten fortsätter att handla om vilken politisk agenda som ligger bakom Historieuppropet.
– Vad jag har sett av debatten hittills så har det bara varit pajkastning på otroligt låg nivå, och jag tycker inte att Historieuppropet förtjänar det, det tar upp en viktig sakfråga, säger Kristina Boréus, högskolelektor vid statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet
Själv skrev hon under uppropet eftersom hon tycker det är problematiskt med statligt styrd historieundervisning.

– Det är klart det ska finnas något slags demokratiskt inflytande på historieundervisningen i skolorna. Men jag tycker inte att varje ny regering snabbt ska kunna bestämma om kampanjer – det är inte bra för undervisningen och kan ge en väldigt förenklad historiebild, säger hon.
– Och kritikerna borde läsa uppropet, det står ingenting om att vi motsätter oss forskning eller undervisning om de brott och det förtryck som skedde under kommunistiska regeringar. Vi vänder oss emot den här typen av uppifrån-kampanjer.

Kristina Boréus hade hoppats att Historieuppropet skulle öppna upp en konstruktiv diskussion om den aktuella typen av kampanjer och historieundervisningen på skolor och universitet. Nu vänder hon sig emot den bild av högskolan som målas upp i debatten.
– Högskolan har framställts i motargumenten som styrd av ett gäng kommunister – men så är det ju faktiskt inte. De gör den akademiska miljön en otjänst genom att få folk att tro att det är så det ser ut.

Kjell Östberg vill ändå framhålla det positiva som kommit med uppropet.
– Det mest intressanta är att sedan försöket att stämpla vår kampanj som kommunistisk har vi fått 150 nya undertecknare.
– Detta är antagligen den största opinionsyttringen bland akademiker i Sverige på många, många år.

Nu har även Timbro uttalat stöd för Historieuppropets sakfråga, att staten inte ska styra forskning. I ett brev till DN Debatt i tisdags skrev Timbros vd, Maria Rankka, att kampanjen för upplysning om kommunismens brott tydligt visar ”varför historieskrivning inte ska hanteras av staten”: där hävdas det att kommunismens brott inte hade någon ideologisk avsikt, och sådana ”tokigheter” måste undvikas, skriver hon. ”Låt oss därför göra gemensam sak för att se till att Levande historia och andra ideologiproducerande och opinionsbildande myndigheter läggs ned”, avslutar hon.

Intressant?
Bloggat: Intisbloggen,
Läs även andra bloggares åsikter om FFLH, Forskning, Forum för Levande Historia, Statlig historieskrivning, Historieuppropet, Timbro, Maria Rankka, Åsa Linderborg, Kjell Östberg, Mats Deland, Claes Arvidsson, Politik, Samhälle

Arvidsson talar mot bättre vetande. Uppropet utmynnar i ett entydigt avståndstagande från statlig kampanjhistoria över huvud taget. En hel rad av oss har långt innan den nu inledda kampanjen mot kommunismens brott kritiserat idén om statligt styrda historiekampanjer.

Läs hela inlägget i SVD.

Intressant?
Bloggat: Svensson, Biology and Politics,
Borgarmedia: SVD,
Läs även andra bloggares åsikter om FFLH, Forskning, Forum för Levande Historia, Kjell Östberg, Statlig historieskrivning, Historia, Politik, Samhälle

Läs hela artikeln i GP.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om FFLH, Forskning, Forum för Levande Historia, Håkan Blomqvist, Daniel Levin, Socialistiska Partiet, Statlig historieskrivning, Socialism, Historia, Politik, Samhälle

Läs hela inlägget i SVD samt Kim Salomons svar.

Bloggat: Svensson1, Svensson2,
Mer i media om detta: SVD1, SVD2,
Läs även andra bloggares åsikter om FFLH, Forskning, Forum för Levande Historia, Statlig historieskrivning, Kim Salomon, Kjell Östberg, Politik, Samhälle

Håkan Blomqvist är en mycket välkänd och uppskattad historiker vid Södertörns Högskola. Håkan Blomqvist är också en av de som undertecknat uppropet. Han har även skrivit en längre saklig och innehållsrik artikel i Aftonbladet där han går igenom det kampanjmaterial som ska ligga till grund för den statligt styrda kampanjen på landets skolor om kommunismens brott.

Huvudargument för de som nu angriper Historikeruppropet är inte direkt överraskande. Istället för att diskutera själva sakfrågan, dvs om staten ska bestämma över historieforskningen avfärdas nu undertecknarna av uppropet för att vara ”kommunister” i någon form. Ett välkänt grepp från femtiotalet då den ökände galningen Joseph McCarthy efter medeltida mönster jagade påstådda eller inbillade kommunister i USA. En hetsjakt som dessvärre fick till följd att många människor mer eller mindre fick sina liv förstörda på grund av påhittade anklagelser. En hetskampanj där till och med USA:s mest uppskattade president Roosevelts rådgivare hamnade i skärselden.

En avskyvärd och vidrig epok i vår nära samtid.

När docenten och chefredaktören Johan Lundberg kastar sig in debatten på Expressens debattsida måndagen 7 april sänker han sig till denna grottnivå. När han ska bemöta Håkan Blomqvist kan han inte låta bli att efter Håkan Blomqvist namn smyga i en liten försåtlig parentes. I den står det ordagrant ”medlem i det vänsterextremistiska Socialistiska Partiet”.

Vad nu detta har med saken att göra, kan man som läsare undra. Greppet från Johan Lundberg är välkänt. Genom att framställa Håkan Blomqvist som en vänsterextremist behöver han inte heller tas på allvar och behöver i fortsättningen ej heller bemöttas i själva sakfrågan. Dårstämpeln har redan Johan Lundberg satt i hans panna. Johan Lundberg blir genom sitt vulgära angrepp och i sin egenskap av docent i litteraturvetenskap ett levande bevis på hur illa det är ställt på landets högskolor och hur stort behovet är av en forskning – och då inte bara om historia – fri från politiskt klå- och bondfingeri. Hur ofta brukar man brännmärka docenters verk utifrån dessa akademikers politiska hemvist? I vilket fall som helst brukar man sällan i media angripa docenter som har politiska högerpreferenser och än mindre på förhand försöka diskvalificera dessa med epitet såsom ”högerextremist” och dylikt.

När det gäller påhoppet på Håkan Blomqvist för att han är medlem i Socialistiska Partiet. Han har där varit verksam i fyrtio år. Socialistiska Partiet bildades i slutet av det tumultartade sextiotalet. Ett parti som bland annat bildades för att skapa ett demokratisk socialistiskt parti och vars hela dåtida existens tog sin utgångspunkt i stenhård kritik och kamp mot den stalinistiska taggtrådsdiktaturen.

Något som Håkan Blomqvist med rätta kan känna sig stolt över. Gudarna ska veta att det behövdes fler av hans kaliber när striden inom dåtidens vänster i frågan om stalinismens reaktionära natur stod som hårdast.

Som litteraturvetare uppmanar vi Johan Lundberg att ta del av det demokratiska Socialistiska Partiets historia. Vi uppmanar honom att läsa både våra grundsatser och handlingsprogram istället för att kasta ur sig beklämmande och totalt ogrundade påståenden.

En slags ordgrundad ordextremism som på intet sätt är värdig en person som kallar sig docent och chefredaktör. Det tyder på en fundamentalistisk åsiktsextremism som dessvärre anknyter till en stalinistisk tradition under de stora utrensningar under trettiotalet där de huvudanklagade avrättades eller skickades i fångläger för ”brottet” att vara trotskist. Antar du uppmaningen Johan Lundberg?

Socialistiska Partiets VU 2008-04-08

Intressant?
Bloggat: Ulf Bjereld,
Läs även andra bloggares åsikter om FFLH, Forskning, Forum för Levande Historia, Statlig historieskrivning, Håkan Blomqvist, Johan Lundberg, Socialistiska Partiet, Politik, Samhälle

Läs hela artikeln i Aftonbladet.

Bloggat: Svensson, Ett hjärta rött, Alliansfritt Sverige
Borgarmedia: DN,
Läs även andra bloggares åsikter om FFLH, Forum för Levande Historia, Statlig historieskrivning, Politik, Samhälle